TV-tips: Exodus

Det är nu för tiden långt mellan gångerna som den här portalen tillåter sig att komma med kulturella rekommendationer (tacka vet jag guldåldern då det slogs fast att »Seinfeld är roligt!« flera gånger i veckan), men i kväll såg jag en hjärtskärande stark dokumentär.

Exodus (som går att se i tre delar på SVT Play) skildrar hur det är att tvingas fly från Syrien och den är delvis filmad med dolda mobilkameror som gör att det blir så oerhört närgånget och ofrånkomligt obehagligt äkta.

Bilderna från en överlastad och sakta kantrande gummibåt är något av det mest obehagliga jag sett på väldigt länge. Vid någon skrämmande scen i en skräckfilm brukar man kunna intala sig att »det är inte på riktigt«, men det… går ju inte här.

Det är verkligheten.

Det är verkligheten för så oerhört många människor just nu – ifjol ska över en miljon flyktingar ha nått Europa, ofta via knappt flytdugliga båtar – och det känns viktigt att påminnas om, gång på gång på gång.

Den Saknade Nervositeten

Jag var varit nervös alldeles för sällan under de senaste åren.

Under mina fotbollsspelande år kom Den Stora Nervositeten åtminstone en gång i veckan (två under Champions League-matchandet) och jag älskade nog, innerst inne, känslan av en påträngande nervositet som höll sig på precis rätt sida magknipsnivån.

Det var, i alla fall när man tänker tillbaka, någonting närmast sinnligt över att gå runt och ha lite, lite ont i magen över att man så gärna – så sprängande gärna att det bultade ut genom hela det kroppsliga systemet – ville prestera sitt absolut yttersta.

Sedan dess (jag lät min gamla portvinstå vila efter division 1-säsongen 2013) har jag haft det väldigt bra på flera olika sätt, ja, långt bättre än jag någonsin haft det tidigare – men den där nervositeten har i stort sett helt fattats mig.

Men inatt, inför den allra första universitetsdagen, så kom den.

Jag låg klarvaken, tittade i taket, spritt språngande sprallig i tanken, av ganska precis lika stora delar entusiasm som ångest. Hälften »fan, vad kul det ska bli«, hälften »fan, om det går fel«; ganska precis som man kände under fotbollsspelandet. Den där ångesten över att saker och ting skulle kunna gå riktigt fel kanske flyfotade anfallare eller smånätta yttrar slapp. Jag vet inte, jag har aldrig varit varken flyfotad eller smånätt, men om det gick fel för en av dessa dagdrivardribbler så byttes de bara ut efter sjuttio minuter och fick en klapp på ryggen och en kanske en kommentar om att »ta nya tag« – men gick det fel som försvarsspelare kunde man plötsligt, tro mig!!!, ha nickat ner stadens stolthet i division 2.

 

Nu är det ett tryggare val att säga upp sig för att börja studera till gymnasielärare än att hålla på och mjuggnicka mot egna stolprötter i slutminuter, jag vill ha det sagt, men där fanns bevisligen fortfarande en mycket uppskattad och saknad nerv.

 

När jag till slut somnade så vaknade jag ganska snart ur en dröm där jag gått omkring hälsat på mina nya klasskamrater iförd en hemstickad, tjock ull-cardigan med en gigantisk häst broderad över halva magen. En sorts ängsligt stockholmsk variant av småstadsdrömmen där du går omkring utan byxor.

Någon hästtröja hade jag inte när det väl begav sig och jag, som var rädd att jag skulle se farbroderligt gammal ut intill en massa coola -97:or, tyckte ändå att jag (hårfästet borträknat) inte såg ut att ligga så långt ifrån den åldersmässiga mittfåran.

Det kommer nog att bli bra det här.

Branded Content: Pirkt.se i samarbete med VisitPrague.cz

Hur avslutar man en vecka på allra bästa sätt?

»En Beck-film!«, gastar någon TV4-mellanchef. »Morden i Sandhamn!«, opponerar sig en annan. »Maria Wern!«, skriker en tredje.

Idel bra förslag, antar jag (då denna trippel rullat runt i söndagskvällstablån i de knappa två decennium jag varit vid fjärrkontrollsmedvetande), men jag skulle vilja slänga in ett fjärde förslag:

Man åker iväg.

På söndagskvällen åkte jag och Tilde till Prag – och då var det som att helgen aldrig ville ta slut. Det är torsdag kväll nu, jag vet det mest för att imorgon är det Popaganda-fredag, men det är som att det är söndag nu, fortfarande; som att vi har – via några snabba klick på en resesajt – har lyckats förskjuta den fyra dagar framåt.

När jag var liten hatade jag TV4-sportens »Kanon & Kalkon«-lista, för att den betydde att helgen var slut om bara några minuter. Det där jävla kuckeliku-ljudet från kalkonen satte igång en närmast pavlovsk deppighets-reaktion hos mig, för det betydde att jag bara var ett kort klipp och ett guldmelerat Peppe Eng-leende ifrån att behöva vakna upp till en måndagsmorgon. För efter listan, när pappa bytte över till tvåans Sportspegeln, då var det obönhörligen läggdags. Kanske kunde jag, med stor list och slughet, dröja mig kvar för att få en skymt av vinjetten och kanske, kanske också Mats Nyströms nuna – men sedan var det över.

 

Att åka till Prag är att se den nu (med rätta) nedlagda »Kanon & Kalkon«-listan i fyra dygn.

_MG_0168

På ett väldigt bra sätt.

(Ring mig, VisitPrague.cz, för fler starka, »Kalkon & Kalkon«-relaterade slogans om tjeckiska resmål.)

 

 



Det var länge sedan den här portalen fylldes av högoktaniga bilder, men när Tilde tagit med sin fullformatskamera till en av Europas vackrare huvudstäder är det nog dags.


 

_MG_0260

Kan en stad vara för fin?

Jag tror nästan det: för när jag tittar på bilderna så inser jag att jag nog inte riktigt till fullo kunde insupa hur fint det var på sina ställen – som här när man blickade ut över stan från slottshöjden – för att det var så jämnfint överallt.


_MG_0200

Hur kan en 26-årig ung mans näbb vara så moloket ihopskrynklad när han sitter på en pedalbåt i Prag, en solig måndagseftermiddag?

[Plats för häcklare att utropa »KOLLA PÅ HANS HÅRFÄSTE!!!« framför dataskärmen]

Jo, alldeles nyss har hans shortsfickor släppt ifrån sig ett par tjeckiska småmynt som givit ifrån sig ett klirr och ett plums då de studsat på båtkanten och ner i floden Vltava. Han har då i all hast vänt sig efter dessa småmynt – värda maximalt något tiotal kronor – och i denna veva lyckats få sina solglasögon att slungas iväg från sin plats vid t-shirt-kragen, varpå de också följt efter mynten ner mot Vltavas mörka djup.

 

Och apropå den incidenten så tycker jag att det – för den riktigt ambitiöse Erik Löfgren-smädaren – finns ett montage att göra med utgångspunkt i den här bilden:

Hade jag bara haft 1) lite mer tid, 2) lite mer energi och 3) Paint.net installerat på min dator så hade jag nog lyckats applicera den Iprenmannen-toppen på en öppnad tub Fjällbrynt Messmör.

Men det smädande projektet är alltså up for grabs.

 


 

Till den som tycker att det verkade girigt att hastigt vända sig om efter några mynt så vill jag påminna om att minsta tjeckiska myntvalör brukade kunna räcka till en rejäl sejdel öl på lokal.

Och det var en ju inte sen att försöka utnyttja.

