Likheten mellan Michael Scott och Stefan Löfven

Skärmavbild 2016-06-21 kl. 12.35.36

Jag har alltid gillat den amerikanska The Office-serien väldigt mycket. Trots att jag har sett alla avsnitt oräkneliga gånger så slår fortfarande igång något avsnitt, då och då, ofta mest för att ha något sorl i bakgrunden.

Idiotdynamiken mellan regionschefen Michael Scott och hans andreman Dwight Schrute är svårslagen – och som allra bäst är den dynamiken kanske när Michael ska »låtsas« ta sitt liv genom att hoppa från kontorstaket, ner på ett hyrt hoppslott.

Michael och Dwight gör först ett test, för att se till att avståndet mellan taknocken och landningsytan är korrekt, då de slänger ner en vattenmelon på en studsmatta. Det går… inget vidare.

För att ändå våga genomföra denna idiotiska idé – att ta livet av sig själv medan man försöker låtsas ta livet av sig – behövs således en oerhörd resistens mot såväl allt sunt förnuft som mot framlagda fakta.

Jag kom att tänka på den här scenen nu, då riksdagen i dag kommer att rösta igenom ett förslag som försvårar för flyktingar att få uppehållstillstånd i Sverige, som gör de uppehållstillstånd vi väl delar ut till otryggt tillfälliga istället för tryggt permanenta och som drastiskt kommer att försvåra för familjer att återförenas.

»Försvåra för familjeåterförening« är en svår term. I den ligger det mer lättförståeliga faktumet att ännu fler kvinnor och barn kommer att behöva sätta sig i knappt sjödugliga båtar över Medelhavet framöver, då de vill återförenas med sin man som för familjens räkning flytt till Sverige.

Det dör redan två barn om dagen på Medelhavet, enligt Unicef, och har gjort så ända sedan bilden av Alan Kurdis uppspolade lik chockade västvärlden i… ett par dagar.

Flyktingar med permanenta uppehållstillstånd har rätt till familjeåterförening. Flyktingar med tillfälliga uppehållstillstånd, sådana som Sverige kommer att börja dela ut istället, har det inte. Flyktingar som tagit sig hit ensamma får – om de vill återse sina familjemedlemmar (vilket jag har för mig att man brukar vilja) – uppmana sina nära och kära att kliva på båtarna.

I minst tre år ska Sverige, denna humanitära stormakt, lägga sig på EU:s miniminivå när det gäller migrationspolitiken – trots att det väldiga inflödet av flyktingar till vårt land (som vi upplevde hösten 2015) redan har upphört.

Man behöver inte vara en ung, »naiv« vänstertjomme för att såga dessa förslag, utan det har också samtliga remissinstanser gjort (här är en bra lista över exakt hur hårt och djupt de har sågat).

Remissinstanserna är, kan man säga, de som kastar ner en vattenmelon från taket för att se ifall riksdagen sedan kommer att landa tryggt och säkert. De testar åt regeringen, så att de inte gör något illa genomtänkt och dumt.

Alla dessa tester har gått fel. Test efter test efter test. Vattenmelon efter vattenmelon har spruckit i bitar på ett sätt som borde avskräcka även den mest dumdristige.

Och jag vet inte exakt hur migrationsminister Morgan Johansson och statsminister Stefan Löfven har resonerat efter att de mottagit dessa testresultat, men jag kan tänka mig att deras kommunikation måste ha varit ganska lik Michaels och Dwights där på kontorstaket, när de – genom att skrika »no thinking! just doing!« till de imaginära rocktonerna från en luftgitarr – beslutar att ändå genomföra hoppet.

166u64

Vi tittar på hur det kan ha sett ut. Tänk er att Michael är Stefan Löfven och att Dwight är Morgan Johansson:

Skärmavbild 2016-06-21 kl. 11.47.55

Bara Vänsterpartiet och Centerpartiet är emot beslutet att Sverige ska lägga sig på EU:s miniminivå (att »ta en humanitär springnota«, som Aftonbladet-kolumnisten Andrev Walden uttryckte det) i ett läge där UNHCR rapporterar om fler människor än någonsin är på flykt i världen, samtidigt som EU redan stängt till den yttre gränsen genom att fylla Erdogans fascistoida näve med polletter.

