»Erik Löfgren tar selfies med coola rappare« (pilot)

Jag har varit lite upptagen på sistone, då jag förgäves försökt sälja in programserien »Erik Löfgren tar selfies med coola rappare« till TV4 (jag har föreslagit den så kallade ”blanktisdags-sloten”, mellan »Mia på Grötö« och »›Det okända-Magnus‹ på Syltö«).

Det är tänkt att bli ett halvtimmesprogram där ett par stillbilder föreställande mig och en rappare rullar runt i ett lugnare bildspel. Det kommer att bli »slow-tv«, som var så stort ett tag (när alla lokaltidningshus med självaktning hade en minst kamera i ett björnide), fast förstås med en illa dold identitetspolitisk agenda för den flintifierade communityn.

Och visst hade konceptet kanske vissa brister när jag bara hade den här bilden tillsammans med Anderson Paak – från Debaser i vintras! – att visa upp:

Det här är ju, när allt kommer kring, bara en enstaka bild på en ännu relativt oetablerad amerikan och vad som skulle kunna vara ett ägg på vilket någon påsk-ditmålat ett häpet ansikte.

Men nu, efter att jag stannat Sveriges just nu hetaste rappare på centralen???

Nu – när jag flankeras av Silvana Imam och Beatrice Eli!!! – så måste det väl ändå bli av???

»Shhh, nu kommer kameran in

Aah, dom fotar vilken fucking bild«

(Den något lynniga bildkvaliteten hämmas något av att Pirkt.se ingår i en koncern som numera jobbar efter devisen ”Snapchat först”, till skillnad från andra stenålders-mediehus som fortfarande prioriterar läsning i mobil- eller laptop-tappning.)

Det här var jag när jag mötte Silvana vid tunnelbanespåret: när jag med mitt spelade lugn lutade mig över och först berättade hur bra jag tycker att hennes nya album är (”visst är det? hehe”, svarade hon!), innan jag frågade ifall jag fick ta en bild:

11i5yc

Hur lugn som helst: gif-illustrerat av svassande med huvudet och lufttuggande av imaginärt tuggummi.

Och det här var jag efteråt, precis när jag tagit mig utom Silvana-synfältet:

11i60k

Ja, jo: jag upptäckte nyss att man mycket enkelt kan skapa egna reaktions-gifar, en upptäckt som kan bli viktig i Clara Henryfieringen av den här portalen.

 

För att bli en framgångsrik selfie-tagare så krävs det förstås ett visst mått av obryddhet, men det skadar förstås inte om du vuxit upp med rätt förutsättningar och fått med dig ett kulturellt kapital med modersmjölken.

Jag kommer från Sundsvall. Man kan hävda att det är en musikstad där Gatufesten fått klappa ihop och där en av Sveriges bästa konsertlokaler, Spegelsalen i Stadshuset, enbart används som ett förmak till en souvenirshop för folk som vill köpa E4-bro-replikor.

Men man kan säkerligen med fördel argumentera för att ingen annan stad i Sverige rimligtvis kan erbjuda det här evenemanget till tonerna av 345 kronor plus serviceavgift, våren 2016:

IMG_3553.JPG

URBAN HAGBLOM OM ALLT

Stenstaden

Stor intervju om: Transfersuccén   Förväntningarna
 Jocke Nilsson-affären  Mittbacksjakten

Han har aldrig upplevt ett dylikt drag kring klubben, lagbyggandet har hyllats av såväl folk på stan som av kvällstidningar – och inte en medelpadsk kotte snackar oroligt om nedflyttning eller kvalspel inför den allsvenska säsongen.

Men GIF Sundsvalls sportchef oroar sig inte för de upptrissade förväntningarna.

– Nej, det är en del i en utvecklingsprocess. Det är slut på att bara säga ”vi ska hänga kvar”, säger Urban Hagblom.

 

Continue reading

Saknas: aggressivitet och en b-plan

Härom dagen gjorde Östersunds FK klart med ett lån av Jamal Blackman från självaste Chelsea, och efter (förmodat) hårda förhandlingar mellan Daniel Kindberg och Guus Hiddink om vem som skulle stå för kostnaderna för Blackmans lunchkuponger på ”Mr Husman” så kom den väldige Chelsea-målvakten till spel redan mot GIF Sundsvall på lördagen.