_MG_0467

Vi drack bland annat lokalbryggda rackare på Ú Medikvu.

_MG_0468

Ett ställe så billigt att jag och Tilde, som hade ett restaurangbord bokat och var tvungna att gå, fick dricksa rejält för att komma upp i de 75 svenska kronor som var minimigränsen för att få betala med kort – trots att vi sög i oss tre relativt snabba sejdlar.

Finns det förresten en gif att göra här, undrar ni?

19ig6w

Jodå. En halvdan en.

Tilde är ingen fullfjädrad ölmänniska än (det kräver sina timmar att bli det; jag minns själv x antal kvällar där ens ungdomliga(re) jag satt och sa saker som »den här var inte dum«, samtidigt som man med hela sin till buds stående muskulära kontroll försökte dölja en beska-framkallad grimas) men hon börjar så sakteliga komma in i det.

Och ibland säger en ölläppjar-bild mer än tusen ord:

_MG_0460

Titta på den blicken. Det finns inte ett spår av »usch, vad beskt« i den.

Och den här lurminen, då – mitt uppe i en dubbelpipig vev???

_MG_0431

Det tar sig onekligen.

Jag kan tänka mig att det ganska lätt blir, om inte för mycket öl, så mättnadsmycket öl på fem dagar i Tjeckien. Men jag skulle vilja säga att vi höll det på en väldigt bra nivå. Jag tror att jag maximalt drack tre eller fyra öl på en och samma dag – vilket innebar att varenda en gav någonting: en liten, liten schwung, en liten, liten framåtrotation, och en känsla av utlandssemestrigt unnande i solskenet på någon uteservering eller liggandes i någon park.

_MG_0446


 

Men om vi drack gott så var det ingenting – INGENTING!!! – mot hur vi åt gott.

Nu ser just den här bilden nedan kanske inte mycket ut för världen utan säkert som vanlig svenne-sushi…

_MG_0387

… men jag skulle nog ranka besöket hos asian fusion-restaurangen Sasazu – som utifrån såg ut att vara igenbommat och låg i nåt till synes övergivet industriområde, bakom nån gisten port och massa bråte – som ett av mitt livs absolut bästa.

Jag vill inte go all out Tripadvisor här (det har jag väl i och för sig redan gjort), men om någon som läser detta har tänkt att tillbringa bara en kväll i Prag inom den närmsta framtiden så skulle jag rekommendera att ni viger åtminstone några av dessa timmar åt att svänga sitt lurviga gomsegel på det här stället.

_MG_0381 _MG_0377

Det var förstås Tilde som hade tittat upp restauranger på förväg (hon känner Pinterest som jag känner hårsäckarna och tomrummen på min skalp) och det brukar hon alltid göra och det brukar alltid bli alldeles fantastiskt bra – men den här gången outdone:ade hon sig själv.

Vi åt verkligen femplussigt även på tisdags- och onsdagskvällen – fransk ankfest (Atelier Red & Wine) och finsushi (Buddha Bar)* – men måndagskvällen fick ändå de upplevelserna att blekna.

Ojvoj. Jag trodde väl aldrig att mina enkla medelpadska smaklökar – uppvuxna på fläskkottletter med potätstamp i skysås, vidareutvecklade via sweet chili-pasta-tallrikar i O’Learys-skrud – skulle få ta in så mycket under en och samma kväll**.

*= Den här portalen borde snart på riktigt göras i samarbete med Tripadvisor.

**= Men i Prag – där priserna låg på… en tredjedel, kanske?, av priserna hemmavid – kunde till och med en enkel lönearbetare i journalistskrået unna sig lyxkrogar av en dignitet som hemmavid skulle fått en att tro att man lämnat journalistyrket, inte för lärargebitet, utan för att skriva PR åt MariaBingo.


 

_MG_0506

Jag älskar ju Tilde, det är sedan gammalt, men kärlek är ofta en svår sak att förklara och sätta fingret på. Varför ville jag alltid vara med henne när jag först lärde känna henne?, varför vill jag det fortfarande?, varför blir jag ibland så oförklarligt  så glad av att hon bara tittar på mig?

Det är svårt att svara rakt, kort och konkret på. Det bara var så, det bara är så.

Men kanske, bara kanske, kan en delförklaring ha förklarats i söndags eftermiddag, innan vi skulle sätta oss på flygbussen mot Arlanda.

Då visade det sig, på ett tydligare sätt än någonsin förut, att Tilde formligen älskar papp. Hon har en förkärlek och en tillit till papper som är otroligt grundmurad och fast, vilket bevisades då hon bad mig åka fram och tillbaka in till stadsbiblioteket för att skriva ut vår hotell-voucher på pränt innan avfärden.

Den fanns förstås i digital form i mobilen, exakt samma lapp, men det var någonting med tryggheten i ett utskrivet papper, någonting med den tryckta källan, som behövdes för att skänka henne lugn inför resan (även om det förstås, väl framme på hotellet, skulle visa sig att inte ens den digitala vouchern behövde visas upp).

Och en sådan otidsenlig pappkärlek är förstås något som, säkert halvt omedvetet, går rakt in i hjärtat på en son till en pappersfabriksarbetande far och en pappersmassatillverkande mor.

Ja, jag tänkte att jag hittat åtminstone en promille av förklaringen till mina känslor för henne där, i papp-förkärleken och tilltron till det klassiskt analoga. Men precis när man tror sig förstå sig på lite, lite, lite av de bakomliggande faktorerna bakom kärleken, ja…

_MG_0342

… då slår hon, min papp-Tilde!!!, mitt under semestern till med en Facebook-status som delats över 7000 gånger.

Så vad fan vet man. Man får vara glad om man vet att man haft det väldigt bra. Och det har jag haft det med henne, ännu en gång.

 


 

Till sist: är det något jag tycker att jag verkligen har så är det nog ett par riktigt starka kändis-spanar-ögon.

»Släpp ner mig på Mariatorget med en ögonbindel«, kan jag säga, med en skrytsam ton som jag sällan annars använder, »och jag kommer kunna känna mig fram till åtminstone en kändis-naprapat.«

Och dessa gluggar tar tydligen inte semester.

På måndagen flanerade vi runt i gamla stan i jakt på Lennon-väggen och passerade då ett litet kafé med en uteservering som vi noterade men passerade. Jag hann notera att det satt ett par där som såg svenska, eller kanske snarare: stockholmska, ut – och jag hann, på bråkdelen av en sekund, med en snabb och flackande blick, notera att mannen i sällskapet hade långt, burrigt hår, ett smalt ansikte och stora, halvtäckande glasögon.

Några femtio meter efter att vi passerat kafét frågade jag ifall Tilde hört om paret pratade svenska. Mmhm, det hade hon hört att de gjorde.

Då slängde jag ur mig att »var inte han den långhåriga ganska lik Sverrir Gudnason???«.

Och tror man sig ha span på Sverrir Gudnason i Prag – ja, då är det varje ung man med Hänt Extra-redaktörs-ambitioners plikt att vända på klacken för att säkerställa identiteten.

Sagt och gjort: väl tillbaka vid kafét var alla bord utom ett upptagna – det intill det stockholmska paret.

Väl på plats tog det sedan inte mer än någon halvminut att identifiera samtalet som ett som innefattade en känd och het (Gudnason ska spela Björn Borg!) svensk skådespelare.

