Håll en tanke i huvudet, Urban

»Drömmen hade varit La Liga«, började Kalmars vänsterbreddare Jonathan Ring i en exklusivt kontextlös intervju med Fotbolltransfers.com igår. »Men det är ett svårt första steg.«

Jodu, Jonte.

Jag kan inte tänka mig någonting mer konflikterande än att drömma om La Liga – samtidigt som man sitter på bänken mot GIF Sundsvall, en sidoregnig blanktorsdagskväll på IP.

Det är svårt att riktigt greppa ett medelpadskt sidoregn via teve-bilder, det måste upplevas!!!, men det räckte med en att titta på Rasmus Elms passningsprocent för att se att förhållandena knappast var optimala för skönlir. Den vanligtvis så kontinentkompatible Elm-broderns passningsfot var ikväll lika lynnig som hans magmun brukar kunna vara och hans egenuppfunna quarterbackroll stjälpte mycket mer än hjälpte under långa stunder gästernas speluppbyggnad.

Hade Erik Hamrén suttit på läktaren intill Players Mejeri-Managern Marcus Allbäck hade han nog redan efter en halvlek kunnat peta sin assistent i sidan, pekat ner på KFF-kaptenen och sagt att »hörru, Mackan, du kan nog köpa vanlig laktosmjölk till EM-köket« – för mellanbroder Elm har onekligen en bit till formen.

Nej, det var ingen spelfördelarnas match.

För ett bollinnehavsvurmande Giffarna blev det tufft då Kalmar – precis som Häcken senast – försökte pressa högt mot den sidrullande backlinjen. De enda gångerna Giffarna lyckades etablera spel på offensiv planhalva var i stort sett då de frångick sitt tikkande och sitt takkande och stack in okaraktäristiska, gammaldags stickare på Pa Dibba.

Därifrån, från ofta lyckade löpdueller mot KFF:s tröga backlinje, kunde nån boll fastna på offensiv planhalva. Och håller man sig bara i närheten av straffområdet ibland, som topplag – ja, då kommer straffen.

Topplagsstraffen.

Stefan Silva föll utstuderat när han kände kontakten från Victor Agardius. Han föll på ett sätt som för några år sedan hade fått Åke Andreasson att automatik-vifta »upp med dig!«-gesten, ackompanjerat av ett mjuggflin.

Skärmavbild 2016-04-28 kl. 19.51.49

(Passus: var det Åke eller var det Antti Kanerva som utan åtgärd lät Nicklas Kaldner bredsidespassa bollen hem till en famn-uppskopande Petter Wastå på IP?)

Det är bevisligen närmre till straffarna som topplag. En inträngd, nedmanglad Dibba hade kunnat viftats bort mot Häcken senast – Silvas delfindyk borde nog ha låtits passera utan vissla.

139xwy

Eller?

Hur som helst: en tar gärna en topplagsstraff under kvällar då mattan är blöt, då passningsspelet hackar och då Erik Granat på den ena kanten nätt och jämnt vågar föra bollen över mittlinjen innan han vänder hem till Eric Larsson* och där Kristinn Steindorsson verkar försöka slå isländskt rekord i fotbollskurragömma.

*= Det är kanske svårt att klandra Granat då jag hade också alltid hade försökt ge bollen till superformstarke Eric Larsson just nu, innan han sommarförsvinner till Sandnes Ulf (förlåt för stereotypisering av duktiga GIF-ytterbackar!!!).

Men nej: det skulle inte hålla hela vägen och det var väl egentligen bara rättvist att Marcus Antonsson, med kvällens enda (Jonathan Ring får ursäkta) La Liga-mässiga bollkontakt, kunde snurra sig till 1–1-målet.

Den vanligtvis så medieförsiktige Roger Franzén (han ser ofta ut som att han just fått höra information rörande rikets säkerhet som han för allt i världen försöker skydda från den lokale CMore-kommentatorn) var ärlig efteråt när han konstaterade att prestationen inte var bra.

– Det är två matcher i rad där vi inte fått igång vårt passningsspel, sa GIF-tränaren.

Nej, det mest spännande i passningsväg var tyvärr de närmast dumdristiga och straffområdesparallella passningarna mellan mittbackarna – som nästan alltid utmynnade i att en av ytterbackarna pressades till en panikartad ivägskyffling.

Det enda som fungerade egentligen fungerade på den våta filten var de raka, tydliga och icke-krimskramsiga initiativen – och just sådana kan Rúnar Mar Sigurjonsson vara bäst i hela serien på. Han kan se lufsande trött ut stundtals, men ge honom en fotboll vid fötterna och ett par meters allsvensk yta framför sig och plötsligt växlar han upp i ett rent EM-mässigt tempo. Det ser ut som att Sigurjonsson skulle kunna komma sist av alla i ett konditionstest och att han skulle bli ifrånsprintad av hela GIF-truppen under ett sextiometerslopp på Baldershov – men att han löper ifrån vem som helst i hela allsvenskan med bollen, när han väl bestämt sig att »nu ska jag framåt«.

