GIF intresserade av ÖSK-kaptenen

ra%cc%8aput

GIF Sundsvall är ett för snällt fotbollslag.

Och sportchefen Urban Hagblom har identifierat en spelare som skulle göra laget betydligt tuffare att möta: 29-årige Robert Åhman-Persson.

– Vi är i dialog med hans rådgivare, säger Hagblom.

 

När det isländska rivjärnet Runar Mar Sigurjonsson såldes och den defensive bollvinnaren Lars Krogh Gerson skadade sig så ställde GIF Sundsvall allt som oftast upp med ett innermittfält bestående av knappt 70 kilo tunge Erik Granat och 22-årige Smajl Suljevic, som fram till i juli i år aldrig hade gjort mer än 11 sammantagna minuter i allsvenskan.

Och klubbens truppbyggare Urban Hagblom erkänner att laget saknade lite tuffhet under hösten – något han tar i beaktning när han sätter ihop truppen inför 2017.

– Så är det. Det handlar inte bara om på matcher utan att du behöver också ledarprofiler sex dagar i veckan på träning.

Det var för lite av det i höstas?

– Ja. Du hade Rúnar som inte gjorde det vokabulärt, men som kunde springa och sänka nån för att markera för hela gruppen att ”nu är det för dåligt”. Vi har en bra grupp med högt i tak, men det är ingen optimal situation ifall du har en trupp med 22 svärmorsdrömmar. Du ska ju ha åtminstone nån som du tycker är lite dum.

Jag vet en som jag tycker är dum och som finns tillgänglig på marknaden, efter att hans kontrakt har löpt ut: det är Robert Åhman-Persson. Har du tänkt på honom något?

– Mycket, säger Urban och skiner upp i ett lurigt leende.

Har du varit i kontakt med honom?

– Vi är i dialog med hans rådgivare, så mycket kan jag säga. Hans personlighet och egenskaper gör att vi sju dagar i veckan skulle välkomna Robert Åhman-Persson till Sundsvall.

29-årige Robert Åhman-Persson slog igenom redan 2007 i AIK och har sedan dess representerat danska Viborg, Malmö FF, AIK igen och de senaste tre säsongerna har han varit ordinarie på innermittfältet i Örebro SK. Nu har kontraktet med ÖSK löpt ut och GIF Sundsvall har anmält sitt intresse, men även den allsvenska nykomlingen Sirius ska ha anmält sitt intresse för den Uppsala-uppvuxne mittfältskämpen. Åhman-Persson själv har heller inte uteslutit en fortsättning i Örebro och enligt uppgifter ska 29-åringen själv vara öppen för att söka sig utomlands.

– Sedan får man vara realist också. Det är inte så att klubbarna står på kö efter en snart 30-årig halvdan allsvensk spelare, sa Åhman-Persson till Nerikes Allehanda i somras, apropå sin kontraktsituation.

I GIF Sundsvall har både Robin Tranberg och sommarvärvningen Mauricio Albornoz lämnat klubben under vintern, vilket gör att det medelpadska innermittfältsbeståndet just nu bara består av nämnda Suljevic, Granat och Krogh Gerson – samt den nya offensiva pjäsen Kristinn Sigurdsson, som för tillfället går ljumskskadad.

Om Urban Hagblom får som han vill så ska denna fauna av mittfältsnamn spetsas till genom en värvning av Örebro SK:s just nu kontraktslöse lagkapten.

Tidigare under dagen gjorde GIF Sundsvall klart med säsongens tredje nyförvärv, då det blev klart att David Myrestam återvänder efter flera år i norska Haugesund.

Del 1: Urban Hagblom om budgeten

Under våren och sommaren 2016 strömmade pengar in, i en aldrig tidigare skådad GIF-takt, samtidigt som bara en spottstyver återinvesterades i spelartruppen.

Men räkna inte med att GIF Sundsvalls sportchef Urban Hagblom har några värvningspengar över sedan i somras.