Pirkt.se är inte Hänt Extra (än), så portalen har valt att inte avslöja någonting från det av kvalitetsstoff sprängfyllda samtalet som fördes bakom hjässan på mig. Så mycket värnar portalen Sverrir Gudnasons privatlivs helgd att bildredaktören till och med censurerat bort dennes lunchsällskap på bilden nedan, den som (till skillnad från alla andra kändisspanare som åker till Prag och ropar Sverrir Gudnason-varg utan bildbevis!) bevisar min spanfångst med en tydlig, ja, rent av odiskutabel Snapchat-bild på dennes profil:

sverrir

Choices for swedish middle class youths

Tack för alla fina kommentarer.

Jag hade förväntat mig smädelser för utebliven Hammarby-analys och idel arga kommentarer som ifrågasatte varför jag – som en del av PK-etablissemanget!!! – »inte skriver att Eric Larsson och Marcus Danielsson var storartade, att Smajl i det låga tempot såg fullvärdigt allsvensk ut, att man var nära att ringa BRIS för Erik Granats räkning i den första halvleken och att det inte kommer att göras så många mål i höst med Johan Eklund intill Stefan Silva???«*, men istället överöstes portalens kommentarsservrar med lyckönskningar.

*= Lägg till någon halvdant genomarbetad pik mot Nanne Bergstrands dåtidsfotboll och något gentlemen’s agreement-skämt (kanske, kanske något svagt montage med Urban Hagbloms och Mats Jingblads nunor inklippta på omslaget till filmen från 1947) och du har hela den uteblivna analysen.

Signaturen Crespo skrev exempelvis så här:

Vill gratulera dig till att du vågar göra vad du vill, något som inte alltid är så enkelt som det kan låta i andras öron!

Tack igen.

dwighttack

Och nej, enkelt har det inte varit. Jag har ändå funderat på det här steget länge, vridit och vänt på olika framtidsscenarion, våndats över att inte längre kunna stämma träff på Max med några andra heltidsarbetande vänner och skåla i ostdipp efter midnatt den 25:e varje månad (jag har aldrig nyttjat den här möjligheten, bara kunnat!).

Med svenska medelklassmått har det här mitt-i-karriärvalet givit mig en del ångest.

Men framför allt har den här beslutsvåndan nog kastat ytterligare ljus på hur otroligt privilegierad jag är.

 

Det hade säkert blivit helt okej ifall jag fortsatt på det inslagna spåret. Det hade säkert kunnat bli väldigt tråkigt över tid, men vems jobb är inte tråkigt ganska ofta?, och kanske hade jag i värsta fall (i ett inte helt otänkbart scenario där den sista papperstidningen givits ut och där allt bara blivit en sörja av spelbolagsreklam och svaga memes i ett läsarinteraktivt tumblr-flöde) varit tvungen att leva ur Casinostugan-älgens klöv i mun.

Men jag hade överlevt. Och jag hade tvivelsutan kunnat ställa mat på bordet, hysa tak över huvudet och jag hade med största sannolikhet kunnat fortsätta unna mig utlandssemestrar då och då. Ja, tids nog hade jag kanske också kunnat nypa mig en dyr bostadsrätt för åtminstone 80 000 kronor kvadratmetern (och därmed slutgiltigt kedjat mig fast i maskinrummet på den sakta sjunkande trålare som är den svenska sportjournalistiken).

Men nu när jag vid 26 års ålder har identifierat något som jag mycket hellre ägnar mig åt så både ger – GER!!! – och lånar den svenska staten mig pengar för att jag ska kunna studera mig smartare, på universitet som är helt gratis att gå på.

 

 

what

Det är ju nästan för bra.

Dessutom är mina föräldrar stöttande, min syster pluggar på sitt håll och jag kommer från en barndom, ungdom och uppväxt så tryggt medelklassmarinerad och fin och lycklig att jag nog har med mig stora förväntningar in i det här vuxenlivet (som jag nu ytterligare skjuter upp).

Så ja: då den här möjligheten finns där så känns det som att jag bara måste ta den. Ångesten inför uppsägningen har funnits där, men varit relativt liten.

 

Jag brukar inte ha nära till »tänk på barnen i Biafra«-retoriken, men min pre-beslutsångest försvinner liksom och blir till intet när den ställs intill en sån här uppdatering – om hur val och beslut har sett ut i Syrien de senaste åren:

Jag får allt. Allt får jag; jag som har haft en röd matta utrullad framför mig från vaggan till det fasta jobbet och vidare (den röda mattrullen, som låg och vilade vid TT-entrén, har någon nu tvingats krypknuffa i riktning mot Stockholms Universitet). Jag får allt.

Men finns människor som ställts inför valen ovan och som alltså, mot alla odds och mot hela EU-etablissemangets vilja, har klarat sig hela vägen hit till vårt land. De har tagit sig hela vägen från krigets Syrien och hit, till landet där utbildningen är gratis och där staten gladeligen både skänker och lånar ut pengar till den som vill studera, och de får inte ens ett permanent uppehållstillstånd; de får inte ens återförenas med sina familjer.

Det är så svårt att greppa och ännu svårare att förlika sig med. Och den känslan av orättvisa blir än tydligare när man själv svassar in på en ny välskyltad och fint krattad väg.

 

Öppen för vissa,

Taggtråd för andra,

Öppen för vissa,

Taggtråd för andra,

Öppen för vissa,

Taggtråd för andra,

Öppen för vissa,

Taggtråd för andra,

Öppen för vissa,

Taggtråd för andra.

 

Och snart kan det, vad det verkar, vara så att polisen ska jaga folk som sitter eller går runt med Pressbyrån-kaffekoppar som inte är fyllda med 27-kronors-cappucinos utan med småmynt. Så kan det förstås inte få se ut i det socialdemokratiska samhällsbygget; i Sverige fyller vi våra muggar med dyrt morgonkaffe!!! Vi som får allt och alltid har fått allt ska inte ens behöva titta på de stackars satar som inte fått eller får någonting alls.

 

Äsch, jag vet inte. Jag tänkte att jag skulle försöka ha en röd tråd med det här tack-inlägget, åtminstone att någonting påsliknande skulle knytas ihop, men det är uppenbarligen för mycket begärt av mig själv så här dags.

Men tack igen.

All we are is just people trying to live/Trying to live a life that means something

erikcava

I fredags kom jag hem till ett dukat bord. Där hade Tilde ställt en kruka fullkomligt sprängfylld med liljor, där hade hon radat upp drinkglas som bara väntade på att spetsas med cava och där hade hon också – håll i er nu!!! – lagt fram kurslitteratur.

Jag hade – har ni inget att hålla i er i nu så gör ni bäst i att sätta er ned – gjort mitt allra sista arbetspass som heltidsanställd på TT, efter att ha sagt upp mig någon vecka tidigare, och nu låg dels två veckor av semester men sedan även fem år av studier framför mig.

Och den närmast lavinartade framåtrotation jag kände i steget, i sittet och – inte minst, förstås! – i cavasippandet den eftermiddagen var den mäktigaste jag upplevt på ett tag.

Visst är det ofta roligt att såväl titta på som skriva om fotbollsmatcher, men inte längre roligt och intressant att jag vill göra det till hela mitt yrkesliv.

Delvis för att jag själv fått andra intressen och inte längre slaviskt, nej, knappt ens halvhjärtat följer den utom-medelpadska fotbollsvärlden – men också för att det sportjournalistyrke jag drömskt fäste blicken mot i unga år knappt finns kvar.

Jag hade roligare på mina arbetspass när jag som tonåring – med snöblött block, frostförstörd bläckpenna och halvt förfrusna tassar – bevakade (typ) 10 kilometer hundspann åt Dagbladet än jag har haft på ett genomsnittligt pass sedan jag vårvintern 2014 flyttade ner till Stockholm för att satsa på sportjournalistiken.

