Om Curry haft ett produktionsbolag

currytreff

Den här mannen hette inte bara Curry Treffenberg (vilket bara det är ett eftermäle i sig!!!); han var också med och gjorde livet till ett helvete för Sundsvalls sågverksarbetare för snart 140 år sedan. Som landshövding i Västernorrlands län skickade han in militären för att upplösa landets allra första, historiska strejk år 1879, då sågverksarbetarnas löner pressades ner under svältnivån samtidigt som träpatronerna satt och kalasade livremmarna till full spännvid på Knaust.

(För den som vill läsa mer om Sundsvallsstrejken – kanske den unga Sundsvallsbo som, precis som jag, tycker det är förkastligt att det medelpadska skolväsendet näbbknep om denna historiska mobilisering i alla år! – rekommenderar jag Alfred Kempes bok »Den stora strejken« som ursprungligen skrevs 1929.)

Och nej, jag vill väl inte dra direkta paralleller mellan gamle Curry och produktionsbolaget Fremantle Media, som producerar Idol för TV4:s räkning. Men när en får veta att ett produktionsbolag som gör mångmiljonvinster ersätter Idol-deltagarna, som bär programmet på sina sköra ungdomsaxlar!, med knappa 4000 kronor i månaden för ett heltidsjobb – ja, då är man ju gärna där och smattrar ihop en text om vilken frejdig och viktig markering det vore med en Idol-strejk på bästa sändningstid.

Då är man, så att säga, inte den som inte vågar sticka ut ena näven ur byxfickan.

hand

Den är publicerad här, på Länstidningens Östersunds ledarsida, och ni får hemskt gärna läsa den (och gärna komma med synpunkter, kanske kring ifall liknelsen med kaksörjan och sugrören håller???).

En ung mittfältssnidare med bett

Minns ni när man var liten och allt, ja, nästan allt, man drömde om var att få ha sin egen lilla minikyl på rummet – som man kunde fylla med isande kall burkcola? Minikylarna skimrade alltid röda i jultidningsföretagens lista över premier (som också skickades ut till kvarterets bekväma barn som skydde såväl dörrknackning som nasning) och för en enkel grabb vars tandrad redan var förstörd* av vad Carl Bildt skulle kalla »Vårherre« (lyssna på det senaste, LOL-iga »Lilla Drevet«-avsnittet för referens), och som man därför inte behövde ta sockermässig hänsyn till, var det allt man kunde önska sig.

*= Jag var en riktigt smäcker mittfältssnidare som ung och kunde understundom imponera storligen. En gång, när jag lyckades med en sällan skådad klacktunnel, reste sig min barndomstränare upp från läktaren och skrek mitt namn, rakt ut bara: »ERIK LÖFGREN!!!«, lite så som Emils i Lönnebergas pappa brukade göra, fast positivt menat, men fortfarande märkligt; en känsloyttring som överrumplade mig så till den milda grad att jag stannade upp och genast blev ikappsprungen och fråntagen bollen. Jag kommer nog aldrig glömma den sekvensen, kanske för att det var min fotbollskarriärs enda – och nu menar jag enda!!! – Zlatan-lika ögonblick, där jag på något undermedvetet sätt visste vad som skulle hända när ytterbacken spelade upp bollen mot min felvända barnakropp. Jag såg det liksom framför mig, hur vänster insida skulle slå bollen mot höger klack som i sin tur skulle trä bollen – MID TURN, MIND YOU!!! – mellan motståndarens ben och förbi. Kanske är det mitt livs första och hittills enda uppenbarelse. Sekunderna senare hade jag, chockad över att högre makter hade klivit ner och petat på en P12-ytter i Medskogsbrons gröna tröja!!!, tappat bollen och lite senare den helgen hade vi åkt ur B-slutspelet, kanske mot Moffe BK, och sedan blev det inga fler uppenbarelser.

