Ett kaizen-tecken över bröstet

Igår vann åländska IFK Mariehamn sensationellt nog den finländska fotbollsligan på herrsidan.

Det fick mig osökt att tänka på faktumet att jag redan för tre år sedan fick känna på hur den åländska fotbollen närmade sig kokpunkten, då det här inlägget – som handlade om att du, jag och din nyligen knäopererade granne skulle kunna vara aktuella för IFK Mariehamn – fick grönvita supportrar att nästan sätta sig i båtar över sundet för att kunna ge mig på pälsen.

(Vi kan väl konstatera att jag hade fel, som trodde att IFK Mariehamn skulle fortsätta vara ett tillhåll för medellösa superettanyttrar. Men, med det sagt: om vi tar oss en titt på svenskarna i guldtruppen – Bobbie Friberg da Cruz, Josef Ibrahim, Philip Sparrdal Mantilla  och Gabriel Petrovic – så skulle ju den kvartetten lika gärna kunna utgöra stommen i det blågula lag som ställer upp i den där »turneringen för kontraktslösa spelare« som varje vinter halkar omkring på en filtmatta i någon taffligt belyst inomhushall.)

Hur som helst: jag minns faktiskt när jag skrev det inlägget. Jag tog med mig en presskanna kaffe ut på vår grusbelagda innergård (som vid närmare åminnelse nog kan ha varit en ren parkering), satte mig i solen vid ett par utemöbler och började smattra ner den Ålandsspaning jag hade gått och burit på ett tag. Jag var klar på någon timme och efteråt minns jag att jag var nöjd. »Det här blev bra«, tänkte jag. »Det här blev ett bra blogginlägg.«

Och jag är glad att jag idag, drygt tre år senare, kan läsa igenom texten igen och tänka helt tvärtom; att det där var dåligt, att den där delen var slarvig och att det och det och det hade kunnat göras annorlunda.

Jag är sannerligen ingen managementkonsult på Toyota som tatuerat det kinesiska tecknet för Kaizen (managementmandarin för »evig utveckling«) över bröstet, men jag hoppas verkligen att jag kommer känna samma sak när jag om tre år tittar tillbaka på texterna jag vevat iväg under 2016.

För är det någon riktigt användbar egenskap jag tror att jag besitter så är det nog att jag sällan blir riktigt nöjd. Jag märkte av den tendensen senast igår, hemma i Sundsvall, då min far rotade fram en gammal bränd CD-skiva där någon – nätt och jämnt läsbart – tuschkluddat dit »UFC ÖFK 2–1«, varpå jag pulade in den, fann en skakigt handfilmad träningsmatch på en konstgräsplan med snövallar på sidorna – och ägnade goda tjugo minuter åt att kritiskt granska (vad jag trodde var*) min mittbacksinsats i rödsvart.

Det verkar finnas någon delvis undertryckt del av min person som fortfarande grunnar på vad som hade kunnat göras bättre för att få bokföra den där (singular) efterlängtade minuten i superettan.

(Efterlängtade, ja: för när jag i höst ska spela inomhuskorpen och oklarheter uppstår om vem som ska ta frisparken i det där fina läget – lite från vänster!!!, som gjort för en högersmekning!!! – så hade jag förstås velat säga någonting annat och mer Jeffrey Aubynnskt än »är det du eller jag som har gjort noll superettanminuter?«.)

*= Efter tjugo matchminuter visade det sig dock att jag följt fel spelare med blicken på den skakiga videofilmen. Matchen var från våren 2011 och inte senhösten 2010 – och då hade GIF Sundsvalls dåvarande sportchef Cain Dotson lyckats sol-och-våra iväg mig, han som just sänkt hela den jämtländska fotbollen med sin pannlob, på ännu en lånelösning till Umeå FC. Det ska dock sägas att den ene mittbacken i Östersunds FK, han som jag satt och följde i tjugo minuter, var slående lik mig. Kanske var det så att alla norrländska ynglingar som innehade just mina mått av gänglighet och saktfärdighet nådde division 1-nivå i sitt mittbacksutövande?; lite som motsvarigheten till att alla Sundsvallsbor i min ålder som mäter över två meter i Nike Air-lästen har gjort minuter för Dragons i Basketligan.

 

På tal om Östersund – ouff, den här sammanflätningen kommer jag vara nöjd med om fem år – så ska jag flyga till Jämtland imorgon. Jag bokade resan idag, den 24 oktober, vilket (det här googlade jag fram alldeles nyss) är på dagen sex år sedan hemåtnicken mot Vasalund som fick Jämtkraft Arena att försvinna ner i ett slukhål gav Östersunds FK precis den omstart den behövde för att sex år senare kunna bortabesegra svenska mästare med 3–0.