Det är roligare att öga-mot-öga-intervjua en lokal dressyrtalang efter ett DM-kval (fan, ett tag bevakade jag så mycket ridsport att jag var en mullängd ifrån att etablera mig som hela Västernorrlands främsta dressyrexpert) än att från ett höj- och sänkbart skrivbord skriva om vad någon annan redan skrivit om en fotbollsspelare eller -match.

Jag har kommit fram till det nu. Eller, nej: jag kom väl egentligen fram till det ganska strax efter Stockholmsflytten, under en vår på Sportbladet där man fick sticka ut sin arbetsnäbb i den fria luften ungefär lika ofta som en värphöna i Eldorado-tjänst.

Jag uttryckte alltså den ångesten, den vad är det jag har gett upp min glamorösa division 1-fotbollsspelar-tillvaro för???-ångesten!!!, ganska tidigt och den har inte riktigt släppt under de dryga två år som jag fortsatt gneta på. Hade jag inte haft Tilde som stöttepelare och emotionellt bollplank hade jag nog gett det ytterligare några år till, stått ut med den ångestframkallande ledan och naivt hoppats på en vändning (typ att det skulle öppnas upp för en alternativmarknad för genomarbetad sportjournalistik på Deep Web), men med hennes grundmurade stöd i ryggen är jag redan nu trygg i beslutet att bara skita i’t, säga upp mig och gå från heltidslönens dukade bord till det studentbelånade existensminimumets skorpor.

Det här jobbet kommer inte bli bättre eller roligare. Det här är inte vad jag vill göra.

Förut trodde jag verkligen att det var det här jag ville göra av mitt yrkesliv – men just nu kan jag inte se att jag vill tillbringa flera decennium i den här branschen, ens om jag skulle få frihandsgynna som kåsör om allsvenskan under gammal Kardemumma-pseudonym.

Det fanns tankar på att söka redan till förra hösten, men nu har jag alltså bestämt mig:

Måndagen den 29 augusti börjar jag läsa till gymnasielärare. Nån gång efter jag fyllt 31 har jag tänkt vara färdig. Man behöver inte vara en crossfit-tränande Toyota-mellanchef som gastar om »STÄNDIG UTVECKLING! KAIZEN!!!« för att kunna se fram emot den utvecklingsprocessen, efter några mer eller mindre stillastående år.

Nej, jag ser väldigt mycket fram emot den här hösten.

Och jag vågar inte lova någonting för den här portalens del, men jag har stora förhoppningar om att jag ska kunna fortsätta plocka ut russinen ur den stora skribentkakan och slänga ner dessa russin i denna ständigt småputtrande kasslergryta.

NÅGORLUNDA-LIVE: Övergångsfönstrets sista dag

Där var klockan tolv.

Det spelar nu ingen roll vad Urban kan ha fått span på för bänkad allsvensk individ där på andra sidan glasrutan.

CAT

Det svenska fönstret för att låna eller för den delen köpa spelare är stängt.

Det är dock, som sagt, fortfarande möjligt att plocka in kontraktslösa spelare – men den listan på namn med gratislirare (som publicerades nedan någonstans) fick inte några sprinklersystem att sättas igång jämte ens gomsegel, direkt.

Men låt oss för all del hoppas att Urban har någon kontraktslös spelare på lut.

För med en så här pass rent numerärt tunn trupp – vi kan inte ens fylla en matchtrupp med allsvenskt minutmeriterade spelare, om jag räknat rätt? – kan vi ju inte gå in i höstrusket.

Och då ska vi inte ens börja tala om hur kvalitetsförlusterna vid tappen av Runar Sigurjonsson och Pa Dibba inte direkt, ehum [utrymme för att harkla upp en och annan hårboll], vägs upp hundraprocentigt av att Giffarna hämtar in Mauricio Albornoz och Joel Enarsson.

Nej ni.

Jag vet inte jag.

Jag vet inte alls jag.


 

 

Dalkurd hemma 20 november. Brrr…

– T

 


Nej. Jag ger upp.

Mitt supporterskap har väl sällan känts mycket deppigare än nu, när jag den senaste halvtimmen suttit på golvet och surfat runt på olika allsvenska storlags hemsidor för att se ifall de inte basunerat ut att de lånat någon bänkspelare till Sundsvall.

Men nej: det kommer inte att hända.

Jag hade egentligen givit upp långt tidigare då jag gav mig ut och planlöst cyklade runt, runt, runt och lyssnade på Emil Jensens sommarprat (som jag kan rekommendera) i tron om att ingenting mer skulle hända i GIF-väg, sedan Urban berättat om den konkreta bristen på Besara-alternativ.

Men så släpptes Shpetim. Och då tänkte jag ändå… att något var tvunget att hända.

Men icke. Vi får väl hoppas på en serieomläggning till sjumanna, eller åtminstone göra oss ordentligt beredda på ytterligare en ångesthöst av stora dimensioner.


 

När nån israelisk klubbchef ringer in ett rejält Stefan Silva-bud med trettio minuter kvar av fönstret:

13059540_10154112566638996_549354698_n

 


 

De här sista skälvande timmarna är så pass intressanta att Mittmedia får sina anställda att begå Facetime-tyck om Shpetim Hasanis Degerfors-flytt hemma i de egna vardagsrummen.

Pirkt.se vill inte vara sämre. Så här ser det ut i mitt vardagsrum, 45 minuter innan fönstret slår igen över Urbans klämda tassar:

urberik

Det här är ett nydanande »Photo Booth-stillbilds-tyck« och det berättar allt som behöver berättas om den här kvällen ur GIF-hänseende. Det krävs år av Tyra Banks-övning i anti-smize för att kunna förmedla så mycket uteblivna övergångar-smärta – den smärtan!!! som så många har försökt skildra, i långfilm efter långfilm!!! – med hjälp av bara ett par ögongipor och några tidiga rynkor.

Till höger noterar ni att till och med hushållets katt ser orolig ut; som om hon vet att någonting inte står rätt till.


 

 

Mitt i detta medelpadska vakuum av tass-sittande stiltje slår Umeå FC, som tappat tätkänningen i division 1 norra, till med en värvning från Dynamo Kiev.


 

Flash i går: Ny optikerkedja öppnar i stan.
Flash i dag: Ny gymkedja öppnar i stan.

Hur svarar frisörerna?

– T

Vi har en alltså timme dryg kvar på ett mycket viktigt övergångsfönster, men det troliga är att staden Sundsvall imorgon vaknar upp till noll nya mittfältare/anfallare – men en ny frisörsalong.

 

ÖVERLAGD TASS-SITT?

Kontraktslösa spelare får man väl, vad jag vet, plocka på sig bäst man vill av även efter den 11 augusti.

Kanske är det så att Urban är så kall att han vackert sitter på tassarna i afton för att han vet att han är dagar ifrån att kunna nypa åt sig en lösdrivande Alexander Jacobsen-figur i dagarna?

För… någonting måste väl in? Jag kan inte nog betona hur akut jag tycker det rent numerära behovet är. Jag får det till 16 man i truppen, om man räknar bara de spelare som gjort en enda allsvensk minut i år???

En sexton man bred trupp tar du nätt och jämnt hem en Lucia-pokal i Sporthallen med.

 

DRÖMSCENARIOT:

Jag dagdrömde om det tidigare under dagen om att Malmö FF – dessa välgörare som har en rent överjordisk allsvensk trupp och som med största sannolikhet kommer nöta ner IFK Norrköping på det långa upploppet, oavsett vilka bänkspelare de släpper ifrån sig och som tidigare släppt ifrån sig såväl Pawel Cibicki (J-Södra) som Felipe Carvalho (Falkenberg) på lån – skulle kunna tänka sig att släppa ifrån sig Erdal Rakip till ett desperat Giffarna, där 20-åringen gått in från start på innermittfältet i varenda match.