Och visst klev ÖFK ut på IP med självbilden hos ett lag som har direkt samröre med Premier League-mästare. Redan i första anfallet skar de – rakt, rappt och bestämt – igenom GIF-försvaret och fixade fram en hörna, och så fort Giffarna skulle försöka rulla ut en inspark så stod de där med en tremannasköld av defensivt pressande anfallare vid offensiv straffområdesgräns.

Det var som om Potter den gråe suttit ner käppen för det gladrullande bollinnehavskollektivet från Sundsvall:

pottergrå

Gästerna låste i princip alla vettiga uppspelsvägar för det på-sängen-tagna hemmalaget, genom att anfallstrean stängde varsin mittback och den droppande quarterback-aspirerande mittfältaren, samtidigt som GIF-ytterbackarna låstes av ÖFK:s frejdiga diton.

De. Skulle. Inte. Få. Passa.

 

Men då GIF Sundsvall av i dag är ett lag som inte verkar ta hänsyn till motstånd, väder, vind eller sunt förnuft så skulle de förstås likafullt – trots den omöjliggörande tremannaskölden – lattja boll från egen straffområdsmåne.

Det var som om det var pojkfotboll vi bevittnade och att Tommy Naurin rent fysiskt inte kunde skyffla iväg en inspark utan var tvungen att passa den till en lagkamrat som tvingades stå den egna straffområdeslinjen. En allsvensk målvakt som brukar ha svårt att placera insparkar inom de två sidlinjernas bredd får Manuel Neuer att se ut som en fegis i spelet med boll.

Dagens vägran att frångå det invanda arbetssättet var inte konsekvens – det var tiki-taka-tourettes.

Det var, om vi ska försöka ta Gandalf-liknelsen i land, en nyallsvenskt frustande jämtländsk drake som pressade på med eldsvådor ur näbbpartiet – varpå Sam och Frodo bestämde sig för att ställa sig och knacka en boll mellan varandra.

Jag vet inte hur pass känsliga eldflammande drakar är i ”utrymmet bakom” – men det stod ganska omgående klart att det var där, i ytan bakom trebackslinjen, man kunde såra det extremhögt pressande ÖFK-laget.

Det finns ingenting härligare som mittback än att få stå högt upp i banan och alltid kunna ha blicken framåt; utan att behöva oroa sig över vad som händer på de hundratals tomma kvadratmetrarna bakom en. Så var det för ÖFK-trean idag: de kunde trycka upp linjen kaxigt högt och sedan bara stå, ty djupledshoten, ja, till och med hoten om djupledshoten var i det närmaste obefintliga hos ett tafatt och tempolöst bollrullande GIF-lag. Det är knappast ens en åsikt att man måste tvinga högt stående försvarare att få jobba felvända, utan fakta. Och de få gånger som bollarna skickades in på halvvinst och förlust bakom eller vid sidan om den spretiga och yviga ÖFK-backlinjen så hände åtminstone någonting; bland annat då Stefan Silva serverades halvöppet mål vid matchens första enkla Dibba-lyftning.

Många lag i allsvenskan kommer straffa Östersund i dessa uppenbara defensiva luckor, via rakt, enkelt och delvis luftburet spel. Men inte GIF Sundsvall.

Nej, Giffarna tyckte nyckeln för att överlista gästernas ockerhöga press var att få mer boll till Lars Krogh Gerson som spelfördelande sisteman vid egen straffområdesgräns.

Fan: mittbacken Dennis Widgren var vid ett tillfälle så lugn och trygg att han nickade en boll hem mot det egna ÖFK-målet, något som egentligen är förbjudet enligt klubbens stadgar sedan den 24 oktober 2010 (den så kallade ”Klyktattar-paragrafen”).

 

Det var de offensiva problemen, det: den till synes fullkomliga bristen på en b-plan.

Defensivt så saknades det – precis som i fjol – en portion aggressivitet av alarmerande stora mått. För nej: det var inte på ett individuellt plan så att ”han verkar inte på hugget” eller ”han är inte på tårna” – utan det var ett kollektivt problem. Precis som i fjol. GIF Sundsvall som lag och som enhet är inte aggressivt i det defensiva presspelet.

Det var en pinsamt märkbar skillnad i hur ÖFK-spelarna gick in i press och hur GIF-spelarna gjorde det. De rödsvarta tog fyra-fem maxsnabba steg in mot bollhållaren som pressades och stressades till misstag – medan de blåklädda mest joggade på behagligt avstånd, utan att på allvar ställa frågor och tvinga fram ett ihoprafsat svar.

