Veckans bästa skärmdumpar:

Är det här ett långlivad och veckovis programpunkt (antagligen inte, nej) eller är det bara en nyckfull fredagsvevning i flödet under en hemtentavecka (antagligen, ja)?

Alldeles oavsett så tänkte jag försöka mig på en rapp lista över VECKANS BÄSTA SKÄRMDUMPAR:

3) Chipsnyllet

ska%cc%88rmavbild-2016-09-29-kl-13-40-18

Det här måste ändå vara målet med att ge sig in i landstingspolitiken – att kunna lämna ett bestående chipspåse-legacy efter sig.

Hur skulle det se ut ifall denne Torbjörn Rosdahl verkligen fick ge den generiska svenska chipspåsen sitt ansikte, undrar ni?

grillchips

Så här ungefär (om man lånar bilden från DN-artikeln och är riktigt slapphänt i sitt Paint-arbete), vilket vi väl i princip skulle bli de räfflade potäternas motsvarighet till »RÖKNING DÖDAR«-texterna på ciggpaketen.

 

2) Fotbollsspelarlivsstilen

I veckan intervjuade Aftonbladet den svenske högerbacken Mattias Johansson, till vardags i holländska AZ Alkmaar, om dennes syn på sina landslagschanser.

Men intressant blev det först när han frågades om sin fotbollsspelarlivsstil. Så här beskrev Johansson sin tillvaro som proffs i Holland:

14509344_10154545467428996_455304228_n

Många snubbar vill säkert hävda att de lever liv som är »relaxed«, men få människor kan backa upp det på samma sätt som Mattias Johansson då han 1) kan summera sitt liv i bara tre beståndsdelar och 2) bland dessa tre lyckas nämna både »fikar« och »käkar«.

Det är banne mig den mest konkreta beskrivningen av ens livsstil jag tagit del av sedan jag såg ett avsnitt av SVT-dejtingprogrammet »Tro, hopp och kärlek« (där präster letar efter kärleken) och en av de brevskrivande damerna som letade lyckan sammanfattade sig som »en tjej som gillar Jesus och innebandy«.

En bubblare på temat »fotbollsspelarlivsstilar« är när Mittmedia, via sin fastighetsföretagssponsrade sajt Bostadspuls, hälsade på hemma hos Östersunds FK:s dribbler Saman Ghoddos – och kom hem till redaktionen med följande rubrikförslag:

ska%cc%88rmavbild-2016-09-30-kl-14-26-44

 

1) Rundabordssamtalet

Det här, som min namnmässigt mest krönikör-lämpade vän Patrik Dokk letade fram, gav mig nog veckans härligaste frustande från buken.

Åter igen är det en fotbollsspelare som bistått. Det handlar om Evertons spanske ytter Gerard Deulofeu som får den klassiska frågan om vilka tre människor han skulle vilja äta middag med – om han fick välja helt fritt.

Glöm Nelson Mandela, Dalai Lama och andra sådana gamla tråkiga snittsvar – Deulofeu går en annan väg:

Den fejkade rårisskandalen som skakar allsvenskan

Igår basunerade Aftonbladet ut en artikel om en ung man som tänkt »vara lite nyttig« och koka sig lite råris – när han fick en klassiskt obehaglig överraskning:

Inget märkligt i själva nyheten, bara en klassisk rårisskandal i en kvällstidning, men som vän av allsvenskan i allmänhet och GIF Sundsvall i synnerhet så hajar man onekligen till.

På grund av bilden.

Är inte den nyttige råriskokaren »Daniel Rojas«…

… oerhört lik en viss Stefan Silva i GIF Sundsvall?

Jo, efter vad som i denna mediala guldålder får kategoriseras som gedigna efterforskningar (en »ÄR INTE HAN VÄLDIGT LIK STEFAN SILVA?«-fråga på twitter) så fick vi svaret. Denne »Daniel Rojas« var inte bara lik GIF-anfallaren – han var Stefan Silva:

Vad vi ser ovan är alltså, tack vare Guldspadevinnaren Pontus Mobergs googlekunskaper, den faktiske Stefan Silva på orginalbilden, sittandes intill Tysklands-proffset och vännen Nabil Bahoui.