– Budgeten är inte bättre än i fjol, säger Hagblom om sin kassa.

 

_mg_1568

»Här kommer jag med en kappsäck med pengar«, skojar GIF Sundsvalls ordförande Johan Nikula och poserar fram en portföljöverlämning till Urban Hagblom vid ytterdörren till GIF Sundsvalls kansli, bakom den norra läktaren på den arena som en gång i tiden hette IP och som sedan någon månad tillbaka inte ens längre är döpt efter Norrporten.

Men nej: trots att GIF Sundsvall sålde spelare för uppemot tio miljoner kronor under 2016 så finns det inga stora pengar undanlagda till spelarköp eller stora löneposter inför 2017.

Budgeten som Urban Hagblom har att jobba med är begränsad.

– Den är liknande som i fjol. Inte bättre… och inte sämre. Och då kan man ju fundera så här att: »jamen ni har ju sålt spelare?«.

Ja, i somras måste det ju ha blivit ett rejält nettoplus i kassan?

– Så är det ju, på spelaraffärerna. Men vi hade ju också en ryggsäck i föreningen som vi har jobbat med under ett antal år. Och äntligen kommer vi ju ha ett eget kapital. Inte stort, men ett eget kapital som gör att vi klarar elitlicensen. Vi hade ju ett negativt eget kapital på fyra miljoner och det är ju borta, och det har ju spelaraffärerna bidragit till. Men budgeten för GIF Sundsvalls sportsliga del kommer att se ut ganska precis som 2016.

Så hur går det med arbetet? Hittills har fem spelare lämnat den redan tunna spelartruppen och bara två spelare har kommit in: en ljumskskadad islänning som ingen sett på annat än lokalt vulkanunderlag och en 25-åring från division 2.

Enligt Urban Hagblom – som dagen innan julafton beskriver sin arbetsperiod som »årets mest hektiska« – så går det »bra«, men han är noga att snabbt lägga till »efter förutsättningarna«.

– Allting är ju relativt, men vi måste ju hela tiden titta efter våra förutsättningar, ekonomiskt. Men det känns bra än så länge, säger han.

En bit in i januari anländer de semestrande GIF-spelarna för försäsongsstart och frågan är ifall de får se några fler nya ansikten redan då.

– Man har ju en förhoppning att det ska vara klart (när träningarna drar igång i januari) och man jobbar ju för det. Men samtidigt gäller det också att se möjligheten i att vara lite kylig… för det händer ju saker, både internationellt och i Sverige som gör att rätt spelare kan bli tillgänglig senare i transferfönstret. Men då tar du ju samtidigt en risk. Det är ett pussel hela tiden, det här.

Fem ut, bara två in: känner du nån stress kring pusslandet?

– Nej. För vi kommer att få in de positioner som vi önskar, så där känner jag ingen stress. Däremot vill man ju att det ska bli de spelare man önskar som nummer ett, men det vet man ju inte. Sen är det ju också så att det kan dyka upp ännu bättre spelare, om vi kan vara lite kyliga.

Hur är Urbans egen form?

Under samtalet nämner Hagblom att GIF-spelarna fått ännu tuffare och bättre träningsscheman att följa under uppehållet, och förhoppningen är att de solbrända semesterfirarna ska återvända till Sundsvall med än bättre testvärden än i fjol.

Och spelares fotbollsform är kanske A och O för en allsvensk fotbollsförening, men nog är det viktigt att även dess sportchefs rekryteringsfingrar är i bra trim. Och efter en vårvinter i fjol där stora delar av det svenska fotbollsetablissemanget ville, om inte adla, så åtminstone hylla Urban Hagbloms precisa handplockande av spelare som Kristinn Steindorsson och Stefan Silva så borde det efter sommaren gå att sätta ett frågetecken för 51-åringen från Ljungaverk.