Det är nog framför allt det man kommer ta med sig från den här matchen (om inte den här initiala Leicester-sagan fortsätter säsongen ut, för då kommer man minnas de här två tappade poängen): hur otroligt viktig, ja, närmast oersättlig den isländske landslagsmannen känns för det här GIF-laget.

Det är ofta viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt, men jag rekommenderar sportchef Urban Hagblom att hålla sig till en i några månader framöver – och det är att få Sigurjonsson att krita nytt.

an-offer-he-cant-refuse-gif

Släng fram nycklar till såväl staden som till Kjell Lönnås BMW, ordna VIP-loge på Måndagsjazzen och en lägenhet i fantasifostret Torg1-skrapan.

Precis allt måste göras för att få kvar denne lynnigt trimmade spelmotor.

 

Fotnot: Gefle verkar kunna åka ur i år. Jag bedömer inte det så mycket utifrån 6–1-förlusten borta mot (det mot Giffarna så uddlösa) Häcken som utifrån faktumet att Johan Oremo är bänkad. Det är en gammal gästrikländsk sanning att Oremo gör precis det antal mål per år som krävs för att säkra Gefles allsvenska existens – och samma schamanistiska egenskaper finns mig veterligen inte hos FF Jaro-lån som Simon Skrabb.

Fyra (relativt) snabba

Det har gått en tid sedan jag hade tid och ork att sätta mig ner och göra ett så kallat genomgångsgynn av samtiden.  Mycket grumligt vatten har samlats i bloggutkast-fördämningarna och måste nu få pysa ut och rinna som en brun rännil efter ett Europa-runt-kånkande lyxkryssningsfartyg.

1. Resten är historia

Min öververksamma period. som omöjliggjort Pirkt.se-gynnande, sträcker sig så långt tillbaka (jag räknade nyss ihop att jag jobbat 27 av 30 dagar!!!) att vi måste börja vid det här gamla citatet:

restenhistoriaaa

Citatet kommer från Sveriges överlägset störste idrottsman och stjärna: Zlatan Ibrahimovic, och är hämtat från tidningen/reklampamfletten DI Weekend.

Och den uppmärksamme, trogne och fotbollsmedelpadskt intresserade läsaren (ja, vi pratar om en enda person här) hajar förstås till direkt vid det »resten är historia«-användandet.

RESTENHISTORIA2

Det är nog det mest malplacerade användandet av den bevingade termen sedan Daniel Andersson talade med Sundsvalls Tidning efter en sitt drömmål i 4–1-segern över Umeå FC i division 1 Norra, försommaren 2013:

resten

Jag är tvungen att saxa Daniel »Knosen« Anderssons citat från Lokalfotbollen.se som i sin tur saxat från Sundsvalls Tidning, då artikeln inte går att hitta på ST.nu. Kanske är den såld till tredje native advertising-part.

Samma arkiv-problematik inträffade också nyligen då jag letade i mediearkivet efter en gammal bild på Kuben-tränaren Bert Stålberg (som man gör). Ni vet; då han inför 2009 års premiär i division 3 Mellersta Norrland letade fram ett par solglasögon för att ge tyngd åt sitt — för Kuben-truppen mycket överraskande — utspel om att laget skulle ta hem serien.

Det klassiska Dagbladet-uppslaget (som borde finnas sparad i pdf-form) verkar ha gått i graven med tidningen, så jag fick nöja mig med en digitaliserad ST.nu-form, men bilden är fortfarande stark:

bertie

Kuben-spelarna hade nog tänkt att de skulle ska tassa in i serien och sikta på en mittenplats och kanske, kanske, om momentum infinner sig kunna smyga med i toppen. Men döm av deras förvåning när de sedan, bara dagar innan seriestart, slår upp Dagbladet på frukostbordet och mötas av att ens tränare löpt kaxighetsamok i ett par »My future is so bright that I have to wear shades«-övertydliga solbrillor och en rysk oligark-päls.

I mitt arkivletande efter »Knosen«-citatet snubblade jag över det här gamla blogginlägget som sätter fingret på exakt när Selånger IF:s ekonomi kantrade och slungades in i den negativa pollettspiral som till sist satte klubben i konkurs:

selångerekonomi

Titta på den sneda blicken från just Daniel »Knosen« Andersson bakom andretränaren: ett lurigt »vet Micke vad han gör nu?«-öga till en lagkamrat – precis innan han känslokallt klev fram till kassadisken och grävde ner Selångers ekonomi i ett plusmeny- och dipsås-stort hål som klubben sedan aldrig skulle kunna klättra upp ur.

Det om det.

 

2. Nytt jobb-glädjen

Många idrottsprofiler på herrsidan har svårt att hitta meningsfulla sysselsättningar efter karriären. Visst kan de hanka sig fram på sitt namn och nypa åt sig någon strö-tjänst på kontakter och så – men att hitta någonting man verkligen brinner för (som man brunnit för sin elitidrott tidigare) är få förunnat.