Imorse vaknade svenska folket alltså upp till ännu en uppdagad Egor Putilov-skandal – och till att Sveriges största mediehus fått dra tillbaka en utbasunerad rårisnyhet.

En sökning på denne mystiske »Daniel Rojas« och hans fejkfamösa råris ger fortfarande en träff:

raris

Men vid klicket tar det numera stopp:

tillbakadrag

Och Pirkt.se vore (på gott och ont) inte Pirkt.se om vi inte sökt Aftonbladet för en kommentar. Men där satte de publicistiskt ansvariga ner foten och varken fotbolls- eller rårisvärlden kommer således inte få svar på följande frågor, som skickades till tidningen mejlledes:

steffesilv

Men Pirkt.se kan på egen hand presentera följande komprometterande bevis kring den fejkade rårisskandalens uppsåt; bara dagar innan GIF Sundsvalls ödesmatch mot Jönköpings Södra i den allsvenska bottenstriden.

Precis som i måndags natt, efter den första debatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump, då hashtaggen #TrumpWon sades ha blivit viral via strategisk propaganda från ryskt håll…

trumpwon

… så ska det här, enligt källor, vara resultatet av en sökning på var hashtaggen #StefanSilvaRårisSkandal hade sitt ursprung under tisdagen:

jsodra

Fotnot: Pirkt.se borde ha sökt uthängde råriskokaren Stefan Silva, men artikelförfattaren har hemtenta.

Att starta med en fastighetsföretagare på topp

»Om jag får drömma riktigt stort och fritt«, sade fastighetsföretagets NP3:s affärsansvarige, »så hoppas jag att Giffarna kan få med sig 1–1 hemma mot Häcken«.

Sedan fyllde han i talongen och lät någon på bygget skicka in företagets GIF-tips till lokaltidningen.

Inget märkligt med det, kan tyckas.

Om inte den NP3-anställde med tipspennan hetat Johan Eklund och startat på topp för det allsvenska hemmalaget i fråga.

 

Det riktigt fina med allsvenskan och GIF Sundsvall – det som gör att jag fortfarande orkar bry mig så mycket – är nog den upplevda närheten till spelarna, ledarna och klubben.

(Lägger någon upp en bild på en GIF-supporter som ligger paralyserad i soffan på grund av att hen känner sig sviken av sportchefen Urban Hagblom – ja, då kan du räkna med ett uppmuntrande svar från sportchefens son.)

Och nog har jag flera gånger längtat tillbaka till den tid då den strävsamt kloke ytterbacken Fredric Lundqvist åkte på januariturnéer med landslaget ena dagen och gick till jobbet som systemvetare den nästa.

Men när jag fick bilden på Johan Eklund, den tippande fastighetsföretagaren och startspelaren!, skickad till mig imorse – ja, då kändes det plötsligt som att den tidigare så älskvärda småskaligheten spårat ur.

 

Rúnar Sigurjonsson var tillbaka i Sundsvall över Häcken-matchen och det var som att en resultatinriktad vind från förr drev in över den närmast sociala verksamhet som är 2016 års höstupplaga av GIF Sundsvall.

Det var så nyligen som den isländske EM-spelaren orkestrerade ett anfallsspel som kändes fyllt av liv, rörelse och kvalitet – och ändå känns det, vid en snabb titt på dagens elva, som scener från ett helt annat GIF-liv.

Och det är klart att inte Rúnar hade kunnat hållas kvar i Medelpad och nej, inte heller Pa Dibba hade kunnat tvingats kvar när det Mats Jingbladska ögat väl vänts mot Sundsvall.

Men Shpetim Hasani-såret har inte läkt. Och varje gång jag ser en GIF-elva som frontas av Peter Wilson och Johan Eklund så är det som att få några nypor salt strödda i det.

Truppens mest meriterade anfallare släpptes till ett sämre lag i en sämre serie, i allra sista stund; inte för att det skulle främja resultaten under hösten – det kan ingen ha trott – utan för att det viktigaste var vad Shpetim själv önskade.