Jag ska upp dit i ett ärende som jag tror kan leda till någonting väldigt bra och roligt. Och då har jag det redan väldigt bra och roligt. Idag fick jag exempelvis tillbaka min första tenta för hösten och vet ni: jag kan inte bara gynna osammanhängande utan också, åtminstone enligt denne kursansvarige, skriva akademiskt!!! På fredag är det tenta igen, bland annat om klass och makt, och även om jag misslyckats med kursens stora mål – att bloggledes spekulera i vad Marx skulle ha sagt om höstens GIF-upplaga – så tror jag att jag ligger bra till för att klara själva tentamen.

 

Och ikväll var jag och Tilde och såg biofilmen »Jätten« av Johannes Nyholm – den var så väldigt fin; jag rekommenderar den till alla – och åt sushi på lokal.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-24-kl-23-18-21

Hon tog en så krispig mobilbild när vi gick därifrån – vilket inte är någon överraskning; Tilde tar grönjävliga bilder – och det är kanske just den känslan jag har just nu: krispig framåtrotation.

Om tre år kommer jag förhoppningsvis ångra delar av den här texten – åtminstone dess upplägg; kanske fundera på varför jag så ofta vill smälla in bindestreckspassusar fyllda med trippelutropstecken!!!; kanske kommer jag ifrågasätta användandet av ordet bindestreckspassusar!!! – men jag tror verkligen att jag kommer minnas den här hösten som en härlig tid.

Känslan av att må bra på Harrys i Gävle

Det slog mig när jag satte mig ner på Harrys i centrala Gävle, mol allena på fredagseftermiddagen. Jag hade beställt en öl, vikt upp datorn, brett ut min packning över beskärda delar av det gästrikländska kroglandskapet, lagt mobilen på laddning inför kvällens bravader och nu kände jag efter.

Jag mådde ju riktigt bra.

Och så ska det ju inte vara, i slutet av oktober, bara timmar innan en bortamatch mot ett bottenkrigande Gefle, innan det egna kontraktet är säkrat.

Var var ångesten, var var nervositeten, var var de febriga dagdrömmarna om att en fradgatuggande Anders Bååth fotbollsinvalidiserar Peter Wilson?

När jag något senare skulle leta mig in på bortastå var de väldigt noggranna i visiteringen. Kanske var det på grund av att begreppet »fredagsmatch« kommit till den gästrikländska fotbollsvågen – och att vakterna varnats om de horder av AW-vevande mäklare som skulle välla in på arenan – eller så var det för att jag såg lite misstänkt lugn och sansad ut för att kliva in på Gavlevallens oktoberkulna bortaläktare utan ett säkrat allsvenskt kontrakt innanför dunjackan.

Kanske var det det kontraktet vakterna letade efter, det säkrade kontrakt som hade gett mig rätt att strutta omkring avslappnad i det allsvenska höstrusket, när de klappade noggrant, uppifrån och ner, över hela min »scary cold«-förberedda mundering.

georgegoretex

Det var förstås en ny känsla för mig, denna icke-nervositet och obefintliga ångestnärvaro, men den var ändå lätt att placera dess ursprung:

Uppgivenhet.

Min tro på att den här höstupplagan av GIF Sundsvallegen hand skulle säkra något kontrakt försvann för gott i Falkenberg senast; under en lördagseftermiddag så deppig att jag nästan började ifrågasätta mina livsval; att jag nästan förbannade att jag någonsin togs med till IP på andra sidan millenieskiftet och drogs in i detta destruktiva förhållande.

Nej, min tro på att GIF Sundsvall kommer få ta nya allsvenska tag 2017 vilar inte på plockade GIF-poäng under de sista omgångarna – utan på uteblivna HIF-poäng.

Jag tror inte att en man i en så uppgivet pösig mössa–

henkmund

–som den Henrik Larsson uppträdde i senast, vid Helsingborgs bortaförlust mot Elfsborg, någonsin har sopat rent under en allsvensk säsongsavslutning.

»Henke« orkade inte ens dra ner mössan över vikarna sina, vilket – och tro mig när jag skriver det här; jag har arbetat ett halvt liv med att försöka dölja skalpvegetariska avvikelser – tyder på en fullkomligt tappad gnista.

(Förlåt för utsvävning – de fem fredagsnattsminuter jag nyss ägnade åt bildsökningen »Freddie Ljungberg weird hat« får jag aldrig igen – men är det samma mössa som en stekhet Calvin Klein-Fredrik Ljungberg sportade i mitten av 2000-talet som »Henke« nu–

fredrikljungberg

–försöker nylansera, mitt i den brinnande kvalstriden???

Det kan inte uteslutas.)

 

Hur som helst: jag hade inga förväntningar inför Gefle borta, knappt ens några förhoppningar.