Det saknades en kollektiv aggressivitet, precis som i fjol. Det är bara att titta på i stort sett vilket ÖFK-anfall som helst; men enklast vid 0–1-målet och 0–2-målet.

Man har tid att måtta mot GIF Sundsvall, man har tid att vrida och vända och tänka, som på 0–1, när Alex Dyer satte pannan till efter ett metodiskt anfall där inläggaren fick lägga bollen till rätta samtidigt som Eric Larsson halv-lufsade ut till straffområdeslinjen. Och man har uppenbarligen också tid att dribbla mot GIF Sundsvall, som vid 0–2, då det såg ut som att Saman Ghoddos lirade gårdsfotboll mot sina småkusiner.

Jag minns att jag frågade Joel Cedergren om ”bristen på aggressivitet” i försvarsspelet i fjol, men att han inte kände igen sig i bilden.

willhm

Men den kollektiva aggressivitetsbristen är där för alla att se, i vartenda GIF-lufsande in i en situationer. Ibland lufsade en för dagen mer än lovligt sävlig Lars Krogh Gerson (som hade för-sävligande långkalsonger på sig!) några meter upp mot bollhållaren, helt menlöst, för att istället hamna efter när bollen i nästa skede spelats förbi honom. 

Det var kanske kul för, ehm, ifrågasatte Smajl Suljevic att se hetast och piggast ut av innermittfälarna idag (hans fina högerfot fick visa upp sig sista tio), men det faktumet är knappast lugnande för gemene GIF-supporter.

 

Man får liksom kisa med hela anletet när man försöker utkristallisera en formation hos de nyallsvenska jämtarna, men ska man försöka sätta siffror på det får man likna det vid en 5-2-3-formation defensivt och nästan något så bisarrt som en 3-2-5-rackare vid bollinnehav.

(Ja, 3-2-5 låter som något man kan unna sig att spela med tjugo säsonger in i ett Football Manager-spel, när ens lag blivit för bra – men det såg relativt naturligt ut när Potters mannar etablerat bollinnehav och deras wingbacks, engelska för ”frejdiga ytterbackar”, ställde sig vid offensiv offside-linje och hotade.)

Det var spännande, det var trevligt att titta på och det var frejdigt och energifyllt. Den kommer säkert slå bakut ett par gånger under säsongen, den offensiva taktiken, och lag kommer garanterat kunna hitta stora luckor i deras man-man-överlämningar – men i det prestigefyllda Norrlandsderbyt fungerade allt prickfritt.

Mot detta stod ett rakt gammalt 4-4-2-GIF – men helt utan det som ett rakt 4-4-2-GIF har brukat stått för. Inga centrala bollvinster, inga duellsmällar och ingen som helst rakhet i spelet. Mittfältet underpresterade rakt igenom och Stefan Silva verkar mest jogga omkring och undra var den där bekväma nummer tio-ytan (som kanske fanns i superettan) har tagit vägen mot allsvenskt motstånd.

(Högerfotade Sebastian Rajalaksos inläggsstinna inhopp på högerflanken får mig att vilja utbrista att ”DET FINNS EN FÖRDEL MED RÄTTFOTADE YTTRAR!!!”, men det får man väl inte säga i det här landskapet.)

Nej, det här var inget spelmässigt besked man ville tugga i sig med två veckor kvar till seriestart borta mot AIK.

Och då har vi inte ens börjat tala om de truppmässiga bryderierna.

ÖFK ägnade slutkvarten åt att slänga in superettanstjärnor som Michael Omoh och Jamie Hopcutt, medan den tilltänkta storebrodern kastade in Erik Granat och Peter Wilson.

Det upphaussade GIF Sundsvall är en enda liten lårsträckning i centrallinjen ifrån att starta med endera Stefan Ålander eller Smajl Suljevic i allsvenskan. Jag gillar Robin Tranberg, men jag tror att han kommer mycket bättre till pass som innermittfältare än som felfotad mittback. För oj, vad högerfotade Tranberg blir felfotad som breddande vänstermittback; precis som vänsterfotade Joakim Nilsson blev till höger i fjol. Varberg-förvärvet skulle, i den… inte bästa världen, men i en helt okej värld, utmana en till synes mätt Runar Sigurjonsson om de två mittfältsplatserna.

Genrepet mot VPS Vasa nästa vecka lär inte lugna någon, oavsett utfall, då man måste vara Uutiset-programledare för att ha koll på värdemätandet.

Det här var testet, kamrater. Och det gick då sannerligen inget vidare.