Jag har haft svårt att smälta det – och att se den plötsligt givne Johan Eklund önska sig ett oavgjort resultat i tidningen för att sedan kliva ut och bränna fyra på silverfat serverade jättelägen gjorde det inte lättare.

Vad händer härnäst? Kommer den pluggande Mittuniversitets-duon Erik Larsson och Marcus Danielsson (som tillsammans med Lars Krogh Gerson just nu bär det här laget på sina fortsatt högpresterande axlar) berätta för Urban Hagblom att de känner för att prova på en utbytestermin i höst?

 

Äsch. Kanske ska man vara nöjd med poäng mot Häcken, med de spelmässiga stegen framåt och med att någon lokal schaman kastat besvärjelser över stolparna.

Men jag har svårt att bortse ifrån att vi med största sannolikhet hade vunnit den här matchen med en anfallare av allsvensk kvalitet på topp. Jag har svårt att bortse ifrån att vi – nästan helt utan anfallarnärvaro – höll på att slå Helsingborg och i princip säkra kontraktet senast.

Svårt att bortse från att den här misskavalkaden från Johan Eklund inte var någon oförutsägbar, oturlig freakincident utan en ganska logisk följd av att man låtit laget urlakas  onödigt mycket under sommaren.

Och kan man inte vinna under kvällar då man har trippelstolpar med sig, då serie A-proffs missar öppna mål från en meter och då domarna blundar för nedtrampningar av motståndare i straffområdet, samtidigt som man själv bjuds på mängder av chanser – ja, när fan ska man då vinna fotbollsmatcher?

Papier-maché-tenta

Jag har i ett antal veckor gått omkring och förklarat att »det känns jättebra« till folk som frågar hur det känns att ha börjat plugga igen.

Och det har känts väldigt bra, verkligen. Jag upplever mig faktiskt ha ett annat schwung i steget nu, när jag skyndar mellan hemmet och universitetet eller biblioteken än jag hade när jag lommade mellan hemmet och arbetet.

Men först imorgon måndag är det, efter ett par veckor av enbart seminariumvevande (där jag, i en i övrigt väldigt tyst klass, visat upp en ABF-gubbighet jag inte trodde att jag hade inom mig), dags att se ifall mitt 26-åriga jag har vad som krävs akademiskt; först ska jag hålla i en liten presentation på morgonkvisten och direkt därpå får vi hemtentan tryckt i näven.

Men det är inte bara jag som har prov imorgon.

I Sundsvall står GIF Sundsvalls sportchef Urban Hagblom inför sitt stora slutprov i slöjd.

Då vi vet att Runar Sigurdsson kommer att befinna sig på IP vid mötet mot Häcken så är det upp till Urban att lagom till matchstart ha lyckats tillverka ett Smajl Suljevic- eller Erik Granat-ansikte i papier-maché…

… som går att trä över den där isländska nunan – för att således kunna smussla in honom på GIF-mittfältet igen.

Det är väl, som det ser ut, chansen vi har till seger.

regn

Jag trodde faktiskt inte att en fotbollsmatch kunde påverka mig så starkt fortfarande.

Jag trodde inte att jag hade ett så pass djuriskt avgrundsvrål i mig, som när jag instinktivt flög upp ur soffan och tjöt som ett flyglarm över Wok-Lars Gersons frispark.

(Men det betydde så mycket.

Det var en luxemburgskt flaggad livboj som plötsligt dök upp intill det kantrade medelpadska fartyget och gav det skeppsbrutna hopkoket chansen att – med sina sista kvarvarande krafter – halvtimmesflaxa sig till trygghet.)

Och jag trodde verkligen att jag hade blivit för mogen och vuxen för att påverkas så djupt fysiskt av en sista-halvtimme på Olympia.

Men nej. Nog ligger man där, raklång på soffan, trynet ner i en kudde, djupandandes enligt någon »how to survive a insläppt förlustmål i nittioandra i alla ångestmatchers ångestmatch«-lekmanna-yoga-övning, samtidigt som Jesper Husfeldt, denne lille man i kostym, teve-vrålar om att det som just hänt – att Tommy Naurin valt att chanssläppa en dåligt slagen inläggsfrispark över sig och in i nät – är »ett drömmååååål!!!«.