För varken Mauricio Albornoz eller Joel Enarsson – de två sommarförvärven som togs in för ett halvårs tjänstgöring – kan anklagas för att ha satt färg på den gråmelerade GIF-hösten, där laget bara tog totalt åtta poäng på halva säsongen. Och när Urban får frågan kring hur han ser på »utväxlingen« av sommarens förvärv blir han först tyst en stund och väger orden på sin lilla sportchefsvåg.

– Det kan ju vara så att vi fick nej på de spelare som vi prioriterade, att vi inte fick igenom förhandlingarna med deras klubbar utan att vi fick nej på för många spelare. Det gjorde att vi behövde ha spelare som kunde gå in och vara resurser från dag ett – och det gjorde dem, på ett okej sätt. Däremot så är det ju inte så att vi skulle ersätta de vi sålde, med de här spelarna. Det var ju spelare som var… hur ska jag säga: det var okej spelare, för den här spelargruppen.

Hade du gjort något annorlunda, om du fått göra om sommaren?

– Mjäe. Man ska ju vara klar över att om du ska rekrytera spelare och du har noll kronor…. så är det inte någon jätteenkel situation. För de försäljningar vi gjorde var ju för att rädda GIF Sundsvalls ekonomiska resultat; de gick ju inte in i någon värvningskassa. Det var nästintill noll kronor i den kassan, vilket betydde att du var tvungen att få hit spelare som var billiga.

urb2 
Urban när han tänker på hur lite pengar han fick använda sig av under sommarfönstret 2016.

När jag satte mig ner med Urban Hagblom inför säsongen 2016 pratade han om att det var »slut på att säga att vi bara ska hålla oss kvar«, men ändå blev det – rent krasst – allt som september och oktober handlade om; att hålla Helsingborgs IF bakom sig i det mörka, höstruskiga bottenträsket.

Hur summerar man egentligen 2016?

– Vi är nöjd med att vi… eller: nöjd?, det kan låta konstigt, men vi är… kan man säga delvis nöjd? Vi är väldigt nöjd med hur vi utvecklade hela spelargruppen och hur vi visade hela fotbolls-Sverige vilken fotboll vi kan prestera när vi hade de förutsättningarna. Sedan förändrades ju förutsättningarna inför hösten, där vi på grund av vår ekonomi var tvungen att hitta lösningar. Och man är ju inte nöjd med de resultat och de prestationer vi gjorde (på hösten), men i slutänden är vi ju nöjd med att vi spelar allsvensk fotboll 2017. Men det här är något vi måste skruva på och göra bättre: för vi kan inte vara nöjd med att bara spela allsvensk fotboll.

Han utvecklar:

– Sedan handlar det ju också om vilka förutsättningar man får, vilket gör att vi kan vara nöjda, även om du inte kommunicerar det med den yttre världen. Och jag vet inte om man ska vara öppen och rak hela tiden, och berätta om förutsättningarna för alla… eller om man ska försöka… skapa ett större intresse för föreningen.

»Inte samma snackis«

Nej, att mitt i sommaren – när ett sensationellt bolltrillande GIF-lag hänger på bakom topplagen – är det kanske inte, om man vill bibehålla intresset, läge att gå ut och gasta om att värvningsbudgeten står på noll.

– Det är ju inte så att man ljuger, men man kanske inte vill berätta allt om de ekonomiska förutsättningarna.

Hur mycket har den svaga hösten skadat »snackisen på stan« och de »positiva vibbarna« du berättade att du kände inför förra säsongen?

– (Tystnad) Jag vet inte. Jag upplevde ju ett enormt positivt snack i våras, och upplevde det ju inte på samma sätt… på hösten, av förklarliga skäl. Men det vi upplever som jävligt positivt är, utifrån det långsiktiga jobb vi gjort med talangutvecklingen och akademin, är att folk nu känner att »det är Sundsvallskillar där ute«, som spelar allsvenskt och som har gjort det okej.