Starka scener från Uppdrag Granskning

moneymoney

I gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning lyckades SVT:s reportrar kartlägga delar av det svenska skattefifflandet; hur redan ockerförmögna grevar, baroner och godsägare fuskat undan miljarder svenska skattekronor genom att placera dem i skatteparadis utomlands.

Skickligt och rigoröst grävande från prisbelönta ledde till avslöjandet,  men för att komma till kärnan av granskningsresultatet – de roligaste scenerna i gifar!!! – behövs att någon plockar upp stafettpinnen.

Pirkt.se:s icke-prisvinnande (inte en enda nominering i någon av årets alla oräkneliga medietävlingar! Noll! Det borde ju vara omöjligt! Alla publikationer som når utanför den ansvarige utgivarens släktträd får väl nån nominering!!!) digitalgynnare Erik Löfgren har sammanställt de starkaste skattesmitarscener som synts i svensk teve på länge.

 

Stark scen nummer 1:

Förre kabinettssekreteraren Frank Belfrage springer i trapp.

Diplomaten Frank Belfrage var mellan 2006 och 2014 utrikesminister Carl Bildts högra näve,  i egenskap av kabinettssekreterare.

(Märklig slump i en meritokrati som vår: även Frankie Boys farbror, Leif Belfrage, var kabinettssekreterare!!!)

Samtidigt som han var näst högsta höns på utrikesdepartementet, efter Bildt, hade han en obeskattad förmögenhet (oklart hur stor: men, ehm, jag tillåter mig att gissa på stor!!!) utomlands. En förmögenhet som han sedermera – i egenskap av ekonomisk brottsling – självklart tilläts plocka hem utan något som helst straff, tack vare Skatteverkets ”självrättelser”; en smidig tjänst för den fuck-up som råkar glömma att hen har 190 miljoner liggandes på ett bankkonto utomlands.

Men visst: även om han inte kommer att straffas i rätten för sitt olagliga skattesmitande så… ja, det ser ju kanske inte så bra ut, vilket Frank Belfrage verkar inse när han får Uppdrag Gransknings filmteam i hälarna.

Så här såg det ut när Frank Belfrage, med en frågvis journalist i hasorna, småspringer upp för trappen, tittar upp och får syn på en tv-kamera – och ökar farten:

10z8ye

En prisvinnande digitalgynnare hade lagt in en Benny Hill-slinga här, men gifen visar oss den snabba och nervösa +++++-titten mot kameran innan han susar vidare uppåt, som om han inte gjort annat än stått på StairMastern i utrikesdepartementets gym.

Vi måste titta närmre på den blicken – den halvsekunden av rent ögonförmedlad skräck som säkerligen gick förbi många SVT-tittare när den flimrade förbi:

freddebelf1

Nu är jag ingen skräckfilmsexpert, men jag tror inte att man kan skådis-casta sig till den där helt genuint vettskrämda uppsynen.

belf

Frank Belfrage har mjuka, väna och oförstörda ögon på andra bilder – men här är det som att hela hans själ lämnar honom genom ögonvitorna; som om den liksom smyger ut, likt Belfrage-polletter ur det svenska skattesystemet.

belf2

En sämre digitalgynnare hade beskurit den här ögonbilden mer rektangulärt – men då får man inte med den lille, lille, men ack så viktige polospelaren på kepsen.

Det här borde vara omslagsbilden till Uppdrag Gransknings lysande granskning över skattesmitarna: en vettskrämd, polospelar-kepsprydd borgerlighet vars vettskrämda ögon ser sin sista folklighetsförankring skjutas i sank av en tv-lins.

 

Stark scen nummer 2:

Skattejuristen Staffan Andersson kör paraplytricket.

Det finns inget ”jag” i ”aggressiv skatteplanering”, det är ett gammalt talessätt som många Handels-studenter broderat på diverse väggbonader.

Det är en laginsats begå skattebrott och fiffla undan skattemiljoner, för att sedan smidigt och helt utan påföljder föra tillbaka pengarna till Sverige med Skatteverkets goda minne. Det behövs flera olika roller i laget, bland annat en skicklig skattejurist – som Staffan Andersson.

Staffan har inte bara hjälpt skattesmitare – det är ju liksom hans jobb, det kan man väl inte klandras för!!! – men han har också, mitt under Uppdrag Gransknings kartläggning, försökt gömma undan uppgifter kring sina mest celebra klienter.