Nu… känns det som att det är en lösning av den digniteten som måste hinnas med, i denna den elfte timmen!!!, för att det här fönstret ska kännas någorlunda godkänt.

 

Jag, just nu, när jag står vid mitt lilla GIF-ritbord och försöker pussla ihop hur det här ska gå ihop under hösten:

CharlieTappatDet


Kalmar (av alla jävla klubbar) värvar anfallare!

Där slår Kalmar – vars forwardsuppsättning stoltserar med Måns Söderqvist, Lumala Abdu, nye balten Karim Benz… f’låt: Henri Anier, Papa Diouf och David Elm! – till och värvar en ny anfallare.

Åtvidabergs 23-årige center Mahmoud Eid är klar för klubben.

Och GIF Sundsvall står inför höstavgörandet med… tre anfallare; en av fint allsvenskt snitt, en 32-åring som gjort ett allsvenskt mål i år och en 23-åring som närmast uteslutande lirat U21-fotboll det senaste halvåret.


 

Blicka mot Solna?

AIK:s ledning har hanterat det här övergångsfönstret som ett parti Football Manager. De har hämtat in den förre Bundesliga-stjärnan Chinedu Obasi på ett fyramånaderskontrakt och nu idag nöp de också, som i förbifarten!, den gamle Häcken-yttern John Chibuke på en lika kortsiktig lösning.

Det borde väl ha öppnat upp släpputrymme för Björn Wesström och kompani?

Med tanke på de goda och etablerade förbindelserna mellan AIK och Giffarna – bara nu i år har lånelösningen med Noah Sonko Sundberg gjort alla parter helnöjda och glada – så vore det väl inte helt otänkbart att Urban tillåts använda någon AIK-reserv som brandskum i elfte timmen?

Eller?

Anfallaren Marko Nikolic, född 1997? Lika unge innermittfältaren Christos Gravius?

Eller – om en får drömma – Johan Blomberg, som bara startat ett par matcher under Norling?

Äh, vad fan vet jag; jag fattar ingenting av det här fönstret.

Jag vet bara att något närmast måste in – och det inom två timmar.


 

Dags att plocka fram Pokébollarna.

Nu måste han väl ha någonting att veva med i budgetväg, Urban? Med alla dessa miljoner som trillat in för Jocke Nilsson, Runar och Pa samt det löneutrymme som dessa tre plus Shpetim Hasani (som flyttade hem från Polen förra sommaren och säkert hade en hygglig månadslön) öppnat upp så borde det väl finnas finanser nog till en liten, liten utsvävning?

Det är, för att tala Urbémon (en spelprototyp jag fortfarande letar köpare till), dags att plocka fram en Urbéboll ur hölstret.

13874880_10154371650258996_1510208328_n

Sen behöver den inte riktas åt Pontus Engbloms håll – men åt något håll där det står en kvalitativ offensiv spelare och lurar.


 

Vad är det som händer???

Shpetim Hasani, truppens just nu näst bäste forward?, lämnar för spel i Degerfors i superettan.

Nu måste något vara på väg in. Jag vägrar tro något annat, om inte Urb skakat tass med förbundet om att lägga om höstens allsvenska matchande till sjumanna.

Känslan just nu:

michaelgif



 

Det blev betoning på »någorlunda« där i denna lajvrapport, när flickvänner skulle mötas upp och middagar skulle ätas.

Och så fort man vänder bort den stora strålkastaren från Urban Hagblom – ja, då är det tydligen inte skoj att hålla på längre, för denna dramaqueen.

För Fotbolltransfers.com berättar Hagblom nu att han drar sig ur mittfältsjakten; att ingen reservplan sätts in nu när Nahir Besara valde Örebro istället:

Skärmavbild 2016-08-11 kl. 17.54.16


 

När Pirkt.se:s anonyma korrespondenter sugkopps-klamrar sig fast vid GIF Sundsvalls kanslifönster för att se vad som händer där inne, tills att nån paragrafryttare till kanslist ringer polismakten:

trumpklätter


FLASH:

14001700_10153716172966806_146011826_o

Min gamle tränare Anders Högman, som tog över Giffarna hösten 2005 och var nära att rädda laget kvar i allsvenskan, syns här på torget, tack vare bild från uppgiftslämnare.

Nanne sedd på Norrlandsgatan, Högman i Stenstan: är det på tränarsidan det händer???

 


 

En god vän uppmanade mig just att ringa Urban med följande motivering:

Om det inte tutar upptaget så är det sparken.


 

Klart: Besara till Örebro – vad gör Urban nu???

Där var Nahir Besara presenterad som ny ÖSK-spelare.

Samtidigt i Sundsvall:

receipt

Urban Hagblom tittar på kvittot från Norrlandskällar’n och noterar att Besara valde Loka till bjudlunchen, istället för att dricka måltidsdryck.


 

4 månader är väl perfekt då hans kontrakt ändå hade gått ut efter denna säsong, så lär vi ha goda chanser att förlänga om han gör ifrån sig godkänt!

Vart är våran mittfältsvärvning kan man ju dock undra, blir ingen rolig höst om det skulle vara färdigvärvat nu.

— Pontus

Ja, det är nog en klok lösning, precis som med Marre Abborn. Men att kalla den fyramånaderslösningen för långsiktig var att stretcha begreppet något, från min sida.


 

Vilka mittfältare finns tillgängliga, undrar ni?

Här har Fotbolltransfers.com sammanställt en lista över vilka kontraktlösa fältare med allsvensk koppling som kan sista-minuten-snappas upp av en desperatare sportchef:

mittfält

När det börjar vattnas lite i gipan av namn som Christer Youssef (som inte satt ner en tass på allsvensk mark sedan 2012) och King Gyan (den lynnige HBK-ghananen vars korsbandsskadade knä knappast skulle kunna få stå som borgensman för ens ett litet torp i Norrlands inland), ja, då är det illa.


 

 

bradåligt


Såg Nanne gå på Norrlandsgatan i Stockholm, måste betyda att Giffarna är på väg att göra ett tränarbyte?

– Jocke

 

Är framtidens fotboll äntligen kommen till Medelpad???

Nej, jag tror Nanne vill stanna i Hammarby och detta av en anledning; på grund av att han, precis som alla andra, är spänd på att se fenomenet Claes Hellgren få en snart 30-årig Pa Dibba att pressa ner sin hundrameterstid till tio blankt.


 

Inför ett NHL-inspirerat tak för kreativa snidare!!!

GIF Sundsvall har i dagens trupp bara en enda kreativ, central mittfältssnidare (Smajl Suljevic, om man räknar väldigt snällt), men ändå kommer den kreativa mittfältssnidaren Nahir Besara hamna i Örebro SK – som redan har tre utpräglade, centrala snidare (Nordin Gerzic, Astrit Ajdarevic, Daniel Nordmark).

Jag brukar inte vara rädd för att uttrycka politiska åsikter på den här portalen och här kommer ytterligare en: Pirkt.se är en portal som står upp för en kreativ mittfältssnidar-socialism.

 


 

Jag gillar att flest har röstat på att värvningen av Joel Enarsson är »långsiktig och klok«, även om det (vilket jag inte visste när jag skrev formuleringen) handlar om ett fyramånaderskontrakt.


 

Snart lär Joel Enarsson prata med Mittmedias webbteve.

