Den stora GIF-enkäten 2015:

Den allsvenska säsongen 2015 är över och varje lokaltidningssportchef med tillgång till ett tangentbord och en ethernet-kabel har vevat ut sina efterhandsanalyser.

Pirkt.se-redaktionen laddar som brukligt för en ambitiös flerstegsraket som analyserar GIF Sundsvalls säsong. Först ut: en exklusiv* expertpanel som blickar såväl bakåt, mot tolfteplatsen 2015, som framåt mot Urban Hagbloms värvarvinter.

*= Mig veterligen har en och samma panel aldrig lyckats samla så yvigt höftskjutande vevare (som Johan Martinsson) under samma paraply som så sansat kloka analytiker (som Simon Bank).

Continue reading

Mittmedia tar ansvar

Flödet av nyexaminerade kolumnistdrömmare från landets olika journalistprogram vägrar sina.

Trots att utvecklingen är ohållbar är det få av de inblandade aktörerna som vågar göra något för att få stopp på flödet.

Nu har koncernen Mittmedia äntligen satt ner foten.

Facetime-tyck-foten.

 

Jag kan bara tala för egen del, men mitt 14-åriga jag lockades in i sportjournalistiken då jag läste de veckovisa Simon Bank-kåserierna om allsvenskan i Sportbladet och tänkte att »så där rolig i en passus om Niklas Kaldner vill jag också kunna vara!«. Mitt 14-åriga jag lusläste också, efter varje GIF-match, en knastertorrt referatbelupen lokaltidningskrönika som fick en att tänka att »det här borde väl en kunna göra bättre?«.

Det verkade ju så trevligt, att få gå på fotboll, gå hem, skriva ihop en krönika om vad man sett. Den glorifierade bilden av yrket fick mig och tusentals andra att dyka huvudstupa in i en bransch där ett Lifetime Achievement Award är en åttamånaders projektanställning på KIT.se.

Varje vår formligen kastas hundratals nyexaminerade journaliststudenter ut i den sakta döende branschen, fast beslutna om att de ska kunna lyckas lura LAS-lagarna med hjälp av sin nyvunna akademiska kunskap om hur man söker i en kommuns diarier.

Universiteten själva tar inget ansvar, inte heller staten gör någonting för att omplacera dessa vilsna själar till ett naturvetenskapligt basår; allt bara fortgår.

Men nu, äntligen, börjar alltså mediehusen själva agera mot galenskapen i ett försök att mota alla kolumn-Ollar i grind.

Och först ut är alltså Mittmedia. Det är en koncern som ofta får kritik i det här fritt vevande forumet, men när de sätter ner foten – med tyngden från arton olika tidningar – på det här sättet så förtjänar de beröm.

Jag syftar givetvis på de nyskapande FaceTime-tyck som gjorts obligatoriska för de multijournalister som koncernen skickar ut på landets idrottsarenor:

grapparna

Mittmedia basunerar, med all önskvärd tydlighet, ut till landets ungdomar att sportjournalistrollen inte längre bara är »åka ut på match« och »skriva nån text«.

Nej: som sportjournalist förväntas du nu för tiden rikta den medhavda laptopens pixliga webbkamera mot ditt eget tryne* för att sedan, med gråblek hy i något taffligt ljussatt skrymsle, hålla låda i fyrtio sekunder om matchen du just sett.

*= Jag tror att samma säkerhetsföreskrifter gäller för webbkameror som för gevär: grundregeln är att aldrig under några omständigheter rikta pipen mot sig själv.

Dessa fyrtiosekundersanalyser kommer, som ingenting annat, skrämma bort ungdomar från att vilja kasta sig in i en bransch med sina naiva kåseri-drömmar om en fri Peter Wennman-roll bakom tangentbordet.

Aldrig mer ska den glorifierande bilden av sportjournalistyrket få stå oemotsagd; för varje genomarbetad Simon Bank-text finns det nu också ett lika snabbt som glåmigt och stressat FaceTime-tyck från en bökig kommentatorshytt efter en Masarna-seger över Vargarna.

 

Hade jag som fjortonåring matats med pixliga webbkamera-närbilder av ett stressat, svamlande Rolle Engström-tryne efter GIF-matcherna hade jag aldrig känt samma lockelse för att ge mig in i den här branschen.

Mycket är kvar att göra för att avglorifiera mediayrket, men den ofrivilligt påklistrade krönikörssysslan »FaceTime-tyck« är ett viktigt steg på vägen.

Guldmontage

Om någon under vårvintern 2011, då jag precis kritat på för Umeå FC, hade hållit en pistol mot min tinning och tvingat mig att svara på vem av mina nya lagkamrater som en dag skulle bli SM-guldmedaljör i fotboll så hade jag kanske krystat fram ett »Fredrik Wennebro« eller ett »Erik Lundström«.

Jag hade nog behövt rabbla ett tjogtal namn innan jag låtit Maths Elfvendals namn motvilligt glida genom näbbspringan.

Om samma scenario utspelat sig något halvår senare, när jag lärt känna Maths ordentligt, så hade hans namn nog ramlat bak ytterligare några snäpp.

Den kroniskt skadade andremålvakten från Härnösand behövde nämligen idka någon form av PRO-yoga om morgnarna och bokstavligen veva igång sin knäled för att ens kunna spatsera som folk. Och även om Elfvendal, inhämtad från IF Älgarna för att kombinera lärarstudier med båsöppning, mot all förmodan skulle bli av med sitt gamla trasslande vevknä så såg jag det som en smärre omöjlighet att han skulle konkurrera ut lagets förstemålvakt  – som kanske var seriens allra bästa – och ens få speltid i ettan.