Han har gjort det genom att mejla Skatteverket och, med hjälp av det naturliga självförtroende man finner hos äldre män med grånad Östermalms-frisyr och scarf, bara be dem att fixa bort uppgifterna åt honom.

När dylikt uppdagas av en grävande journalist så kommer denna antagligen att söka upp dig, hur väl du än försöker springa iväg och gömma dig. Och när den grävande journalisten dyker upp, mitt på den regniga gatan, så har du i princip bara två val.

Du kan svara på reporterns frågor – eller välja att göra paraplytricket:

10z94m

Staffan Andersson valde det senare. Och med vilken elegans sedan. Titta på sidovinkeln han direkt slår an med en nätt piruett på paraflax-handtaget, men titta framföra allt på hur behärskat han sedan lyfter på paraplykanten så sakteliga, centimeter för centimeter, som för att på ett närmast övertydligt sätt bevisa att det är han som sätter själva ramarna för intervjun.

Jag vet inte hur många Paul Ronge-kurser man måste ha gått för att till fullo behärska paraplytricket och via en enkel handledssnärt kunna få en Uppdrag Granskning-reporter kröka på ryggen för att försöka ta sig runt den vatten- och frågeavstötande skyddsvallen.

För vad svarar man egentligen när någon frågar varför man hjälpt och försökt skydda en redan ohyggligt välbärgad grevinna eller godsägare från att rättmätigt betala sin skatt? Man svarar med den här perfekta skattesmitar-svars-gifen:

10z95q

”Men du har ju…”, försöker reportern:

10z95q

”Tittarna undrar…”

10z95q

”Du måste kunna svara på…”

10z95q

Paraplytricket ter sig som ett ”stjärnstopp” för ifrågasatta skattejurister.

 

Det om det.

Sju miljarder svenska skattekronor årligen (pengar som räckt till att anställa 19 000 undersköterskor) har gömts undan av brottslingar (allt från organiserade yrkeskriminella till slentrian-rikemans-kriminella), som alla bjudits tillbaka med öppna armar av en försnillad, näbbdragen stat som inte drar sig för att ankelskaka fattiga stackare på eventuellt tveksamt utbetalda sjukförsäkrings-tusenlappar, men som kan se mellan tassarna med systematiskt olagliga miljonruljanser ut ur landet.

Och vi fick förstås ingen dömd, inga svar – men ett par användbara gifar.

Har schamanismen gått för långt?

Jag ogillar att komma med kritik mot sportjournalistik, speciellt när någon verkligen försöker gå på djupet inom något ämne.

Men: jag kan inte komma ifrån att jag tycker att Expressen missade grejen när de grävde i den idrottsliga schaman-djungeln för att kartlägga vilka inom den svenska idrottspsykologin som baserar sina teorier på evidens, rutin, känsla, astrologi eller allmän Mia Thörnblom-pepp.

Det är klart att det kommer att trätas lite, mellan de olika grupperna, och det är klart att det kanske inte finns någon medicinsk evidens för alla hästmoderkakor som smörjs på onda fotbollsstjärnebaksidor heller. Det är en snårig djungel det där och kanske stakade Jonas Olsson hem det där VM-guldet med krampande triceps – som Giffarnas mentale tränare Stig Wiklund hela tiden tjatade om – på rent mumbo-jumbo, men jag antar att hans guldmedalj skiner lika blankt i prisskåpet för det.

Men det fanns något där, i den granskningen, nämligen detta närmast kusliga faktum; att det här är U21-förbundskaptenen Håkan Ericson:

abudhabi

… och att det här är hans mentor/schaman/spirituella guide:

lasseeric

Det här är ju Håkan Ericson själv, körd genom en sån populär ”gör mig till en gamling”-app.

Frågor borde ha ställts kring hur långt det spirituella har tillåtits gå i vårt samhälle. Ifall det kan vara så att vi, som mjuggskrattat och sett ner på ”Det okända” i  TV4+, helt gått miste om en utvecklingen? Att vi missat att schamanismen, genom diverse ockulta mässor runtom i våra hockeylador, växt sig så stark att en spirituell svensk förbundskapten kan styras av en framtida version av sig själv???

Är det bara jag som ser hur kusligt likt det är???

Jag testade att köra mig själv genom en sån app, för att åldra mig något tjugotal år:

jaggammal

Och ja: jag ser ut som en garvad Superettan-räv, en trött gammal mittback som i ett decennium pekats ut i olika inför-match-video-analyser i samband med budskapet att ”vi måste utnyttja utrymmet bakom” (och som senare gick vidare till att bli en lite rasistisk gympalärare), men det är inte lika likt!!!; inte som Håkan och dennes äldre replika till idrottspsykolog.