Sveriges mest sparkade GIF-tränare talar ut: »Oerhörd tomhet«

Jag har gjort en hel del GIF-relaterade gifar under det senaste åren – men antagligen ingen som kommit till lika frekvent användning som den ni ser nedan:

14389009_1268531556514723_1289269635_n

Den kräver förstås sin förklaring.

Vad vi ser på det rörliga montaget är GIF Sundsvalls ordförande Johan Nikula (en av allt att döma rättskaffens man som säkerligen inte vill se sin varumärkesskyddade nuna i dessa tjuvnadssammanhang) som trycker på en gulblå knapp.

Jaha, säger ni. Vad innebär det?

Jo, att »åka på gulblå« är en (högst lokal) term för att få sparken på Football Manager. Detta då du, vanligtvis efter en förlustmatch, möts av att din spelskärm (som brukar vara färgad i din klubbs färger) har bytt kulör till en gul och blå variant, som signalerar att du som nysparkad inte längre har några klubbfärger, utan att du nu bara är en arbetslös tränare av svensk börd.

En som bättre än någon annan vet hur det känns att åka på just gulblå är min nära vän Johan Martinsson: den yvige Football Manager-spelaren som, oavsett hur många gånger den virtuelle Nikula ger honom foten, vägrar ge upp drömmen om att leda GIF Sundsvall till toppen. Han vägrar låta sig nedslås av den gulblå skärmen utan startar omgående ett nytt spel med sin favoritklubb. Spel på spel på spel.

Han är som en fotbollstränarsimulatorernas Sisyfos, som rullar sten efter sten upp mot toppen – innan Johan Nikula gång efter gång spränger dem i små gulblå bitar.

Varje gång han chattledes ondgjort sig över något Football Manager-resultat som fått hans jobbsäkerhet att slå i botten – ja, då har man kunnat kasta in gifen där Nikula smattrar på den gulblå knappen, lutat sig tillbaka och känt hur smädelsen träffat precis rätt, med maximal kokning till följd på andra sidan dataskärmen.

Och nu, när Roger Franzén hastigt men mindre lustigt åkt på vad man på datorspelslingo får kalla»en IRL-gulblå«, känns det, inte naturligt, men roligt att höra vad denne Johan Martinsson, innehavaren av Sveriges mest GIF-sparkvana bakdel, har att säga om den uppkomna situationen.

 

Hur många gånger skulle du uppskatta att du fått sparken av den virtuelle Johan Nikula?

– Jahaja. Det här gamla njurslaget igen. Det är väl med lätthet en 50-100 gånger, där många av dessa blågulningar har naturligtvis varit orättvisa. Vi vet alla hur en långtidsskada på nyckelspelare kan förstöra en hel »save«. Dessutom är det alltid någon sinnessjukt märklig skada; typ att någon dragit på sig ett benmärgsbrott efter att ha lyft en svarv inne i gymmet.

Hur är känslan när man möts av en gulblå skärm?

– Jag vet att det låter patetiskt, jag köper det, men känslan som infinner sig är ofta en oerhörd tomhet. Man har byggt upp en trupp av hög allsvensk klass, men sen börjar raset och plötsligt är hela skärmen gul och blå.

Hur stark är gifen på Nikulas blågula bankande?

– Jag brukar ha svårt att berömma dig för dina internetbaserade skämtsamheter, men denna är väldigt stark.

Blev du överraskad av beskedet att Roger Franzén åkt på en IRL-gulblå?

– Det blev jag faktiskt, och lite ledsen på något vis, även om jag absolut köper klubbens förklaring till att det blev så här.

Hur pass historisk känns den här halvsparkningen, där bara en av de två huvudtränarna får gå, jämfört med andra ikoniska GIF-sparkningar genom åren, där bland annat David Wilson och Jan Halvor Halvorsen fått lämna?

– Jag vet inte hur historisk den är, eller ja: historisk kanske den är eftersom vi vanligtvis bara haft en huvudtränare. Men det är väl inte allt för sällan som huvudtränaren får gå medan den assisterande får stanna kvar och ta över rodret, ibland permanent och ibland som temporär lösning. Men den här känns något mer överraskande än när Wilson – som man knappt orkar tänka på – och Jan-Halvor fick gå.

