Vill inte komma från nån annanstans

Jag är nu en sån som lyfter på huvar, fyller på spolarvätska och »åker hem över jul«.

 

Det var nästan så att jag var tvungen att leta fram GPS:en för att inte susa förbi min hemstad. Den nya E4-bron försöker lura en att brassa vidare mot Haparanda, rakt förbi Sundsvall, utan att behöva skänka Norrlands Huvudstad så mycket som en förbipasserande blick.

Kanske är det det folk har gjort, susat förbi, för när jag tillsammans med min farmor tog en sen liten juleklappslov genom stadskärnan så var det tydligt att än fler butiker fått klappa igen sedan jag var hemma sist. Min ömma farmoder fick nästan något vattnigt i blick när vi passerade det som tidigare var Systembolaget; en jättelokal som nu var fördragen med ett Inn-galleria-grönt skynke.

Men en skylt lyste stark i det ihopklappade butiksmörkret: SpecSavers nya gröna neonrackare, intill det som förut var McDonalds (innan de också flydde stadskärnan). Sundsvall stärker därmed – i och med brilljättens utbredning – sin ställning som norra Europas allra optikertätaste stad.

sundsvall

(Sundsvalls kommuns PR-avdelning; jag är här över annandagen. Hör av er.)

(Jag har ännu inte hunnit kolla ifall staden fortfarande också är i Europa-topp när det gäller frisör-per-gathörns-capita. Jag har, av naturliga skäl, tappat kollen på frisörutbuden.)

Kalasläggslistan och Kasslerlistan, vecka 50:

Skärmavbild 2015-11-11 kl. 14.55.06

1. Arsenij Yatseniuk (NY)

Det viktigaste för en politisk ledare idag är, av medierapporteringen att döma, att vara statsmannamässig. Fatta hur dumma beslut du vill – bara du utstrålar lugn och stabilitet och samtidigt uttrycker dig väl.

Det är dock ett svårt, mångtydigt begrepp som är svårt att behärska. Och jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt fått hade grepp om begreppet »statsmannamässighet« – innan jag såg scenerna från det ukrainska parlamentet i förra veckan.

Det går inte sällan vilt till i det ukrainska parlamentet (där bara 50 av 423 ledamöter är kvinnor) och fullskaligt vevande bryter då och då ut, senast i fredags.

Det här slagsmålet var dock kanske inte hundraprocentigt förgäves, om man får uttrycka sig så; för det gav världen ett klart och tydligt praktexempel på hur man agerar statsmannamässigt.

Titta bara på hur premiärministern Arsenij Jatsenjuk hanterar den här statsmannamässigt prövande situationen, då meningsmotståndaren Oleh Barna helt sonika kliver fram och utsätter honom för…

skrevlyft

… ett utomparlamentariskt skrevgrepp.

Titta på det behärskade lugnet, hur han alls inte paniskt klamrar sig fast, utan bara låter näven tryggt vila kvar på talarstolskarmen, hur han bibehåller sin rosbukett i näven och hur hans ansiktsuttryck är rakt igenom oförändrat.

Till och med hans sköte verkar, till och med vid fysiskt angrepp, besitta ett statsmannamässigt lugn. Som vore han en eunuck; helt oberörd av att någon greppat tag om ens Ken-släta underrede.

I tider som dessa, när det viktigaste av allt är att en statsman kan hantera ett skrevgrepp på ett värdigt sätt, så är Arsenij Jatsenjuk världens just nu kanske bästa ledare.

(Det här är nog min nya favorit-gif. Den tidigare ettan?

Den som blev aktuell när anfallaren Dieumerci Mbokani blev klar för Premier League-klubben Norwich i somras. Den på när Mbokani besökte ett nöjesfält med sin dåvarande klubb Anderlecht och bara skulle klappa om lagkamraten Steven Defour innan Fritt Fall-avfärden:

qe6qv

Den.)

 

2. Urban Hagblom (ÅT)

Som sagt: det svänger snabbt i dessa listsammanhang.

Det ska det göra. Pirkt.se har som mål att till 2018 vara Sveriges allra yvigaste medieportal.