Jag ville bara ha en trevlig kväll, stå och skråla med likasinnade, eventuellt få syn på maskoten Delfino (eller, ännu hellre, i det Gefle IF-maskot-bingo jag spelar med en enda ensamt upptryckt bingobricka: hens föregångare Händige Henry) och kanske, i den bästa av världar, få med mig någon poäng hem.

 

Och vet ni: det blev ungefär precis som jag tänkt mig.

 

Spelet var lite bättre än mot Falkenberg senast, det var det, men det var ju fortfarande så väldigt långt ifrån bra. Men det ska ju faktiskt, om vi är riktigt ärliga, knappt kunna vara bra heller.

Den kvalitetsmässiga urlakningen som var sommarfönstret har ju gjort att »bra«, i ordets rätta allsvenska bemärkelse, knappt finns som alternativ längre. Jag konstaterade det senast, när vi mötte seriens klart sämsta lag: att om någon bett mig titta på Falkenbergs och Giffarnas elvor för att sedan plocka ut en drömelva, baserat på bevisad allsvensk kvalitet – ja, då hade det nog blivit en rejäl övervikt med gulklädda i det hopkoket.

Samma sak idag: spelare för spelare har Gefle IF det starkare laget, enligt mig, hur många poäng de än må sacka efter i tabellen.

Så jag förväntade mig inga stordåd, spelmässigt, inte alls.

Jag tycker mig tvärtom ha en väldigt hög tolerans för något slarvfel, för tekniska misstag, för ett och annat felbeslut.

Det är en sak att vara fotbollsmässigt dålig, det är faktiskt helt okej.

Men det är en helt annan sak att inte gå dit i närkamperna.  Att inte smälla på. Att tassa runt och aktivt undvika dueller. Att inte försöka kompensera sina bolltapp med att åtminstone trycka till någon.

Det blev direkt pinsamt när Johan Bertilsson fick promenera in 1–0-målet, men det var bara ett extremt tydligt exempel (vill man hitta flera sådana extremfall går det bra att specialstudera Stefan Silvas defensiva arbete) på ett kollektivt mönster.

Det smälls inte på, det tassas in i dueller, klövar viks in för att undvika tuffa motlägg.

Och det har jag så väldigt svårt att acceptera. Jag har svårt att acceptera att ett GIF-lag som har så uppenbara spelmässiga brister inte åtminstone försöker kompensera det med andra attribut och svårt att förstå logiken bakom att Joel Cedergren – en man som byggt en hel elitkarriär på att vara aggressiv och smälla på – släpper ut ett så passivt och kringtassande kollektiv till Norrlandsderby i sena oktober.

 

För att försöka sammanfatta: nej, det här var inte (heller) någon insats att bygga några storvulna 2017-drömmar på. Peter Wilson var tillbaka i sin ofärdiga valpighet, Erik Granat var fortfarande innermittfältare från start och Johan Eklund tog nog det sista, definitiva steget över till att bli mer av en fastighetsförmedlare än en allsvensk startforward.

Men vi har ju alltid Eric Larsson (eller, ja, ni fattar: i alla fall tills kontraktsförhandlingarna strandar i april och Brann köper loss hans sista halvår).

Och inte för att gå all-in-Thomas Di Leva här, men vad än viktigare är: vi har ju alltid varandra.

För det är en nog jobbig grej att bli nedpetad över ruinkanten av en norrländsk rival – den förnedringen har Giffarna fått utstå såväl 2005 som 2008 och 2012 – men att vara så otroligt få och tysta, när man blir det?

(Publiksiffran på betongkolossen Gavlevallen skrevs upp till kring 2370 och hur deppig den siffran än må låta så uppfattade man det på plats som en rejält tilltagen glädjekalkyl. De sekunder Patronerna hämtade andan hade man kunnat höra Delfinos skumgummilekamen falla mot konstgräset.)

Om det var någonting med den här kvällen som var hoppingivande inför GIF-året 2017 så var det inte först och främst att laget på planen tog ytterligare ett stapplande litet myrsteg mot nytt kontrakt – utan att vi var så många och högljudda på bortastå; så många som vigt våra fredagskvällar åt att förfrysa tårna åt en inte särskilt avgörande bortamatch i oktober.

Och jag fann det extra fint i att gamle Stefan Ålander, som stod för en alldeles utmärkt insats i säsongsdebuten, blev extra hyllad med en egen ramsa som rullade långt efter slutsignal.

Man ska förstås inte gå för långt efter en bra mittbacksinsats, några öl och någon liten sängfösare hemmavid, men när Urban Hagblom sätter sig vid sitt ritbord i vinter så får han förstås hemskt gärna hitta en ny Rúnar Sigurjonsson på Island och han får gärna plantera nya Stefan Silva-vårlökar i anfallet.

