Silvas vänsterfot stampade hål på ångestballongen

silva
Foto: Vilhelm Stokstad/TT.

Vad är väl en stolpe.

Den kan ju vara tråkig, vitmålad och alldeles… alldeles livsviktig.

Stolpen som två gånger om räddade Giffarna i matchinledningen – och gjorde det möjligt för Stefan Silva att lyckas trolla fram en bortaseger – kan ha räddat hela den här säsongen.

 

Halvvägs in i den första halvleken ställde jag mig två frågor.

Hur kan inte Djurgården leda matchen med två-tre bollar?

Och vem i den här GIF-upplagan ska vid en eventuell – ja, just där och då mycket trolig –ny förlust leda det här laget genom en höstmörk kvalstrecksstrid?

Jag tittade på ett bortalag som klev ut och blev fullkomligt inledningsmanglade av ett formsvagt men desperat Djurgården, ett lag som kunde ha legat under med 0–2 efter sju minuter om inte stolparna varit på Tommy Naurins sida och som hade uppenbara problem i varje lagdel.

En till synes yrvaken Mauricio Albornoz (som spelade upp sig efterhand) tvingades hoppa in i en backlinje som inledningsvis fick den tekniskt division 3-begränsade Michael Olunga att se ut som Shaquille O’Neil i en division 1-match mot Orongo Dragons. Djurgårdens tränare Pelle Olsson, som brukar ha lätt för Giffarna och som (vad än testosteronstinna män »avgå Pelle«-skriker efter ett antal öl och stolpstudsar) är en synnerligen kompetent taktiker, hade inte missat att Giffarnas försvar har stora problem med inspel i alla dess former (se bara icke-inlägget som gav 0–1-målet mot Helsingborg senast) utan hans lag skyfflade in inlägg på inlägg mot den gänglige kenyanen Olunga.

I andra änden av GIF-laget sprang Pa Dibba omkring i ett djupledsvakuum medan kollegan Stefan Silva frustrationsdroppade ner mellan de egna mittbackarna för att få röra boll. Det normala för ett anfallspar är att skickas ut med instruktioner om att »ligga tätt tillsammans«, men stundtals måste Dibba och Silva ha haft en halvplan mellan sig i höjdled.

Och då var det ändå värst på mittfältet.

Att döma av insatserna mot IFK Göteborg, Helsingborg och den första halvleken mot Djurgården så guppade den här GIF-båten, som höll så fin och stadig kurs under våren, omkring som en eka från vilken någon plockat bort motorn i aktern. Halvvägs ut på vattnet, med ungefär lika långt till såväl topp- som bottenland.

För bollinnehav för själva bollinnehavets skull är inte särskilt vägvinnande. Det är – om jag tillåts släpa min marina liknelse i land – att likna vid en eka som planlöst guppar lite framåt, lite bakåt, innan den kantrar.

Och Rúnar Már Sigurjonsson var utan någon som helst tvekan detta lags motor.

För att metodiskt överföra ett gediget bollinnehav till att skapa chanser och göra mål krävs nämligen en mönsterbrytare; någon som då och då, gärna när motståndarna frustrerats av en del kortpassande, bestämmer sig för att försöka sätta in nådastöten. EM-spelaren Sigurjonsson – han som avgjorde sin första Europa League-kvalmatch för Grasshoppers med två mål förra veckan, ni vet – hade alla dessa mönsterbrytande verktyg i sin låda. Han kunde lufsa omkring i minuter åt gången, se lite loj ut, men när han väl bestämde sig för att bryta fram och ta meter med boll så var det nära på ingen i allsvenskan som kunde få stopp på honom.

Han drev upp tempot, han hotade i djupled från mittfältet, han tog ovärderliga offensiva meter med bollen; allt det som inte längre görs gjorde han.

Den här GIF-upplagan saknar gammaldagsa ledartyper som styr med röststyrka, hårdhet och auktoritär pondus, men det kändes som att den lugne och tystlåtne Rúnar Már Sigurjonsson var en viktig ledarfigur i sitt fotbollsspelande.

Det Sigurjonssonska mönsterbrytande som direkt låg bakom minst sju mål under våren (sex Rúnar-mål och en assist) gav hela laget en grundmurad tro på att bollinnehavsfotbollen med det lugna, tålmodia och närmast till överdrift okonkreta trillandet skulle ge resultat till slut.