Medan naiva nykomlingar nafsade åt sig superettanjokrarna, satt Urban Hagblom lugn i båten på väg till Amerikat; viss om en bättre GIF-framtid. En var ju oroad över att den norpade halvmiljonen skulle bakbinda honom, men icke: Hagblom fjättrade sig lös ur bojorna, tog sikte på Gustav Adolf-statyn och vrålade ut det glada budskapet till de jublande, medelpadska massorna:

Stenstaden

En 25-ytter som under sin senaste allsvenska säsong, 2014, gjorde åtta mål och två assist väljer GIF Sundsvall när han ska vända hem från USA. Hans HBK-ytterkollega från 2014, Johan Blomberg, valde AIK när han skulle lämna Halland. Jag säger inte att Kristinn Steindorsson är av exakt Johan Blomberg-snitt, men av mina minnesbilder att döma är han då banne mig inte långt ifrån.

Hade han valt en inom-allsvensk flytt efter 2014 (och inte mjuggsmygit iväg till Columbus Crew) tror jag att Steindorsson varit i en klart större och mer resursstark allsvensk klubb än GIF Sundsvall idag.

Den här tass-sittningen (sportchefssvenska för att sitta på tassarna och bida sin tid, medan andra går bort sig på Simon Skrabb-lån och Moses Ogbu-kontrakt) har Urban Hagblom genomfört exemplariskt.

Nu inväntar vi först och främst bara en… Maic Sema?

(Om inte Urban Hagblom redan gjort klart med Benny Mattsson så hade jag, sett till Hagbloms högform, inte blivit förvånad om han plockat in en Chelsea-sparkad José Mourinho till Giffarnas U19-lag.)

 

3. Serena Williams (NY)

Första kvinna på över 30 år att få motta Sports Illustrateds pris som årets idrottare.

serre

»When I first started playing tennis, women weren’t really encouraged to play sports let alone excel in sports. So my hope by winning this award I can inspire many many more women to stand right here on this podium and accept another Sportsperson of the Year award. Yes, ladies, it can be done.«

 

4. »Korrespondenterna« (NY)

Inte en resurs får stå outnyttjad i dagens samhälle. Inte en plogbil får stå och vänta på (den för kommunens budget förhoppningsvis obefintliga) snön och inte en korrespondent får stå och vänta på nästa utländska skandal.

Det första är förstås Lean Production-idioti som garanterat kommer att leda till snökaos när Kung Bore väl går lös, men det andra har visat sig fungera ypperligt; nämligen att låta sina korrespondenter göra längre reportage, mellan de rappa nyhetsjobben, och samla dessa reportage under en gemensam, temabaserad flagg.

SVT hade ju kunnat sätta sina väntande utrikeskorrespondenter på att slänga ihop roliga listor till Edit.se på fritiden, men valde att låta dessa göra djuplodande reportage istället.

I och med det senaste, om vithetsnormen som får asiater att plastikoperera sig, är säsongen slut och har ni missat alla tio så har ni här fem bildande och välproducerade timmar.

(Det verkar som ett enkelt koncept, det här att låta korrespondenter göra ett program tillsammans, men minns ni hur kapitalt TV4 misslyckades när de försökte lansera en kopia??? Jag såg bara ett första avsnitt, men där hade de tolkat Korrespondenternas succékoncept som att folk ville se vad korrespondenterna hade för sig på fritiden. Det var, om jag inte missminner mig, en halvtimmes teveprogram där utrikeskorrespondenten Stefan Borg satt och sov i ett framsäte under en reportageresa.

Programmet lades ner ganska snabbt, tror jag, då allmänintresset för en sovdreglande Stefan Borg visade sig svagt.)

 

5. »Den dag jag blir fri« (NY)

 Vad är det här??? Kulturnyheterna???

Nej, men väl en sajt vars ängslige chefredaktör tar varje chans att betona att han läst en ny bok!!!

Och Lawen Mohtadis »Den dag jag blir fri«, om Katarina Taikons liv och kamp för romernas villkor, rekommenderas till samtliga, speciellt i dessa tider när frågan om vilka välfärdsstaten finns till för (och vilka som tvunget måste stå utanför den; endera på våra gator eller utanför våra stängda broar) anses högaktuell.

Branded Content i samarbete med Natur&Kultur: Den kostade typ bara 70 kronor också.

 

kassler

1. Stefan Löfven (ÅT)

Skärmavbild 2015-12-17 kl. 18.19.35

Keeps on rockin’ in the ID-kontrollerande och asylrättsförsvårande pissworld.

 

2. Dagens Nyheter (NY)


Jag reagerade på Sundsvalls-hatet – redan i betyget. Jag menar: en tvåa på en juleskiva med Yohio??? Sedan eskalerar det snabbt och Dagens Nyheter visar än en gång upp sitt närmast äckligt Stockholmscentrerade tryne.