Därför var det så glädjande att se den här bilden, från ST-nyheten om att Timrå IK-legendaren Per Hallin blir ny ungdomstränare i Sundsvall Hockey:

halle

Titt’ på entusiasmen i den bilden; två själar som verkligen brinner för att få komma igång med det här samarbetet så snabbt som möjligt.

halle2

Det är inte så att den här nunan skriker »Fa-an vad roligt det ska bli!«, direkt. Visst är det som att han blivit tillsagd att le av någon utsänd multimediajournalist (som både kan skriva och trycka ner en kameraavtryckare tills bild uppstår!), men att han bara lyder med delar av ansiktet. Det är ett stroke-leende: som om delar av Hallins skägg dragits ihop i en liten ansiktsryckning, men att ögonen, munnen och alla de centrala beståndsdelarna i ett leende vägrar delta.

Sundsvall Hockeys ordförande Lars G Ohlsson försökte inte ens le, utan bjuder bara på en kargt Skrot-Nisse-inspirerad mungipa i moll:

halle3

 

3. Hårfästesgynnande redigering

Jag avslutade förra fredagen min praktik på facktidningen Arbetet – och jag gjorde det med dubbla ledare i papperstidningen! Papperstidningen är inte bara, som Expressen verkar tro, ett verktyg för att analog-länka folk till sin webb-teve utan kan också fungera som en kanal som når ut till hundratusentals fackanslutna.

Men att basunera ut budskap är inte allt man kan göra med ett tidningsformat:

IMG_3638.JPG

Jo, visst noterar gemene läsare direkt att en 25-årig fotbollsgynnare tar ton mot självaste Stefan Löfven – men den identitetspolitiskt insatte ser också hur ett bakåtvänt »e« på papprets baksida närmast omärkbart kliver in och stärker ledarskribentens bristfälliga hårfäste. Det var mycket som var glädjande och inspirerande med att vara på en facktidning (att de fortfarande satsar på att göra en bra pappersprodukt och att de fortfarande får tid på sig för granskningar, bland annat), men allra mest imponerande var nog den geniala hårfästesgynnande redigeringen.

(Här kan ni förresten läsa mina tankar om Dubai-bygget Mall of Scandinavia, om den samhällsvådliga individualismen och om tvångströjorna som kväver ihjäl välfärden.)

 

4. Det manliga morgonrocksprivilegiet

Har det någonsin uttryckts så starkt, det manliga privilegiet, som när den rättslige experten Dennis Töllborg blev Skype-uppringd för ett expertutlåtande i Nyhetsmorgon härom morgonen?

Eftersom klockan var innan åtta på morgonkvisten vägrade Töllborg klä på sig, utan svarade helt sonika på frågorna sittandes i en gammal medknyckt, halvöppen Yatsuragi-morgonrock:

IMG_3659.JPG

Det fattades bara att Töllborg skulle be TV4-gänget i studion att vänta en stund – »det går jättefort!« – för att han skulle kunna gå iväg och stoppa i en till rostmacka i rosten.

 

Att behöva snusa i sig Hrvoje-svett

Kan GIF Sundsvall tappa den allsvenska serieledningen, med bara 25 omgångar kvar att spela?

Diskutera i hybrisinfluerade smågrupper.

 

Jag har en matchtröja hemma, från fiaskosäsongen 2006. På den finns autografer från alla spelare: ett olycksspann som sträcker sig från Owen Price till Chris Cleaver, ja, kanske hela vägen (det är svårt att tyda signaturer) till Hrvoje Bubalo.

Jag måste nästan gå och ta på mig den nu, som för att känna in vad det egentligen är att vara Giffare (lidelse!, slutminutsförluster!, naivt hopp om att en lönnfet engelsman ska hitta 14-års-formen!) – nu när mitt lag toppar allsvenskan.

Visst kan IFK Göteborg gå om vid bortaseger mot Örebro nu om nån timme (det är därför jag rafsar ihop detta snabbt!!!; en måste passa på!!!), men smaka på den ordsföljden:

Giffarna. Toppar. Allsvenskan.

Och inte efter en nyckfull storseger i nån premiär; nej, fem omgångar in – efter bortasegrar mot Malmö FF och Häcken och ett mersmaks-kryss på nationalarenan.

Segern borta mot Häcken kom dessutom som segrar brukar komma till topplag. Jag kan nog räkna på min skalles hårstrån hur många gånger jag känt att Giffarna bjudits på en straff i allsvenskan – men när Pa Dibba flyttades på av (en förvisso klumpig) Mohamed Abubakari så var det så slutligen dags.

Giffarna Sundsvall, de serieledningsjagande!, hade fått en topplagsstraff i allsvenskan, kanske den första någonsin; en sån där som bara dimper ner från ovan.