Och jo: nog tar Turkiet sitt »ansvar«, när det gäller att med alla till buds stående medel stoppa flyende människor. Häromdagen ska åtta flyktingar ha skjutits ihjäl av militär vid gränsen mellan Syrien och Turkiet; av dessa var fyra barn och två kvinnor. Totalt har sextio civila skjutits ihjäl, rapporterar SOHR.

Folk kommer alltså inte längre in i fortet som är Europa (delvis alltså på grund av att flyktingar skjuts), och den påfrestande flyktingström som Sverige upplevde förra hösten har sedan länge avstannat.

Ändå ska det här vansinnet, som dömts ut av alla experter och vars konsekvenser sammanfattas bra i dessa punkter, genomföras av Löfven och kompani.

166udh

I The Office-avsnittet talar någon till slut Michael Scott till rätta, precis innan han genomför det dumdristiga hopp som med all säkerhet hade tagit hans liv.

Det här idiotiska beslutet kommer att genomföras, och det kommer att kosta människoliv.

Den allsvenska svepveven, del 4 av 4: Det halvöppna förhållandet

159wlm

[Syntolkning: Urban Hagblom jagar en ivägflyende Runar Mar Sigurjonsson]

En gång hörde jag om ett förhållande som höll på att ta slut, men som räddades genom en uppgörelse som sa att den ena parten skulle få träffa andra.

Ett halvöppet förhållande, alltså: bara öppet för den ena parten.

Precis som de allsvenska sportcheferna har det just nu.

 

Låt mig förklara med ett exempel:

GIF Sundsvalls mittfältsstjärna Rúnar Mar Sigurjonssons kontrakt går ut efter säsongen, antagligen redan sista november, vilket tvingar in klubbens sportchef Urban Hagblom i en synnerligen jobbig sits från och med sommarens inträde.

Hagblom har ägnat en vinter, en vår och en försommar åt att försöka förlänga islänningens kontrakt – helt utan lycka – och nu vill det sig så illa att Sigurjonsson, som fortfarande är kontrakterad till Giffarna, som fortfarande är Hagbloms!, får börja prata med andra sportchefer.

Detta utan att stackars Hagblom, som gillar Sigurjonsson så mycket och som så oerhört gärna vill ha honom kvar, kan säga någonting. Det är bara att gilla läget. Acceptera situationen; att man inte längre är den enda sportchefen för honom.

Hur man nu någonsin är tänkt att kunna göra det.

Ni vet hur det blir.

Han kommer hem, sent, och klampar oaktsamt in i hallen – utan en tanke på att man stått och kokat vit sparris halva kvällen för att förrätten ska stå på bordet när han kommer från träningen. Det har hunnit mörkna och sparrisarna, de en gång så spänstiga och ångande!, har kallnat.

Det är tyst medan han knyter av sig skorna i hallen, och man vill ju så gärna vara den människan, den som inte frågar, den som inte lägger sig i, men det går ju bara inte.

Så då sitter man där, och är den människan, den efterhängsna jävla människan, som öppnar svartsjukenäbben:

urbensam

Och han ba’, sammanbitet och talande enstavigt:

runmundhall1

Och man vet ju att man borde ge sig där. Att man egentligen aldrig borde ha frågat förstafrågan och att man åtminstone nu, när man redan ställt till med en stel scen, borde försöka ta det lugnt och bara avnjuta de kallnade sparrisarna under någorlunda civiliserade former.

Man borde vara tyst nu, medan det bara är en initial fnurra, innan det hunnit bli en stor grej som ödelägger allt i dess väg.

Men avundsjukan är hemsk; den gör saker med en. Plötsligt är man en sån som ifrågasätter hur landslagsmän klär sig när de är ute; en sån som tycker att det är landslagsmannen som borde tänka på att inte trigga andra sportchefer till närmanden.

urbensam2

Och man vet liksom, redan innan man ställt frågan, att han har den på sig (han går ju alltid runt i den nu för tiden!), han vet att man vet, och nu är svaret från hallen inte bara demonstrativt enstavigt utan direkt ilsket:

runarhall

Här vet man att man redan gått för långt. Alldeles för långt. Men man gör ändå ett sista retoriskt försök att släta över; rösten är plötsligt tillgjort vän och mild, blicken nedsänkt; nu gäller det att försöka rädda situationen. Rädda middagen, rädda kvällen, ja, kanske hela den omöjliga konstruktion som är det halvöppna förhållandet:

urbensam0

Sista stavelsen drunknar i slamret från en ytterdörr som smälls igen.