Hade det blivit en tredje förlust i rad på måndagskvällen, vilket det med all säkerhet hade blivit om stolparna varit mindre sjysta mot Tommy Naurin i inledningen, så tror jag att den tron hade fått sig en ganska rejäl törn. Då hade Giffarna varit tvungna att gå in i en höst med en rejält stukad tilltro och utan sin fotbollsmässige ledare.

Men den ångestballong som höll på att blåsas upp stampade Stefan Silva bestämt hål på med sin vänsterfot.

Jag skulle vilja hävda att hans två närmast identiska vänstersmekningar – den ena efter en läcker första-touch-vrickning, den andra med en utlandsflyttskombatibelt kontrollerad volley – inte bara ordnade den första bortasegern någonsin mot Djurgården utan att de också kan ha räddat hela den här GIF-hösten.

Knäskada stoppade Steindorsson

Han fick börja på bänken för första gången förra helgen och mot Djurgården fanns Kristinn Steindorsson inte ens med i matchtruppen.

Det kritiserade spetsförvärvet dras med en känning i knät.

– Vi ska titta på det till veckan, säger GIF-tränaren Roger Franzén efter 3–1-segern borta mot Djurgården.

 

Nitton GIF-spelare var uttagna i matchtruppen till bortamötet mot Djurgården på Tele2 Arena, vilket betydde att en skulle bort – men få trodde nog att namnet som skulle saknas på bänken skulle vara Kristinn Steindorssons.

Men islänningen kom aldrig ut till uppvärmningen och fanns inte med i laguppställningen. Det handlade dock inte om ytterligare en petning av den isländske stjärnan (26-åringen fick för första gången under säsongen starta på bänken senast mot Helsingborg) utan om en skada.

– Han har haft en känning i knät under veckan. Han har ju en opererad menisk sedan tidigare, så det kan vara någonting där som håller honom borta. Vi får se hur länge, förklarar Gif-tränaren Roger Franzén.

Kan det handla om en längre frånvaro?

– Nej, jag tror och hoppas att det inte blir det. Vi ska titta på det till veckan och få ett beslut från det medicinska teamet och får se vad som händer.

Franzén fick dessutom se AIK-lånade mittbacken Noah Sonko Sundberg kliva av redan efter tre minuters spel. Och manfallet i centrallinjen – där Rúnar Már Sigurjonsson sålts till Grasshoppers och där Robin Tranberg åkt på en axelskada – oroar.

– Vi har ju en ganska tunn trupp och det är klart att Noah hade varit borta oavsett – nu är det olyckligt om han är skadad, vi önskar ju att han får åka till OS givetvis – och vi har ju Tranberg borta också… så det är klart att vi på vissa positioner är lite tunna just nu, säger Franzén.

Då var det positivt för Franzén att innermittfältaren Smajl Suljevic – som efter en vår med minimal speltid tagit plats i centrallinjen – gjorde sin kanske hittills bästa insats i GIF-tröjan:

– Jag tycker han gjort det bra i två matcher och han växer in i tempot. I dagens match är jag jättenöjd med hur han presterar, både offensivt och defensivt. Han är lugn och trygg med bollen och gör ett gott dagsverke defensivt.

Mauricio Albornoz om plötsliga debuten: »Vad händer?«

Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Foto: Vilhelm Stokstad/TT.

Ingen startplats som innermittfältare betydde att Mauricio Albornoz kunde luta sig tillbaka på bänken.

I tre minuter. Sedan kastades nyförvärvet in som mittback.

– Jag kände »fan, vad är det som händer?«, säger Albornoz om den virriga matchinledningen.

 

Redan i den tredje matchminuten fick en bortnickande Noah Sonko Sundberg en liten tryckare av Dif-anfallaren Magnus Eriksson i luften, vilket gjorde att den OS-uttagne mittbacken landade snett.

In med allt-i-allo-förvärvet Mauricio Albornoz, som inte ansågs redo för en startplats på mittfältet – men som i stället tvingades till ganska precis nittio minuter som mittback.

Han hoppade in i en uppenbart för stor tröja, som såg ut att ha kunnat vara den gamle baltjätten Tarmo Neemelos gamla, och såg… ja, ganska vilsen ut under matchinledningen när hemmalaget forcerade in inspel för att få sig ett tidigt ledningsmål.