Han får säga nästan vad som helst – men han får inte jämföra sig med en världsstjärna.

benzebenz

Kan det gå bra för den 25-årige balten Henri Anier efter ett dylikt uttalande?

Den estländske landslagsmannen säger alltså det här efter att han gjort två mål på 20 matcher för Dundee United, två på 14 för Motherwell och ett på 16 för norska Viking.

Det skulle kännas som en stretchning om den gode Henri uttryckte likhet vid den gamle Öster-balten Ingemaar Teever.


 

Även på dagar då övergångsfönster ska klappa igen behöver man äta lunch.

När jag kommer tillbaka vill jag ha in åtminstone nåt förslag på en drömvärvning i kommentarsfältet.

Eller ett lunch-span från Storgatan. Eller en anekdot om Chris Cleavers te-vanor.

Någonting!!!

Scrolla ner och bidra nu, medan jag går och microvärmer en deppigare matlåda.


Klockan är nästan lunch och vi har ännu inte begått meme-debut i någorlunda-lajv-premiären. Det är oförsvarligt svagt av en portal som så gärna skyltar med hur nere den är med kidsen.

Här kommer en kring Urban Hagbloms känslor för Nahir Besara just nu:

urb2


Besara allt närmre Örebro

Jahaja: där kom nyheten om att Elfsborg kallar till presskonferens vid fyrarycket.

Det lär av allt att döma vara Daniel Gustavsson som ska in, vilket betyder att Örebro med all sannolikhet ersätter honom med Nahir Besara.

Det är ett dominospel som är upplagt, där vi hoppas att Urban lyckas peta ner mer än en enda liten Joel Enarsson-bricka innan dagen är över.


Äntligen en live-rapport!!!

Urban sågs dela en quesadillas med Delfino på Allstar före lunchrusningen. All lunchpeng gick till Besara? Giffen på väg bort?

– David

 

Jag är inte rätt individ att bedöma sanningshalten i detta, men efter att ha sett Delfino svassa förbi mig – glatt visslandes efter en 3–1-seger till Gefle på deras nya betongborg – så skulle jag å det starkaste opponera mig mot en värvning av den reklamfinansierade låtsaskraken:

delfino

 


Inte för att ge mig in i hela nationaldagskonflikten mellan nye förbundskaptenen Janne Andersson (som verkar tycka att de tre delarna i Ajax-triangeln ska vara »passa«, »rör dig« och »hitta perfekta C-moll i ›FJÄLLHÖGA NORD‹ vid konan«) och Astrit Ajdarevic, som talade som en framtida presidentkandidat på nattens presskonferens efter Japan-matchen, men…

FA-AN om jag ser Joel Enarsson stå med näbben stängd under The Confusions »Det är här vi står idag« mot Hammarby hemma på måndag.


Pirkt.se har fått Mittmedia-cred!

joel

Historia skrivs! Det här har mig veterligen bara hänt en gång tidigare; då Freddy Adus agent öppnade för spel i Giffarna förra vintern!


Språkskola: Nyp eller tass-sitt?

Det finns två internationellt vedertagna begrepp under ett övergångsfönster.

När ett spelarnamn dyker upp i flödet är det kutym att leta sig in i närmsta gruppchatt för att skriva spelarens namn följt av endera »NYP [sportchefs namn], NYP!«, om man vill att spelaren ska värvas, eller »TASS-SITT NU, [sportchefs namn]«, om man vill att spelaren ska lämnas därhän.

Så här har det sett ut i min gruppchatt på sistone, när Giffarna letat såväl anfallare som innermittfältare:

nypurb

Vi hittar alltså totalt 81 »NYP, URB«-uppmaningar – och ändå har vi bara kunnat inkassera Joel Enarsson från IFK Norrköpings U21-lag.

Låtom oss hoppas att det nyps någonting mer. Det finns bevisligen potentiella namn (mer eller mindre sannolika) i somrigt omlopp.


Måtte inte Urban helt ha surrat fast sig runt Nahir Besara. Tänk ifall Daniel Gustafsson-till-Elfsborg-värvningenunder de sista timmarna, Besara kritar för ÖSK – och så sitter Urban där…

12324919_10153934029253996_1358840904_n

… med domnande nävar efter en hel dags tass-sittande.

Nej, jag tror och hoppas att där finns en b-plan, om det så bara är ett simpelt brandskums-lån.


Jag hade förstått hemsidestiltjen om matkassen i fråga hade haft en avokado synlig i topp. Men lite kvisttomater, nån vanligt fullkornsfri spaghetti och några trötta citroner?

Kom igen nu.


En dryg kvart efter att den tilltänkte anfallsfrälsaren är i land så toppar den här nyheten fortfarande GIF Sundsvalls hemsida:

fotbollskassen

Det måste vara en grönjävligt fin matkasse, det där.

 


Titt’ vilken uppmärksamhet var och en av kommentarerna på den här portalen får.

Jahapp, idag är dagen då arbetsproduktiviteten kommer närma sig noll desto närmare vi kommer fönstrets stängning (f5-knappen är redan utnött). Jobba in en Rúnar-ersättare nu Urban!

– David

Nu vill jag ha rapporter, fabricerade eller ej, från spanare längs Stor- eller Köpmangatan. Jag vet att alla GIF-spelare alltid äter lunch där (det är allt de uppdaterar om på sociala medier), så före tolvrycket vill jag att den första rapporten ska ha trillat in.


När du tänkt prata om att ditt nyförvärv Joel Enarsson inte spelat så mycket på sistone, men så börjar reportern (som har järnkoll på den norra U21-serien) gaffla om »ELVA MÅL PÅ ELVA MATCHER«:

18rd7j



Joel Enarsson har under säsongen, enligt min snabba huvudräkning, gjort elva mål på elva matcher i U21-allsvenskan Norra.

Det är siffror man inte skojar bort.

Jag har alltid gått i god för U21-seriens kvalitet.

(Aldrig har jag gått på en U21-match på Skytteholm, sett en 35-årig Vasalund-spelare jogga omkring i en AIK-tröja och gått hem och skrivit ett inlägg med rubriken »LÄGG NER SKITEN«)


FLASH: Joel Enarsson klar för GIF Sundsvall

– Vi tackar Joel för hans insatser i IFK och önskar honom stort lycka till i framtiden, säger IFK Norrköpings manager Jens Gustafsson, enligt Norrköpings Tidningar.


Uppdatering: Jag vet inte jag, men jag tror att Nahir Besara (det tidigare Turkiet-proffset som jag hela tiden antagit varit utom Urbans plånboksräckvidd) kommer att välja Örebro SK.

Men! Om inte Daniel Gustavsson går till Elfsborg i dag (http://na.se/sporten/fotboll/inspark/1.4155461-skoldmark-om-besara-vi-har-hort-oss-for-) så kanske ÖSK drar sig ur Besara-affären? De har ju redan okristligt många kreativa mittfältsspelare i Närke-regionen redan.

Och är den 25-årige mittfältaren så slug att han åker hela vägen till Medelpad för att näbbdra Urban på en bjudlunch??? Har han mage till det???


Nahir Besara???

More like »Nahir Besvara Urbans Mejl Med Kontraktsförslaget Nu«, am I right???

highnote

Jag borde förstås stänga ner den här någorlunda-lajven – den som kommer att rapportera från det som händer i GIF Sundsvall under övergångsfönstrets sista öppna dygn – direkt, men det har jag inte hjärta till.

Folk därute törstar efter att veta ifall Nahir Besara väljer Örebro SK istället, ifall May Mahlaungu sitter i en helikopter från Sydafrika och ifall Johan Nikula är på väg för att beställa en kung pao extra stark på thaivagnen.