Men jag ska säga dig en sak, DN-recensent Nichlas Ringskog Ferrada-Noli, att om jag skulle få beskriva min hemstad i en enda mening så vore det »en magisk, märklig zon«!!!

 

3. Jonathan Hedström (NY)

Det är, som jag förstått det, många problemfaktorer man skulle kunna peka på inom svensk hockey för stunden.

Faktumet att i princip alla hockeyspelare som kan ta ett bakåtskär utan att snubbla till nu lämnar Sverige för KHL, NHL eller Schweiz är ett. Ett faktum som gör att publiken inte är villiga att betala de uppskruvade entrépengarna vilket i sin tur ger SHL-klubbarna mindre handlingsutrymme att betala 350 000 kronor i månaden för att leasa en Pavel Rosa-typ när det kniper inför en stundande kvalserie.

Men det finns också annan problematik med dagens hockey, en som den gamle Timrå IK-profilen Jonathan Hedström belyser.

Problematiken att inga spelare längre vrålar »fitta« efter varandra inför teve-kamerorna:

jonte

Det är vad hockeyn behöver. Fler ”klassiker” (ST-reds anm.).

 

4. Pirkt.se (4)

Jag började härom dagen med att försöka sammanställa den här portalens kalenderår i en årslista (här är fjolårets) och framme i april måste jag nog tyvärr konstatera att inte heller 2015 varit Pirkt.se:s år.

Redaktionsledningen brainstormmindmappar (en term ledningen fick lära sig av en pigg strategikonsult mot 60 000 kronor F-skatt på faktura) nu för fullt för att lösa upp dessa kreativa knutar inför 2016.

 

5. Magnus Johansson (NY)

mange1

När det gäller vissa saker tycker att man får stå vid sitt ord. Jag tycker inte att ens ord ska vara avgörande om en man ska ses som skyldig i våldtäktsfall, som Jesper »Det spelar ingen roll om man är dömd om man inte anser sig skyldig« Hussfelt verkar tycka, men jag tycker att om man har sagt att man ska sluta med en idrott så får man ta och sluta.

Magnus Johansson sa ju att han skulle sluta, i både Linköping och Tre Kronor, efter uppskattningsvis tjugoåtta säsonger i vardera lag. Han fick uppvaktning, hela uppslag i tidningarna, säkerligen en och annan gräddbakelse på pensionsdagen.

Och vad ser man, när Tre Kronor ska till att möta Ryssland i Meca Hockeyrace Cup i kväll?

Jo, Magnus Johanssons näbblika anlete i en Tre Kronor-skrud igen:

mattejo

Han försöker gömma sig under pseudonymen »Johan Sundström från Frölunda« och verkar ha blåst hela Marie Lehmann-Sverige, men mig lurar han inte.

Jag är en antenn

 Jag vet inte vad det berodde på.

Det kanske var på grund av att jag hade stått ensam och försökt se o-ensam ut i halvannan timme innan Alkberg klev på scenen, i en gles teaterpublik (så gles att det var omöjligt att smälta in eller ens försöka gömma sig!) bestående av uteslutande snygga reklamare och att jag därför längtade efter något att svepas iväg av.

(Hur går det ens till som så att ett musikliv som ägnats åt att besjunga vedermödorna för en blekfet, norrbottnisk och ofta luspank gubbe enkom appellerar till en Stockholms snyggaste, mest moderiktiga PR-bolagsmellanchefer???)

(På allvar: den modemässiga medvetenheten hos den minst medvetne besökaren på fredagens Alkberg-spelning på Orionteatern var ändå högre än den mest medvetne individen i Norrland.)

Men helvete, vad jag sveptes iväg när »Tjugonde« mullrade igång.

Jag var inte längre en missanpassad, ensam stackare.

Jag var en svävigt dansande och blundande Ann Petrén, och jag förblev det i omkring en timme.

Den senaste skivan gjorde sig precis så bra som man kunnat förvänta sig, samtidigt som låtar som »Nere På Parkeringen« basgångsbankade sig in i ryggraden på ett nytt sätt. Inte ens Jan Björklund själv skulle, ens med hjälp av videoanalys i efterhand, hade lyckats höra sitt eget namn under »Dementorerna« där det kändes som att Orionteaterns varje beståndsdel vibrerade i ett enda mullrande.

 

Nånting sände och jag tog emot,
en melodi, eller en ackordföljd,
ord som vibrera i mig:
Jag är en antenn


Gå och se Mattias Alkberg framföra »Personer« om ni får chansen.