Men nyckeln för att i alla fall jag ska känna att det framtida GIF-upplagor är min typ av upplaga är att det finns plats för en och annan Stefan Ålander-figur i bygget; en lojal och rejäl typ som kallar en rensning för en rensning, som behandlar ett Norrlandsderby för ett Norrlandsderby och som inte tassar omkring.

Stefan Ålander har gjort dåliga insatser, han har förlorat dueller, han har tappat markeringar – men han har i alla lägen gjort det som en fullfjädrad GIF-spelare, med allt vad jag lägger in i det begreppet.

 

(Fan, jag kan inte formulera mig som jag vill, kring Stefan Ålander och det moment jag tyckte att han delade med klacken. Det vill sig inte.

Men fint var det: sanna mina ord.

Vi avslutar istället med en bild på den mössan jag egentligen hade i åtanke när jag googlade efter Ljungbergs huvudbonader:

ljungberg

Det där kan mycket väl vara Henrik Larssons »åtta poäng upp till säker mark«-mössa på söndag.)

 

 

[JAG FICK SKJUTS HEM FRÅN GÄVLE AV DEN VÄNLIGE BO DENKERT, TILL VARDAGS PÅ ABB I SUNDSVALL, SÅ JAG ANTAR ATT DET HÄR INLÄGGET SKA KLASSAS SOM BRANDED CONTENT]

Att plötsligt finna sig uppvuxen på Sidsjöhöjden

När jag var hemma i Sundsvall i somras så fick jag höra att mina föräldrars grannar hade sålt sin halva av det radhus jag växte upp i.

Och jag är sannerligen inte den som brukar ta mig för pannan i onödan, men när de berättade vilket okristligt pollettregn den försäljningen föranledde så var jag nästan tvungen att greppa pannloben med dubbla nävar.

Jag förstod verkligen inte vad som skulle ha kunna gjort att en spegelvänd replika av mitt barndomshem plötsligt kunde anses vara värt sådana mängder pengar.

Visst ligger vårt radhus inte långt ifrån Sidsjön, med dess bad- och fiskbara vatten, sitt motionsspår och sin slalombacke – men samtidigt nog långt ifrån för att jag i ungdomen alltid skulle ha vissa problem med kortfattat beskriva var jag bodde om någon frågade.

»Jag bor… typ… på gränsen mellan Södermalm och Sidsjön«, brukade jag säga, för att sedan – med vetskapen om att många fler coola högstadietjejer bodde på Södermalm än i Sidsjön – lägga till att »det är nog lite närmre Södermalm« (det var egentligen mycket närmre Sidsjön), i hopp om att själva närhetsprincipen i sig skulle göra mig mer aktuell mindre inaktuell för dessa möer än om jag lanserat mig själv som en bonnig Sidsjö-utböling.

Vårt radhus var alltså både fint och barnvänligt och till och med fotbollsplansnära (hade Assar i Sidsjö/Böles styrelse inte insisterat på att låsa fast målen i varandra hade jag nog kunnat bli en division 2-centertank av skapliga mått), men dess geografiska läge måste ha varit svårt att sälja in i en enda rapp mäklarmening.

Men 2016 kan medelpadska mäklare nu uppenbarligen ändå ankelskaka barnfamiljer på mångmiljonbelopp för enkla radhus i detta södermalmskt-sidsjönska mellanförskap.

Hur kan det komma sig?

Jo, någon dag efter att ha fått höra om den chockartade prisökningen, så fick jag svaret. På väg hem till mitt barndomshem möttes jag av en blankpolerad och uppenbart sprillans ny skylt, uppsatt precis vid infarten till det område där jag växte upp:

image

Jahapp, tänkte jag förvånat: mina föräldrar bor inte längre i ett svårdefinierat och omäklarifierat mellanförskap – de bor nu på »Sidsjöhöjden«.

Här har vi alltså ett exempel på när en redan befintligt bostads läge ompaketeras språkligen och kort därpå skenar uppåt i pris.

Vi kan konstatera att denna mäklarifiering av namnen på svenska bostadsområden förekommer i Medelpad – men man kan nog anta att denna trend är sprungen ur alla prisökningars mödernestad: Stockholm.

Jag unnade mig därför en liten kringgoogling på de stora bostadsföretagens hemsidor, för att leta fram de allra töntigaste namnen på aktuella nyproduktioner i Stockholms stad.

Och mycket riktigt: nog fanns där material för en liten lista.

De fem just nu töntigaste namnen på stockholmska nyproduktioner:

5) Big Fish, Ekerö

Visst ligger det intill vattnet på Ekerö och visst hade inte det översatta »Stor Fisk« varit ett så konstigt namn på ett bostadshus, men anglofieringen och inte minst fiskifieringen ger det ändå en hedrande femteplats på listan.

