En lördag, en tisdag, en fredag och en lördag – och en struktur

Förra lördagen hade vi det härligt.

Vi åkte ut till Viksjö i Järfälla, till en vän med en pool, där vi spelade och drack, drack och spelade, åt och drack och dansade i såväl luft (med ryckiga, Elaine-iga rörelser) som vatten (med flytande soul-lemmar).

Jag hade så väldigt roligt, det var så oerhört skoj, men när jag och Tilde väl kom hem – låt mig ägna ett annat inlägg åt SL:s invalidisering av allt liv utanför tunnelbaneavståndet – så kände jag bara en sådan väldig tomhet.

Allt som krävdes, allt som krävdes för att vända den euforiska känslan av att världen är en plats med pooler, öl och vänner till den desperata känslan av att vi måste förändra världen och att vi måste förändra den nu, var en busshållplats och en okänd man.

»Är du klar snart?«

Jag vänder överraskat på huvudet, håller kvar armarna över Tilde och tittar bakåt. Jag hade noterat en silhuett bakom mig tidigare och slöregistrerat att någon femte person väntade på bussen tillsammans med mig och Tilde och Mimmi och Gustav, men inte bemödat mig att vända för att kolla vem.

Efter den överraskande kommentaren väner jag mig och tittar på honom – en kort och korpulent grabb, kanske några år äldre än mig själv – innan jag blickar ner på hans leende mun, där jag förstår att kommentaren måste ha kommit från. Jag väntar mig något mer, en uppföljning, men det kommer inget mer. Kanske pratade han i telefon, i en sån mellanchefssnäcka; kanske tänkte han bara högt. Jag vänder tillbaks huvudet, lutar på nytt ner näsan mot Tildes hårbotten.

»Är du klar snart?«

Samma fråga igen. Samma vändning på huvudet, samma obehagliga, passivt-aggressiva leende från den korpulenta killen.

»Klar med vad?«, frågar jag.

Jag gör mitt bästa för att rösten ska låta klar och kontrollerad och stark. Jag vet att jag lyckats med det en gång tidigare, i en liknande situation när Tilde varit med mig; vet också att jag absolut inte skulle klara att dölja min nervositet, nej, rädsla är det nog, ensam.

»Är du klar snart?«

Ingen frågar samma sak tre gånger om, halv två en lördagsnatt, på en ödslig busshållplats, av välvilja. Inte med det där säkerligen medvetet obehagliga leendet.

»Med vad«, undrar jag igen.

Han tar något steg framåt. Jag står fortfarande och håller Tilde över axlarna, efter att hon för några minuter sedan rest sig från bänken och backat in i min famn.

»Du står och sniffar henne i håret«, säger han.

»Jaha«, säger jag. »Nej. Det är jag inte klar med.«

Jag tar ett extra långt sniff i Tildes hårbotten.

Det konkreta obehaget minskar först när Tilde en stund senare känner sig tvungen att förklara att »det här är min pojkvän sedan tre år«. Först då slutar han agera som en obehagligt uppeldad tupp och försöker – med illa dold skamsenhet i det stela vakuum han skapat kring busshållplatsen – att agera någorlunda medmänskligt igen.

Först då verkar han tycka att jag, i egenskap av flerårig pojkvän, har någon sorts äganderätt över Tilde och hennes hårbotten.

Och det var just det Tilde tryckte på, senare den natten: den hemska känslan av att det fanns en outtalad äganderätt över henne.

Tilde förklarade också varför hon rest sig från busshållplatsbänken och backat in i mig. Han hade, från det att han dykt upp strax bakom mig vid kuren, stirrat på henne. Hon hade, som man gör när någon stirrar på en och man vill se ifall den har slutat, tittat upp en par tre gånger – och alltid mött hans stirrande blick.

Det räckte uppenbarligen för att få honom att känna att Tilde var hans och för att alla som stod mellan henne och honom, efter tre blickutbyten (låt vara att den ena blicken var manisk och den andra orolig och rädd: tre blickutbyten!), var fiender att hetsa mot.

Vad var det för ögon Tilde råkade möta?

En bättre människokännare eller en mer målande skribent hade kanske hävdat att det var en blick som »mötts för sällan«, kanske en »som inte tagits på allvar«, som »inte fått nog kärleksfulla blickar genom åren«, kanske var det en blick som »sett mycket skit«.

Men vad fan vet jag om vad han kan tycka sig ha för ursäkter för den blicken.

Han var bara en kille någonstans under trettio fyllda som dök upp, som var konkret obehaglig ett tag, som ringde nån kompis, som ringde en taxi, som hoppade in i den och försvann.

Antagligen var det bara ett par vanliga manliga ögon, en helt vanlig jävla manlig blick, vid ett busshållplats i Järfälla, halv två en lördagsnatt.

