Från VR till PR

erikVR

[Foto: TildeSyntolkning: Gynnare i VR-glasögon.]

Vad har det blivit av den här portalen?

Är det plötsligt en PR-tjomme från Sundsvalls Kommun som sitter bakom spakarna? Geniet som i en kommunalt finansierad pamflett lanserade förslaget »Sundsvall – Korv staden« [sic!] som slogan, kanske? Eller icke-geniet som, när det äntligen börjat sätta sig! när Umeå börjat ge upp!, drog tillbaka sloganen »Norrlands Huvudstad«?

De två senaste inläggen jag skrivit – det där smördrypande eposet om Giffarna som Sundsvalls lag och Guidetti-intervjun jag gjorde när jag mjuggsmugit ur TT-uniformen – har nämligen båda delats av GIF Sundsvalls eget Facebook-konto.

Det har säkert bidragit till ytterligare läsning (jag vet inte, då Pirkt.se är en så pass futuristisk portal att förd klickstatistik skrattas bort som »gammelmedia« på redaktionsmötena), men jag hoppas inte de två senaste inläggen ger en heltäckande bild av vad som ska rymmas här.

Det måste bli mer guldsvävare, mindre delningskompatibelt.

(Jag frågade förstås Noah Sonko Sundberg om svävaren efter matchen och efter drömmålet guldsvävarmålet. Vilken journalist hade jag varit om jag inte gjort det. Det hade blivit en text också, om man inte fått det där sällsynta 5–0-drivet in i Sundsvalls-natten och om inte den DJ-bås-dansbandssjungande DJ:n på EStreet lockat så förbaskat.)

En för stor del av mitt anekdotiska bevisgynnande förs nu på Snapchat, där starka spaningar som den här bara bokstavligen försvinner ut i etern:

IMG_3763.JPG

Det har varit för mycket fotboll på sistone, för lite turkiska yoghurtspaningar.

När jag lovade mig själv att bli mer politisk inför året så menade jag, mig veterligen, inte att jag borde bloggsikta in mig på en plats i Sundsvalls kommuns Kultur- och Fritidsnämnd med mina GIF-spaningar.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här. Är det ett »schas«, till alla eventuellt nytillkomna läsare? Kanske. Jag vill åtminstone göra klart att jag tar mycket allvarligt på att förspilla folks dyrbara skärmtid.

Det finns inget egenvärde i läsarsiffror, tror jag, om de inte medför att man kan skicka en medarbetare – typ Älgen från Casinostugan.nu – till EM i Frankrike i sommar.

Jo, förresten; jag vet vad jag vill ha sagt, jag kom på det alldeles nyss när Tilde kom hem från en filmvisning; flera kortfilmer om krig, flykt och klimatkris. När vi pratade om filmerna, då kom jag på vad jag ville ha sagt, då satte jag mig ner och smattrade i onsdagsnatten, så där härligt och okonstlat som jag kunde göra förr, när jag hade en lynnig men fungerande framåtrotation i mitt skrivande:

Imorgon ska jag sitta på presskonferens med Zlatan och det ska förstås bli lite häftigt. Har ni några förslag på frågor (kanske nåt om varför Janne Andersson blir ny förbundskapten när Joel Cedergren och Roger Franzén är de allsvenska tränare som revolutionerat svensk fotboll!) så går det bra att ställa skicka in dem i kommentarsfältet.

Men ingenting är lika häftigt längre. Jag provade ett par Virtual Reality-glasögon tidigare i dag (se: inläggets topp), och släng in ett par sådana inom journalistiken och det behövs säkert snart inga pennor. Kanske behövs snart inte ens människor i den här branschen; det verkar inte så. Mittmedias textrobot kan nämligen redan nu (2016!) erbjuda läsarna matchreferat med den unika konkurrensfördelen att »det är exakt som att läsa resultatraden, men det går ganska mycket långsammare«.

Jag vet i alla fall helt säkert att jag i framtiden vill studera någonting annat. Läsa vidare. Bli klokare.

Lite för att jag är mycket less på branschen jag verkar i.

_MG_9609

Men mest för att jag vill bli lika klok som henne, eller åtminstone försöka hålla någorlunda jämna steg med hennes tänkande.

John Guidetti om Giffarnas vår: »Kanske kan vinna allsvenskan«

guidetti

Foto: TT/Maja Suslin

Många har imponerats av GIF Sundsvalls framfart under den våren.

Inte minst landslagsstjärnan John Guidetti, som har tittat på flera matcher.

– Självklart. Jag tycker de gör det grymt bra, säger han.

 

Den norrländska tiki-takan i all ära, men det är förstås på grund av kompisen Stefan Silva som John Guidetti klistrat sig framför CMore-sändningarna när GIF Sundsvall spelat.

De två är sprungna ur samma BP-led fotbollsmässigt och är mycket goda vänner.

Guidetti trodde på stordåd redan i våras, när sportchefen Urban Hagblom tecknade upp Sirius-anfallaren. Så här skrev landslagsstjärnan på Twitter:

Och han är inte mindre imponerad efter ett Silva-halvår i GIF-blått, där han startat alla matcher och smekt dit tre allsvenska mål; det senaste en smäcker chipp som innebar 4–0 mot Östersund.

– Jag tycker Stefan är en fantastisk tillgång för dem och vi får hoppas att de kan hålla kvar honom så länge som de kan, för fortsätter han så här så kommer det vara många klubbar som vill rycka i honom, säger John Guidetti.

Guidetti blev ungdomsproffs i Manchester City när han precis fyllt 16, färgade i allsvenskan (som utlånad till moderklubben Brommapojkarna) när han var 18 och öste in mål i den holländska ligan innan han fyllt 20.

För Stefan Silva tog det 26 år innan han fick debutera i allsvenskan.

– Det är en otrolig bolltalang och en otrolig spelare. Han har haft en lite tuff väg, men han har äntligen lyckats ta sig dit han ska vara. Och han ska vara ännu högre upp, säger landslagsanfallaren.

24-årige Guidetti, som satt ner med en samlad svensk presskår i Stockholm på tisdagen, verkar imponerad av det han sett av GIF Sundsvall.

– Jag tycker de gör det grymt bra, säger han och utvecklar:

– Vi får hoppas att det går bra för Giffarna, de har bra lag nu och det är grymt kul att följa Stefan och se han fortsätta som han gör.

Jag frågar här hur långt han (Stefan Silva) kan gå, men John Guidetti tror att frågan är ställd som »hur långt tror du Giffarna kan gå?«, och bjuder på en guldglimrande referens:

– Leicester vann ju Premier League, så kanske Giffarna kan vinna allsvenskan. Man vet aldrig, ler anfallsstjärnan.

– Stefan? Han kan gå hur långt han vill. Han är så pass bra på fotboll att han kan spela i alla ligor.

Giffarna, det är Sundsvalls lag

runaröfk

Foto: Anders Thorsell.

När Runar Mar Sigurjonsson borrade dit 5–0-målet så var det slutet på en fantastisk upplevelse; en av mina allra starkaste som GIF-supporter.

Men jag tror att det kan ha varit början på något än större och viktigare.

 

En skicklig yrkesutövare hade väl gått på djupet, letat i arkiven, djupintervjuat gamla spelare och klubbledare, för att verkligen gå till botten med hur det ligger till. Men när jag för två höstar sedan fick 40 000 tecken på mig att porträttera fotbollsklubben GIF Sundsvall så gick jag på känsla.

Känslan har alltid varit att GIF Sundsvall aldrig villkorslöst älskats av sin stads invånare.

Endera håller man på GIF Sundsvall och då gör man det ordentligt. Då är man en av de kanske två tusen individer som sitter på IP i ur och skur, som åker på bortamatcher i närområdet, en sån som har genom åren löpt en ökad risk att ådra sig Kevin Amuneke-relaterade hjärt- och kärl-besvär.

Eller så muttrar man. Och muttrar. Och går det för bra för att muttra just i stunden – om laget gjort en stark vår, om laget spelar underhållande fotboll, ja, till och med om laget leder allsvenskan – så siar man muttrande om framtiden.