Allt, alltså verkligen allt!!!, hade jag tänkt rapportera om under den här supersatsningen, som är något så nytt och världsunikt som ett blogginlägg som är tänkt att uppdateras flitigt under dagen.

Jag har satt mina medelpadska spanare längsmed hela Storgatan och Sebastian Rajalakso ska inte kunna gå på Synsam utan att ett flyttrykte ska snurras igång*.

*= Vem som är på väg att lämna Sundsvall, Sveriges och kanske hela Nordeuropas mest optikertäta stad, skulle inte passa på att nypa sig ett par farväl-bågar???

Den här supersatsningen är, trots alla externa span-resurser, i allra högsta grad beroende på läsarinteraktion – så om ni hör, ser eller tycker något så gör ni bäst i att passa på att ge utlopp för detta i kommentarsfältet.

För det är ju nämligen så att det här kan vara den sista dagen på den här sidan november som en GIF-intresserad individ kan koppla av och tillåta sig spekulera skojfriskt.

För blir det bara Joel Enarsson (som jag räknar som klar) in, ja…

… då lär vi kunna ha ett par ångestladdade månader framför oss.

Avslöjar: Han ersätter Dibba

Skärmavbild 2016-08-08 kl. 21.45.41
Foto: Kamraterna.net.

GIF Sundsvall har identifierat sin ersättare för Pa Dibba.

Och spelaren själv ska ha valt en Sundsvallsflytt.

Enligt Pirkt.se:s uppgifter värvas Joel Enarsson från IFK Norrköping.

 

Joel Enarsson värvades till Norrköping från degraderade Mjällby inför förra säsongen och fick göra en start och tolv inhopp under guldsäsongen, men i år har speltiden i den regerande mästarklubben varit minimal för 23-åringen.

Den senaste veckan har anfallaren, vars kontrakt går ut efter säsongen, fått tillåtelse att träna med den allsvenska tabelljumbon Falkenberg – men på måndagen kom beskedet att det inte blir någon flytt till Halland för Enarsson.

– Det blir nog tyvärr inget med Joel, utan han kommer nog att välja någonting annat, om jag är rätt informerad, sa Falkenbergs sportchef Håkan Nilsson till Fotbolltransfers.com.

Enligt samstämmiga uppgifter till Pirkt.se är det istället till Sundsvall som flyttlasset går och där är den rivige anfallaren, som gjorde två allsvenska mål på sju matcher för Mjällby under hösten 2014, tänkt att ersätta Pa Dibba som djupledshot i Giffarnas anfallsbesättning.

Besara mittfältslösningen?

Tidigare under måndagskvällen gick Sundsvalls Tidning (efter en dag så tom på GIF-nyheter att Pirkt.se-redaktionen kände sig nödgad att agera) ut med uppgifter om att den klubblöse mittfältaren Nahir Besara, som förra våren gjorde succé i Hammarby, ska ha flanerat längs Storgatan – intill en klubbrepresentant.

Urban Hagblom kommenterade dessa uppgifter på det här bevingade sättet, till Sundsvalls Tidning*:

Jag kan inte kommentera vad fotbollsintresserade Sundsvallsbor tycker sig se och inte se.

Inte heller Pirkt.se kan verifiera vad Nahir Besara gjorde i Sundsvall (de ska ha en grönjävlig indisk buffé längst upp på Storgatan, och vi talar om en Måndagsjazzen-kväll; så nog kan det funnits andra anledningar att åka upp från Södertälje), men vi kan åtminstone gififiera hur det kan ha sett ut när ST:s* källor fick span:

18mi4v

*= Eller »Sporten« eller »Mittmedia« eller vad de nu vill bli kallade. Tidigare i somras Twitter-hänvisades det till Sportbladet som »Sveriges största sportredaktion« och då började det omgående käbblas från allsköns Mittmedia-chefer om att de, Mittmedias gemensamma sport!, nämligen var den allra största i Sverige.

Hagblom överens med två klubbar – mittfältare och anfallare på väg

Pa Dibba är klar för Hammarby och sedan tidigare har GIF Sundsvall tappat EM-mittfältaren Rúnar Mar Sigurjonsson.

Klubbens sportchef Urban Hagblom är på god väg att ersätta duon och har fått två bud accepterade – på en mittfältare och en anfallare.

– Ja, en Pa-ersättare och en Runar-ersättare, säger Hagblom.

 

På torsdag stänger det svenska övergångsfönstret och för GIF Sundsvalls sportchef är arbetsdagarna just nu långa och intensiva.

Sedan tidigare har klubben dels tappat EM-spelaren och mittfältsmotorn Runar Mar Sigurjonsson till schweiziska Grasshoppers, fått ett par spelare skadade och tappat Noah Sonko Sundberg till OS – och på måndagen presenterade anfallaren Pa Dibba som klar för tabellkonkurrenten Hammarby.

Men Urban Hagblom har en ersättare klar i tankarna, berättar han:

– Ja.

Går det att säga någonting mer?

– Nä… Det är lite tråkigt, men du vet hur det är.

Han utvecklar dock:

– Vi har en ambition om att vi ska vara i mål med två spelare under det här transferfönstret, säger han till Pirkt.se på måndagskvällen.

En mittfältare och en anfallare?

– Ja, en Pa Dibba-ersättare och en Runar-ersättare.

Är du överens med två olika klubbar?

– Ja.

Men inte med spelarna?

– Vi är inte överens med spelarna än, men vi hoppas bli det väldigt omgående.

Pa Dibba skrev på för Hammarby inför säsongen 2017, då hans kontrakt GIF-kontrakt löpte ut, men lämnar alltså klubben redan nu i augusti månad, då Stockholmsklubben köper loss honom.

Och Hagblom är, efter en relativt lång förhandling, nöjd med affären:

– Vi är… väldigt nöjda. Jag hoppas och tror att Hammarby är nöjda, eller de är det ju. Och jag hoppas det blir bra för Hammarby och jag hoppas innerligt att det blir bra för Pa Dibba.

Var det svårt att komma överens?

– Det är en viktig spelare för Sundsvall och det fick ju Hammarby betala för, säger Hagblom.

När du fick veta att Dibba skrivit på för Hammarby inför nästa säsong – var det då självklart att inleda diskussioner om att sälja honom?

– Allt har ju ett värde, men när man hittar dom parametrarna så är det ju… en spelare som har bestämt sig för att lämna en klubb är ju sällan en spelare som presterar bra, säger Giffarnas sportchef och utvecklar:

– Vi har gjort allt som står i vår makt för att hitta en framtida lösning. Men när vi inte gjorde det så gällde det att hitta en så bra lösning som möjligt omgående.

Nästa måndag möts klubbarna på Norrporten Arena – och det finns ingenting i avtalet med Hammarby som säger att Dibba inte får spela i grönvit tröja mot sitt förra lag då:

–  Nej. Sen kan det ju finnas… eh, en klokhet från Hammarby, utifrån att det ändå är en människa… och ska hans första match i Hammarby bli en mot hans klubb där han varit i sex år?, frågar sig Hagblom.

Men det finns inget skriftligt om att han inte får spela?

– Nej, så får man inte göra. Du får inte tvinga en människa att inte göra sitt arbete. Du får inte säga att en spelare inte får spela. Sedan kan ju klubbar vara kloka med varandra.

Framtidens fotboll

Det är sällan jag tar till WordPress-funktionen »citering« på den här portalen. Då ska det krävas ett riktigt, riktigt bevingat citat.