»Kände mig vilsen«

Och Albornoz själv hymlar inte med att hans första tio minuter präglades av vilsenhet:

– Jag kände mig vilsen. Jag kände »fan, vad är det som händer?«, men jag kände mig ändå rätt lugn: »låt mig bara komma in i matchen«, tänkte jag, »ge mig en nickduell nu«, säger han efter matchen och utvecklar:

– Speciellt som mittback kan du ju inte själv komma in i matchen, utan matchen måste ju komma till dig på ett annat sätt. Så det gäller bara att hålla huvudet kallt och låta det komma.

Och det kom. För efter den inledande Djurgårdspressen första kvarten, där mittbacksparet hade tufft mot framför allt den långe Michael Olunga i luftrummet som prickade stolpen två gånger första sju minuterna, så stabiliserade gästerna upp försvarsspelet allt eftersom.

– Jag stressade inte upp mig, och efter det så… fick jag ordning på saker, berättar Albornoz.

Inställd på fler mittbacksinsatser

De klarade med nöd och näppe att hålla ett 0–0-resultat in i pausvilan och i den andra halvleken, när Stefan Silva trollade fram två bortamål för Giffarna, satt försvarsspelet mycket bättre – och först i den 93:e minuten kunde Djurgården få dit ett tröstmål.

Albornoz själv betygsätter sin egen premiärinsats så här:

– Klart godkänt. Jag är nöjd. Speciellt med en vinst så känns det ju ännu bättre, säger debutanten.

Och den rutinerade 28-åringen är redo för fler insatser som mittback.

– Jag är ju värvad som mittfältare, men som det så ofta blir så får jag kliva ner som mittback. Nu ska ju Noah på OS och då blir det ju som mittback.

Hur trygg är du i den rollen?

– Mer och mer trygg. De senaste åren har jag ju spelat en hel del som mittback. I Åtvid i fjol och i Blåvitt nu så var jag ju bara mittback.

Vad säger du om laget du hoppar in i i dag?

– Duktigt lag, duktiga spelare som vill… spela och försöka styra matchen själva. De är modiga och vågar och vill ha bollen.

Blev det ovant mycket bollrullande i försvaret?

– Litegrann, kanske… men näe, inte överdrivet. Jag kommer ju ändå från BP och har det (bollrullandet) i modersmjölken, säger Gif-förvärvet.

Den allsvenska svepveven, del 5 av 5: »Stendörrens« formsvacka

hässj

[OBS: Bilden är ett ganska svagt montage.]

Allsvenskan är igång igen, efter att Erik Hamrén tagit ett gäng spelare och den svenska uppmärksamheten i anspråk (lite som en jobbig, burdus farbror som, till allmänna suckar, slår i glaset och insisterar på att hålla ett långt och fullkomligt menlöst tal under en bröllopsceremoni) under ett par månader.

Med den är också Den Allsvenska Svepveven™; det omtalade mediefenomen som under en kort period i våras − när jag med maskoten Delfinos hjälp kartlade Gefle IF:s problem – skapade en reaktionskedja hela vägen till Gästrikland.

Då Pirkt.se är en portal som försöker stå för vissa ideal i detta skakiga, trendkänsliga medielandskap har denna spridning förstås vållat vissa publicistiska bryderier. Portalens ledning har länge propagerat för att Pirkt.se ska våga ta avstånd från delningshetsen (»som gammelmedia, men utan plattformen«) och den gästrikländska spridningen, där en Gefle Dagblad-journalist ska ha länkat till texten på ett socialt medium, tvingar omgående fram ändringar i svepvevens koncept.

Den Allsvenska Svepveven™ måste helt sonika bli ännu smalare och än mindre lättillgänglig. Så för andra veckan i rad kommer den därför att hamna om en isländsk mittfältare i Sundsvall (förra svepveven rörde det halvöppna förhållande som Urban Hagblom tvingades ingå med Rúnar Már Sigurjonsson).

Och ja, även om inte det publicistiska beslutet om fullkomlig och transparent delningsomöjlighet hade tagits så är det ju faktiskt så att vi måste börja prata om Kristinn Steindorsson.