Han rabblar upp fakta om att Giffarna – inräknat 33-årige Stefan Ålander – ställde upp med hela fem egenfostrade startspelare i allsvenskan under hösten.

– Och det har gjort att det varit en positiv snackis utifrån det, utifrån »Morre« (Jonathan Morsay) eller Peter Wilson. Men totalt har det… inte varit lika positivt på stan som i våras, nej.

Det är klart att det är roligt att ha ekonomin i balans och ett litet eget kapital i klubbkassan, men för Sundsvallspubliken är det roligare med Rúnar Sigurjonsson på innermittfältet än svarta siffror på papper i en pärm med GIF-emblem.

Och även om Urban Hagblom alltid brukar gör sitt allra yttersta för att ge en positiv bild av den sportsliga utvecklingen i GIF Sundsvall så är det svårt att tolka honom på så många andra sätt än att klubben står inför ännu en tuff säsong:

– Rent krasst kan du läsa den allsvenska tabellen utifrån omsättningen. Det är trist när man säger så, men så är det, börjar han.

Och vad landade den på i år?

– Ganska precis 50 miljoner. 49-50 miljoner.

Är budgeten satt för 2017, så vi kan slå fast vilken tabellplacering det lär bli?

– Den är ju satt… till 44 miljoner.

Och om man kan avläsa tabellen efter budgeten så är vi ju då – budgetmässigt i alla fall – nere på kvalplats?

– Det… det beror ju på hur man ser det.

 

[På grund av riktigt, avlönat arbete den 23:e, 25:e, 27:e, 28:e och 29:e december finns ingen tid att väva ihop hela intervjun till en lång, fungerande och läsvärd del. Ja, sådan är den, kapitalismen: förvägrar folk långläsning om Urban Hagbloms lagbyggande.

Fler delar utlovas dock under veckan.]

SMAKPROV: Urban Hagblom väntar på David Myrestam-besked

_mg_1556

Julen är kommen, men Urban Hagbloms mobil försätts inte i flygplansläge.

I dagarna kommer ett ja eller ett nej från David Myrestam.

– Det vore en viktig pusselbit att få in, säger GIF Sundsvalls sportchef.

 

Det står bara en bil på parkeringen framför den barack där GIF Sundsvalls sportsliga administration håller till, och det räcker egentligen med en titt i klubbens för närvarande något tunna spelartrupp för att förstå att Volvon tillhör Urban Hagblom.

För när hela fem spelare lämnat och bara två tillkommit (oprövade anfallaren Samuel Aziz och den isländske mittfältaren Kristinn Sigurdsson) så innebär det bråda dagar för Giffarnas sportchef, ända in på självaste juleaftonen.

När Pirkt.se träffar Hagblom för den långa, årliga jaha–hur–fan–går–det–här–då-intervjun har han telefonen mot örat – och under hela sittningen så vibrerar och låter den med jämna mellanrum.

Men efter att ha slängt ett öga på mobilen så trycker han bort samtalen, gång på gång på gång: för det står inte rätt namn på displayen.

– Jag väntar ett svar idag som… jag vill ha. Då skulle jag kunna fira jul.

Gäller det David Myrestam?

– Ja. Jo. Så är det. Till dig kan jag säga det.

Han ska svara ja eller nej?

– Ja. Vi har haft en bra dialog, men en förändring i det här arbetet är att det nu tar mycket längre för spelare och rådgivare att ta beslut. De vill hålla dörrar öppna, precis som vi. Förut kunde man sätta sig vid ett förhandlingsbord i ett par timmar, sen tog man varann i näven och sen var det klart. Nu kan det ta tre månader.

Efter över en månads dialog så ligger nu ett sista slutbud på den förre GIF-ytterbackens bord; nu ska han alltså bara svara ja eller nej.

– Ambitionen är att det ska bli klart före jul. Men sen kan det ju dyka upp saker som gör att det blir senare. Men vi är beredda att vänta.