Kalasläggslistan och Kasslerlistan, vecka 49:

Skärmavbild 2015-11-11 kl. 14.55.06

1. M.I.A (NY)

queen

Sent omsider kan M.I.A. ha gjort en av hela årets tyngsta låtar.

(Kanske ska portalen försöka summera 2015 i ett antal tunga spår innan årsskiftet??? Det känns som att koncernen på något sätt borde försöka nyttja faktumet att dess chefredaktör sitter på ett Tomas Andersson-Wij-hårfäste.)

 

2. »Master of None« (NY)

masterofnone

Jag har loopat runt på ett antal komediserier under ett par år nu. The Office, Parks & Rec, Seinfeld, Always Sunny in Philadelphia, 30 Rock, framför allt, utan inbördes ordning.

Härom veckan gav jag två nya komediserier chansen. Netflixs »Master of None« med och av Aziz Anzari samt HBO:s »Difficult People«, som Amy Poehler ska ha haft minst en tass med på. Efter ett par avsnitt av båda tittade jag och Tilde på varandra och rynkade lätt på våra varsina näspartier. »Njaaaa«, tyckte vi, varpå jag kom med en snabb, icke-underbyggd spaning (den så kallade Slavoj Žižek-veven???):

Alla komediserier jag någonsin verkligen omfamnat med skojhull och skämthår har cirkulerat kring en fast punkt. The Office: kontor, Parks & Rec: parkförvaltning, Seinfeld: fast kompisgäng i lägenhet, Always Sunny: bar, 30 Rock: tv-studio. »Det kanske behövs en fast punkt för att få en komediserie att flyga«, sa jag, »för att roliga situationer ska uppstå utan att kännas krystade«.

Men jag hade fel. Efter några avsnitt till stod det klart att »Master of None« flyger ändå (tänk: i och med detta öppnar sig också en helt ny värld för mig – den lokal-obundna komedivärlden!). Den är dels lågmält rolig på det där härligt verklighetsnära sättet, men för den intellektuellt enkelspårige är det också stundtals tänkvärt.

Så unna dig några avsnitt, vetja:

treat

 

3. Gäddan (NY)

Det här är nördig branschkunskap att sitta på, men vad få vet är att Tryckfrihetsförordningen fick ett tillägg så sent som på 2000-talet. Ett tillägg som skulle göra det svårare för hockeyjournalister att titulera alla spelare de gillar med epitetet »Kung«. Hockeyjournalistförbundet bestred förstås förslaget och bedrev sedan en så intensiv motkampanj – »varför ska man inte få kalla någon för KUNG om han ÄR KUNG???« – att tillägget efter bara några månader var tvunget att förändras. Till tillägget lades då den så kallade »Kung Henke-klausulen« som möjliggör för hockeyjournalister att få ut sin bubblande rojalistvurm på åtminstone ett objekt: New York Rangers målvaktsstjärna Henrik »Kung Henke« Lundqvist.

Enligt klausulen behöver svenska hockeyjournalister inte längre skriva citationstecken kring egennamnet Kung Henke (»varför skulle vi göra det??? Han ÄR ju KUNG och han ÄR ju Henke!!!«). Den här klausulen har landets hockeyjournalistkår dragit skoningslös nytta av under de senaste fem åren (inte ett citationstecken har spillts i onödan!), men nu verkar även boxningen något överraskande ha lyckats få igenom en egen klausul.

I veckan lyckades svensken Adrian Granat plytträffa någon så hårt i tungviktsringen att han vann på knock-out, vilket ledde till den här ingressen:

Skärmavbild 2015-12-05 kl. 23.58.32

Är det här det märkligaste användandet av ett citatteckenlöst smeknamn någonsin? 120 kilos-Gäddan??? Eller är det bara så att man, via »Kung Henke-klausulen« vant sig vid den bisarrt märkliga hanteringen kring Henrik Lundqvist?

(Eller ligger det rent rasbiologiska orsaker bakom? Är Adrian Granat en mutant som bara delvis är människa och delvis gädda? Mänsklig kropp, mänskligt ansikte – men gäddnäbb??? I så fall ber jag om ursäkt.)

 

4. Mårten Schultz (NY)

Det är inte lätt att göra juridik sexigt. Speciellt inte i dessa dagar, då juridiken förbises av närmast samtliga riksdagspartier när det är dags att lägga fram lagförslag.

(Att ta hänsyn till juridiken när man ska föreslå lagar är, som jag förstått det, det nya Att Använda Bilbälte När Man Åker Buss.)