Vi har skjutit på det allt för länge. Det är dags nu.

 

Så här såg det ut på Pirkt.se när Giffarnas sportchef Urban Hagblom nöp åt sig yttern från Columbus Crew i vintras:

Den här tass-sittningen (sportchefssvenska för att sitta på tassarna och bida sin tid, medan andra går bort sig på Simon Skrabb-lån och Moses Ogbu-kontrakt) har Urban Hagblom genomfört exemplariskt.

Det publicerades till och med en bild, mitt i #AdlaUrban-hysterin:

Stenstaden

Och det är ju faktiskt inte så att Kristinn Steindorsson, rent fotbollstekniskt, kan ha blivit en mycket sämre spelare sedan i vintras. 26-åringen besitter säkerligen alla de egenskaper som gjorde honom till en åttamålsman i Halmstad 2014 och han är nog egentligen precis lika finfotad och spelskicklig som han var då USA-mattan rullades ut framför tassarna på honom.

Han ser bara inte ut att bry sig. Det är som att han inte är där. Som att han, håglös och trött, springer och gömmer sig.

Jag tog mig friheten att summera Kristinn »Stendörren« Steindorssons vår i en rörlig bild:

177zdk

Han har stått för väldigt få minnesvärda aktioner fotbollsmässigt (det är väl bara, alltså bara!!!, inlägget till Rúnars 1–0-mål i premiären?), men om allsvenska matcher avgjorts i 90-minuterspartier av kurra-gömma hade Steindorsson nog varit högaktuell för en flytt till kinesiska andraligan*.

*= Patrick Mörkifieringen av allsvenskan har gjort detta till en synonym till »bra«.

Jag har letat med ljus och lykta efter förklaringen till denna håglöshet.

Varför uppträder den 26-årige »Stendörren«, som i våras till och med hade en isländsk EM-plats att kämpa för!, så obrytt längs vänsterkanten? Varför tar han inga initiativ? Varför vill han inte bidra? Varför lommar han bara omkring i sextiofem minuter?

Och det mest oförklarliga av allt: varför, ja, varför i hela jävla världen, klev han av på fel sida planen när han blev utbytt borta mot Norrköping? Varför orkade han inte ens masa sig över planen för att klappa inhopparen Erik Granats tass? Varför gick han istället av vid den bortre kortsidan för att sedan promenera runt planen?

Hur kan en allsvensk fotbollsspelare i sina bästa år utstråla en sådan måndagsmorgonmässig trötthet i match efter match efter match?

Det behövdes en resa söderut för att få reda på anledningen till »Stendörrens« dittills oförklarliga trötthet. Svaret fanns i en vägskylt längs E4:an, i höjd med Nyköping.

Det är helt enkelt så att GIF-yttern har…

stendörren

… slagit upp portarna till ett litet naturreservat i Södermanland.

Det var som fa-an.

Karln måste ha blivit golvad av den storvulna naturen borta i Columbus, av de väldiga lövskogarna i Ohio, och lagt hela sin sign-on-bonus på några hektar åkermark utanför Nyköping.

Och då ökar förstås förståelsen för hans tunga vår i allsvenskan.

Tänk er att varje dag behöva pendla mellan Nyköping och Sundsvall, för att försöka hålla dessa två bollar – fotbollsproffs och naturreservatsägare: båda var för sig förpliktigande titlar – i luften samtidigt.

Vem skulle inte utstråla en viss håglöshet på fotbollsplanen om en tvingats stå och hässja hö i timtal varje morgonkvist, för att hålla sina grönskande ytor i trim?

Låt den som inte står till knähöjd i gödsel utanför Nyköping kasta den första stenen, som talesättet lyder.

 

Detta skänker oss förståelse för »Stendörrens« obefintliga fotbollsform, men knappast ro. GIF-ledningen kan inte tillåta det här längre. Det är dags att sätta ner foten.

Kristinn måste välja: fotbollen eller höhässjningen. Startplatsen eller gödslet. IP:s vänsterkant eller skogen utanför Nyköping.

För så här kan det inte fortsätta.

Och om det är så att Steindorsson inte äger »Stendörrens naturreservat« utanför Nyköping (jag ska erkänna att min faktakoll här inte bär pålitlighetens prägel) så finns det verkligen inga ursäkter för de icke-insatser han stått för under hela våren, i det GIF-lag han var tänkt att gå i bräschen för.