»Jag borde inte ha sagt nåt« tänker man ena sekunden; »jag kunde ju inte inte ha sagt nåt« den andra. Man muttrar för sig själv – förbannar formerna för det nya öppna förhållandet, förbannar »den där jävla belgaren Bosman« – och tuggar i sig några bitar sparris, men det är inte samma smak när man sitter där mol allena.

Man skiter i’t. Lämnar den sorgliga ensammiddagen, men inte innan man tar sin landslagsspelares del av sparrisarna och pular ner dem i en matlåda som man ställer in i kylen. »Den där mörke dansken Allan Kuhn, eller vem fan han träffar, har kanske mer pengar och ett sexigare yttre – men skulle han stå här«, frågar man sig medan man försöker trycka ner det glappande Ikea-locket, »och spara sparris åt honom en tisdagskväll?«.

 

Om mitt i allt, mitt i detta ihopfallande korthus till äktenskap, så kommer kanske någon skön snubbe från något modemagasin och vill intervjua en. Kanske efter att man vunnit något pris för att man gjort det till »sin grej« att kavla upp sina byxor.

Och så börjar journalisten smyga över samtalet till att handla om annat än ens uppvikta byxor. Han börjar nafsa i privatlivets helgd, och även om övergången är smidig så märker man ju att det händer. Man vet med sig att man borde säga stopp, att det här är privata grejer, att man inte borde fläka ut sina privata relationer för en kepskille med diktafonen igång.

Men… det är ju bara så skönt att prata om det, med nån, med vem som helst.

Och så, plötsligt, har man vänstermänniskorna på Twitter efter en, som haft lilla skärmdumps-julafton åt ens öppenhjärtliga utlåtanden om hur jobbigt det är:

urbrunar

»DET ÄR JU GULLIG SVARTSJUKA«, försöker man förklara, men ingen lyssnar.

urbrunar2

Och vill ni, era präktiga jävla vänstertyckare, ha Daniel Andersson smygandes i din trädgård??? Klart som fan man sätter upp lite övervakningskameror när den där jävla »Sidleds-Danne«, det jävla aset!!!, smyger omkring med sina bläckpennor.

 

Det här gäller inte bara Urban Hagblom, förstås. AIK:s sportchef Björn Wesström är ytterligare en sportchef som sitter i en jobbig sits, då klubbens stjärnmålvakt Patrik Carlgrens kontrakt går ut i december. Wesström lär ju ha ringt upp den svenske EM-målvakten Patrik Carlgren var och varannan kväll under EM-lägret – till dess han bara får ett »ja???« (med tre hörbara frågetecken!) till hälsningsfras – för att försöka svartsjukeluska ut vilka han hängt med under dagen. Wesström lär säga saker som att »det låter ofta så bra, det där utlandsproffslivet, när dom får berätta själva«, han lär försöka nyansera bilden med att »den där Erkan fick ju knappt betalt under våren!« och precis innan de ska lägga på för kvällen så lär Wesström mässa om att »den allsvenska kakan är liten men säker«: just den frasen, flera gånger, likt en vaggvisa, till dess att Carlgren trycker bort honom.

Och så sitter han där, Wesström, och blickar tomt ut i luften, orolig – så orolig att det nästan fysiskt smärtar kring magmunnen! – över att någon driftig agentfigur ska hyra en Gençlerbirliği-helikopter och proffsflyga iväg med hans landslagsmålvakt i gryningen.

De har det inte lätt, de allsvenska sportcheferna.

Skänk den stackars gruppen en tanke i värmeböljan.

[Branded content] Two trick pony

[Syntolkning: Flintifierad man försöker nasa fotbollsmagasin, iförd kristdemokratiskt sluten morgonrock. I den unge mannens minspel går att läsa av en önskan om att få visa mer hud i reklamkampanjen (ingenting säljer lösnummer av matiga fotbollsmagasin som en rejält urringad silkesmorgonrock); en önskan som slogs ner av en hederlig fotograf som visste att 196 kvalitativa sidor för 99 kronor säljer sig självt.]

Jag hade i april månad tagit tjänstledigt från TT för att ledarskribent-praktisera på tidningen Arbetet, men jag hann nätt och jämnt komma in på redaktionen, heja på Martin Klepke, få mig ett ledigt skrivbord innan det här sms:et trillade in i inkorgen:

En sån fråga behöver man inte ställa två gånger till en medelpadsk GIF-bloggare med självaktning. Jag fick helt sonika knalla in till nestor Klepke och be om ledigt, första dagen!, för att klåfingrigt kunna lägga rabarber på detta lokaljournalistiska sprängstoff.