Och Umeå-sonen, som fyller 30 i april, skulle i första hand återvända som en tilltänkt partner till Marcus Danielsson i mittlåset.

– Det vore en viktig pusselbit att få in. Vi ser honom som en mittback och vi ser det som ett intressant utvecklingssteg för David att kliva in i den rollen. Sedan kan han spela ytterback sju dagar i veckan och där är han i toppklass, men vi ser en spännande framtid med honom som mittback i vårt sätt att spela.

Så det blir inte flygplansläge på mobilen på julafton?

– Självklart har du ju alltid telefon och mejlen med dig. Inget flygplansläge.

Om det blinkar till från David Myrestam, då svarar du – även under Kalle Anka?

– Då svarar jag. Jo.

 

[Detta får ses som ett smakprov inför den längre Urban Hagblom-intervju som är tänkt att publiceras i mellandagarna, där nya aktuella namn, på såväl spelare som på assisterande tränare!, kan komma att avslöjas och där Urban Hagblom betygsätter sig själv för 2016 års säsong – och berättar vad han ska göra för att nå toppbetyg under 2017.]

Arenarockens olika sidor

I lördags fick man smaka på den slutsålda arenarockens absoluta baksida,

då man sittandes på betonggolv spisade den till dags dato deppigaste middag jag har låtit mitt bankkorts chip avläsas för. Till tonerna av 85 kronor bjöd evenemangsbygget Tele2 Arena, som alltså specialiserat sig på att tillgodose enorma folksamlingars behov!, på en ljummen gammal nittiogrammare i papplåda, torr som medelpadskt fnöske om hösten och närmast kliniskt befriad från alla potentiellt mjukgörande tillbehör.

Men sällskapet var förstås femstjärnigt, och några timmar senare kunde man konstatera—

—att man också fått smaka på den slutsålda arenarockens absoluta framsida.

(Även om det förstås är väldigt svårt att bli helt nöjd med ett avsked. Just mitt gamla Kent-jag hade förstås velat önska fler lågmälda »Ensammast i Sverige«-bitar än P3-rockiga hitsinglar.

Men vad vet jag om att försöka tillfredsställa 35 000 i ett tretimmarssvep? Ingenting.)

Musikhjälpenfest

_mg_1485

I fredags hade hon längst till höger, hon med ballong i nävgipan!, hon jag älskar så mycket!, en födelsedagsfest.

En fest där hon valde bort möjligheten att ankelskaka sina relativt jämnfattiga vänner på krimskramsiga småpresenter från, typ, Lagerhaus för att istället be alla bjudna skänka en utekvällspeng (typ det man sparar in på att gratisglida in på en adress i Huvudsta istället för att med frostbelupna köfingrar betala in sig på Under Bron) till Musikhjälpen.

Och vet ni? 33 givmilda själar – fler än vad som kan ha rymts på våra knappa 70 kvadrat under fredagskvällen! – lyckades tillsammans skramla ihop nästan 5500 kronor:

ska%cc%88rmavbild-2016-12-18-kl-11-57-13

Och för alla som tänkt sista-minuten-skänka till Musikhjälpen och saknar tydlig riktning på gåvoströsslandet än den rent allmänt jättefina, att man vill ge barn i krigsdrabbade områden möjligheten att gå i skolan, så är Tildes fina initiativ fortfarande tillgängligt för tillökning.

Men det är också alla andra fina initiativ och auktioner.

Och för den som saknat möjligheten att betala för Pirkt.se:s webbunika material så skulle 107 kronor till Musikhjälpen kunna slås ut som en krona per inlägg under 2016.

(För den GIF-supporter som har femsiffriga belopp brännande i fickan så finns förresten chansen att på legal väg kunna smyga in på Örebro SK:s kansli och köra Nahir Besaras kontrakt i dokumentstrimlaren.)