I egenskap av den människa som fått sparken av GIF Sundsvall allra flest gånger i historien: har du något tips till hur Roger Franzén ska gå vidare?

– Upp på hästen igen, snabbt som ögat, innan du hittar andra intressen. MEN!: gör inte misstaget att ta över Gunnilse, för det gjorde jag en gång och det visade sig att de spelade i tvåan, en division jag inte laddat, och då fick man inte spela några matcher alls. Så mitt tips blir typ att nypa Brage, värva några »freeare« och så sakteliga ta dig mot Europa.

– Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till Roger, han har gjort väldigt mycket bra för klubben. Det känns trist att det blev såhär.

En portalinnehavares försvarstal

Här kommer lite smal identitetspolitik som de flesta säkert har svårt att identifiera sig med, men det jobbigaste med att vara portalinnehavare är när man börjar sacka efter.

Ens portalinnehavar-persona* kommer av sig i några dagar (jag satt i veckan och fnulade på ett inlägg om kopplingarna mellan »Jesus« och »innebandy« – ja, ännu ett inlägg i den debatten!!! – men det bordlades) och plötsligt har Giffarna – ämnet man förväntas vara agendasättande kring! – stått för såväl en 1–3-upphämtning på bortaplan som ett entledigande av sin ena tränare.

*= Vilka omskrivningar gör man inte för att inte behöva benämna sig själv »bloggare«. En »bloggare« är för mig någon som redogör för exakt vilken quinoasallad de ätit till lunch, eller vad för slags frukt man hållit i handen när man skojsamt ropat »jävla bögar!« åt nån komikerduo.

Men jag kunde inte förmå mig i fredags.

Efter det episka fembacksfiaskot mot AIK kände jag så här inför att behöva ägna en fredagskväll åt GIF Sundsvalls bortamatch mot Örebro:

(Och det var ändå innan jag insett att fembackslinjen av någon outgrundlig anledning skulle få kliva ut till spel även nere i Närke.)

Jag satt klistrad framför den första halvleken. Jag såg den fina starten, gnuggade mig både en och två gånger i ögonen när Erik Granat och Peter Wilson smäckert kombinerade sig fram till ett allsvenskt mål, såg hur den oförklarligt återuppståndna fembackslinjen åter föll ihop som ett illa limmat korthus vid Örebros 2–1-mål och noterade med bestörtning hur Nahir Besara hade mage att fira ett mål mot en klubb vars sportchef han nyss näbbdragit på en bjudlunch.

Och när Erik Larsson fick för sig att tiki-takifiera det defensiva straffområdet på ett sätt som fått Magnus »Fimpen« Svensson att fälla en torr, osynlig tår – ja, då släppte jag helt sonika matchen, i samband med att spelkvällsgästerna vällde in genom dörren.

Och med bara ett halvt öga på andrahalvleken och den Johan Eklundskt initierade upphämtningen skrivs inga analyser som man sätter Pirkt.se-vattenstämpeln på.

Dagen därpå höll jag – som jag har lärt mig att det anstår en tvårumsinnehavare som bor inom tunnelbaneräckvidd – på att utfodra ett par övernattande vänner, när bomben briserade kinapuffen pyste ut från medelpadskt håll; att Roger Franzén får lämna sin post med omedelbar verkan.

GIF Sundsvall sparkar sin ena tränare – men behåller alltså den andra.

Det låter spontant – och har man så dålig bakom-kulisserna-koll på dagens GIF-spelartrupp som jag har så är man utelämnad till spontananalyser – som att den största förändringen blir för CMore-tittarna (då Franzén av någon anledning alltid tog för- och efterhandsintervjuerna i teve) snarare än för GIF-spelarna.

Men någonting ska väl även den här pånyttväckta portalen försöka göra som uppföljning till det beskedet, nu när det här spretiga inlägget har försökt motarbeta den där (identitetspolitiskt kopplade men likaledes giltiga) känslan av efter-sackning.