»Det skiter sig nog för Giffarna, ska du se.«

Därför var det så otroligt vackert, ja, ingenting annat än vackert, att se den östra läktaren resa sig som en enda GIF-supporter när Stefan Silva smäckert chippade in 4–0 på den nya rivalen Östersunds FK. Vanligt folk, vanliga sittplats-medelpadingar flög upp ur sina säten och sträckte händerna i skyn, hoppade upp och ner och jublade. Jag har aldrig upplevt en sådan eufori på IP; en sådan fullkomlig förlösning av till synes kollektiva klubbkänslor.

De brukar nog vanligtvis föreställa stenstadens fasader, GA-kyrkan eller fontänen vid Vängåvan – men för mig var scenerna när Stefan Silva chippade in 4–0-målet, det tredje på bara åtta minuter, vykorts-kompatibelt vackra. 

Jag vet inte åt vilket håll Silva sprang för att fira, för min blick svepte fram och tillbaka över läktarna, från västra till norra till östra, och det var nästan så att det fuktades något i ögongipan.

Den här gemenskapen med staden har jag då aldrig känt, tänkte jag, inte ens efter tio vattnigare plastglas öl i vimlet på Gatufesten.

Visst brukar Sundsvallspubliken kunna vallfärda till IP i massor, men ofta först när det är sol, sommar, gärna Gatufest – och när GIF Sundsvall tar emot ett svenskt storlag. Och visst brukar Sundsvallspubliken komma för att stötta hemmalaget, inte tu tal om den saken, men man kommer också för att se bortalaget, uppleva bortaklacken, man kommer för att AIK, Hammarby eller IFK Göteborg rullar in likt en cirkusvagn och bjuder på show.

Mot Östersund låg det en annan stämning i luften, en komponent som klubben har saknat under i alla fall hela mitt GIF-supporterskap. Känslan av att stadens invånare sökt sig dit för man ville att stadens lag, deras lag, skulle besegra den okristligt kaxiga uppstickaren från Jämtland.

öfktifo

Det låg en närmast vibrerande stämning i luften under den första halvleken, som om en total omritning av hela den fotbollspolitiska Norrlandskartan bara var en enda felträff bort. Han har ju stått med den ritpennan i högsta hugg under våren, ÖFK-basen Daniel Kindberg, och till IP i lördags lär han haft med sig en rödsvart sprayburk för att måla hela fotbollskartan.

Och det var som att luften stod stilla, fram till att Eric Larsson klöv den med sin okaraktäristiska färdballad som gav Pa Dibba chansen att tävla i ett rent sextiometerslopp med Walid Atta. Man behövde inte tala flytande expertkommentators-svenska för att förstå att »det första målet skulle bli viktigt« i en jämn, tät och konstgräs-tuff match, och inte förrän Dibba, Silva och djupledsloket Sigurjonsson kontrade in tvåan kunde man tillåta sina känslofördämningar att brista.

Norrland är fortfarande i allra högsta grad mörkblått, och Sundsvallspubliken verkade fullkomligt genuint älska det faktumet.

Gefle får ursäkta, men jag tror GIF Sundsvall har saknat en rivalitet av det här slaget; att tävla mot ett lag som först och främst tvivelsutan är från Norrland (använder man en nog trubbig kniv vid uppstyckningen av landet går Gävle att skära bort), som är kaxig och närmast irriterande ambitiös och som uppenbarligen kan komma med en storklubbsstor bortasektion.

Kalla mig konservativ och för all del töntig, men jag föredrar nybildade (relativt nybildade) »Falkarna« och deras klämkäcka 50-tals-estetik – med banderoller med budskapet »Må bästa lag vinna!« och med sånger som (typ, fritt ur minnet) »Det är gott gry i våra pojkar!« – framför bengalbränningar, hatramsor och knallskott.

Det pratades efter matchen om att kunna ta bort kravallstaketen som avskärmade ÖFK-supportrarna inför nästa derby på IP, och det vore väl ett ställningstagande om något.

 

Efter Runar Mar Sigurjonssons 5–0-mål sjöng Patronerna att »vi har Runar och det har inte ni«, och det var väl påpassligt innan sommarens övergångsfönster öppnar (får Urban den isländske EM-spelaren att skriva ett nytt GIF-kontrakt, vid 26 års ålder, så ska jag personligen sätta upp en ceremoni där han adlas).

Nej, derbyhjälten Sigurjonsson lär inte bli kvar i fotbolls-Norrland. Men den här nya rivaliteten, den här stämningen och den här folkfesten hoppas och tror jag är här för att stanna.

Ute på krogen, senare denna historiska lördag, bankade vi i bordet och skrek »FEM–NOLL! FEM–NOLL–FEM–NOLL–FEM–NOOOLL!!!«, bara för att – efter några sekunders tystnad – mötas av ett lika högljutt »NOLL–FEM! NOLL–FEM! NOLL–FEM–NOLL–FEM–NOLL–FEEEM!!!« från ett bord med jämtländskt svartröda halsdukar.

De jämtländska supportrarna får åka hem med svansen mellan benen, lära sig hur det är att torska riktigt tungt (de har ju haft en sällan skådad gräddfil in i supporterskapet) och kanske fila lite ytterligare på sina ramsor (för det här [att läsa innantill och sjunga i grupp, efter nedräkning!] är lite väl mycket pensionärsresa även för min gamla Sven Jerring-själ) – men räkna med att byggherre Daniel Kindberg lär piska upp en bra snärt på den där svansen inför returen i Östersund.

IMG_3756.JPG

Jag gick hem från stan i soluppgången vid fyrarycket på söndagsmorgonen, med känslan av att jag gick hem från någonting mer än en enskild fest.

Flera gånger vände jag mig om och bara tittade ner på den, där den låg inbäddad i rosa gryningsdimma, och kände med stolthet att det var min stad som låg där nere.

Jag har generellt väldigt svårt att vara lokalpatriotiskt romantisk. Det är svårt att förbehållslöst hylla en stad vars uteliv bjuder på en trettio meter lång kö till ett karaokeställe och där dansgolvet – ett av stadens två nu för tiden, sades det – är tänkt att dansa till tonerna av en medelålders man som i DJ-båset sjunger luddig dansbandshouse i en mikrofon.

Men det blev lite lättare i lördags.

För Sundsvall, det är Giffarnas stad. Giffarna, det är Sundsvalls lag.

Mer än någonsin tidigare.

 

Inför Norrlandsderbyt: Guldsvävare och formstarka varvtider

Det är historiskt Norrlandsderby i helgen – och det går bevisligen inte att röra sig i Sundsvalls stad utan att känna av den påverkan som GIF Sundsvall har i stadsbilden.

Jag gjorde två saker under min gårdagskväll i staden.

Först mötte jag upp min vän, vi kan för sakens skull kalla honom Mysmund, på O’Learys i stadskärnan. Vi hade tänkt slötitta lite på Falkenberg-AIK.

Knappt hann man sätta tandraden till sin cesarsalladskyckling innan man kunde se två GIF-profiler med AIK-anknytning, vi kan för sakens skull kalla dem Stefan Silva och Noah Sonko Sundberg, gled in på sportbaren.

Döm av min förvåning när den sistnämnde bokstavligen glider in på bygget – på en tvåfotssvävare i guld.

Just en sådan, som vid en googling 1) verkar heta »airboard« (vilket futtigt namn när tvåfotssvävare finns tillgängligt!) och som 2) verkar vara lämpad åt folk som kallar sig DJ Daddy K.

Det var en mycket stark scen när Sonko Sundberg – ganska snart – lämnade bygget, med svävaren under armen. Hur han ställde ner svävaren på marken i IN-gallerians korridor och sedan – med bara överkroppen synlig genom glasrutan – formligen susade iväg med ett helt likgiltigt ansiktsuttryck.