Intressant också att jag på ett ställe läste att huset kan erbjuda »nattdopp, bryggsegling och en egenfiskad gös på grillen när det drar ihop sig till middag«, medan jag på nästa länk läste att huset visst bjöd in till såväl nattdopp som bryggsegling, men att det istället gällde »en hel dorado på grillen när det drar ihop sig till middag«.

Det är roligt att tänka sig att en copywriter fått kalla fötter, börjat rådfråga kollegor kring storleken på en snittgös för att springa ner till den lokala fiskhandlaren och gasta »VISA MIG ER STÖRSTA GÖS!!!« och, när den inte visat sig stor nog, sedan känt sig tvungen att ändra i texten i nästa utskick till den erkända jättefisken dorado, eller guldmakrill om nu någon i mäklarbyrå-exil fortfarande är intresserad av det svenska språket.

 

4) Londonkvarteren, Ulriksdal

Det här hade inte varit ett så dumt namn för ett antal nybyggda huslängor i Ulriksdal norr om Stockholm, om Ulriksdal bara legat i London.

Jag tror att »Londonhus«, som de envetet kallar byggnaderna i sin marknadsföring, har som kännetecken att de är väldigt smala och att de typ ser trånga ut. Jag är i sanning ingen Londonexpert eller någon arkitekt, men jag tror att husens smalhet i mångmiljonstaden London beror på att det där, till skillnad från Ulriksdal i Solna, är tvunget att vara relativt trångbott.

Om jag nu bestämt ville kalla mitt bostadsområde för »Londonkvarteren« och därför var tvungen att anamma någonting londonskt i mitt bostadsområde så hade jag nog hellre smällt upp en fish n’ chips-vagn i mitten, så att hela kvarteret luktat gammal härsken frityrolja året om, än att jag lockat med upplevd trångboddhet.

3) The Bronze, Sundbyberg

ska%cc%88rmavbild-2016-09-23-kl-00-00-42

Varför är »The Bronze« ett bostadshus i Sundbyberg och inte en realityserie i MTV?

När jag cyklade förbi den här byggarbetsplatsen och såg dessa guldmelerade skyltar med projektnamnet dess skimrande bronsfärg så kände jag för att ge hela min teveavgift i kontanter till Po Tidholm, så att han kan utöka sin anti-centraliserings-kampanj till ett timslångt program varje kväll.

 

2) Umami Park, Sundbyberg

Jag vill ju gilla Sundbyberg – jag cyklar dit på fem minuter och när vinden ligger åt rätt håll har man doften av kafferost från Arvid Nordqvist-fabriken under näbben – men mäklarifieringen av Sveriges redan mest befolkningstäta kommun gör det allt svårare.

Umami ska vara den femte smaken som går att urskilja med den mänskliga tungan, men man behöver inte rulla namnet »Umami Park« genom gomseglet särskilt många gånger för att – med den vanliga, fyrpipiga och folkliga smakpalletten – känna att det smakar ordentligt surt.

 

1) Kvarteret New York, Östermalm

Jag vet inte om Po Tidholm skulle vara villig att faktiskt spränga Stockholm, jag tror inte att det är hans slutgiltiga lösning, men när jag snubblar över bostadsprojektet »Kvarteret New York« som ska smällas upp på Gärdet så är jag villig att förse honom med åtminstone några durkar kärnvapen.

Bara ifall att.

Crackers

Stockholm blir med ens väldigt mycket, när man flyttar hit, men det blir knappast så att den per automatik känns som ens stad. Om exempelvis någon uppenbar turist stannar mig på gatan och frågar efter vägen så förklarar jag mig ju fortfarande, efter drygt två och ett halvt år i staden, som en turistlike och hänvisar vidare till någon riktig stockholmare. I Sundsvall hade jag alla gånger gett det ett försök, även om min gatunamnskännedom även där är direkt pinsam, ja, kanske hade jag höjt högernäven för att mjuggpeka felaktigt även i Umeå, men här viftar jag med självklarhet iväg mitt eventuella guide-ansvar och lämpar över det på infödingarna att vara behjälpliga i deras stad.

En som insett svårigheterna i att göra Stockholm till sin är min gode vän Rikard, som nyligen köpt sig en lägenhet i Sundbyberg. Hemma hos mig hade jag ett matbord över som han skulle få nypa, och en lösning hade ju varit att hyra sig en liten Statoil-bil för att köra bordet den kilometerlånga sträckan.

En annan lösning, en som har potential att skapa ett Stockholmsknutet minne kring en trist logistikfråga,  var att helt sonika–

–bara bära bordet mellan Huvudsta och Sundbyberg.

Det krävde sina underarmar, sin växelvisa turordning mellan oss tre och – inte minst – sina chokladbelupna kex i glykogendepåerna.