Men juristen Mårten Schultz försöker åtminstone göra sitt för att återinförliva någon form av sex appeal till det juridiska.

Skärmavbild 2015-12-05 kl. 23.54.50

Den här 2002-spretigt blonderade frisyren skojar man nämligen inte bort:

mårten

 

5. Moderna Muséet (NY)

Det är alldeles för sällan jag gör något av faktumet att jag bor i Stockholm, för sällan jag ser till att nyttja de kulturella faciliteter som ligger för mina fötter.

Men härom söndagssabbaten tog Tilde med mig till Moderna Muséet på Skeppsholmen, och oj, så trevligt det var att vuxet eftermiddagsstrosa omkring och låta saker sväva högt ovanför ens huvud.

(Även om det strosades bland en av de mest gentrifierade skaror jag någonsin skådat. Det var som om Acne arrangerade en catwalk för sin nya kollektion av svarta, stilrena rockar längs utställningspromenaden.)

Den danske installationsvevaren Olafur Eliassons utställning innehöll allt från sepiafärgade lysrörsrum till luftdrivna snokar som bökade i sandhögar.

IMG_3287.JPG

Låter det luddigt??? Det var det också. Men trevligt luddigt.

För en människa som bor i Stockholm och som så sent som i helgen satt och yrade med en annan exil-medelpading om hur nära på omöjligt det är för unga att bo kvar i mindre städer på grund av det exklusive-Måndagsjazzen-obefintliga kulturutbudet så kan det vara hederligt att då också nyttja det befintliga i sin storstad.

 

 

kassler

1. Urban Hagblom (NY)

Det svänger snabbt, såväl i dessa listsammanhang som i den allsvenska transfercirkusen.

Så sent som förra veckan intog Urban Hagblom en andraplats på Kalasläggslistan, samtidigt som hashtaggen #AdlaUrban gick så pass varm att Viralgranskaren var tvungen att skriva 10 000 tecken om att Hagblom inte adlats till konung av Medelpads socken.

Men nu har han suttit på tassarna en vecka, samtidigt som Östersund handplockat trillingnöten Saman Ghoddos från det undre superettanlagret och Gefle nypt Simon Skrabb på det sedvanliga tvåårslån som svenska klubbar brukar försöka anamma i relationer med lag från den finska andraligan.

Visst; han må ha nävarna bakbundna av att någon näbbdragit klubbens kassör på en halv miljon kronor, men det kommer då den allsvenska säsongen 2016 inte ta någon hänsyn till. Där kommer man inte kunna ställa upp ett lag ytterlöst bara för att någon popcornförsäljare lagt varit nere med sina smörfingrar i dagskassan.

Med det sagt; om det är så att Urban har bidat sin tid för att låta naiva nykomlingar nypa allsvenskt oprövade superettankort (som Ghoddos och Moses Ogbu), samtidigt som han sitter och smygväntar in en Kristinn Steindorsson-namnteckning på ett flerårsavtal – då är det omgående #AdlaUrban-läge igen.

krastinn

För en 25-årig ytter som så sent som 2014 gjorde åtta allsvenska mål för ett halvuselt Halmstad skulle onekligen smaka fågel.

 

2. EU (NY)

Ni minns när man var liten och någon förälder klampade in i ens rum, suckade besviket och sa åt en att »få ordning här!!!«.

Det fanns ju bara två alternativ då (som välkammad Skol IF-representant; som Cool™ kan det ha funnits fler). Endera lade du ner den tid och energi som krävdes för att på allvar få ordning och reda – eller så skyfflade du med våld snabbt in all bråte i en redan överfull skrubb.

EU har valt att hantera flyktingssituationen på det här andra, garderobsskyfflande sättet. De har valt garderoben Turkiet, i en skumraskaffär där 30 miljarder kronor byter nävar och där semidiktaturen dessutom får sig en rejäl »bra jobbat, fortsätt så!«-ryggdunk av det europeiska etablissemanget.

Men det är ju inte leksaker, använda underkläder och gamla blöta handdukar man knölar in i garderoben den här gången – utan för sitt liv flyende människor.

Det här är, om vi ska ta den här metaforen i land (eller åtminstone försöka släpa upp den på strandkanten), som att en förälder kommer in med en kusin man tycker är lite, lite jobbig i ens rum, samtidigt som man spelar sitt nya favoritdataspel. »Tar du hand om Kalle?«, frågar föräldern varpå man snabbt, så fort föräldern lämnat rummet, betalar ens syster 30 spänn för att pula in kusinen i en garderob.