Och helt orättvist var det inte, när Wok-Lars smällde den i nät efter 18 minuter. Häcken kom ut med en utstuderat hög press i ett försök att kväsa allt GIF-rull redan från bakplan, men tålmodiga, spelskickliga Giffare lyckades initialt spela sig förbi första-pressen och då semi-luckra upp ett högt stående Häcken-försvar ett par gånger.

Det såg lovande ut, inledningsvis.

Men sen – med en 1–0-ledning i knät – skulle ju matchen stängas också. Det är ju sånt de gör, storlag med serieledningsambitioner: de stänger matcher och åker hem med 1–0.

Man stänger igen, bara: skruvar på locket. Problemet var att Gif Sundsvall i 70 meter hytte med ett syltburksstort lock på en fotbollsplansstor burk.

Det har konstaterats förr att det saknas en ordentlig, gemensam press för den egna sista-tredjedelen – det blir oerhörda mängder passivt bolltittande – och Häcken fick långa stunder spela futsal runt offensivt straffområde.

Det kollektiva försvarsspelet kan näppeligen hyllas, den efterlängtade nollan till trots – men vissa individuella försvarsinsatser stack ut:

Tommy Naurin inledde matchen med att hantera bollen som en dyvåt guldfisk, men växte sedan på nytt ut till en konkret trepoängräddare. Och i mittförsvaret visade Marcus Danielsson 2012 års vårform, om ni minns, då han som nyallsvensk såg ut att vara halvvägs på väg till Mechelen efter en storartad förstahalva av allsvenskan. Han gled in med milimeterprecision, han stångade undan boll efter boll i luftspelet och han lyckades stå precis rätt i nästan varenda sekund av de 90 minuterna.

Till höger gjorde Eric Larsson på nytt en storartad insats – han måste, sett till Giffarnas ytterbackshistorik, vara högaktuell för en flytt till en norsk mittenklubb!!!  – och till vänster gjorde Eric Björkander sin startdebut med den äran.

(Det måste förresten ha varit skönt för Björkander och Granat att startdebutera för Giffarna i allsvenskan just i U21-serie-inramningen som råder på Bravida Arena.)

Och centralt så måste den majestätiskt gänglige Lars Krogh Gerson ha vunnit tio-femton bollar – innan det gått en kvart. Häcken må ha varit övertaliga centralt på mittfältet, men det man saknar i numerären får man ta igen i benräckvidd (gammalt luxemburgskt ordspråk). De gånger han inte stod rätt så gled han rätt; varje gång lämnade han situationen med boll i tass eller åtminstone boll på läktare (vilket sett till matchbilden var, ehm, nästan lika bra).

Det borde förstås inte ha hållit. Det osade så pass mycket katt att en nästan kände sig tvungen att hala fram antihistaminet framför teven.

Men det höll. Några väldigt individuellt starka defensiva prestationer räckte, även en dag då all offensiv systematik kastats över ända.

GIF Sundsvall toppar den allsvenska tabellen och de gör det efter en säsongsöppning där stjärnförvärvet Kristinn Steindorsson varit direkt svag (klart underkänd idag!) och där fyndet Robin Tranberg missat en majoritet av minuterna.

Jag förstår verkligen ingenting. Får inte ihop det.

Nej, det är nog bäst man hämtar 2006-matchtröjan och tar och inhalerar lite Hrvoje Bubalo-svett för att inte sväva iväg.

Swingers [Du, var är Sundsvallsborna?]

roggafras

Gif-cred: Datrik Pokk.

Låt den som inte arbetat 23 av de 25 senaste dagarna kasta iväg den första GIF-krönikan, men befria denne nätt och jämnt tandpetare-över-ögongiporna-vakne stackare.

Om jag hade orkat skriva något så hade jag förstås skrivit om det faktum att bara drygt 3000 medelpadingar ansåg det värt att komma och heja på det lag som tog en 2–1-seger borta mot ett Champions League-lag senast.

Sundsvalls stad kan äntligen stoltsera med en fotbollsmässig produkt – profiler! reella segerchanser! bollinnehav! – och ändå räcker det inte.

Kanske finns det tid och ork för detta senare i veckan, eller så kanske någon som är bosatt i Sundsvall och går på alla hemmamatcher – och inte någon exil-gynnare i Solna socken – kan få kasta den första stenen.

 

Och man ska inte politisera en hemmaseger mot Örebro i onödan… men bostadsbristen är akut, Mehmet Kaplan har avgått – och i Sundsvall sitter en som bevisligen kan bygga ihop saker och ting:

Flintifierad identitetspolitik

Jag var rätt nervös inför min praktik som ledarskribent på tidningen Arbetet, den som tidigare hette LO-tidningen. Kan jag allt om arbetsmarknadens parter? Nej. Förstår jag varför det är värt att strejka över just flexpensionen? Inte helt, nej. Har jag själv slitit med nävarna sedan sommaren 2006, då jag okynnes-sorterade muttrar i en varm container utanför Elteam i Skönsmon??? Icke!