Då ska Sebastian Rajalakso, som i all sin relativa medellöshet åtminstone bryr sig och försöker, omgående starta mot Helsingborg.

•••••

Falkenberg kommer att åka ur. Det avslöjar sportchefen Håkan Nilsson redan innan helgens ödesmatch borta mot Hammarby till helgen, vid värvningen av Thomas Drage från Varberg:

draggen

Visst öppnar han med att påstå att serietillhörigheten än så länge är oklar, men direkt därefter slår han fast att om Drage blir kvar nästa år så kanske han kan skjuta upp klubben – som han då alltså förutsätter har åkt ut.

•••••

Det lobbas med rätta för att regeringen ska införa en samtyckeslag i Sverige. Ett nej ska betyda ett nej. Ett nej ska respekteras.

Och jag är ingen kampanjstrateg, men borde inte samtyckeslagstiftningslobbyn kunna dra politisk vinning av alla de »nej« (totalt femtiotvå stycken!) som den svenske OS-förbundskaptenen Håkan Ericson fick innan han till slut presenterade sin OS-trupp till sommarens herrfotbollsturnering?

Håkan respekterade vartenda »nej«, från såväl klubb som spelare. Han tvingade ingen. Han tallade inte på någon enda spelare mot dennes vilja. Tjatade inte på någon klubb.

Och jag tänker mig en kampanjslogan i stil med:

»Nej betyder nej.

52 nej betyder Ken Sema i OS.«

Gotta catch ‘em all

Jag är gräsänkling i dagarna två, en roll jag behärskar så pass dåligt (i dag försov jag mig i nära på två timmar) att jag borde tituleras ogräsänkling.

Eftersom det är sommaren 2016 så är upphovet till min plötsliga ensamhet att min bättre hälft åkt iväg till en regnig skog utanför Ockelbo för att samla Pokémon i sin mobiltelefon.

Svensk sommar ändå hörni. Leta Pokémon i spöregn. Inget kan stoppa mig; GOTTA CATCH’EM ALL!!!!

Ett foto publicerat av Tilde: En Snäll Tjej™ ♀? (@ttilde)

Jag borde ha förstått detta, då Tilde redan för flera år sedan gav uttryck för en längtan att bara släppa de äktenskapliga bojorna för att ge sig hän åt jakten:

Nå-jävla-väl.

Jag tänkte, på det här temat, att det vore en genial publikkampanj inför lördagens otroligt viktiga hemmamatch mot Helsingborg: att helt enkelt sprida ut ett rykte om att en sällsynt Pokémon, typ Snorlax???, kommer att finnas kring mittcirkeln på IP kring 16.00.

Medelpadingar skulle vallfärda till IP, som de annars bara gör vid historiska Norrlandsderbyn och Bryan Adams-spelningar.

Här har jag slängt ihop ett litet utkast till en potentiell inför-matchen-plansch:

snorlax2

Fri att använda för alla medelpadska intresseorganisationer.

Denna generositet är tänkt som kompensation för alla de negativt kodade GIF-animationer den här portalen slängt ur sig genom åren, där detta är den senaste:

17c4b0

[Syntolkning: Uppdatering av den ikoniska gif som publicerades i samband med den allsvenska svepveven om halvöppna förhållanden; där Rúnar Már Sigurjonsson nu försvinner iväg från Urban Hagblom. Finsmakaren noterar också hur den dittills tryggt travande Hagblom hamnar i otakt och börjar Mauricio Albornoz-galoppera.]

Debatt: Den medelpadska mittbackssemestern är för lång

Gustav Engvall var ofin nog att sätta av i djupled, redan efter en minuts spel.

Och semesterfirarna Noah Sonko Sundberg och Marcus Danielsson, ja, de…

vacay

… var inte riktigt redo för en rivstart.

Inför matchen stod en grillsemestertrind Jörgen Lennartsson i en CMore-intervju och förklarade beslutet att bänka Tobias Hysén med att hans IFK Göteborg »har många matcher just nu«. Det lät som att han unnade sig att vila den gamle storstjärnan och jag funderade på ifall man verkligen kunde göra det mot denna GIF-upplaga, som bara förlorat en av sex bortamatcher?