Jag gillar inte din fembackslinje och jag är knappt villig att dö för din rätt att försvara den i ST efteråt

Jag har alltid ansett mig vara grundmurad i min tro på yttrandefriheten.

Alltid tyckt att man ska ha rätt att säga nästan vad som helst.

Men när Joel Cedergren summerar 1–3-insatsen mot AIK – en av de allra svagaste jag någonsin sett ett GIF-lag stå för – som »ett godkänt betyg för systemet« så börjar jag nästan vackla.

 

»Det finns tid för GIF Sundsvall«, sa kommentatorn, en halvtimme in i matchen vid AIK-ledning med 2–0. Och jag förstår att det var tänkt som ett försök till uppmuntran av medelpadska tittare, men det gjorde mig bara ännu mer ledsen.

Jag vill inte längre att Giffarna ska ha tid på en allsvensk fotbollsplan.

För inte så länge sedan kunde den tiden innehålla beslutsamma Runar Sigurjonsson-genombrott, fina Pa Dibba– och Stefan Silva-samarbeten och ibland också ramstarka försvarsinsatser ledda av mittbacksgeneralen Marcus Danielsson.

Men sedan i sensomras är GIF Sundsvalls tid på en allsvensk fotbollsplan enbart negativt laddad. Tid är nu bara någonting som ska försöka betas av, helt utan ambitioner om att åstadkomma någonting – bara helst utan att Helsingborg tar fler poäng på sitt håll.

Hade det sammanställts en namninsamling för att blåsa av 2016 års allsvenska efter två spelade tredjedelar hade jag skrivit dit mig själv överst på den listan – men det verkar tyvärr finnas god chans att mitt namn efterföljts av ett tjugotal namn på spelare i GIF Sundsvalls a-trupp.

För ingenting tyder på att det här laget vill spela fotboll just nu.

Samla Sveriges elva främsta skådespelare och be dem gestalta »uppgivenhet« och jag tror inte att de hade lyckats göra det lika bra som GIF Sundsvalls startelva har gjort under de senaste matcherna.

Precis all, ALL!, den tro som genomsyrade det stundtals väldigt vägvinnande kortpassningsspelet tidigare under säsongen blev kirurgiskt bortopererad under sommaren. Den tidigare så kärnfriska och välmående GIF-kroppen lades frikostligt upp på ett operationsbord och plockades isär av ett lynnigt kirurgteam, lett av Mats Jingblad och ett gäng schweizare, och det vi ser nu är hur den deppiga kvarlåtenskapen sakta förblöder.

 

Någonting behövde kanske göras för att väcka laget ur den fotbollsmässiga depressionen, men just en helg då laget bara hade en enda riktig mittback tillgänglig så var nog inte det som behövdes att laget plötsligt – för första gången sedan, om inte staden, så åtminstone O’Learys brann – skulle spela med tre mittbackar.

Vi har sett många olika varianter på fembackslinjen under de senaste fotbollsåren, men en byggd på fullständigt onaturliga mittbackar, stillastående och initiativlösa ytterbackar, två centralt belägna fjäderviktsyttrar samt en anfallare som i varje anfall smyger ner och dubblar på vänsterbacksplatsen – nej, det hade nog fotbollsvärlden förskonats ifrån, fram tills idag.

Giffarna lyckades med konststycket att skapa mycket mer utrymme för AIK-anfallarna i eget straffområde trots att de på pappret stoppat ner fler försvarsspelare.

Den defensiva aggressiviteten var lika med noll och AIK kunde enkelt, helt utan att förta sig, inlägga sig till ett opressat styrskjuta sig till ett annat och kombinera sig till ett tredje i en förstahalvlek som inte var någonting annat än pinsam.

Det sades att det hade räknat till femtio raka AIK-passningar – FEMMA, NOLLA – innan Eero Markkanen väggade bollen i nät till förnedrande 3–0 och ett passivt, håglöst och till synes förhandsuppgivet GIF-lag lät ett decimerat AIK, som bland annat saknade sin finaste passningsstrateg, se ut som Barcelona när de ville.