Det gick inte inte att dra paralleller till den här scenen från Simpsons, där skådisen och miljöaktivisten Ed Begley Jr. fick sig en +++++-känga för sin självgodhet:

Exakt sådär susade Noah iväg – som om hans fotsula kopplades upp mot elektroder på tvåfotssvävaren, som i sin tur kunde omvandla hans utstrålade avslappning till ivägsusande energi.

(Den avslappning som säkert många gånger är honom till gagn, men som senast mot Elfsborg, vid Viktor Prodells matchavgörande 2–1-mål, ledde till det här världsrekordet i U21-serie-mässighet.

En bättre gif-makare hade förstås Rit-Ola-flyttat Sonko Sundberg i en alternativ bana, ut mot Prodell, för att se hur enkelt det där halvfriläget gått att avstyra till åtminstone ett taffligt vänsteravslut. Om man nu inte valt att lufsa snett inåt i planen, för att täcka… passning mot bortre ytan?)

Jag tänkte röra mig mot IP extra tidigt idag, för att lurpassa utanför spelarentrén.

För kan jag få rörligt på Sonkos susande till match i guldsvävaren – ja, då är jag nog ganska klar med mitt livsverk som GIF-bloggare.

För jo: guldsvävaren är bevisligen i aktion på matchdagen. Den här bilden fick jag skickad till mig av en kontakt som satt sig på Norrlandsderby-span vid Vängåvan:

dibbasväv2

Det är, enligt uppgift, Noah Sonko Sundberg (till vänster) och Pa Dibba.

Och:

dibbasväv

Guldsvävaren.

Förlust i dag, efter susande och guldmelerad entré, och guldsvävaren är GIF Sundsvalls gula Kennet Andersson-skor för alltid.

•••••

Även fyra ÖFK-spelare skymtades på O’Learys; fyra nycklar till jämtländsk seger i eftermiddag. De smög in i en mer avskild del av sportbaren, så jag kunde inte se vad som beställdes, men om jag vore dem skulle jag inte våga sätta i mig en klyktattar-tillredd sweetchilipasta med vad som säkerligen skulle visa sig vara en John Guidetti-understekt kyckling.

•••••

Jag gjorde en grej till under fredagskvällen. Jag gick och spelade biljard. Då det var fullt på Downtowns åtta bord (säga vad man vill om Sundsvalls uteliv – man kan ställa sig på Storgatan och snurra 360 grader och se sammanlagt två personer – men inom biljardkretsar är det drag!!!) så åkte vi till Nöjeshallen i Nacksta.

Där fanns inte bara ett biljardbord utan även arkadspel (bland annat ett jaktspel som gjort för Jocke Smålännings mjuggskott från höften!), laserkrig och go-karts.

Och vad sa jag om GIF Sundsvalls direkta påverkan på stadsbilden? Syns den inte överallt i Sundsvall, var man än vänder sig?

Jo då.

ericlarsson

Säga vad man vill om att Östersund kommer till derbyt med en form som består av sju tagna poäng av nio möjliga – men en högerbacks varvtid på 15,2 med stor bil skojar man onekligen inte bort.

Jag hade dock gärna sett endera Roger Franzéns eller Joel Cedergrens namn i rodeo-topp. Gärna sett att de trumfat Fredde Lunds tid med omkring 92 minuter – för de har att försöka tämja en frustande, Graham Pottersk bollinnehavs-tjur i nittio plus tillägg i dag.

dropmic

Den allsvenska svepveven, del 3 av 3: Fotbolltransfers.com-samhället

fotosynteseklund

[Syntolkning: Den nya allsvenska fotosyntesen.]

GIF Sundsvalls Johan Eklund fick inte göra en enda allsvensk minut på de första sju matcherna.

Sedan öppnade han näbben.

Vill man undvika rubriker är det helt klart bäst att hålla den knipt, i dagens Fotbolltransfers.com-samhälle.

 

Kanske hade han fått speltiden ändå, utan rubrikerna, men det går inte att komma ifrån att Johan Eklunds inhopp kom ganska direkt efter hans lilla utspel i Sundsvalls Tidning, det om den uteblivna speltiden, det om att »det känns åt helvete«.

Men det är faktiskt svårt att lasta snälle, lugne dalmasen Johan Eklund för att det blev negativa rubriker, mitt i GIF Sundsvalls toppstridssuccé.

Han menade säkert inte ens att gå ut och veva mot tränarduon.

Men det verkar ju snart sagt omöjligt för allsvenska fotbollsspelare att undgå att kliva ner i de journalistiska björnfällor som gillras i detta nya, karga Fotbolltransfers.com-samhälle. Det har nämligen aldrig någonsin i svensk fotboll varit närmre mellan att en allsvensk spelare besvarar ett samtal – till att denne rubrikvevar friskt och yvigt!

Har ni följt med i den utvecklingen? Har ni sett hur Fotbolltransfers.com gått från att vara en relativt menlös sajt som vidarebefordrade redan existerande, internationellt övergångsskvaller till att på egen hand – med hjälp av telefon och lynnig nyhetsnäsa! – försöka söka upp små skärmyttringar i diverse allsvenska spelartrupper.

Jag tänker bistå med en kort lista med de två hittills sjukaste allsvenska nyheterna, våren 2016:

1. Norrköpings reserv har en gång varit i USA

Nog finns det fog att intressera sig för IFK Norrköping även denna säsong. Men när jag såg den här länken dyka upp i mitt Twitter-flöde fick jag ändå kisa fundersamt både en och två gånger:

Skärmavbild 2016-05-18 kl. 15.39.59

»Är det«, började jag för mig själv. Ny sats. »Är det, nej, det kan väl inte…«

Kanske hade de bildsatt en artikel om Emir Kujovic fel, tänkte jag.

Men nej, artikeln handlade om Marcus Falk-Olander, den väne allt-i-allo-reserven som gjort totalt noll minuter i årets allsvenska och som startade ynka två matcher under fjolårets guldsäsong, och dennes »nyfikenhet på USA«.

Den till synes genomsympatiske Falk-Olander, som fyller 29 till helgen, som jobbar extra som personlig tränare och som gillar att baka nyttigt hälso-vört på fritiden, säger inte mycket av nyhetsvärde när han blir uppringd av Fotbolltransfers.com – men när han får den något malplacerade frågan om utlandsdrömmar så brinner det äntligen till:

– Jag har aldrig haft någon utlandsdröm på det sättet som många har. Det jag i så fall är nyfiken på är USA, även om jag inte funderat på det. Jag har ju fru och hon har jobb och egna ambitioner, så hela pusslet ska stämma. Men vi båda har varit på semester i USA och gillar landet.

Faktumet att Markus Falk-Olander en gång varit på semester i USA, och att han väl där… typ gillade hamburgare?, kanske New York-storstadspulsen?, är uppenbarligen manna för svultna Footballtransfers.com-redaktörers gommar.

Rubrik säkrad! Han är nyfiken! På USA! Lägg ut!

(Det närmaste en nyhet den här artikeln kommer är att helylle-Falken nämner sin frus ambitioner i samband med dessa icke-existerande flyttrykten, vilket är hedervärt i en tid där Andreas Granqvist-figurer Krasnodar-rycker upp sina bättre hälfter ur de liguriska Genoa-rötter där de precis etablerat sig.)

Det här är nog det hittills starkaste beviset för tesen om att allsvenskan är hetare än någonsin; att vad än en 29-årig bladspenat- och ananas-smoothie-entusiast till allsvensk reserv säger så är det rubrikstoff.

 

2. Otto Martler är inte het på marknaden

ottomartler

(Notera gärna den placeringen av Gekås Ullared-loggan. Det måste vara allsvenskans lägst placerade reklamblaffa genom tiderna. Den har glidit ner över naveln på Otto och hans lagkamrater, i ett lag som – av märkenas placering att döma – heter Intersport.)

En gång i tiden, runt 2013, kanske 2014, uppges det ha funnits intresse för Falkenbergs burväktare Otto Martler.

Våren 2016 räcker det för att bli en nyhet:

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 09.27.49

Klart är att 29-årige Martler låter allt annat än högaktuell för en flytt:

– Jag hade ju hellre varit fem år yngre och haft större möjligheter att komma länge. Jag är inte lika attraktiv nu som för fem, sex år sedan, säger han i intervjun.