Men jag var ändå mest nervös över bylinebilden. Man är ju alltid det, som (IDENTITETSPOLITIK-TRIGGERVARNING!) flintifierad vit man om vårkanten. Det är så ohyggligt lätt att råka se råbarkad ut, som en Soldiers of Odin-vurmande man som på Facebook uppger sig ha gått ”Livets Hårda Skola”.

Och det må väl vara hänt på Sportbladet, på VK eller till och med TT – men på just LO-ägda Arbetet kände jag att det skulle kunna rimma rekordilla.

Men vet ni? Jag klarade det! Jag plockade, som på beställning, fram mina allra mest väna ögon – ögongipor som tvingats lära sig kompensera för ett hotfullt hårfäste – och lyckades mest se lite, lite lurig ut; som ett vårdbiträde som söker tillit hos en snarstucken demenspatient med spottbenägen näbb:

arbetet

Framför allt i den (inte så?) mobilanpassade versionen ovan, där halva mitt anlete (den elaka halvan???) är dolt, som om jag – en till synes ofarlig flexitarian med botaniker-drömmar – stått och lurpassat, mjuggdold bakom en vägg.

 

Redan första dagarna på Arbetet, där jag går i den genomsympatiske Martin Klepkes släptåg, så fick jag hugga in och tycka om kapitalistkatapulten som plötsligt skickade ut 450 Findus-anställda Bjuv-bor ut i arbetslösheten.

Och det här var jag, häromdagen:

bigpants

Har någon någonsin hoppat i ett par större byxor, än när denne 25-årige gynnare av fotbollsbörd skulle ge sig på vårbudgeten???

Ni får gärna avgöra själv om jag bottnade i ämnet: själv vet jag bara att om man får en chans att trycka till individualismen så är man ju inte den som är den.

 

Redan i måndags, på den allra första dagen på ledarskribentspraktiken, fick jag förresten lomma in till politiske chefredaktören och be om ledigt.

Min journalistik behövdes annorstädes, så det var bara att gravallvarligt borda ett flygplan efter att man nypt en lika snabb som obligatorisk kliver-på-planet-selfie för att accentuera allvaret i situationen; att nu, när jag kliver på det här planet och flyger dit!!!, då är det allvar.

motleipzig

Mot Leipzig.

 

Fotnots-referens: Expressens profilerade politiska reporter/ärke-stolle Niklas Svensson (inklippt ovan) lade ut den här bilden på sig själv och de sina efter terrordådet på skolan i Trollhättan, med rubriken ”Mot Trollhättan”.

En kväll att bli vidskeplig av

Det är kanske dags att alltid mikrovågsvärma pannbiff, äta glass och vinka ajöss till Tilde på matchdagar.

För det här var en match att bli vidskeplig av.

 

Hon har ju hävdat det flera gånger, att Giffarna »aldrig vunnit när hon varit hemma« och att hon »hon borde åka bort när dom spelar«. Jag har bara skrattat bort det, tänkt att hon bara ännu inte vant sig vid hur det är att vara Giffare; att laget helt enkelt vinner ganska sällan och att det här är något man får vänja sig vid.

I kväll var hon på villovägar, och vet ni: hon kanske får hålla sig borta på matchkvällar framgent.

[Applicera skämt om att hon bara letar efter sätt att få lämna hemmet här]

Jag har då aldrig varit en för vidskeplighet; aldrig varit en sån som tänkt på vilket smalben som benskyddstejpats först eller på vilken fot man sätter på gräset först (kanske på grund av att just den sätta-ner-fötter-skrocken kräver så mycket av ens finmotorik!).

Men jag undrar om det inte är efter såna här kvällar man börjar.

Det var förstås någonting speciellt redan med den första halvleken, någonting alldeles särskilt med Noah Sonko Sundbergs drömmål (»han avslutar nästan som en anfallare«, sa Jesper Hussfelt i vad som redan kan vara årets underdrift) och visst uppstod en viss identitetskris när Sebastian Rajalakso kunde unna sig att okynnestunna Champions League-vänsterbacken Yoshimar Yotun på mittplan vid 1–0 och bollinnehavsbonanza borta mot Malmö FF.

»Om man ger plats och utrymme till Sundsvall så spelar dom bra fotboll«, sa MFF-tränaren Alan Kuhn i paus.

Jo, men problemet är att de också gör det när de inte ges någon tid alls.

Innan han slog till bollen vid 1–0-målet kunde Noah Sonko Sundberg drömma om en perfekt volleybåge över Johan Wiland. När han slog till bollen som skulle leda till 1–1 vet jag inte vad han ens kunde hoppas på, i bästa fall; kanske att en pressad, felvänd Rajalakso skulle hinna rensa den löst slagna och studsande passningen till ett motståndarinkast. Det hann inte Rajalakso, utan Anders Christiansen åt upp honom mitt på offensiv planhalva och vips så var det utjämnat.

– De får det där skitmålet som är otroligt onödigt att släppa in, summerade det unga AIK-lånet själv i paus.