 

Misslyckas kan man göra, det har även GIF-tränare och -spelare rätt till, och det här försöket med en tafatt, oinspelad och stundtals pinsamt osynkad 5–3–2-formation var förstås inget annat än ett kapitalt misslyckande. Och det var i allra högsta grad oroande att det såg så oerhört håglöst och hopplöst ut, men jag hade gärna försökt fästa mig vid tanken på att det här bara var en match, ett unikt misslyckande, en dag då det inte stämde, en dag då väckarklockan (bokstavligen) inte ringde för GIF-spelarna.

Men när Joel Cedergren efter matchen står och säger att dagens insats, den som hela fotbolls-Sverige unisont dömt ut, bör ses som »ett godkänt betyg« för det nya systemet, ja, då går det inte att låtsas att problemen inte är mer strukturella.

Håglösheten och den plötsliga uppgivenheten kring den egna kollektiva förmågan har kanske aldrig lyst lika klart som idag – men synts tydligt mot såväl Elfsborg som Malmö.

Det här är ett lag som inte verkar tro på det de håller på med längre; det är ett lag som av allt att döma bara skulle vilja avsluta säsongen här och nu, med nuvarande tabellställning.

Dessutom ett lag som numera, det får vi inte glömma i all taktisk kalabalik, startar med ett par spelare som förvisso är egenproducerade (vilket är roligt!) men som inte med säkerhet hade gått in och gjort avtryck i division 1 (vilket är mindre roligt!).

Och som om inte det vore nog har vi nu blivit med fembackslinje också.

Och till råga på allt verkar vi sitta relativt nöjda i den sakta men säkert sjunkande båten.

 

Fotnot: vi är några som bryr oss om GIF som inte var så nöjda idag, utan snarare krypa-upp-i-fosterställnings-i-soffan-missnöjda.

Och säga vad man vill om det här anletet…

urbmund

… men det utstrålar inte mycket mindre uppgivenhet än ansiktena hos flera av dagens GIF-spelare.

Vadå »hitta på«?

Igår var Tilde och klippte sig på lokal. Jag följde med och fick i fyrtiofem minuter hänge mig åt något av det ljuvligaste väntelivet har att erbjuda, nämligen läsa läsarfrågor till spirituella ledsagare som säger sig ha kontakt med andevärlden.

Och inte bara det. För en sedan länge flintifierad individ så vilar det ju en tjusning i att bara få röra sig i en frisörsalong:

Den här portalen är i en sådan teknologisk framkant att det redan för flera år sedan etablerades en »Snapchat först«-policy, vilket förvisso gjort portalen flerfaldigt prisad, men vilket också medfört att nästan alla rappa spaningar som görs i farten bokstavligen försvinner ut i en eter som bara ögnas igenom av människor från en relativt snäv vänskapskrets. Det ni ser ovan är ett första försök att sammanfläta de två kanalerna.

 

Jag brukar inte fnysa åt och förminska Tildes känslor – det är, tror jag, inte förenligt med bra partnerskap – men efter frisörbesöket var jag faktiskt tvungen; när hon förklarade att man »känner sig så ful när man sitter där framför spegeln med nytvättat hår som bara hänger«.

Du har inte varit med om en riktigt tryckande, närmast elektriskt laddad tystnad innan du har betalat över 500 kronor för att plötsligt sitta och titta dig själv i spegeln efter att någon dels blött (alltid dåligt!) och sedan dragit bak (oförlåtligt!!!) ditt hår, så att du sitter där, glåmig i det starka ljuset, och ser alla de svagheter du dagligen försöker dölja – med hårgeléer, sidokamningar och genom att välja vindstilla gångvägar – fullödigt exponerade inför blicken från en hårprofessionell individ som just har frågat vad man vill »hitta på«.

Om jag någonsin skriver ett par memoarer så ska dessa kanske ta sitt avstamp där, under de skälvande sekunder då man inte hade en aning ifall frisören skulle våga säga något eller om hen också – precis som sina kollegor, alla sugna på att få fortsätta mjuggnagga dessa sorgliga tesar för 500 kronor gången! – bara skulle låtsas som ingenting.

Så »nej«, fick jag säga till Tilde, »du vet ingenting om hur det är att sitta i en frisörspegel med nyblött hår«.