För fem-sex år sedan spelade dock Otto division 1-fotboll för Lunds BK, så inte heller då kan skåningen varit skållande het.

Att försöka skrämma upp FFF-supportrar med ett forn-intresse (ett ord som blir rödmarkerat av ordbehandlaren!) för habile Otto är märkligt på en nivå som nästan gör att själva samtalet måste blivit lite, lite märkligt.

Flera gånger i samtalet måste Otto ha blivit misstänksam, som om han utsatts för en busringning.

Reportern frågar om »det forna intresset« och Otto ba’:

14guie

14guo1

Nåväl. Inget intresse på Otto Martler, om nu någon skulle ha fått för sig det.

(Förvisso: kan Johannes Hopf vara en enda Hasan Cetinkaya-helikopter-bokning ifrån en Turkiet-flytt – och en tillhörande landslagschans! – så är det nog bäst att dubbelkolla allt med alla allsvenska målvakter.)

Inledningsexemplet Johan Eklund har, efter utspelet om den dittills obefintliga speltiden, fått hoppa in i tre raka matcher.

En fotbollskonservativ moralist som jag skulle kunna tycka att det (högljutt medialt klagande!) är fel väg att gå för att nå startelvedörren – men Johan Eklund är ursäktad.

Varje utandning från en allsvensk spelare – känd eller inte, stjärna som hälso-vörts-bakande reserv – är en vevning under 2016 års säsong.

•••••

Nykomlingen Jönköping Södra har hunnit spela tio allsvenska omgångar – och ändå har jag inte sett ett enda etablerat mediehus som vågat ta tag i frågan kring hår-friläggningarna på Jönköpings-Postens krönikörer.

Jag noterade det redan i vintras, när JP:s Fredrik Standár tyckte något om HV71; en åsikt som säkerligen drunknade i i svallvågorna av hans friläggnings-accentuerade 1700-tals-hår.

standar

Och friläggningarna är starka även kring J-Södra i fotbollsallsvenskan. Titta bara på JP-sportens Torbjörn Berlstedts svårfångat vågiga frisyr:

jpkrönikör

Sen måste man bara älska »Mr Jimmy«-profileringen av tränaren Jimmy Thelin.

(När vi pratar frisyrer är det också noterbart vilken millenieskifts-David Beckhamsk snurr som tränare Thelin, 38, satt på sitt bakhår.)

Eftersom detta är en portal med starkt identitetspolitiska förgreningar i den flintifierade rörelsen så måste vi också lyfta hur härligt JP-sporten ger sin renrakade krönikör en skimrande gloria kring skalpen:

jpsporten

•••••

Det blev ett värdigt avsked för Tre Kronors förbundskapten Pär Mårts, trots 0–6-utskåpningen mot Kanada och trots att Mårts stod där som ett ensamt kid vid sin födelsedagstårta, intill två föräldrar som – med sin försiktigaste, mest tåtassande röst – frågat »om ingen av dina NHL-proffs-kompisar kunde komma«.

Jo, värdigt, därför att Mårts avslutade sin sista intervju som förbundskapten så här:

mårts

Med att berätta om hur han skulle lämna tillbaka sin tjänste-Packard Bell till förbundets kontor.

Det är precis så en svensk förbundskapten ska gå, efter lång och trogen tjänst.

Minns Lars Lagerbäck, som efter tolv år som förbundskapten fick den här frågan på sin sista onsdagskväll som ansvarig för det svenska fotbollslandslaget:

lager

•••••

Djurgårdens klack bojkottade matchens första 13 minuter mot Kalmar FF, en bojkottad minut för varje derby som laget misslyckats med att vinna.

Sportbladets eminente Per Bohman – Sveriges krispigaste byline-nuna! han som visar att det går att tycka om allsvensk fotboll utan emojis och memes!!! – sa allt som behöver sägas om det konsument-beteendet.

•••••

En fotbollskarriär är uppenbarligen inte passé och dödsdömd även om man inte får starta en enda match på en hel säsong i superettan som 21-åring, eller om man framstår som en fullkomligt menlös allsvensk inhoppare fram tills året man ska fylla 24.

Marcus Antonsson är, vid 25 års ålder, plötsligt en av Sveriges allra hetaste målskyttar – och hans gladlynta snack om att »målet är landslaget« ter sig inte så jävla bisarrt längre, efter att ha sett honom springa in två mål på (ett förvisso uselt) Djurgården på Tele2 Arena på torsdagskvällen; mål som var hans sjunde och åttonde för säsongen.

Mot Djurgården Bergkamp-sög han ner lyftningar i steget, smög in bakom tunga Marcus Hansson-hyddor och bara lyste av självförtroende. Marcus Antonsson kan nog vara den smålänning som just nu erbjuder den sammantaget näst sexigaste sportprodukten, givetvis efter Jocke Smålänning; den gamle trick- och tävlingsskytten som anordnar det republikanska begreppet »shootingpartys« där det kan riggas banor för , citat, »snabba skott på anfallande björn«.

(Ja, jag googlade efter framstående smålänningar och fastnade på, ja, rent av föll för hans trollbindande sajt, så som man gör om man snubblar in hos någon som redan på 70-talet kom med i landslaget för »Löpande Viltmål«.)

Det här är den bästa karriärstart jag någonsin hört talas om, berättat av Jocke Smålänning själv på dennes informationssida:

trickskytte

Det här är min dröm; att bokstavligen höftskjuta sig till framgång.

GeorgeEndOnHighNote

Fuck homework

Betygsramarna var egentligen satta på förhand:

Endera hade GIF Sundsvall lärt sig av 1–5-läxan från det pinsamma fjolårsmötet, vilket skulle vara bra – eller så hade de inte det, vilket skulle vara dåligt.

Men nej, då: nog fan hittade de ett sätt att hålla sig utanför ramen.

 

Jag är ju inte Jan Björklundskt militärisk i min syn på lärande, men nog tycker jag att om man misslyckats riktigt kapitalt med en uppgift så går man hem, tänker om, gör sin läxa – och kommer tillbaka med något helt annat.

När de blivande Norrköping demolerade Giffarna på Nya Parken ifjol så stod jag på bortasektionen och svor över hur GIF-tränarna kunnat vara så bottenlöst naiva att de på fullaste allvar trott att deras lag skulle kunna åka till Norrköping för att helt sonika rulla ut Sveriges klart bäst bollrullande lag.

Därför var det för mitt enkla lynne glädjande och hoppingivande att höra både Roger Franzén och Joel Cedergren prata inför söndagens toppmöte på Östgötaporten. Förhandssnacket formligen osade av respekt för Sveriges just nu bästa lag. Läxor var gjorda, defensiven skulle prioriteras, respekten fanns där och det naiva drömmandet om bollinnehavsbonanza var borta.

I intervjun precis innan matchstart sades ingenting om att »försöka ta tag i bollinnehavet« eller »dominera matchbilden«.

Ändå var det… precis det Cedergrens och Franzéns lag gick ut och gjorde.

146r99

»Vad händer«, skrev jag i den chattgrupp där mina medelpadska kontakter brukar publicera FRA-vidriga övervakningsbilder på GIF-spelare på Sundsvalls gator och torg.

De fattade inte heller.

GIF Sundsvall klev ut och tog ett tydligt, spelmässigt kommando på Östgötaporten, där skönspelande, fartfyllda IFK Norrköping hade tagit nio raka segrar och formligen sprutat in mål i ett kalenderårs tid.

Det var synnerligen talande för matchbilden att Andreas Johansson, Daniel Sjölund och Emir Kujovic samlade laget i ett litet krissamtal efter att de – från ingenstans! – fått 1–0-straffmålet till skänks efter en kvart. Tillsammans har tion känt och klämt på flera hundra allsvenska matchinledningar – och nog kände de att just den här var på väg att glida dem ur nävarna.

 

Men jag får problem här, kring allt som händer, men kanske framför allt inte händer, efter det ledningsmålet.