Till saken: även om jag understundom – framför allt denna enda gång – kunde imponera på fotbollsplanen så var det ingenting mot vad jag kunde göra med en öppen näbb i ett rum fullt av tandreglerare. Det gick sus från det rostbruna Folktandvården-byggnaden som måste ha hörts ner mot hamnen och kanske hela vägen in på Storgatan. Ingen hade sett något liknande; en så bisarrt snedfördelad tanduppsättning hade då åtminstone inte skymtats på den här sidan Dalälven. Jag skulle vilja likna mina tänders framväxt vid svampar som dyker upp om hösten – men dessa följer åtminstone någorlunda givna mönster. Jag kan, i brist på bildbevis, bara referera eventuella tandreglerare i läsarkretsen till den tidens internationella facktidningar, för de måste ha kryllat av exklusivt bildmaterial på den hajlike grabben från Sidsjöns vidöppna trut.

Just det: minikylen.

Det blev aldrig någon sån i min ungdom, men nu idag pratade jag om att till sist investera i en. Detta för att kunna fylla den med, inte burkcola, för sedan nyårsafton 2012 bedriver jag ett någorlunda allomfattande läskembargo!!!, men väl med allt som Tilde bokstavligen hatar när jag fyller näbben.

Det skulle bli en minikyl intill sängen fylld med kalvsylta, rödbetssallad och messmör.

Och sällan har jag väl känt en sådan totalt gubbig kontrast mot mitt en gång så unga och sprudlande och sockerdrivna jag.

Medienytt

Vad man gläds med folk som mitt i livet lyckas ställa om efter en uppsägning och hitta ett nytt jobb.

Som i fallet med Patrick Ekwall, 51, som efter att ha varit TV4:s sportjournalistiks ansikte utåt i femton-tjugo år fick lämna sitt uppdrag – men som snabbt ställde om, tog några snabba fotisättningar och hoppade på ett nytt tåg i farten.

Hos den anrika spelbolagssajten LeoVegas Sport.

michaelta%cc%8ag

Och den som inte kan finna sig i att glädjas å Patrick Ekwalls vägnar kan väl åtminstone finna glädje i att världen och det svenska språket berikats med följande mening:

ska%cc%88rmavbild-2016-12-05-kl-10-20-06

Det är gånger det är påkallat att använda en gif på den tidigare TV4-profilen Pontus Kåmark, dansandes i en Betclic-reklam, som styckeindelande radbrytning–

1fdbfq

–men äntligen har jag hittat ett sammanhang.

Patrick Ekwall själv var förstås nedstämd ett tag, när beskedet kom att TV4 plötsligt inte längre ville köpa in tjänster för flera miljoner kronor årligen från hans bolag »Mr Exclusive in Sports Media«, men vems kalla och cyniska vinterhjärta mjuknar inte då man får ta del av den spralliga, nästan barnsliga berättarglädje som Patrick Ekwall gått och hållit inom sig på sistone?

ska%cc%88rmavbild-2016-12-05-kl-10-11-16

Diskussionsfrågor: Får man vara sarkastisk kring en 51-åring som bara försöker hålla sig i rörelse på samma kapitalistiska hamsterhjul som alla vi andra lufsar omkring på? Spelar det in att denne 51-åring i decennium fakturerat mångmiljonbelopp för att vara ett av svensk sportjournalistiks mest profilerade nunor, och att han nu väljer att sälja ut allt intjänat förtroendekapital för att göra content för ett spelbolag? Diskutera i smågrupper medan ni studerar den här gifen på när Pontus Kåmark rider på en varmkorv:

1fdda8

Ett orots finger i fredagsluften

Känslan när Samuel Aziz blir klar för ens klubb och man tittar in på hans spelarprofil och räknar ihop att han gjort 54 mål på 61 matcher i division två:

ronexalterad

Men känslan när man sedan börjar plussa ihop 25-åringens statistik i division ett, superettan och hans två enda inhopp i allsvenskan och får det till ynka 4 mål på 44 framträdanden, samtidigt som man inser att denne oprövade Aziz och Stefan Silva just nu utgör hela anfallsbesättningen, samtidigt som Peter Wilson ännu inte kritat på:

ronarg

Ingen kommer att bli gladare än jag om Samuel Aziz gör succé i GIF Sundsvall i allsvenskan, men nog är det väl rimligt att känna en viss skepsis kring uppstudsnypandet av en snart 26-årig anfallare som aldrig levererat på högre nivå än på det serietrappsteg där även Ahmed Khreis och hockeyspelaren Oskar Nordlund från Ånge öst in mål.