 

3. Fotbollsspelare (NY)

Härom veckan lunchbläddrade jag mig igenom en Göteborgs-Posten, när detta hemma-hos-reportage från fotbollsspelaren Mattias och inredningsdesignern Tilda Bjärsmyrs hem.

Så här såg det ut:

IMG_3309.JPG

IMG_3308.JPG Och om ni noterar någonting med detta ljusa, öppna hem så är det att det är vitt. Väldigt, väldigt vitt.

Så vitt som det bara kan bli då faktisk vithet inte räcker till.

Titta bara:

bjärsa

Inte tillräckligt vit!!! Så pass ovit vitfärg att de var tvungen att skynda dit med sprutlackeringsmaskinen och spruta, som med brandsläckare på eldsvåda.

vitt

(Och jag får faktiskt generalisera och kritisera fotbollsspelare för sin stil. Jag har själv varit en fotbollsspelare. Och hade jag bara haft Bjärsmyr-resurserna – och inte bott i ett grävlingsgryt på Teg – så hade det nog, när det begav sig, varit väldigt vitt och fräscht!!!)

 

4. Pirkt.se (ÅT)

Halvannan månad har gått sedan det som i branschpressen döpts till »Debaclet På Storgatan« då Pirkt.se:s utsände korrespondent »Taste Of India-näbben« utlyste rikslarm om Urban Hagblom-lunchdejt samtidigt som han skickade ut signalement på fel individ.

Ett signalement på en »1,69 meter lång man« basunerades ut i portalens kanaler, något som visade sig vara helt felaktigt. Korrespondenten – som senare fick lämna in både sin bricka, pistol och sitt lunchklippkort på Taste of India till koncernledningen – hade helt misstagit sig på vilken av personerna i Hagbloms sällskap som var GIF-aktuell.

Nu har det avslöjats precis hur snett ute han var. Det är förstås flagranta uppgifter för portalen – hur kunde en sådan individ klara de rigorösa testerna och bli en fast korrespondent??? – men sanningen måste fram.

Följande info om den beryktade Urban Hagblom-lunchen, som höll på att skjuta hela Pirkt.se:s trovärdighet i evig sank, twittrades nämligen ut härom veckan:

Det var alltså agenten Michael Kallbäck, Fotbolltransfers.com-känd från det sedvanligt märkligt döpta agentstallet »Team Neverland«, som var det Pirkt.se-utpekade nyförvärvet.

(OBS: El Profesor är inte den kritiserade Pirkt.se-källan utan en extern aktör som tydligen också fick span på Hagbloms lunchsällskap under deras oblyga Storgatan-flanerande.)

Det ska sägas att även portalens källa lämnade uppgifter om att den »1,69 meter långe mannen« hade ett »indiskt« ursprung – ett faktum som redaktionsledningen dock sållade bort. Följande går att läsa i de pressetiska stadgarna:

»Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning på potentiella GIF-förvärv om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.«

Det eventuellt indiska påbråt hade inte sagt någonting om det eventuella GIF-förvärvet, bedömde redaktionsledningen, till skillnad från om det rört sig om en spelare »jamaicanskt« (snabb) eller »sydkoreanskt« (löpstark, uthållig) utseende, där spelartypsmässiga fördomar är lättare att applicera. Därför publicerades inte den etnicitetsryktet.

Nåväl: nu är allt utrett. Nu är vidden av Storgatan-skandalen känd.

(Frågan är vad det säger om nyförvärvet Eric Björkander som – tillsammans med en 35-årig Tobias Grahn – lyckades se mindre ut som en fotbollsspelare än en kortväxt agent från Team Neverland. Det var liksom, enligt den nu sparkade källan, aldrig något snack om att det var 169 centimeter »indier« som var spelaren i sammanhanget.)

 

5. Stefan Lindqvist (NY)

Inte ens bilderna i Paper Magazine på Kim Kardashians champagnestrålesdämpande rumpa kunde break the internet.