Ja, till saken: för kanske första gången i mitt 26-åriga liv fick jag uppleva ett genuint Kramer-ögonblick i vardagen, då min vän Rikard–

–hade fyllt sin fina, proffsiga läderportfölj – smidd för att innehålla viktiga pärmar och dyrbara värdepapper – med kex.

kramera%cc%88terkex

 

Jag kan se de argt formerade rynkorna i de GIF-intresserades pannlobar nu. En liten kexanekdot efter en hel vecka, där Peter Wilson kanske säkrat kontraktet för hela seriens just nu kanske sämsta fotbollslag???

Men ja: lördagseftermiddagen var för deppig för att ens orka påbörja en text om. När matchen var slut blev jag konkret nedstämd, den turligt oförtjänta poängen till trots, över vad jag valt att tillbringa min lördag åt.

1cfw92

(Jag har märkt att Gunde Svan är en av Sveriges absolut mest gif-vänliga individer; perfekt att slänga in när man vill uttrycka exempelvis känslan »när man försöker tänka positivt kring en pinne borta mot Falkarna«.)

Jag tror att jag ska försöka att sammanfatta den här höstens GIF-känslor under veckan, om tid och motivation finns.

Vi får se. Kanske har det här blivit en portal för plötsliga och ouppskattade kexanekdoter.

GIF Selånger–AIK Boltic/Göta 5–2

Jag tittar på så oerhört lite fotboll nu för tiden att det är tveksamt ifall jag fortfarande äger rätten att lista »fotboll« bland mina främsta intressen längre.

Och när jag skriver oerhört lite fotboll så menar jag oerhört lite fotboll. Och det blir bara mindre och mindre, vecka för vecka, helg för helg. Jag tror att jag, som i stort sett diats med engelsk fotboll sedan födseln, sett en enda Premier League-match i sin helhet den här hösten – och det var i samkväm i lag med en United-sympatisör.

I fredags hade jag nätt och jämnt koll på att det svenska landslaget – det jag tänkte skulle kännas nytt och spännande och inte minst folkligt då det blivit såväl Erik Hamrén- som Players Manager-fritt! – mötte Luxemburg i VM-kvalet, utan snubblade först efter midnatt över resultatet av en slump.

Vi kan alltså konstatera att fotbollsintresset mer och mer släppt greppet om min personlighet, men preciiis när man tänker att nu är jag ute; nu har jag lämnat den gemenskap som fotbollsintresset ändå får beskrivas som – ja, then they pull you back in.

Då sitter man där, när Giffarna möter AIK i U21-allsvenskans B-slutspel, bara för att fotbollsförbundet förlagt matchen på ens bakgård. Bor man några hundra meter från Skytteholms IP så räcker det med att Giffarna annonserar att bland annat Kristinn Steindorsson, Robbin Sellin och Joel Enarsson kommer att visa upp sig för att en portalägare med visst upplevt GIF-ansvar ska leta fram sina varmaste vinterskor ur förrådet, öppna lådan med ullsockorna och sätta sig på cykeln.

Jag skulle väl uppskatta att åskådarantalet, räknat i människor vid liv, låg på omkring 35-40. Men om man i begreppet liv räknar in någonting mer än bara funktionell andning och puls så tror jag att publiksiffran får räknas ner mot den absoluta nollan.

 

I måndags tog sig Sveriges U21-landslag för herrar till EM-slutspel genom att vinna sin kvalgrupp framför länder som Spanien och Kroatien. Det är andra gången i rad som U21-landslaget tar sig igenom det lilla, lilla nålsöga som leder till slutspel – och förra sommaren blev som bekant en skrattfest som ledde hela vägen till EM-guld!!!

Det borde därför inte vara en helt befängd tanke att en kroatisk landslagsdelegation skulle åka till vårt lilla land, som har ett relativt deppigt a-landslag, för att se vad det är vi gör så bra på just U21-sidan.

Och tänk er då att denna delegation, spända av förväntningar och fyllda med en lust att lära!!!, går och ser en match i U21-allsvenskan.

Vad oerhört förvånade dessa kroatiska scouter skulle bli.

 

Jag vet inte om sporten »fotboll« är den sport jag skulle kategorisera som närmast besläktad med sporten »U21-allsvensk fotboll« – eller om den senare inte är närmre bandyn i många avseenden.

Jag överdriver knappt när jag skriver att om GIF Sundsvalls lag, som ändå var byggt av GIF-spelare i mer eller mindre vuxna åldrar, bara hade haft någorlunda normal utdelning så hade de kunnat ha en ledning med ungefär 7–1 efter fyrtiofem spelade minuter.