Jag har aldrig tidigare vurmat för ett lag som spelar ut serieledare på bortaplan under respektlösa inledningskvartar. Men jag har heller aldrig vurmat för lag som fortsätter trilla boll, nästan helt utan kvitteringsjaktsframkallad desperation, som om »resultaträkning« inte vore en grej i Medelpad.

Shpetim Hasani och Johan Eklund fick en halvtimme, men det var först med fem minuter kvar som bortalaget försökte sätta det inbytta luftvärnet i spel.

Nej, jag vet inte riktigt vad man ska känna efter 1–3 borta mot Sveriges just nu bästa lag (annat än fortsatt besvikelse över Pa Dibba och Kristinn Steindorssons ursvaga säsongsinledningar, men mer om det senare*).

*= Eventuellt. All vevning görs i mån av tid.

Jag brukar åtminstone försöka ha en tydlig idé om vad jag tyckt om matchen när jag sätter mig ner för att smattra, men här famlar jag helt i blindo.

Jag vet att målen kom till för enkelt: på första tillåts Tess Tekie-bollen (som säkerligen är ämnad åt Nyman) nå fram till Kujovic som om han var en stor basketcenter under motståndarkorgen, på andra behöver Nikola Tkalcic »bara« en slavisk världsklassyttersida till för att helt friställa en ren Sebastian Andersson som tappats bort och på tredje behöver Noah Sonko Sundberg egentligen bara sträcka fram tassen för att bryta passningen.

Men totalt sett? Insatsen som helhet?

Bör man känna glädje över att Giffarna ändå lyckades åstadkomma någonting borta mot serieledande IFK Norrköping – eller ska man vara besviken över att det gästande topplaget bara lyckades trumfa Sveriges bästa lag i en kvart?

Jag vet verkligen inte.

Allsvenska svepveven, del 2 av 2: Gefles kräftgång förklarad

För bara några år sedan så kunde Jens Portin ställa sig vart han ville i Gävleborgs län och kasta en sten åt vilket håll som helst – och han kunde lita på att den stenen skulle träffa en djupledslöpande Johan Oremo i baknacken. Några år dessförinnan kunde Daniel Bernhardsson leta sig över stock, sten och myrmark, ut till sitt mest undangömda svampställe – det som han aldrig berättat om för någon, vare sig för ko eller människa – och väl där hiva iväg en femöres kola ut i valfri skogsdunge, och han skulle blint kunna lita på att »Sulan« Westlins tryne skulle dyka upp ur någon myrmark och hugga kolan med en volley-gipa.

Så samspelt var Gefle IF. Pelle Olsson lät dem aldrig – inte ens på fritiden – ha mer än ett sten- eller kolakast mellan lagdelarna.

Så det är med rätta man frågar sig vad som hänt med laget, som nu ligger näst sist i den allsvenska tabellen med minus tolv i målskillnad efter åtta spelade omgångar.

Och visst finns där förklaringar som är enkla att vilja peka på. Som faktumet att laget lät Patrick Mörk skicka deras hårdföre skogshuggarhärförare David Fällman till Kina (den gästrikländska fotbolls-motsvarigheten till en bockbränning!) – varpå de valde att ersatta honom med en mustig, »intressant« fransos med sug i blicken och trippla, kontinentala efternamnsvokaler. Man kan också peka på att Johan Oremo, han som sedan gammalt har en klausul inskriven i kontraktet som förbinder honom att göra precis nog med mål för att rädda Gefle kvar varje säsong, har varit oförklarligt bänkad under våren. Och när Gefle inkasserade tredje raka förlusten senast var till och med Jonas Lantto petad, för första gången sedan malmen i Svappavaara hittades – ett beslut som en förvirrad gästrikländsk fotbollspublik bemötte med tretton glada Mittmedia-munnar, en hjärtgubbe och bara två ilskna rödnäbbar.

Men mitt i krisen är det väldigt lätt att peka på nyckfulla faktorer som snarare är produkter av kaoset; mycket lättare än att peka på de strukturella förändringar som ligger bakom denna gästrikländska ihopklappning.

Då börjar man inte med Johan Oremo, eller Jonas Lantto eller ens Joshua Nadeaus sol-och-våriga AEL Limassol-persona.

Nej, börjar man i den lätt bakåtlutade svassen i steget hos en blåvit, tvåbent delfin.

delfino

Det kan ha varit en av det allsvenska fotbollsårets allra starkaste bilder ifjol: Johan Martinssons porträtt av en sloknäbbad bortasupporter som mitt i bedrövelsen efter 1–3 borta mot Gefle IF i Norrlandsderbyt får se sig passerad av den oklart företagssponsrade maskoten Delfino som formligen svassar förbi med två-öl-i-kroppen-momentum i steget.

delfino

Näbben är vidöppen, som att han går och visslar på en glad trudelutt, samtidigt som hen svassar på överkroppen på ett sätt som till och med syns på stillbild.

Och nej: det är inte maskoten Delfino i sig som är problemet. Han har, visar det sig vid en googling, fört en synnerligen anonym tillvaro sedan dess.

Men det är vad hen symbolerade, den där kvällen i maj förra året.

Delfino är Gavlevallen. Gavlevallen är Delfino.

Och Gavlevallen – nya, vräkiga, flådiga Gavlevallen – är tvivelsutan en stor del av Gefle IF:s problem.

Det hela accentuerades i veckan, när lagkapten Anders Bååth efter 2–12 på de två senaste matcherna valde att gladlynt gå runt med sin mobilkamera för Mittmedias räkning.

Skärmavbild 2016-05-07 kl. 21.12.38

Bååth skulle visa de gästrikländska fotbollssupportrarna hur han och hans lagkamrater hade det om dagarna – och jag hoppas att varenda Gefle IF-sympatisör bävade när de följde rundvandringen.

För det räckte minsann inte med att Bååth snodde runt ett varv med kameran för att rundturen skulle vara över, vilket hade varit fallet i Strömvallens trånga gamla skrymslen.

»Här är vi«, hade Bååth sagt, på den gamla goda tiden, och snurrat ett varv på kameran i Strömvallens omklädningsrum. »På den platsen har Jens Portin suttit i fjorton år«, hade han sagt, varpå Jens vinkat, »där har Jonas Lantto suttit sedan tjugohundrasju«, varpå Lantto gjort nån lappländsk MTV Cribs-hälsning, »och där på träbänken kan man fortfarande se sittmärkena från Andreas Revahl«.

Sen hade det varit slut. Kanske hade den som varit dum nog att ta upp en kamera och filmat – mitt i omklädningsrummet! – fått en snus kastad på sig av den gamle trotjänarjätten Thomas Hedlund*.

*= Bonusinfo: Thomas Hedlunds Wikipedia-sida innehåller denna hjärtskärande passus:

thomashedlund

Nu pågår Bååths rundvandring i flera minuter; genom långa korridorer, förbi mängder av rum. Ett omklädningsstort rum verkar helt vikt åt tvätthängning, och där står inte mindre än två materialförvaltare (Premier League-många!) och tjoar och tjimmar sinsemellan. Där finns också ett gym, stort som en hel Friskis-avdelning, där nån ytterback står och disco-gymmar sina sommarbiceps och där Kwame Bonsu går runt och spexar som om det inte fanns ett tolv-insläppta-på-två-matcher-moln på hans himmel.

Och till slut, efter att Bååths kamera följt ryggen på en lagkamrat i någon halvkilometer, så öppnar en jätteyta upp sig. Det är Gefle IF:s spelartrupps sällskapsrum.

geflerum

Säll-skaps-rum. Ett gigantiskt. Inuti Gavlevallen.

Där står bland annat Anton Lans, nyförvärvet från Elfsborg som var tänkt att hjälpa till att fylla upp David Fällman-hålet i försvaret, hukad över ett biljardbord.

antonlans

Titta på den här väna 25-åringen; som gjord för att efter några menlösa år i Borås (tretton starter över tre säsonger) blomma ut i lugna, trygga Gefle – om han hade erbjudits den gamla beprövade Strömvallen-skolningen. Några sedelärande Mattias Hugosson-knän i ryggslutet under träningarna, några bittra tuggtobakserfarenheter, nån Thomas Hedlund-nedbrottning efter tvåmåls-seger. Sånt som gör Elfsborg-pojkar till Gefle-män som är redo för en flermiljonsflytt (till Djurgården eller Kina).