Verkligheten hade ätit sig ikapp – och i andra halvlek tog den sig beslutsamt förbi.

När GIF Sundsvall tvingades plocka ut en storstilad Sebastian Rajalakso i paus (kanske fick han problem med andningen, kanske vilades han inför EM) så fick de kasta in en 61 kilo lätt allsvensk debutant. När ett uppvarvat Malmö FF – med en mullrande hemmapublik i ryggen – jagade ett segermål i den andra halvleken så stod allsvenska stjärnor Viðar Örn Kjartansson, Magnus Wolff Eikrem och Erdal Rakip och stampade frustande i gräset i väntan på att få komma in hamra dit spiken bakom en storspelande Tommy Naurin.

En GIF-poäng idag hade varit en smärre bragd – tre var skrockskapande.

Hade jag bara vetat vilka uppenbara turkalsonger jag haft på mig när Andreas »Herminator« Hermansson överlistade Mattias Asper med pannan från vad som måste ha varit 35 meter i 2–0-segern hemma mot MFF 2005 så hade min underlivshygien kunnat vara rejält klandervärd vid det här laget.

Den här magiska MFF-kvällen minns jag än så länge vad jag gjorde.

Jag ska framöver alltid gå till blodgivningen och vända i dörren på grund av tidsbrist inför match, alltid skyndsamt mikrovågsvärma ett par frysta älgfärsbiffar till matchstart, alltid äta ett halvpaket glass i paus och Tilde kanske får hålla sig undan.

För det var någonting med avslutningen av den här matchen.

»Det Moses gör med en stav gör Shpetim Hasani med en elakare höft«, det är ett sprillans nytt medelpadskt talessätt sedan den oömme anfallaren delat MFF-försvaret i tu och öppnat en gata för de sina centralt genom en välplacerad höfttackling på Kari Arnason.

Sommaren 2002 behövde Mattias Thorsell bli skjuten i huvudet av Fredrik Sundfors (skånska fysiker dividerar fortfarande om hur det var möjligt) för att avgöra på Malmö Stadion och nästan fjorton år senare var det som att Hasani visste att det låg en ”Thorssa”-hemlighet begraven i den skånska jorden. För istället för att ta kontroll över bollen lät han den »Thorssa«-studsa mellan sina knän innan han i den absolut sista milisekunden petade den över Johan Wiland och förbi Yoshi Yotuns fläkande fötter.

 

Det är så långt emellan gångerna som en fotbollsmatch ger mig någonting alldeles, alldeles extra nu för tiden – men det här var jag när Shpetims boll letade sig i nät:

birdgoalgif

Det finns pengar till gummikulor

Som en av mycket få verksamma portaler i medie-Sverige förbehåller sig Pirkt.se rätten att avstå krönika efter en match som inte anses krönikevärdig. Detta ger inte bara portalen en närmast unik USP i dagens tyckstinna klimat, det ger också dess läsare chansen att lägga de minuter de hade behövt lägga på att läsa »utvisningar förändrar matcher!«-formuleringar på annat.

För det pågår annat. Andra och så ojämförligt mycket värre övergrepp än Robin Tranbergs tvåfotshalkningar utförs varje dag, varje timme och varje minut.

Continue reading

TESTA DIG SJÄLV: HUR MYCKET KAN DU OM GIFFARNAS 2000-TAL?

Berätta gärna i kommentarsfältet om hur många rätt du fick!!!

Framtiden besökte Tele2 Arena


Bylinebild: Stark. 


Det kommer säkerligen bli tufft för många lag att möta Östersunds FK den här säsongen.

Men det blev direkt pinsamt för dem som påstår sig vilja spela framtidens fotboll.


Hammarbytränaren Nanne Bergstrand kunde bara titta på när hans lag blev systematiskt utrullat av nykomlingen Östersunds FK genom hela den första halvleken.

Han hade sin täckjacka maximalt uppdragen i halsen där han stod, som för att tydliggöra för alla att han inte stod där naken och avklädd.

Men det måste ha varit tufft för honom att kliva in i en ny allsvensk säsong med samma svulstiga retorik om framtidsfotboll, Bayern München-tempo och (den i sammanhanget något oväntade parametern) Claes Hellgren-fysik – för att sedan ställas mot Graham Potters charmant framdansande ÖFK i premiären.

Så skulle inte framtiden se ut

Det hade varit grönvit marsch genom Stockholm och det pratades om publikrekord, men på tio jamtska tiki-taka-minuter bröt sig de första medelålders mellancheferna – de som väntat i flera månader för att få dricka öl och se grönvita mål – ut ur den grönvita massan och gestikulerade argt mot hemmaspelarna.

Det var ju inte så här det skulle se ut, i Claes Hellgren-framtiden: att elva grönvita stod still och tittade på när ett gäng jämtar trillade sig fram gång på gång på gång.