Det borde ha varit bandysiffror – eftersom det var ett evigt utbytande av svängiga bandyanfall och anfallare (Joel Enarsson) som med fullvärdiga bandysvingar vevade bollar över ribbor och utanför stolpar. En ytterligare likhet med just bandyn är att många spelare – nästan alla, utom jordfräsen Eric Larsson – unnade sig bandy-lika lovar för att undvika att hamna i dueller där man kan göra illa sig.

Och jo, det svartgula hopkoket av spelare – som innehöll den unge AIK-anfallaren Marko Nikolic, några Vasalunds IF-reserver och vad vi får anta var ett gäng ströungdomar med håltimme – hade ungefär mycket likhet vid Boltic-Götas trupp som vid det allsvenska fotbollslaget AIK:s.

Kanske är det svensk U21-framgångsrecept; att vi har kombinerat två av våra favoritsporter, bandyn och fotbollen, i skapandet av en fungerande U21-miljön.

Men antagligen inte.

 

Det blev till slut 5–2 till Giffarna, trots att jag var relativt övertygad om att det hade slutat 4–2. Och jag skulle inte ta gift på att alla spelare på planen visste vad matchen hade slutat; det är svårt att hålla koll på fotbollsmål när de a) kommer i bandystrid ström och b) betyder så försvinnande lite.

 

Vad är någon någonsin tänkt att dra för slutsatser av en dylik match? Vad säger det att Eric Larsson, allsvenskans kanske bäste högerback, var bra – när han mötte en kille som såg ut att vara 15 och mätte tre äpplen hög i strumplästen? Vad säger tre mål från Jonathan Morsey –hädanefter kallad »Morse-koden« – i en match som borde innehållit typ tolv totalt?

Men om vi ska försöka oss på någon form av analys av dessa besynnerliga nittio minuter – enligt den gamla devisen att »ett par förfrusna tår tarvar minst en blogganalys!!!« – så skulle jag vilja rikta strålkastarljuset på Kristinn Steindorsson.

Äger han, för att tala Pirkt.se:ska, fortfarande ett metaforiskt naturreservat i Sörmland? Eller har operationen av menisken, den som gäckade honom under den svaga våren, åter gjort honom till en allsvensk ytter av finfint märke?

Svaret är knappast glasklart, men att döma av hans sjuttio-nånting minuter mot det svartgula hopkoket (som kvalitativt kanske skulle kunna sorteras in på… division 3-nivå?) så skulle jag vilja komma med omdömet att han faktiskt ser mycket piggare ut.

Det kan ha varit det obefintliga tempot och det svaga motståndet som gav intrycket, men jag tyckte verkligen att han rörde sig mjukare och finare.

Nu vill jag, baserat på det U21-intrycket, inte gå så långt som att skapa ett SvenskaFans-forum-konto för att lobba in »Kiddi« i startelvan mot Falkenberg på lördag (även om jag ser honom framför såväl Erik Granat som Robin Tranberg i rangordningen), men om jag skulle vilja göra det så har jag det perfekta användarnamnet:

kidlover

 

(Apropå U21-serien, igen, så summerade jag, som själv gjort x antal matcher på detta fotbollsjordklotets baksida, mina intryck av det påhittet när jag besökte Skytteholm för en GIF-match mot [ett helt annat] AIK i fjol: Lägg Ner Skiten.)

Björn Ranelid balanserar ett äpple på pannloben

Jag känner mig, trots avsaknad av statistikverktyg, ganska trygg i följande analys av den här portalens besöksstatistik: de sällsynta gånger då någonting delas i sociala medier – som den uppdagade rårisskandalen kring Stefan Silva senast och C-uppsatsen om Expressen TV innan dess – så kan dessa nå ut till en någorlunda bred massa, när jag vevar iväg någonting pliktskyldigt om att Peter Wilson borde tilldelas Kjell Lönnås BMW-nycklar så läses det av en snäv men uppskattande liten krets av GIF-supportrar och mellan dessa tillfällen så uppdateras den här sidan av en liten homogen klick människor i min absoluta närhet.

(Om någon läsare känner att den hamnat utanför denna generaliserande svepning får denne förstås gärna göra sig tillkänna i kommentarsfältet.)

Därför tänker jag, som den skicklige content manager jag vill se mig som, att jag då och då kan komma med riktade inlägg till denna lilla trofasta skara av mödrar och svärmödrar och någon morbror man inte träffat på något år. Inlägg som helt sonika bara handlar om hur det är, för mig, just nu. Och om dessa inlägg inte fyller någon annan funktion än att ens skuldkänslor lättar lite när man ser ett missat samtal från ens mor och inte orkar ringa upp direkt – att en känsla av att »hon vet åtminstone att jag lever; jag bloggade ju glatt för bara någon timme sedan« infinner sig – så får det vara så.