Men vad har Anton Lans ägnat våren åt? Varför har succén uteblivit? Varför har det bara blivit två starter under våren?

Jo, för att han enligt egen mittmedial tv-utsago tillbringar »arton timmar i veckan« vid biljardbordet i sällskapsrummet.

I detta olycksbådande jätte-mys-rum, denna ren antites till vad Gefle IF borde vilja stå för!, finns även en fotbollsproffs-divan-soffa samt en platt-tv med tillhörande tv-spelskonsol.

I 2–6-förlusten mot IFK Göteborg härom veckan släppte Gefle in två mål inom loppet av trettio sekunder. Jens Portin, vanligtvis en av seriens allra mest habila människor, fick en snäv passning direkt efter avsparken och… ja, i ett pressat läge, där den medellöse finländaren bara skickat iväg en panik-färdballad längsmed flanken för fem år sedan, valde han nu att vika inåt i banan.

140i6h

Det eviga svassandet i Strömvallens katakomber – ett evigt val av höger- och vänstersvängar in i diverse tv-spels-belupna skrymslen och materialar-vrår – hade uppenbarligen gjort honom gravt förvirrad. Valmöjligheterna i huvudet var för många, det tror jag till och med en gästrikländsk folkpartist hållit med om.

Smack-smack-smack, sa det bara sen, så var det 4–2 för gästerna och matchen var död och begraven.

Enkla spelare ska ha enkla vanor. I ett decennium har Gefle-spelarnas omklädningsrumsvanor varit precis lika enkla och lågmälda som deras fotbollsspelande. Kom till Strömvallen, in i det trånga och svettosande omklädningsrummet, ut på planen. In-ut-in-ut. Daglig repetition, år efter år, utan krusiduller.

Den norrländska konkurrenten GIF Sundsvall har på sistone fått flytta ur sin egen arenas innanmäte, för att istället flytta den sportsliga avdelningen till baracker bakom den ena läktaren – och det (och bara det!) har lett till att laget välförtjänt etablerat sig i allsvenskans toppskikt.

Det är enkelt att vilja sparka en tränare när det går tungt, men Roger Sandberg gjorde det väldigt bra med Gefle ifjol – när han fick en försäsong och en säsongsinledning med laget på karaktärsdanande Strömvallen.

Som Gefle-sympatisör hade jag mycket hellre sett att det anordnats en stor bål på torget, där biljardbord, divansoffor och annan arena-förströelse eldats upp till folkets jubel.

Det var ett litet, naturligt steg på vägen att ta tillbaka en blott 42-årig Mattias Hugosson i spelartruppen, kanske borde även sportchefen Hasse Berggren, 43, kliva in för att skarva bollar till Dioh Williams.

Men ingenting kommer att vara i sin Gefle IF-ordning innan de gjuter igen dörren till det där förbannade sällskapsrummet.

•••••

Gefle-supportrarna förstår uppenbarligen inte sitt eget bästa. Det här var emojiresponsen (årets media-nyord 2016) på beskedet att Mattias Hugosson kliver in i Gefle-truppen igen:

hugokritik

Fler gråtgubbar än smilfinkar, en illröd!, och inte ett enda par hjärtögon. Jag tror aldrig att emojis lyckats uttrycka en sådan historielöshet förr.

•••••

Man behöver inte känna någon större entusiasm kring fotbollsspelarnamn för att det ska kittla till lite när man bläddrar sig in under anfallsfliken på Falkenbergs hemsida.

Där hittar man dels fjolårsfavoriten Hakeem Araba, men också den nye ghananen Lord Ofosuhene och den så Hollands-ungdomsproffs-kompatible 24-åringen Zlatan Krizanovic (7 matcher för holländska Telstar 2011).

Och det är lätt att vilja peka på att Falkenbergs sportchef gått för mycket på namn i sitt truppbygge, men då ska man komma ihåg att han faktiskt kompletterat denna kontinentalt osande trio med hela seriens mest trygga anfallsnamn: Stefan Rodevåg.

Det är ett perfekt anfallsbygge, namnmässigt, och det är därför ett rent under att Falkenberg inte går starkare offensivt.

•••••

Nu blev det till slut Jens Gustafsson som satte sig på podiet och presenterades som IFK Norrköpings nye tränare – men det var roligt hur Roar Hansen ett kort tag slungades upp i det ljumna ryktessmöret.

Östers IF - Degerfors IF 2-0, Superettan 2012

Roligt därför att det så uppenbart måste ha varit så att någon lokaltidningsjouranlist överhörde IFK-ordföranden Peter Hunt telefonprata om någon »–oar Hansen« – varpå journalisten direkt slog på den stora östgötska nyhetstrumman.

Det blev uppenbart då den norske Per Joar Hansen senare (något mer rimligt) uppgavs vara högaktuell, med dennes Rosenborgs- och U21-landslagsmeriter i bagaget.

Men för en stund ansågs alltså den fryntligt härlige Roar Hansen, som tog över spakarna för att formligen kraschlanda Åtvidaberg i fjol, högaktuell för Champions League-podiumen i höst.

•••••

I veckan var jag och provade löparskor med Tilde, som får kategoriseras som en glad amatör som tänkt springa Vårruset. Och Intersport slog på den stora trumman direkt. Det skulle gjutas sulor, det skulle filmas löpsteg och inte ett skomärke skulle få förbli otestat.

Det kanske bara var deras vanliga superservice – men det går inte att undgå att tänka på att kravställaren Denni Avdic kanske höjt medelklassens skoribba med några snäpp, varpå sportkedjorna fått anpassa sig och brassa på med hela test-artilleriet.

AIK-anfallaren har ju snart missat halva säsongen på grund av att Adidas-skorna (som han måste använda på grund av sponsringsskäl) klämmer för hårt om hans sköra, Nike-lämpade tassar.

Det har kan vanliga motionärer ha plockat upp, känt efter lite extra – för att sedan gå till sin återförsäljare med en ökad kravbild. »Kan ett fotbollsproffs spelvägra för att skorna inte sitter som en smäck borde väl jag kunna ha en liten jobbig kravbild i sportaffären!« borde man nästan tänka om man följt Ber Pohmans eminenta sko-rapporterande.

•••••

Min vän Datrik Pokk var snabb med spaningen att Åsa Romson och Gustav Fridolin »gjorde en Henrik Larsson« när de ställde sina språkrörsplatser till förfogande härom veckan.

Nu verkar det stå klart att Romson misslyckats med sitt »Henke«-move, och kanske hade Larsson – som efter sitt utspel om att han kanske borde sparkas (efter 1–5 mot Hammarby borta) har vunnit fyra av fem matcher! – också rykt om klivit in till styrelsen som kvinna.

Men han är ju tränare för ett herrlag i fotboll – så det är klart att han inte är!

•••••

Att den frysfacksplacerade GIF-anfallaren Johan Eklund fick göra sina första minuter för säsongen mot Falkenberg kan ha berott på att tränarduon ville få in en stark huvudspelare i eget straffområde under slutforceringen – men det lär ha påverkat att Eklund under veckan varit ute och vevade om speltidsbesvikelsen i Sundsvalls Tidning.

Och nu vill jag inte gå all-out Joakim Lamotte här, men vi måste faktiskt börja prata om det här Fotbolltransfers.com-samhället!!!, där inte en enda spelare är för okänd för att gå ut och veva i den allsvenska etern.

Men det gör vi nästa gång (om det blir någon ytterligare svepvev!!!; allt handlar om portalen kan sälja min bylineplats till älgen från Casinostugan.com-reklamerna).

Roger Franzén badar i satäng

Ingenting verkade inledningsvis kunna störa Roger Franzén.