Jag vet inte hur La Masia-akademins slogan lyder, men i den första halvleken blev man fundersam på om det kunde vara ”en blandad mix av Ope och gamla IFK”.

(Visst, det ska sägas: Bajen försökte. En gång rullade Ögmundur Kristinsson ut bollen på en av sina felvända mittbackar innan han tjongade iväg bollen.)

Det var länge sedan man kände ett sådant intresse kring hur en nykomling skulle se ut och när Graham Potter deklarerade en 4-4-2-formation så hade en inte en aning om i vilka ytor som ”anfallaren” Alex Dyer skulle röra sig.

Efter en halvtimmes spel hade Hammarby fortfarande inte klurat ut det när Dyer kom farande i djupled i anfall efter anfall. I en av dessa djupledslöpningar, som kom ett mastodontanfall där ÖFK trillat omkring i vad som kändes som flera minuter, höll han huvudet Vinterstaden-kallt och passade Samman Ghoddos till öppet mål.

1–1-kassen kan redan nu – i omgång ett – vara 2016 års vackraste upprullningsmål i allsvenskan, och ändå var det inte en freakhändelse utan en logisk uppföljning av våg på våg på våg av flytande ÖFK-anfall.

Bachirou såg ut som Yoda – spelmässigt

Fouad Bachirou ser inte bara ut som Yoda – han spelar också allsvensk fotboll på exakt samma sätt som vi får anta den allvetande lille rymdfiguren hade gjort. På den PSG-fostrade 25-åringen har någon angett hans längd som ”1,7 meter”, som om han vore av en annan art än de i centimeter mätta människorna – och nog såg han ut att vara av ett annat väsen än de grönklädda innermittfältsmotståndarna.

Det är lätt att dra förhastade slutsatser av en premiäromgång – men det skulle förvåna mig om vi inte räknar firma Bachirou/Nouri som ett av allsvenskans allra bästa innermittfält den här säsongen. De är som två packåsnor som tränare Potter kan hänga på hur mycket som helst ansvar som helst. Ytterbackar som skenar, Alex Dyer-figurer som flyter iväg och bollar som skjuts i mellangärden; allt förväntas de klara, utan att någonsin tappa varken kollektiv balans eller boll – och allt klarar dem.

Det blev en välförtjänt visselorkan från en chockad hemmapublik i paus, och visst lyckades Nanne Bergstrand brandsläcka en del i halvtid.

Men även om ÖFK-propagandan ebbade ut något (samtidigt som Hammarby  så skapades mer än nog med chanser för ett synnerligen rättmätigt avgörande.

I den 57:e minuten blev Gabriel Somi trött och var tvungen att byta, varpå Graham Potter slängde in superettanskyttekungen Jamie Hopcutt. I samma minut kände sig Nanne Bergstrand tvungen att plocka ut en offensiv mittfältare (Torsteinbö) och panikslänga in en halvskadad defensiv (Johan Persson) för att stadga upp ytterligare.

Det var signalpolitik om något och det hjälpte en aning.

»Kul att lära sig nåt nytt«

Bajen kom undan med blotta förskräckelsen, klarade 1–1 inför en besviken rekordpublik och Nanne Bergstrand åkte på en knockoutfotboll i framtidsfotboll över 90 minuter.

Om det här var en unik lyckträff från de jämtländska nykomlingarna? Nja, Graham Potter var lakonisk när han skulle förklara den första halvlekens uppvisning som gav eko i fotbolls-Sverige.

»We played well…«, sa engelsmannen, närmast med i en suck, som om han pratat om vilken halvlek som helst.

Han lät mest imponerad av trycket på läktaren, och ja: det var väl det enda som imponerade med dagens Hammarby.

Och även om visionären Nanne Bergstrand gärna pratade om att hans lag lyfte sig i den andra halvleken och att det gav »en tro på framtiden« så kunde han, som gärna mässar om att Hammarby ska driva utvecklingen i svensk fotboll, utan omsvep erkänna att han fick stå storögd i den första halvleken:

– Det är kul att lära sig något nytt.

Att beställa vatten på en nationalarena

Skärmavbild 2016-04-03 kl. 20.36.43
Foto:JONAS EKSTRÖMER/TT

Katakomberna på den svenska nationalarenan är majestätiskt och ekande stora och enkla att förvilla sig i; något helt annat än det lilla bakrummet på Norrporten Arena i Sundsvall.

Men Joel Cedergren nöjde sig inte med att bara hitta till presskonferensen efter 1–1 mot AIK på Friends Arena. Nej, när han ombads beskriva matchbilden på podiet så lutade han sig in mot micken.

»Ni har inte ett glas vatten här?«, frågade GIF-tränaren bestämt.

Jodå: GIF Sundsvall var här för att ställa krav.

 

I träningsmatchen mot Östersunds FK för två veckor sedan gick GIF Sundsvalls bolltrillande i baklås mot ett högt pressande ÖFK. Giffarna spelade gång på gång fast sig och laget vägrade anpassa sig till matchbilden och lyfta längre bollar in i de oceaner av yta som fanns bakom motståndarbacklinjen.