Men i onsdags stod faktiskt internet still en kort, kort stund, efter att Pirkt.se-redaktionen knappat in följande kod i mediearkivet: Sundsvall Hockeys sportchef »Stefan Lindqvist« följt av begreppet »nyförvärv«.

breaktheinternet

Internets kugghjul hackade till en aning när hela den vida webbens samlade processorkraft försökte arbeta fram alla höstens nyheter på det här temat. Det känns som att varenda gång jag klickar mig in på Sundsvalls Tidnings sportsajt så möts jag av en artikel om att Sundsvall Hockeys sportchef Stefan Lindqvist är ute och letar nyförvärv. Det är som om det har skett en generationsväxling i svensk hockeys agentbransch och att den gamle Timrå IK-chefen Lindqvist inte har en enda verksam agentkontakt kvar i sin kontaktbok. Han verkar tvungen att använda tidningen som mellanhand; som vore det kontaktannonser han skickar ut.

Skärmavbild 2015-12-14 kl. 12.33.08

We Need To Talk

151119_2_0787_2_Print

Den här bilden skickade tv-bolaget CMore ut i går, och den gjorde mig lite, lite, lite hoppfull. Det är CMores nya golfsatsning som lanseras och de har valt att lansera den med Maria Söderfeldt som frontfigur.

Visst är hon ensam kvinna i sällskapet och omgiven av fyra män, men hon står trots allt där: framskjuten i centrum.

Och man får faktiskt se till att försöka glädjas åt det lilla inom sportjournalistiken.

Jag minns hur jag var nära att sätta kaffet i vrångstrupen tidigare under hösten, när jag snubblade över den här nyheten i Expressen:

första

»Vad i helvete«, tänkte jag. »Är det här en tidning från tidigt 80-tal?«. frågade jag mig och var närmast tvungen att dubbelkolla datumet i sidhuvudet.

Nej: 1 oktober 2015.

Oktober, 2015: månaden då Lena Sundqvist, tidigare på Radiosporten, blev den första kvinnan någonsin som fick kommentera en match i svensk hockeys högstaliga för en tevekanal.

Helvete.

Det är CMore som har rättigheterna till den svenska högstaligan i ishockey, och klickar man sig in under fliken med pressbilder på deras hemsida hittar man fortfarande den här bilden under titeln »Hockeygänget«:

grappar

Hel-vet-e, grabbar och gubbar.

Hur kan ingen av er, eller åtminstone någon på hela tv-bolaget!, ha reagerat på att den där bleknäbbade 80-tals-bolagsstyrelsen skulle utgöra ett pressutskick inför en sport-tv-satsning på 2010-talet???

output_oI239d

Men helvete, grabbar och gubbar, sluta åtminstone skandera på en omskriven Beyoncé-dänga!!!

Nu är den där pressbilden ett par år gammal, tror jag, för här – på en annan av CMores pressbilder från 2010-talet – ser det åtminstone lite bättre ut:

lehmanngrappar

Skoja! Ha! See what I did there??? Jag klippte in SVT-hockeyprofilen Marie Lehmanns nuna på en av de tolv manliga kropparna! Men, vet ni: i en dylik gynekologställning poserar väldigt få kvinnor frivilligt. Det var självklart egentligen…

leffe1

… gamle Leif Boork som satt där och skrevade i grabbgänget, redo för antingen en prostataundersökning eller Brynäs–Modo.

 

Men det blir lite, lite, lite bättre, hörrni.

Det ska nämligen sägas att just höstens inför-säsongen-pressutskick från CMore faktiskt såg ut så här:

CMores-Hockeyteam

Här har det faktiskt lagt visst krut på könsfördelningen (men främst på retuscheringen!!! Varenda en ser ut som paradvånings-mäklare i New York!!!), och hela tre av arton hockeyprofiler är icke-män; den barriärbrytande kommentatorn Lena Sundqvist, samt reportrarna Camilla Nordlund och Lovisa Giertta.

 

Det rör alltså på sig, men det går så olidligt långsamt.

Till och med långsammare än i USA; landet där sexistnestorn Donald Trump verkar kunna röstas fram till president.

Förra hösten lanserade det amerikanska tv-bolaget CBS programmet »We Need To Talk«: något så unikt som ett tv-program om sport som till hundra procent är lett av kvinnor. Kvinnor som inte bara tillåts stå vid en sidlinje eller sargkant och ställa snabba frågor, utan kvinnor som också får agera programledare och experter och tillsammans analysera matcher och sekvenser.

»Som en sportälskande tjej så kunde jag aldrig ha trott att jag en dag skulle kunna få skriva om eller kommentera sport, eftersom det inte fanns några kvinnliga förebilder att se upp till«, skriver sportjournalisten Andrea Kremer, en av de fasta medlemmarna i helkvinnliga »We Need To Talk«.