Det kunde man, på ren underdriftska.

Jag skulle vilja hävda att det fanns poäng att hämta i den här matchen. Det är svårt att ens uttala ett sånt påstående, när en fått truten 1–4-tilltryckt – men det var ju näppeligen någon storartad uppvisning från hemmalaget som ledde till utskåpningen.

Den berodde ju till stora delar på att gästerna kom i semesterskrud.

Så många malplacerade semesterfirare som man fann i GIF Sundsvalls egna straffområde på Ullevi idag hittar man i Göteborg vanligtvis bara på den Ingar Oldsberg-ägda inomhusstranden »Oldsbeach«.

oldsbeach

Noah Sonko Sundberg spelade guldsvävarfotboll på det dåliga sättet (cykelsparken mot ÖFK var klassiskt bra guldsvävarfotboll), Marcus Danielsson (som det varit önskvärt transfer-tyst om i sommar) hade helt tappat sin på-väg-till-Gent-form och en mittfältsotränad hade Robin Tranberg verkade ha dragit på sig en elakartad andrabollsallergi.

Då går det som det går.

Då hade det kunnat stå 2–, 3–, ja, nästan till och med 4–0 efter en kvart.

När Emil Salomonssons bredsida gick i nät efter 34 minuter var nog gemene medelpading tacksam över att det bara betydde 2–0. Och när Pa Dibba från nästan ingenstans – nej, ingenstans är fel; det kom efter ett av få initiativ från Dennis Olssons fina, men ack så outnyttjade vänsterfot – sprang in en reducering var en ju tacksam som om Terry Evans återkallat någon från andra sidan.

Giffarna fick en död och halvt begraven match tillbaka, med ett uddamålsunderläge mot ett IFK Göteborg som så uppenbarligen hade hunnit koppla av.

Av detta relativt gyllne poängläge gjordes… inte mycket.

 

Visste ni att de två vanligaste medelpadska googlingarna efter Sigxit (Runar Sigurjonssons utträde ur GIF-truppen) var ”vad är Grasshoppers?” och ”vad betyder det att Runar Sigurjonsson skrivit på för Grasshoppers?”.

Vi vet inte vad det betyder än (vad Grasshoppers är vet vi väl ungefär: typ ett sämre Young Boys), men vi kan ändå börjar oroa oss. Oroa oss ordentligt.

Jag var inte så orolig över faktumet att Robin Tranberg skulle gå in och ersätta honom. Han kan säkerligen blomma ut och bli en fin allsvensk spelare när han slipper vikariera längs någon utfyllnadsflank.

Jag är dock, sedan det stod klart att Runar inte skulle komma tillbaka, mycket oroad över att centrallinjens enda reservdelar nu lystrar till namnen Smajl Suljevic och Stefan Ålander. Och i dag klev Robin Tranberg av banan, efter att ha tagit sig åt baksidan.

Och då sitter man där, med den skärrade gråten i halsen.

Skärmavbild 2016-07-10 kl. 22.16.15

Jag har en hög tolerans för oskicklighet, men min ribba för kompetent folk som helt enkelt bara inte bryr sig om att försöka göra ett gott jobb är placerad i ankelhöjd.

Smajl Suljevic är egentligen ingen dålig fotbollsspelare. Han var en fin division 1-mittfältare redan som 18-åring, har fötter, blick och en gång i tiden (det låter som att jag pratar om en farbror) så hade 21-åringen också en dynamisk bollvinnarkropp.

Han är inte dålig. Han verkar bara verkligen inte bry sig.

Jag har sällan sett en spelare som byts in med en halvtimme kvar att spela vara så rädd för att ta ut sig. Han ser ut att lida av svår maxlöpningsfobi så fort han äntrar en allsvensk plan. En vän påpekade Smajls alibi-hemjobb på Blåvitts avslutande 4–1-mål, varpå jag studerade hela matchens repriser.

Och… ja… det var inte bara där och då som maxlöpningarna och engagemanget lyste med sin frånvaro. Karln står, lufsar eller går vid nästan varenda blåvit chans sista halvtimmen:

Var gärna en relativt dålig fotbollsspelare, det har mängder av älskvärda GIF-profiler varit genom åren. Men bry dig åtminstone.