Inte ens under inför-matchen-intervjun, när nordanvinden pinade på och Patronernas fanbärare hade stannat till alldeles intill honom, vid räcket på den södra läktaren, och lutat den gigantiska flaggan mot konstgräset…

13183867_10154772556758998_33130430_n

(Konstpaus för att konstatera att detta är 2016 års starkaste allsvenska gif)

Titta på den sista kvartssekunden, då Franzén tystnar och med ett stoiskt lugn bara låter sig insvepas i det svävande, blå-vit-gula täcket.

Jag tror att det kan vara ett framtida medelpadskt fotbollsuttryck: att den tränare som unnar sig att bada i satäng strax innan match är en trygg tränare.

Han är just i färd att skicka ut sitt och Joel Cedergrens manskap till match mot ett jumbolag som de bara förväntas passa sig igenom och besegra – och verkar helt bekväm med det.

Och nog fanns det skäl för bekvämligheten.

 

Det är lätt att förivra sig och överdriva när en adrenalinstinn och besviken fotbollsspelare får en mikrofon under näbben vid halvtidsunderläge.

Men när Falkenbergs lagkapten David Svensson förklarade för CMore att »det är ren tur att det inte står både fyra- och fem-noll till dem« så beskrev han bara sakligt matchbilden.

Han såg närmast skärrad ut, FFF-kaptenen; lite som ett offer som inte riktigt hunnit förstå vad hen blivit utsatt för. Ifjol hade hans Falkenberg kommit till IP, nollat ett något krampaktigt hemmalag och Alexander Jacobsen-knyckt med sig alla tre poäng hem till Halland.

I år blev de metodiskt utspelade från minut ett till fyrtiofem. Hasse Eklund skickade ut ett hopkok till lag, helt utan ett kollektivt presspel. Det brukar fotbollstränar-sägas att »anfallarna är våra första försvarare«, och Eklunds förstabackar hette då Zlatan och Lord. Man behöver inte ens vara särskilt fotbollspolitiskt konservativ för att tycka att det inte är två så försvarslämpade namn.

Kanske var det den obefintliga Lord- och Zlatan-förstapressen som gjorde att det rämnade för Falkenberg. Eller så var det det obefintliga Pa Dibba-djupet i FFF-backlinjen, eller att ytterspringarna helt tappade korridorerna, eller faktumet att David Svensson och Amin Nazari aldrig lyckades komma upp i press.

Det fanns tusen anledningar till utspelningen; hälften var nog gula, men hälften var också blåa. Rúnar Mar Sigurjonsson kunde på egen hand, med sin fina högerfot, dra i det gummiband som var Falkenbergs 4-4-2-uppställning.

En slankan hit, å en slankan dit – och efter ett mönsteranfall på högerkanten trillade bollen ut framför fötterna på islänning. Och för den som nyss blivit uttagen till sommarens EM-slutspel är dryga 20 meter inget avstånd. Bollen var i princip i nät redan när han stegade fram mot den.

Hade jag varit en medelpadsk entreprenör hade jag bett Rúnar Mar Sigurjonsson om lite utandningsluft, varit snabb med en kapsel under näbben hans – och sålt det dyrt som »självförtroende på burk«.

 

Vill man förstå hur GIF Sundsvall utvecklats så kan man egentligen blunda, och bara lyssna efter sorlet. Det berömda IP-sorlet som förr kom som på beställning så fort en försvarsspelare i hemmalaget tog fler än två tillslag på bollen som siste-man, det ljuder nu helt med sin frånvaro när Marcus Danielsson (typ i matchminut tre) skickar en stenhård parallellpassning i sidled till en Tommy Naurin som satts under faktisk målområdespress av två Falkenbergs-anfallare, eller när en mittbacksdroppande Sigurjonsson okynnes-kroppsfintar sig förbi sin gubbe som absolut sista man vid egen straffområdeslinje.

IP-sorlet är numera inte oroligt, utan förväntansfullt – och hörs nu bara när högerbackars Xabi Alonso-lyftningar dimper ner mot ett tomt motståndarmål.

13145046_10154772574053998_1470327256_n

I CMore-studion igår pratade de om Emil Salomonsson som en potentiell EM-man, men man borde inte ens behöva vara Pirkt Premium-abonnent (det bästa gratismedlemskap man kan teckna för att få koll på medelpadska högerbackars utveckling!) för att påstå att Eric Larsson varit seriens allra bästa högerback dessa första åtta omgångar.

Den offensiva frejdigheten hade han redan när han kom. För det första spelade han mittfältare i Gefle, men framför allt så syntes det vid hans enda allsvenska mål. Efter den kontinentala volleyprojektilen så väljer Larsson – som en del i ett Pelle Olsson-kollektiv! – att fira genom att slå en framåtvolt och springa halvvägs upp på läktaren för att krama om en gästrikländsk stekare i svåra solbrillor – varefter han dessutom dansar koreografiskt med en bänklagkamrat!!!

Det är banne mig ett av de mer frejdiga målfiranden jag någonsin sett i allsvenskan, så jo: nog fanns frejdigheten där.

Bonus-gynn: Titta förresten på hur rekord-värdigt den gästrikländske läktar-stekaren hanterar den trynstöt han åker på i det vilda Larsson-måljublandet! Hans blottade tandrad bara fortsätter stråla!

13vwk2

I år har Larssons inneboende frejdighet formligen sprudlat ut, samtidigt som han – med sina rappa, spänstiga och volt-kompatibla fotisättningar – har täckt undan inläggsförsök efter inläggsförsök defensivt.

Även i den andra halvleken, när han hade stormat fram- och tillbaka längs sin flank i en timme, så orkade han fortsätta springa åttor runt de gulklädda. Han visade på nytt allsvensk toppklass, hela matchen igenom.

Det kan man, ehm, inte säga om hela laget.

 

I paus pratade en bedrövad Hasse Eklund om att hans bevisligen »inte kunde spela boll bakifrån«, utan att de nu skulle få gå över och spela »bonnfotboll«.

Och bevisligen är det så att GIF Sundsvall kan rabbla ut vem som helst på fotbolls-latin, men de hade i den andra halvleken förtvivlat svårt att fotbollsspråka med bönder på bönders språk.

När den lilla 2–0-lättjan smög sig på så försvann tempot och drivet, samtidigt som Hakeem Araba inte bara kan fylla rollen som »ung skojare« på film utan också som konkret fysiskt hot i ett allsvenskt straffområde.

Det höll på att gå så pass illa att Falkenberg kunde ta poäng, årets sämsta allsvenska förstahalvlek till trots. Ty GIF Sundsvall kan nog vara hela fotbolls-Europas mest naiva lag vid uddamålsledning. Sättet (en annars utmärkt) Lars Krogh Gerson gav bort bollen till en av tre framstormande motståndare, som näst-siste-man, det ser man nog inte i något annat sammanhang där det spelas om poäng.

Det hade känts så fruktansvärt orättvist om Falkenberg hade brunkat in även en kvittering, men nog satt man där på de gamla nålarna hela slutkvarten.

Och alla domslut på en fotbollsplan är subjektiva – och jag höll med huvuddomare Bojan Pandzic när han blåste av matchen efter 88 spelade minuter.

Det höll ändå, det blev tre poäng, tror jag (om nu inte Pandzic blåste igång igen*, när CMore-kamerorna slocknat!), och det finns förstås tusen lärdomar för tränarduon att dra av den andra halvlekens relativa ihopklappning.

*= Jag antar att en något förvirrad hemmapublik höll lystring efter en dov vissla från arenahållet, under hela promenaden till bilen. Och att de inte blivit förvånade om de slagit sig ner i bilsätet, slagit på Sportradion och fått höra Christer Jonasson gasta att »NU ÄR VI IGÅNG IGEN PÅ NORRPORTEN ARENA!«.