Speciellt i det här läget, när varje investering måste vägas på finkalibrerad guldvåg för att väga upp för sommarens kvalitativa urlakning, så känns det – milt uttryckt – inte helt hundraprocentigt att det ännu inte presenterats något namn som man vet att man kan lita till på allsvensk nivå.

För vet ni vem som också lyckats imponera på ett novemberprovspel i GIF Sundsvall, när alla ordinarie spelare slappnat av och mentalt sitter på ett charterplan till Thailand? Nej, inte Hitler, men väl Erik Löfgren. Så missvisande kan de avslagna novemberträningarna vara, att till och med min enkla, okarismatiska fotbollsperson för en vecka kunde kännas kittlande och intressant.

Den som gjort sin googlingsläxa vet också att Samuel Aziz har provspelsimponerat förr. 2012 ska en då 21-årig Samuel Aziz provtränat till sig ett kontraktsförslag med självaste Crystal Palace – efter att ha blivit upptäckt då han imponerade storligen under ett provspel för Kettering Town i den engelska sjundedivisionen!!! Det blev till slut aldrig något permanent i den engelska andradivisionen, provspelskvaliteterna till trots!, utan säsongen som följde så skrev Samuel Aziz på för LB07 i division 1 södra där han gjorde två mål på hela säsongen. Förra vintern var han i Iran och imponerade på två olika provspel, efter att ha brutit kontraktet med Landskrona i division 1.

Jag säger inte att Samuel Aziz är en provspelsorienterad hästskojare och jag säger inte att jag hade gjort ett montage där jag klippt in Urban Hagbloms ansikte i en hästauktion med en flamländsk sol-och-vårare ifall jag hade haft tid (men kanske!!!); jag bara höjer ett orots finger i fredagskvällen.

Bara anklar i december

Igår kväll tittade jag in på Kåken; ett etablissemang så pass hipstrigt att det till och med på sin egen hemsida skyltar med att det är just ett »hipsterhak«. Det måste vara ölställenas motsvarighet till att Jonas Lundqvist-bära upp en flintifierad krans; så många nivåer av ängslighet och självsäkerhet – tätt, tätt, sammanflätade – att en lättsvettig medelpading blir alldeles nervös.

Det var bara onsdag, tyckte jag, men inte ett hårstrå låg fel på en enda kalufs, inte ett skägg såg ut att vara annat än lokalvårdat och inte en söm verkade sitta ogenomtänkt på ett enda plagg.

Vi var utomhus – ute kanske är det nya inne??? – och mycket av min 26-åriga tankekraft lades på faktumet att alla, verkligen alla!, killar på den förvisso infravärmda men fortfarande iskalla uteserveringen stod där i tunna sommarsneakers med bara anklar.

Själv stod jag och huttrade i ett par fotriktiga kängor och kunde verkligen inte undgå att fokusera på hur kalla de såg ut, de självklart onsdagsölklunkande unga männen med sina kala anklar och tunna tygdon kring tassarna.

Och kanske var det där min ungdom en gång för alla lämnade mig, i det självklara valet mellan värme och cred!!!, eller så var det bara det sista slutgiltiga beviset på att jag inte känner mig trygg i dessa de allra mest stockholmska av smörslungade salonger.

Kanske är det så man ska hejda inflyttningen till Stockholm och i samma veva även avfolkningen av resten av landet; genom att ta en helkroppsbild på snittbesökaren på Kåken, trycka upp den stort på reklamblad och skicka ut till potentiella Stockholms-flyttare runtom i landet med rubriken »SKULLE DU KÄNNA DIG BEKVÄM MED ATT FROTTERA DIG I DENNES SÄLLSKAP?«.

Det är nog inte Po Tidholms förstaidé, men jag tror att den hade kunnat vara effektiv.