 

På samma sportjournalistiska tema: min gode vän och kollega Per Bohman, mannen med media-Sveriges krispigaste bylinebild, har begått tyck och analys om och kring GIF Sundsvall och ni som skaffade ett Sportbladet Plus-abonnemang senast det GIF-begav sig (en succétext som sålt i paritet med artiklar om dagisbarn med magrutor!!!) kan med gott samvete klicka er in. Ni som sade upp ert Plus-abonnemang så fort GIF-röken lagt sig senast kan väl med lika gott samvete Plus-registrera någon morförälder för den goda sakens skull.

Tur det ska spelas totalfotboll

Skärmavbild 2016-03-14 kl. 00.30.43
Foto: Anders Thorsell.

Det är en märklig känsla, att behöva vara lite orolig efter något så unikt som en seger hemma mot Gefle. Att behöva skruva på sig och rynka pannan en aning efter att ens lag luggat Johan Oremo på samtliga träningsmatchpoäng.

Men det har ju utvecklats till en synnerligen märklig GIF-försäsong, det här, med föreslagna Urban-adlingar och plötsliga hyllningsalster i riksmedia. En har haft väldigt svårt att förstå sig på vilken kravbild det är som gäller i år; som vore man en vit vägg inne på GIF-kansliet som var och varannan allsvenskt intresserad kotte velat krita dit diverse superlativ på.

Och, ja, jo, lördagens 3–2-seger till trots: en kan ju inte undgå att känna en viss oro kring att GIF Sundsvall plötsligt står där med en mittfältare och en halvtidsekonom i mittbackslåset, med knappa tre veckor till allsvensk premiär.

Det var ju inte så här det skulle se ut eller kännas, när de Per Bohman-utdelade Sportbladet-plussen haglade över Urban för några veckor sedan.

Hur man än vrider och vänder på GIF-truppen så kommer antingen mittfältaren Robin Tranberg – som verkar allkompetent men som i ett par rena mittbackssituationer sett en aning ovan ut – eller den halvt pensionerade Stefan Ålander att spela från start intill Marcus Danielsson på Friends Arena i premiären.

Och inte bara det, inte i väntan på att någon skadad stackare till mittback ska återvända, utan över hela våren kommer det se ut så: Ålander eller Tranberg intill en Marcus Danielsson som hela Medelpads schaman-uppbåd bör fokusera sina besvärjelser över för att hålla frisk.

Säsongen 2010 räckte det för en menlös egen produkt till fjärdemittback att kunna åka buss och skriva blogg, men det var en säsong då inte en enda mittback gjorde illa så mycket som en tånagel. I år sitter en inte ens myndig Filip Tägtström där som fjärdealternativ och även om pojklandslagsbacken lär ha trumfat mig som fotbollsspelare innan han han börjat spelat elvamanna så känns det förstås inte helt optimalt att han redan nu är en av bara tre egentliga mittbackar i en allsvensk a-trupp.

Det är tur att det kanske inte behövs försvaras så mycket, den här säsongen. På många andra sätt än det totalfotbollsvurmande sättet kan man väl inte tolka det här Sundsvalls Tidnings-citatet från nedflyttade Tranberg???

Skärmavbild 2016-03-14 kl. 00.24.54

Kanske. Inte. Med. I. Alla. Anfall.

(Men nästan.)

Ryktet: Kungen presenterar Joakim Nilsson-ersättaren

Det ryktas just nu på hovbacken att Kung XVI Gustaf ska stå för något av en kupp på förmiddagens konselj.

I stället för att bara presentera namnet på den nyfödde prinsen så väntas kungen också ta tillfället i akt och presentera namnet på Joakim Nilssons ersättare i GIF-försvaret. Den här bilden ska ha läckt ut till en redaktionsmedlem på Svensk Damtidning, som dock valt att inte publicera:

konselj

Rykten som florerar gör också gällande att GIF Sundsvalls sportchef Urban Hagblom kan komma att adlas i samband med dagens ceremoni, men inte heller dessa uppgifter är bekräftade av hovet. Hagblom har stått i den adliga successionsordningen sedan hashtaggen #AdlaUrban fick viral spridning på mikrobloggen Twitter.

 

johant
Erik T Lindwall
Hovreporter