Men framför allt får man faktiskt ta med sig att GIF Sundsvall, som alltid haft förtvivlat svårt att göra det förväntade, gick ut och gjorde pinsam slarvsylta av ett uppställt bottenlag i en halvlek. De hade kunnat, ja, de nästan borde ha gjort fyra-fem mål första fyrtiofem (Shpetim Hasani hade nog gjort minst två mål på de brända Pa Dibba-lägena) – och jag tror inget lag i serien, IFK Norrköping inkluderat, hade rullat ut Falkenberg mer skoningslöst än vad Giffarna gjorde under gårdagens första halvlek. Det såg ut som de bästa stunderna i superettan, när man vant spolade bort gästspelande division 1-lag från banan.

Så kan det alltså se ut, på ett IP där oroligt tre-touch-sorl bytts mot spänt Xabi Alonso-sorl.

Visst visade den andra halvleken att det finns saker att jobba på för den tabelltrea som vill utmana om titeln – men för oss som skulle nöja oss med att få in en fot i Intertoto-cupens dörr ska det bli oerhört spännande att se mötet mellan Norrköping och Giffarna på söndag.

Mötet mellan — nu säger jag det!!! — Sveriges just nu bäst spelande fotbollslag.

bombgif

There’s signs in this early morning

En av anledningarna till att bo i Stockholm är onekligen den rikt blomstrande kulturfloran. Det finns motanledningar, tro mig. I ett utkast har jag listat dessa och när vädret vänder eller tunnelbanan börjar strula så kommer jag obönhörligen att trycka upp dem i näbben på alla förnöjda IPA-pappor som går runt inte känner sig obekväma runt Nytorget (vilket är jättesjukt att göra just kring Nytorget).

Men som sagt: kulturfloran ska huvudstaden inte skämmas för.

Nu imorse tog jag mig tid att lyssna på Wu Lyf-sångaren Ellery James Roberts nya projekt LUH, som släppt albumet Spiritual Songs for Lovers to Sing.

Ni minns väl Wu Lyf, som närmast bokstavligen satte eld på sommaren 2011??? Som gjorde att en inte ville annat än att skrika »GO TELL FA—FA« på skrängelska (avgrundsskränande Ellery James Roberts-engelska) och springa huvudstupa in i en fönsterruta???

Klart ni gör.

Det är någonting med Ellery James Roberts dova sätt att skrika. Det påminner lite om hur vissa kan sjunga med stängd mun, ni vet; när det piper så där obehagligt och övernaturligt nedifrån magtrakten. Lite så är hans sångröst; som ett argt mullrande nerifrån en laktosintolerant magmun som matats med magma.

Bara någon halvminut in i öppningsspåret I&I var jag förlorad. Jag kände mig tvungen att sluta ögonen i tunnelbanesätet, knäppa upp volymet till den gula varningspluppen (jag går aldrig upp på det gula!!!) och bara försvinna iväg.

There's signs in this early morning
As mindful you wake from your sleep
There's life in this early morning
A life that you want to lead

Om och om igen, bara, inhamrandes med sjutumsspik genom hjärnbalken:

If you're not ready
Forget it
Lay down and fall back to sleep

Det var väl egentligen bestämt redan efter de knappa tre inledningsminuternas mässande, men sedan hann jag märgsuga i mig ytterligare två spår och då bestämde jag mig.

Det första jag gjorde när jag kom in till kontoret var att pausa musiken (Wu Lyfs och LUH:s musik är frihetsmusik!!!, fri från alla kontorsbojor!!!), för att sedan smälla dit »LUH Stockholm« i Googles sökfält.

Och jo: nog kommer de hit. Till Slakthuset, i mitten av nästa vecka.

Jag bokade två biljetter på uppstuds, tre låtar in i skivan.

Nu ska jag ut i den för årstiden varma Stockholmssolen igen. Kontorstiden är över och jag ska ta mig an de andra nio spåren.

 

Fotnot: Oj. LUH-utsvävningen var ju egentligen bara ett sidospår. Vi skulle ju prata om Stockholms rika kulturliv. Det här, en propellersvävande Christer Henriksson, det ser du ingen annanstans i hela världen:

karlsson2

Hela världen ryms där vi bor

Är teve-meteorolog-termen »varmt för årstiden« svenskans kanske allra finaste ordföljd?

Jag har flera gånger den senaste veckan kommit på mig själv med att strosa omkring med ett flin så brett att mungiporna nästan sträcker sig upp mot hårfästet (och det, gott folk, är högt upp det).

Klimax nåddes nog härom dagen när jag varit och storhandlat och med en fyndbelupen* ICA Maxi-påse i tassen gick och kisade i kvällssolen, samtidigt som Mattias Alkbergs fjolårsdänga »Tjugonde« just hade jobbat sig upp till crescendot.

Ni vet: när han trappat upp med »du kan riva den där räkningen, någon snäll har tagit hand om den« (som brevhatare av stora mått blir jag närmast tårögd av den strofen) innan han till slut bara släpper iväg en ut i rymden med ett »hela världen ryms där vi bor«. Och så den där sekunden av vakuumsug – precis när man Ann Petrén-sluter sina ögon innan ens lemmar flyter iväg i spontandans.

13pt3s

Nej, jag har mått väldigt bra i denna »för årstiden varma« period.

Det började med den borgerliga vevningen på Valborgs, när vi tog oss till Uppsala för att hälsa på sametings-avhopparen Backa Erik Häggpä. Jag hade så trevligt.

Titta bara på spännvidden hos näbben nedan:

erikmosack

Du skulle kunna trycka in en majskolv av latinamerikanskt standardmått sidledes genom den där mulen utan större svårighet; det är ett hårfäste–hårfäste-brett leende som så uppenbart är sprunget ur fyra snabba rosémuggssvepningar i goda vänners lag.

(Dock var Uppsala så väldigt mättat på Sundsvallsbor. Var man än tittade så såg man en medelpadsk nuna man kände igen. Det var som att gå runt i Hedbergskas korridorer, där coola gäng av 91:or eller 92:or bara fortsatt att verka – tillsammans!, som om studenten aldrig ägt rum!, som om man aldrig sprungit ut på trappan och vidare åt olika håll!)

Och sedan dess har det i princip bara rullat på. I tisdags, när jag för första gången i mitt liv kunde bjuda till vuxen-eventet grillning på innergård, lyckades Tilde fånga den här bilden, som skulle få vilken solig åldring som helst att vilja flytta från Florida och istället köpa sig en timeshare-lägenhet i Huvudsta:

grill

Det var det här jag skulle komma till, ja. Under tisdagens grillning, som egentligen var tänkt att ske på en liten portabel rackare – knappt ens stor nog att ha grillyta nog åt en riktig flintastek!, så kom en granne helt sonika fram till vårt sällskap och undrade ifall vi inte ville låna deras lilla minigrill.

Bara sådär! Från ingenstans!

Men en gång är ingen gång – och ingen värme är kanske så väntad som den svenska grillvärmen.

Men så i onsdags, när jag hade joggat mig till ett utegym i Solna, så fanns där en spänstig man, uppskattningsvis i 40-årsåldern, med såväl tatueringar som hårtofs. Mannen hade med sig en bärbar bluetooth-högtalare från vilken han spelade tung rap, samtidigt som han formligen flög upp och ner i chinsställningen.

Efter någon halvtimme av eget, tafatt hängande i samma chinsstång – oförmögen att göra mycket annat än att rycka och knycka med min lealösa överkropp – så tog jag, månne stärkt av grill-lånet kvällen dessförinnan, mod till mig och frågade ifall den spänstige hårtofsmannen hade några tips.

Det hade han. Mängder av tips – alla levererade med entusiasm och ett leende.

Således: upprättelse åt den i samhället så bespottade gruppen »spänstiga 40-åriga hårtofsmän med chins-utstrålning«. Och jag blev så orimligt upplyft av det mötet.

Upprättelse åt allt, åt alla!!!

Jag tänkte att vi väl säkert kan ha Trump som amerikansk president och nazister marscherandes på gatorna i Dalarna ibland – bara grannar fortsätter låna ut sina grillar och spänstiga tofsmän delar med sig av sina bästa chinstips.

Det är hårtofs-mans-anekdotisk bevisföring, jag vet, men låt mig ha det här.