Och jag vet att en vecka i december är en dålig termometer i den svenska samtidsgommen, men nog känns det bra att årets tema – som värnar flyktingars rättigheter – slår rekord?

A BE EFF

En kan väl påstå att det här gänget sänkte medelåldern rätt rejält i Katasalen på ABF-huset i tisdags kväll, när Gellert Tamas och Niklas Orrenius samtalade om »hatrörelser i Sverige«. Fler ur denna virila [källa?] generation av ungdomar (visst går det någon sorts vuxendomsgräns vid 27???) borde ha varit där; dels för att själva samtalet var jättebra och välstyrt och intressant, men dels också för att det ju faktiskt – oavsett hur härliga och gulliga pensionärer kan vara – är vi som ska försöka lyfta samhället ur den här bruna hatsörjan framöver, antar jag.

I mitt personliga brev till Sportbladet skrev jag att det var Simon Banks putslustiga veckokrönikor om allsvenskan som fick mig att vilja bli sportjournalist, och det stämmer; där någonstans insåg jag att slänga in skojiga mjuggpassusar om Nicklas Kaldner kunde utgöra en yrkesroll. Men det var när jag läste Gellert Tamas bok »Lasermannen« som fjorton–, kanske femtonåring som jag fick upp ögonen för journalistyrket och vad man kunde åstadkomma inom det. Nu var det länge sedan jag läste om den, men det är nog fortfarande en av de böcker jag rekommenderar starkast.

Jag minns också hur jag började gråta åt en sida i hans andra bok, »De Apatiska«, på en buss på väg till Kopparvallen, innan jag skulle bevaka Åtvidaberg-AIK. Och det var någonting i det – i den förnyade insikten om att kan man använda sin penna – som gjorde att det jag var på väg mot, intetsägande intervjuer med spelare efter en planenlig AIK-seger i allsvenskan, kändes så meningslöst.

Hur som helst så nöp jag – den julstukade studentbudgeten till trots!!! – hans nya bok »Det svenska hatet« efter föreläsningen och även om jag knappt börjat bläddra i den än så vågar jag nästan ändå rekommendera boken inför julehandeln; till alla som vill förstå sin samtid och få en inblick i det bruna träsk som så många just nu försöker sticka ner en taktisk tass i.

akb

(Nu blev det här en ren Gellert-hyllning, men hushållet – läs: Tilde – köpte även Niklas Orrenius bok »Skotten i Köpenhamn«, om ett år med Lars Vilks, och den här portalens kultursida är nästan så pass yvig att den kan blindrekommendera vilken bok som helst av den mannen, som måste kunna aspirera på journalist-SM-titeln i den hedervärda grenen »hålla flest tankar i huvudet samtidigt«.)

Lennart och metanen

Idag vaknade Sveriges tv-tittare och tidningsläsare upp till den här nyheten:

ska%cc%88rmavbild-2016-12-12-kl-11-17-58

Helt plötsligt – en blankmåndag, dagen innan lucia – presenterades en rapport som gör gällande att halten metan i atmosfären har ökat med 2000 procent. Två tusen!!!

Och det är förstås skrämmande; en tjugodubbling av den aggressiva metangasen skojar man – som det heter på Johan Rockströmska – inte bort.

Men det är också roligt att föreställa sig att denna rapport, som hastigt och mindre lustigt plötsligt kablar ut en tvåtusenprocentig ökning, kan ha föranletts av att någon inte riktigt… gjort sitt jobb ordentligt, i sexton års tid.

Tänk er hur en – och nu snurrar jag min fördomstombola här, vad gäller forskarnamn – Lennart får sig en anställning på ett forskarinstitut. Lennart ska vara ny metan-ansvarig på institutet. Det är en titel som kanske låter flådig, men som i stort består av att han ska hålla koll på den metanmätare som forskarinstitutet låtit installera på kontrollpanelen; ett arbete som man på modern centerpartistiska skulle kalla för ett »enkelt jobb«.