Nej, det skulle fortsätta rullas från bakplan till varje pris, trots att det inte bet på de högt stående jämtarna. Att övergå till någon form av B-plan verkade ses som en oförlåtlig kapitulering inför seriestarten.

Det fanns en oro för att GIF Sundsvall skulle sidledsspela sig in i eget mål; tillbakatryckta av ett fysiskt, tufft och rutinerat AIK anförda av 25 000 hemmasupportrar.

Den oron sköts bort på tjugo sekunder.

John Guidetti-idé satte tonen

Giffarna lyfte första bollen långt och så fort en studsande allsvensk boll damp ner framför Stefan Silva för första gången så drog han till – från ett avstånd som antagligen bara goda vänner till John Guidetti kan få idén att dra till ifrån.

Nej, AIK skulle inte kunna pressa sönder GIF Sundsvall i matchinledningen utan stockholmarna trycktes – genom bestämt och rakt spel – tillbaka i sina av guldkrav skavande skoskaft redan i minut ett.

Den initiala markeringen om att »vi kan hota i djupled« – den man satt och skrek efter bland all tiki-taka-tourettes mot ÖFK härom veckan – gav utrymme för att sedan förverkliga den grundmurade spelidén från bakplan.

För oj, så det kunde rullas sedan. Det ser inte alltid så vägvinnande ut när en av de centrala mittfältarna lufsar ner och ställer sig i backlinjen och behärskar man bara grunderna i att subtraktion förstår man att Giffarna borde bli undertaliga på innermittfältet. Men på något sätt måste det till synes simpla draget förvilla motståndarna, för precis som under många fjolårsmatcher så ägde Giffarna stundtals det centrala mittfältet där de genom små rappa kombinationer kunde rulla sig fram.

Sigurjonsson var överallt

Runar Mar Sigurjonsson, som ofta sett håglös ut under försäsongen, tände plötsligt till på alla cylindrar och var överallt (han måste ha försökt springa halvvägs till Frankrike) – och i de få luckor som islänningen lämnade öppna droppade den självutnämnde tian Stefan Silva ner och överbelastade i. Den tidigare AIK-aktuelle Silva verkade ha ett och annat att bevisa inför vänner och ovänner i sin gamla hemstad, för nyförvärvet sökte sig hela tiden till boll och agerade stundtals mer som en speluppläggare än en av två anfallare.

När Runar Mar Sigurjonsson till slut satte 1–0 så var det till tonerna av kraftiga burop från hemmapubliken som såg passiva och stillastående AIK-försvarare bli upprullade av pigga GIF-fötter i ständig offensiv rörelse.

Det är AIK som har bestämt att de ska ta hem guldet i höst (en på presskonferensen lurigt flinande Andreas Alm verkar ha vissa synpunkter på ifall man kan bestämma sånt), men det var GIF Sundsvall som var det klart bättre laget i den första halvleken. Där hemmalagets bollrullande var segt och sidledsbaserat och inte sällan följt av en planlös färdballad så var Giffarnas dito dels rappare men också rakare och tydligare.

»Vi visste exakt hur de skulle spela: det är en-två passningar och sedan en lång boll. Och vi har stort förtroende för vår egen spelidé«, sa giganten Runar Mar Sigurjonsson efteråt.

Kunde nypt alla poäng

1–0-skytten tyckte att Giffarna borde tagit alla tre poängen med sig hem och ja: hade bara fått behålla ledningen in i pausvilan – om Naurin inte flaxat bort sig på det alldeles för enkla kvitteringsmålet – så hade chansen till det varit finfin inför en buande hemmapublik.

Visst osade det viss 2–1-katt när rivige Carlos Strandberg fick AIK att växla upp och hur matchotränade alla AIK:s bjässar än var så vägde deras kilon fortsatt oroväckande tungt i offensivt straffområde vid långa inkast och hörnor. Men någon slutforcering blev det aldrig tal om och GIF Sundsvall tog, när allt kommer kring, en välförtjänt bortapoäng på Friends Arena.

Sigurjonsson var inne på det själv efteråt: en poäng mot AIK är förstås bra (»den ger självförtroende till laget«, sa han) – men det kaxiga och icke-kompromissande sättet den togs på än bättre.

Det var någonting med hur Joel Cedergren krävde vatten på presskonferensen efteråt. Någonting i hur han – medan mediakåren väntade på Alm-citat – krävde saker och ting med självklarhet i rösten. Det var som att han bara fullföljde en matchplan, efter att hans spelare gjort spelmässigt anspråk på varenda kvadratmeter av nationalarenans gräs borta mot en av guldfavoriterna.

Ett kompromisslöst GIF Sundsvall är tydligt med hur de har tänkt att ta poäng i år (ganska precis samma sätt som i fjol, fast med fler intressanta spelare) och premiären visade lika tydligt att det kan komma att fungera väldigt bra.