Och igår, gott folk, frågade min vän – Sportbladets Per Bohman – en Hammarby-tränare varför lagets kollektiva försvarsspel fungerat bättre i de två sista matcherna:

Vi spelar en mycket mer försiktig fotboll. Den fotboll vi spelade tidigare var framtidens fotboll. Hammarby ska vara tacksamma att de har fått chansen att ta del av den, sen har det inte räckt till hela vägen.

– Nanne Bergstrand, 7 augusti 2016, efter en vår- och sommar där hans lag – för andra året i rad – misslyckats med att ta tillräckligt med poäng genom att ställa ut en ganska stillastående 4-2-3-1-formation.

ÖFK vann dubbelmötet på teknisk (och taktisk) knock-out

Målmässigt må GIF Sundsvall fortfarande ha allsvensk plusstatistik mot Östersunds FK.

Men spelmässigt var det, över två matcher, en jämtländsk knock-out.

Och även om en derbyförlust är tung nog i sig så är oron inför framtiden än större.

 

Efter 5–0-segern på hemmaplan tog GIF-tränaren Joel Cedergren sin kollega Graham Potter åt sidan och frågade ifall han inte kunde få komma och hälsa på i Östersund under sommaruppehållet.

Den 42-årige dalmasen ville sitta ner med den 41-årige britten, för att prata fotboll, taktik och lagbygge.

Jag vet inte om den träffen hann bli av under EM-uppehållet, men det lät som en klok idé – för nog finns där uppenbarligen en hel del att lära sig av ÖFK-byggherren.

 

Inför det andra historiska Norrlandsderbyt hade Östersunds lille allvetande mittfältsguru Fouad Bachirou snällt frågat ifall han fick åka iväg på sin mors bröllop (det fick han) och klubbens nystartade supporterförening Falkarna hade nervöst frågat »alla berörda parter« om lov för att klättra upp på arenataket med ett par bengaler (det fick dem).

Men när matchen väl blåstes igång var det färdigfrågat från jämtländskt håll.

Graham Potter ställde aldrig den här frågan till sina kollegor på bortabänken:

»Hörni, grabbar: nu när vi är två spelförande lag som möts… hur gör vi då med vems matchplan som ska användas?«

Han bara bestämde att det var hans plan som skulle gälla, från matchminut ett.

Trots att Potter skickade ut en elva utan två av sina absolut viktigaste spelare – utöver bröllops-Bachirou var även lagkaptenen Alex Dyer avstängd – och med en anfallstrio som hade kunnat tillhöra ett bättre division 1-lag (en gammal Sandviken-amerikan, en mål-immun nigerian och en Ytterhogdal-britt) så visste han exakt hur han ville att matchen skulle utspela sig.

Han lät sitt lag sjunka ner tidigt, tillät Giffarna rulla lite ofarlig och saktfärdig boll i backlinjen, stängde av Erik Larsson från allt var uppspelsfas heter och varje gång det sjabblades det minsta från de blåklädda – och oj, så ofta det sjabblades – så högg dem.

Ganska snart hade Giffarna (som fick en inledande frisparkschans till skänks av yvige Aly Keita) passat sig trötta, sett att det menlösa bollinnehavet bara ledde till bolltapp och trassel – och så stod de där, avklädda och vilsna.

Erik Granat har säkert en hel del boll i sig, men när spelidén gått i baklås och GIF-backlinjen börjat känt sig tvungna att lyfta raka bollar från bakplan mot forward – ja, då är det inte hans 21 år gamla 61-kiloskropp man vill ha på ett derbymittfält.

Östersund tilläts ta över mittfältet helt när Granat närmast bokstavligen försvann – så till den milda grad att Granats föräldrar kan ha 114 14-ringt in honom saknad i paus – och Lars Krogh Gerson var destruktivt bolltapps-slarvig i det lilla konstruktiva han försökte med, och hade det inte varit för två fina Tommy Naurin-parader hade ÖFK varit i en synnerligen välförtjänt ledning redan i paus.

 

När Pa Dibba gjorde det förlösande ledningsmålet hemma mot ÖFK så var det på en okaraktäristisk färdballad i en jämn match som stod och vägde – men som, via ytterligare en kontring och en guldsvävarspark från Noah Sonko Sundberg, vobblade över i en historisk 5–0-överkörning.

Det var en match som fick sladd, som körde ner i diket, som spårade ur.

Det vi bevittnade i andra halvlek på Jämtkraft Arena, däremot: det var bara Graham Potter som från första minut följde sin utstakade karta och med van hand styrde sin multifunktionella maskin till seger.

1–0-målet var lika rättvist som symptomatiskt. Den egne produkten Dennis Widgren kom upp i a-laget som sextonåring på den tiden då inhyrda klyktattare nickade ner jämtländska flaggskepp i division två, och efter fem hela säsonger i Graham Potters fotbollsskola så är 22-åringen den enda som alltid dyker upp till start efter att ÖFK-tränaren snurrat på startelve-tombolan.

Och efter femtio lysande Widgren-minuter – där han styrt uppspel, väggat sig ur trängda lägen och helt plockat bort Eric Larsson ur matchen – gavs vänsterbreddaren tid på offensiv planhalva, väntade ut förstarörelsen i djupled och noterade att det fanns åtminstone tio meter för mycket mellan GIF-mittbackarna och satte in bollen distinkt på Andrew Stadlers 1–0-fot.

Om nu Östersund FK bestämt sig för att besegra GIF Sundsvall i en första, historisk allsvensk derbyseger – det hade dem, det syntes direkt vid matchstart – så kan jag tycka att det var fint att det var just 22-årige Dennis Widgren från IFK Östersund som fick ligga bakom den.

Att en egen produkt fick göra det var näppeligen symptomatiskt för den jämtländska framgångssagan – den är inte frukten av »en blandad mix av Ope och gamla IFK«, som ÖFK-låten vill göra gällande – men Widgren har i hela sitt halv- och helvuxna fotbollsliv indoktrinerats i denna Potterska kortpassningsfotboll och efter fem säsonger fick hans vänsterfot (den som inte skulle slå en oberäknad passning ens vid pistolhot) sätta dit den hittills kanske största kronan på ÖFK-verket.

Skärmavbild 2016-08-06 kl. 20.36.56
Foto: Robert Henriksson/TT

Det kan till och med en bister klyktattare någonstans tycka är fint, med några timmars distans.

 

Det hade kunnat stanna vid två ÖFK-mål, det hade kunnat bli fem, ja kanske sex vid maximal utdelning – men det hade, att döma av spelet, inte kunnat bli en GIF-seger.

Så stor var klasskillnaden, den här gången.

Giffarna må ha resultatmässig plusstatistik efter dubbelmötet och jag kommer aldrig glömma den folkliga 5–0-krossen på IP, men tittar man spelmässigt – på det som är tänkt att ge allsvenska poäng över 30 omgångar – så vann Östersunds FK på knock-out.

Nu ska GIF Sundsvall – klubben som ansågs ha gjort en halvhygglig höst i fjol, då de åtminstone vann två av de åtta sista matcherna – kliva in i ett höstruskigt mörker utan vare sig vägvisare (Rúnar Sigurjonsson), ledstjärna (Pa Dibba har bekräftat att han gjort sin sista match) eller trovärdig karta (»det känns inte som att vi tror på det vi gör«, sa samme Dibba efter matchen idag).

Så hur tungt det än är att förlora ett derby med fyra baljor (väldigt tungt, för er som undrar) så är den kvarhängande känslan framför allt en gnagande oro inför säsongsavslutningen – på grund av den plötsligt akuta spelarbristen och den såväl spelmässiga som organisatoriska förlamningen.