För varje dag jag inte uppdaterar den här portalen så blir det lite svårare för mig att sätta mig ner och göra det nästa gång, känner jag; som om ribban för vad som är »CONTENT« höjs för varje gång jag inte skriver om en trivial vardagsspaning.

Därför detta: en kort redogörelse om hur det har varit att börja studera igen, ett par snabba gymspaningar och – inte minst – en stulen bild på Björn Ranelid och ett äpple.

Continue reading

Ge Peter Wilson stadens nycklar

Man behövde varken vara ekonomiprofessor eller någon större fotbollsanalytiker för att redan i mitten av augusti förstå att den här hösten skulle handla om ren överlevnad.

Och jag hade gillat ifall hårdhet, snålhet och lite tur hade kunnat rädda kvar Giffarna i allsvenskan.

Jag fullkomligt älskar att en 19-åring från Bredsand lär ha gjort det.

 

ska%cc%88rmavbild-2016-10-01-kl-17-59-34Foto: Anders Thorsell.

Det är förstås lätt att sväva iväg när en 19-åring ur de egna leden kliver fram och hattrickskjuter sin kräftgående moderklubb till ett gyllne oktoberläge.

Men Pirkt.se är inte portalen som gör enkla och känslobaserade analy— SKOJA!!! 

Låt oss först och främst försöka sätta ord på hur jag kände när jag flög upp ur soffan och sprang runt i lägenheten, vevandes med en kudde i luften och tjöt som en lycklig gris som sluppit bli stucken av en degraderingsdolk:

När vi fått ur oss de allra mest spontana glädjevrålen (glädjevrål av en typ som jag, som aldrig tidigare fått uppleva hur en 19-åring ur de egna leden klivit in och gjort hattrick för ens favoritklubb, inte visste fanns) ur systemen så kan vi väl försöka vara lite nyanserade.

 

Man har ju sett ett antal oktoberkulna matcher med GIF Sundsvall genom åren, där allt – precis allt – handlat om att gneta ihop nog med poäng för att hålla sig över nedflyttnings- och kvalstreck.  Men man har sällan sett en GIF-upplaga som hanterar dem på det här sättet.

Peter Wilsons enkla, raka och välförtjänt turliga 1–0-mål var oerhört viktigt och skönt, men på inget sätt symptomatiskt för GIF-spelet under de första tjugo minuterna, som präglades av ett lika naivt som uselt passningsspel – med ideliga felbeslut på egen planhalva – kombinerat med ett sedvanligt passivt och duellöst försvarsspel.

Det var precis ett sånt GIF-lag man egentligen inte vill släppa ut till en allsvensk ångestmatch i oktober, men som tur var kom J-Södra till spel med ett gäng av ganska precis samma naivt finkorniga skrot.

Det var inget annat än en urusel förstahalvlek; ett kvalitativt haveri av det slag där SvFF:s granskningsnämnd borde kunna gå in i efterhand och döma båda lagen till varsin extrakvalplats – mot varandra.

Målet kom av att yttern Stefan Silva råkade vara »felplacerad« – på exakt den position där han verkligen gör nytta på en allsvensk fotbollsplan. Efter tjugo minuters fint men menlöst trevande från sin vänsterkant fick en »felplacerad« Silva äntligen en boll att jobba med framför J-Södra-backlinjen, som i sina gamla fina släpande forwardsdagar!, och kunde låta sin ambitiösa passningsfot synka med Peter Wilsons löpvilja.

 

Resten är nog – ja, nu skriver jag det!!! – GIF-historia.

Visst fungerade försvarsspelet i eftermiddag lite bättre än senast (det märktes tydligast på hur lite Marcus Danielsson behövde synas jämfört med mot Häcken) och visst hittade Stefan Silva lite mer rätt i sin ytterroll – men i det stora hela var det inte särskilt mycket som skilde den här segrande GIF-insatsen från de tidigare under hösten.

Inte mycket mer än en grabb som kom från Liberia till Bredsand, som fostrats i klubben sedan åtta års ålder och som – en dryg vecka innan han får handla på Systembolaget – nu kan ha räddat hela dess allsvenska existens.

Den här hösten har, alltsedan övergångsfönstret klappade igen, enkom handlat om överlevnad; om att rädda kontraktet och ekonomin och i den bästa av världar göra det med någon form av framtidstro intakt.

Det hade kanske kunnat gå med kämpaglöd, snålhet eller taktisk skärpa (även om det inte verkat särskilt aktuellt) – men det här sättet, att en egenfostrad gubbe i lådan ploppar upp från ingenstans och bryter exakt alla mönster, var så oerhört mycket roligare.

Jo, jag tror nog att det allsvenska kontraktet, med sex och en halv poäng ner till Helsingborg med femton poäng kvar att spela om, är nära nog säkrat.

Nu gäller det bara att Urban Hagblom säkrar ett kontrakt till Peter Wilson.