Första arbetsdagen, en höstdag år 2000, så instruerar chefen Lennart kort och koncist kring vad arbetet går ut på. »Du ska hålla koll på den här mätaren«, säger han och pekar. »Metanen. Vi har fått för oss att det kan hända nåt på den fronten, men vi vet inte riktigt säkert. Växthuseffekten kan ha gett sig på metanen«, säger chefen. Lennart nickar.

»Så håll koll på metanen. Om det händer något så hojtar du.«

Och om vi roar oss med att ponera att denne Lennart – som kanske aldrig förut haft ett eget kontor – har minsta möjliga problem med arbetsdisciplinen så skulle ju de här scenerna kunnat utspela sig, ganska direkt efter att chefen slagit igen dörren:

georgekontor-2

Första förmiddagen kanske han satt och kollade med något sorts intresse på kontrollpanelen, men med största sannolikhet rörde ju inte metanmätaren på sig ett enda dyft. Och då tröttnar man ju. Och ta det från en individ som faktiskt suttit på en arbetsplats i månader utan konkreta arbetsuppgifter, utan någonting brådskande på agendan; man hittar annat att göra.

Man hinner läsa alla långa texter man egentligen inte skulle haft tid med, man hinner skrivbordstrumma sig trött i underarmarna, man hinner gå runt bland medarbetarna och tjibbetjabba orimligt mycket om folks medhavda matlådor – och är man riktigt driftig i sitt icke-arbete förvandlar man nog sin skrivbordsvrå till en tupplursbädd.

georgesa%cc%88ng

Man får helt enkelt tiden att gå. Och ja, plötsligt kan nog sexton år av ens arbetsliv ha gått.

Och då får man plötsligt syn på den, av en slump när man flyttar på någon halvurdrucken läskburk och lyfter på en gammal Buster-tidning:

Mätaren.

»Justfan’mätarn!!!«, får man ur sig och man ser direkt att någonting har ändrats, att räkneverket har snurrat. »Så där hög var nog inte stapeln när jag kollade för alla de där åren sedan«, tänker man oroligt och börjar med rappa, ångestladdade fingrar bläddra i den där gamla instruktionspamfletten från tidigt 2000-tal, stämmer av den gamla metansiffran från då med den som går att utläsa på dagens slumpmässigt framletade mätare.

Och då inser man den.

georgekisar

Tjugodubblingen!!!

Jag säger inte att det har gått till så i det här fallet, jag lyfter bara möjligheten att det kan ha gått till så.

Och det scenariot är roligare att föreställa sig än att det helt enkelt handlar om medielogik, att dag-för-dag-försämringarna av klimatet (som denne hypotetiske Lennart inte hade ork att följa!!!) är på tok för osexiga att göra nyheter på och att man därför måste gasta om tvåtusenprocentiga ökningar för att kunna klämma sig in längst bak i TV4-nyhetssändningarna, precis innan nattens NHL-hockey-svep.

Milstolpe: avklarad

Känslan när man får sitt första mejl från presschefen på Almega AB, där de uttrycker sin »bedrövelse« över hur man framställt bemanningsföretagen i ens ledartext (som går i dagens pappersupplaga av Länstidningen Östersund):

ska%cc%88rmavbild-2016-12-09-kl-11-18-22

Av alla de oskulder man blivit av med – jag tänker framför allt på de tre stora: den sexuella, den alkoholrelaterade och självmålsoskulden – så är det nog denna (argt mejl från mellanchef på Almega-oskulden!) som fått en att må bäst.

Janne Andersson har förstärkt glaset på Norrlandsfönstret

1firni

Ingen Eric Larsson i januariturnétruppen.

Men med det sagt: det ska bli spännande att se vad Emil Salomonsson, snart 28 år gammal och testad fler gånger än en laboratoriumråtta, kan åstadkomma i Abu Dhabi.