The boys are back in town

Det är lätt att sitta hemma på sin kammare och kritisera svenska kvällstidningar som med digitala näbbar och virala klor försöker undvika att dö papperstidningsdöden.

Många läste C-uppsatsen om Expressens webb-tv-annonserande under helgen (jag vet inte exakt hur många, då Pirkt.se-redaktionen är så pass »future« att den inte har mätinstrument, men kanske fler än någonsin???) och en hel del av de trognare läsarna har säkert också tillgodogjort sig fjolårets B-uppsats inom det sportjournalistiska fältet (den om »Haha-intervjun«), vilket kanske skulle kunna få folk att tro att portalen är direkt kvällstidningsfientlig.

Därför känns det viktigt att då och då även visa på när de svenska kvällstidningshusen gör någonting bra.

Och på söndagen släpptes en film från Sportbladet, Sveriges största sportredaktion, som visar vad dessa mediehus faktiskt kan åstadkomma om de släpper lös samtliga byggets Clip Art-krafter:

I tider som dessa – när alla fyra nominerade till »Årets Sport-TV-profil« på Kristallen-galan var kvinnor – så känns det också fint att någon fortfarande vågar stå för de klassiska »The Boys Are Back In Town«-värderingarna som en gång i tiden faktiskt byggde svensk sportjournalistik.

Det finns fler förstås fina exempel på när de stora drakarna verkligen lyckas med sin digitala omställning och för att få till kvällstidningsinbördes jämvikt lyfter vi också fram när Sport-Expressen skulle lansera sin nya mobil-app – en jättesatsning som levererades i det här paketet:

Den där första sekunden, där Zlatan-leendet ackompanjeras av ett »ja, visst är det kul« skrivet i det där typsnittet som följer med i gratisversionen av webb-baserade redigeringsprogram (lita på en amatör-meme-skapare här: det där är det typsnittet och för 99 kronor i månaden hade Expressen-redigeraren åtminstone fått tillgång till Arial), älskar man ju för att den ser ut att kunna vara gjord av en medelålders och lite teknikängslig högstadielärare inför en Powerpoint-presentation.

(Jag tänkte göra en Vine-loop på den där första sekunden, men det gick minsann inte. Men istället hittade jag vid Vine-inlogget den här gamla vinen, den nästan enda jag skapat, från när Mats Nyström (och här kommer ett par befogade citattecken) »rappat« ett Fotbollskvälls-inslag:

https://vine.co/v/ejenLPB1tqh

Det var en del som skrev och tyckte Expressen TV-inlägget senast var roligt och bra och jag blir alltid så obekväm i det tack-ögonblicket. Jag svarar nästan enklare på kritiska kommentarer än på positiva tillrop, även om jag uppskattar dem väldigt.

Tänk om man en enda gång i livet finge känna sig så här genombekväm…

Skärmavbild 2016-09-04 kl. 23.53.23

… när man tar emot »vilken kung du är alltså«-kommentarer.)

 

Det om det. Det här är, för eventuellt nytillkomna läsare, inte en portal nischad på kvällstidningskritik.

Det här är en portal som… inte riktigt vet i exakt vilken riktning den vill gå. Sedan jag började plugga i måndags har jag märkt hur mycket mer, förvisso ansvarsbelupen, fritid man får som student jämfört med när man heltidsarbetar och den tiden borde kunna öppna upp för fler längre, om inte C-uppsatslånga, spaningar.

Jag tänker nog – det slår jag fast här och nu, smattrandes i söndagsnatten – sikta på att försöka skriva en mer genomarbetad text i veckan.

Kanske blir det någon allsvensk svepvev – vars utgivning stannat upp helt efter att ha montage-drivit friskt med islänningar i juni (här och här) – här och där och förhoppningsvis också någonting allvarligare, men åtminstone någonting i veckan.

Jag vill att gemene man ska vilja logga in på Pirkt.se och vänta på nästa text med lika delar entusiasm som tålamod, precis som en PR-intresserad kalkonköpare under hela sommaren har väntat på…

… den där nya designen på Pärssons tunna skivor-förpackningen.