»Idag möter jag massa unga tjejer och kvinnor som säger att de vill bli ›som jag‹.«

Hon beskriver hur hon länge tidigare bara tilläts stå vid sidlinjen eller agera andrafiol i sändningarna och att hon nästan alltid bollade över till en manlig expert som skulle stå för analysen, men att kvinnor i amerikansk sportjournalistik nu »uppmärksammas för sin kunskap och deras åsikter«.

 

Måtte denna trend också snarast möjligt nå Sverige. Här är kvinnorna fortsatt i regel utskuffade ur studio- och kommentatorshyttsgemenskapen och utplacerade i reporterroller längs sargkanterna och sidlinjerna.

Sidlinjerna, ja: jag återkommer till dem, för det här gäller inte bara sargkanterna. Nej, denna problematik begränsar sig inte alls till bara hockeyn; CMores allsvenska herrfotboll är närmast exakt lika manligt paketerad. Här ett utdrag av hur deras fotbollsallsvenska uppställning såg ut 2015:

Skärmavbild 2015-12-10 kl. 20.06.56

Av kommentatorerna och experterna – de tunga posterna som får kommentera matchen och analysera den i studion – är tretton av fjorton män. Bland reportrarna, som ofta står längs sidlinjen och ställer snabba frågor, återfinns majoriteten av kvinnorna.

 

Det verkar inte finnas någon hejd på vad man kan åstadkomma med experternas grafiska teve-taktiktavlor i en sportsändning nu för tiden. Titt’ bara på hur snabbt Jens Fjellström, med ett enkelt klick på skärmen, lokaliserar fotbollen i den här situationen:

vjwbi

Jag hoppas bara att fler kvinnor i framtiden tillåts peta, rita eller analysera det som händer på skärmen.

Ett Saman Ghoddos-halvår

Jag har ingen tid längre. Mellan sjukdomarna, kurserna (i helgen fick jag konferenstidningen »Svenska Möten« lagd på min externt bäddade säng!!!) och jobbandet finns det inte tid att sticka sin undersökande näbb i blöt ens när någon bänt ner halva underarmen i syltburken på GIF Sundsvalls kansli.

Allt jag hann smälla ihop när jag nåddes av nyheten om förskingringen av 500 000 kronor – eller vad vi på allsvenska kallar för »ett Saman Ghoddos-halvår i lön och sociala avgifter« – var det här:

output_Wy8wNx

Måtte ordförande Johan Nikula (bilden) och de övriga få stopp på den klåfingrige tjyven.

UPPDATERING:

Så här bör den tjyvaktige vederbörande behandlas vid infångande, enligt Naprapats- och Ankelskakarförbundets gemensamma riktlinjer:

ankelskak

Listjournalistiskt andrum

Vad är det med Göteborgs sportjournalistkår och deras fablesse för den outhärdligt långa listjournalistiken???

Vi minns i höstas när Göteborgs-Postens fotbollskrönikör Mattias Balkander gjorde det här förhandsgreppet inför guldstriden:

Skärmavbild 2015-12-01 kl. 15.01.52

Femtio skäl. 50! Bland punkterna fanns »Anställningen av en ny planskötare på Kamratgården« (15), »Logistikoptimering« (44), »Utvecklad dialog mellan tränare och medicinska teamet« (22) och »Den där tisdagen när IFK-spelarna serverades så väldigt god korvstroganoff efter träningen« (nej, men typ).

Man trodde att Balkander fick löpa ett så pass långt sociala medie-gatlopp att ingen Göteborgs-journalist någonsin skulle våga sig på att lista någonting i femtiotal igen; att han på egen hand skjutit hela den västkustska långläsningslistjournalistiken i sank i samma veva som han uppfann den.

Men icke. På Sportbladet.se möts man idag av den här listan – om SHL-tabelltvåan Frölundas relativa succé:

Skärmavbild 2015-12-01 kl. 14.54.34

Skärmavbild 2015-12-01 kl. 14.54.34

Jag brukar inte ha något emot Göteborgslag per se, men den här utvecklingen (att bara blotta närheten till ett SM-guld genererar 50-tals listpunkter!!!) får mig att hoppas på att staden håller tassarna borta från alla SM-guld framöver.

Döm ut det som signalpolitik om ni vill, men jag föreslår ett poängavdrag för samtliga Göteborgsklubbar som i stort sett omöjliggör för lagen att involvera sig i guldjakter.

Svensk sportjournalistik går redan på knäna; vi klarar inte fler listpunkter. Vi går mot total systemkollaps.

Någon måste läsa igenom de listpunkter som redan finns.

Vi måste få andrum.