Jag kan åka ut till en kompis, bada i pool och dricka mig full utan en tanke på hur jag ska kunna ta mig hem tryggt och säkert. Det är bara för mig att hoppas på att vattnet är varmt, på att ölen räcker för att spela beerpong, på att nattbussen till slut kommer nån gång och kanske att man kan ha lite mobilbatteri kvar medan man åker.

Där slutar mina bryderier.

Men varannan människa i vårt land äger inte den friheten.

Skärmavbild 2016-07-31 kl. 23.22.53

Serieteckning: Lilla Berlin.

Jag säger inte alls att Tilde hade blivit konkret och fysiskt överfallen på den avskärmade busshållplatsen längs den icke-trafikerade skogsvägen, men jag kan med hundraprocentig säkerhet slå fast att det hon hade upplevt det som oerhört obehagligt, ja direkt skrämmande, att sitta där själv – med den mannen, med den blicken, med de aggressiva närmandena.

Det är inte så att jag inte visste sedan tidigare att det här är både vardag och helg för kvinnor i Sverige, bara Tilde har berättat om flera obehagliga upplevelser tidigare, men det var någonting drabbande med att vara med och uppleva det på så nära håll, även om det inte urartade fullständigt och även om allt var över inom några minuter.

»Jag är glad att jag var där«, brukar folk säga, och ja: jag är tacksam för att mina kilon stod mellan Tilde och honom (också mycket tacksam för att de inte behövde komma till fysisk användning; jag använde all tillgänglig retorik för att undvika det) och kanske framför allt tacksam över att upplevelsen fungerade som en påminnelse om hur det ser ut i Sverige i dag. Fortfarande. Tjugohundrasexton.

Scenen vid busshållplatsen utspelade sig förra lördagen. Jag kände direkt att jag ville skriva något om upplevelsen, började snabbfila på ett utkast i anteckningsappen, men kom av mig. Det kändes, med tanke på hur mycket värre saker som inträffar runtom i vårt land, som en för liten grej; ingen incident att skriva flera tusen tecken om.

Men så i tisdags satte sig Tilde på en brygga vid Skanstull tillsammans med en kompis. Efter en stund kom en man ut på bryggan och frågade ifall han fick slå sig ner intill. En helt vanlig medelålders man, beskrev Tilde, vars rosa piké andades övre medelklass, kanske till och med överklass.

Han satte sig bakom Tildes kompis, ett par meter ifrån bara, och Tilde och hennes vän fortsätter prata på. Efter omkring tjugo minuters samtal sträcker Tilde på sig och lyfter blicken över vännens axel.

Hon tvingas då titta rakt på en erigerad jävla gubbkuk. Mannen i den rosa pikétröjan, han som »hade kunnat vara din pappa, min pappa, vems som helsts pappa«, har börjat runka på bryggan, ett par meter bakom de unga kvinnorna och deras thaimatslådor.

På fredagskvällen överfölls en tjejkompis av en ung man hon mötte på gatan, bara några hundra meter från hemdörren. Hon brottades till marken av en helt okänd man, alldeles intill trottoaren under en himmel som knappt hunnit börja skymma. Hon hölls nere och bara hennes gälla, höga och länge ekande skrik fick honom att lämna scenen.

Och i lördags fick en manlig bekant ägna hela natten, morgonen och efterföljande dagen åt att stötta och trösta sin dotter som blivit misshandlad av sin pojkvän.

I söndags hände det säkerligen också någonting, i måndags också säkert, kanske bara inte just inom min personliga sfär. Men garanterat i Sverige, garanterat i min kommun, nästan garanterat i mitt område.

Och igår. Och idag.

I morgon kommer det på nytt att hända någonting nytt, någonting liknande.

100 rena våldtäkter begås varje dag i det här landet, enligt Brå, och en av fem kvinnor i Sverige kommer att utsättas för allvarligt sexuellt våld under sin livstid.

I 98 fall av 100 är den sexuella förövaren en man.

Det är inte en enskild incident, det är inte ett enskilt övergrepp, det är inte ett enskilt misstag; varenda ny händelse är bara små men oreparerbart hemska delar i den stora patriarkala struktur som vi låter fortsätta prägla vårt samhälle, år efter år.

Det finns många anledningar att vara besviken på samtiden.

Man kan med viss rätt vara besviken på att vi ännu inte uppfunnit flygande personbilar och på att vi ännu inte kan boka en tur och retur till månen med Fritidsresor, men var och en borde bli rentav deprimerade över faktumet att den ena, kvinnliga halvan av befolkningen fortfarande får sina liv så oerhört begränsade av den andra, manliga halvan.