Jag har ju länge vetat med mig att jag är en two trick pony i den här branschen; initierad nog för två stora reportage och två stora reportage allena. Ett om 2000-talets GIF Sundsvall och ett om min gamle lagkamrat till landslagsstjärna, Emil Forsberg.

Klepke godkände vänligt nog ledigheten på uppstuds och jag kunde boka in en Tysklands-resa samma fredag. Väl där hann jag se Emil förlora en 0–1-match mot Sandhausen hemma och sitta ner med honom i ett par timmar på lördagen innan jag åkte hem i söndagsottan. Sedan satt jag ett antal kvällar och nätter, efter arbetsdagarna på Arbetet, och smattrade och smattrade och smattrade.

smatter

Och i och med att det här jättemagasinet – som med sina 196 sidor måste vara och nafsa efter bokepitetet – finns ute hos såväl prenumeranter som i handeln så…

… får vi konstatera att jag nu spelat ut alla mina två rockärms-ess i denna bransch.

Och jag tycker, om jag får säga det själv, vilket det inte är helt säkert att man får!!!, att jag gjort det med den äran.

Journalisterna i Malmö slet sitt hår över hur MFF-stjärnan Emil Forsberg lyckades svara »det är kul att spela fotboll« på ganska precis alla frågor som slungades mot honom.

Men ge skjutjärnsreportern Erik Löfgren en ammunition på 30 000 tecken, för att gå på djupet och gräva sig in under bakom »kul«-fasaden och…

… du får läsa lite längre om samma »kul att spela fotboll«-retorik.

Men han har kul överallt, Emil Forsberg, det är svårt att komma ifrån. Och man skulle nog ha kunnat slängt in honom i vilket medelpadskt sammanhang som helst som 17.åring (i Kjell Lönnås gosskör!, i en Melodie MC-video!, i ett inenbandyderby i Sporthallen!, i Giffarnas a-lag!) och han hade avslappnat gått ut och presterat sitt allra bästa.

Det blev en a-lagschans i Giffarna, även om det föreföll ytterst osannolikt bara veckor innan den slumpmässiga uppflyttningen, och det kan svensk fotboll skratta sig lycklig över idag.

Jag var orolig lite över tonen i reportaget då jag kände att det fanns en risk att jag – i min iver att beskriva hur långt efter fotbollsspelaren Emil ansågs ligga som 15-16-17-åring – skulle bli nedlåtande eller (ve och jävla fasa!) missunnsam.

Men hittills har jag bara fått positiv respons – dels kommentarledes (tack för den!) och dels snoka-runt-i-hashtags-ledes – så jag hoppas att det lyser igenom hur imponerad jag är av hans närmast osannolika resa.

Jag ska själv läsa reportaget – se vad som var bra och vad som kan göras bättre (jag brukar vara dålig på det; att läsa mina egna texter; allt ter sig värdelöst dagen efter) – för just det här, skriva långa jävla texter, snyggt uppslagna över 12 sidor tillsammans med fina bilder från en ruggigt skicklig fotograf (Daniel Nilsson), vill jag göra mer av framöver.

Och ni får förstås också hemskt gärna läsa reportaget (och komma med synpunkter!). Numret kostar 99 kronor i butik och ni ser väl hur tummat mitt 196 sidor tjocka exemplar redan är; jag har bland annat hunnit läsa en intressant redogörelse om varför den irländska klubbfotbollen är så infernaliskt åka-ut-i-första-rundan-av-Intertoto-cupen-mot-AIK-med-1–5–kass och ett Beck-films-småprat-närgånget och fint reportage om Andreas Granqvist i Krasnodar.

 

(Jag blir dock lite, lite orolig över att jag missat den självklara vinkeln på Emil-reportaget. Ni minns att Emil Forsberg, kort efter succén mot Danmark – plötsligt dök upp som pizzabagare i Sundsvall? Klart ni gör. En snabb instagram-sökning på landslagsstjärnans namn gör att en börjar undra vad det är med n’Forsbergs-pajken och restaurangköken! Härom veckan stod han nämligen och hytte med ett turkiskt kolgrillat kebabspett i Stockholm:

Visst pratade vi lite om de tidiga årens fäbless för  bland annat kebab och andra inte helt fotbollsproffs-kompatibla matvanor, men antagligen inte tillräckligt mycket.)