Jag såg på hans fotbollsmässiga framtidsutsikter på samma sätt som Larry David nu ser på golfstjärnan Jordan Spieths frisyrframtid:

Han var färdig.

Däremot var jag helt övertygad om att den sociale, rappnäbbade och genomtrevlige kamraten – som verkade glida på en egensmord räkmacka genom studietiden – skulle bli en sjusärdeles lärare och utbildare.

Jag trodde bara att han skulle lära ut religion och historia.

Inte målvaktskunskap.

Men som målvaktstränare i IFK Norrköping är han nu redan som 28-åring svensk mästare i fotboll, den där gamle avdankade knävevaren från Härnta. Redan under sin första säsong i klubben – fyra år efter att jag mötte honom som en kroniskt skadad båsöppnare i ettan – har han hjälpt till att göra David Mitov Nilsson, 24, till en allsvensk guldmålvakt.

Pirkt.se vill å hela redaktionens vägnar gratulera Maths Elfvendal till SM-guldet med IFK Norrköping. Portalens bildredaktion blev så glada i hågen att de unnade sig ett guldmontage:

mackan
Det är fantastiskt vad man kan göra nu för tiden, bara med hjälp av ett förhandsgranskarverktyg och en väldigt svag respekt för upphovsrätten.

Kontentan här är förstås att allting är möjligt, bara man lägger den aktiva fotbollskarriären på hyllan i tid*.

(*= Samtidigt som man är otroligt driven, målmedveten och duktig, förstås. Det finns skräckexempel där folk slutat med fotboll redan vid 23 års ålder för att satsa på en karriär som gynnande skriftställare, bara för att få se sin portal gå stadigt bakåt i alla trafikmätningar.)

Vinnarhålet

De hade kunnat spurta förbi Hammarby, blivit bästa nykomling och nått det uppsatta målet.

Men Giffarna valde att passivt lägga sig som tolva utvändigt.

Vinnarhålet.

Foto: Jörgen Tufvesson ALN Halmstad 141108
OBS: Bilden är ett montage.

 

Det går inte att tolka det på många andra sätt. Janne Anderssons IFK Norrköping klarade en tolfteplats förra hösten och i eftermiddags fick han, efter en 2–0-seger borta mot Champions League-laget Malmö, greppa SM-pokalen.

Och via en håglös och stundtals bisarrt passiv säsongsavslutning mot Djurgården lägger sig nu GIF Sundsvall och smyger med i sjättepar utvändigt inför det potentiella guldåret 2016.

giffers12

De ville åt vinnarhålet. På annat sätt går det inte att tolka lördagseftermiddagen.

För om Giffarna verkligen hade velat avsluta med en seger och chans på den tiondeplats som föreningen satt upp som mål inför säsongen så hade väl inte Jesper Karlström redan efter åtta minuter fått stå och måtta, måtta och måtta inlägget som sedermera skulle nå en ouppvaktad Sebastian Anderssons panna i straffområdet?

Inte hade väl då samme Andersson fått ta ner ett högerinlägg och helt sonika vandra förbi en håglöst semi-stötande Jon Gudni Fjoluson vid målområdeslinjen?

Nej, inte hade väl då samme Andersson – samme rågblonde, vår-petade Kalmar-flopp som gjort inför matchen stod på fyra allsvenska mål – tillåtits knoppa dit trean bara ett par minuter efter tvåan, efter ännu ett inlägg från höger?

Han fick inte göra annat i den första halvleken, stackars Tommy Naurin, än att vittja sitt nät och skälla på sina håglöst passiva försvarsspelare.

Något han fått göra ett antal gånger, den här säsongen. En skulle närmast kunna tala om en epidemi av passiva försvarsingripanden som lett till mål.

När Sam Johnson satte 4–1-målet fick han mer tid och lugn att sikta in sig på än en genomsnittlig lerduveskytt (statistiskt sett hann det typ släppas två nya Beck-filmer från det att han tog emot bollen tills dess att han avlossade skottet).

 

Den här portalen har ju fäktats mot denna väderkvarn ett tag; den slående passiviteten i försvaret kring och i det egna straffområdet. Hade Pirkt.se-redaktionen bara haft resurserna hade den låtit hänga en banner med budskapet »ni måste träna bort försvarspassiviteten!!!« efter ett flygplan och låtit det cirkulera på låg höjd över Norrporten Arena under förmiddagsträningarna.

Men resurserna finns inte. Budskapet går inte fram. Det finns inget generellt problem, bara ständiga olycksfall i arbetet; som vore GIF Sundsvall ett helt vanligt privatägt vårdbolag med vinstsug.

– Vi hade det jobbigt med inläggsspelet och inspelen. Vi hade jobbigt dels att skydda oss från inspel från högerkanten och sedan hade vi jobbigt inne i boxen idag, sa Joel Cedergren till mig efter den avslutande Dif-torsken.

Han fortsatte:

– Vi har egentligen utvecklat vårt försvar på inlägg på ett bra sätt. Vi hade det jobbigt i våras.

(Ja, jo, visst: jag minns ju att Nyasha Mushekwi var om möjligt ännu friare än Sebastian Andersson när han tilläts knoppa dit 2–0-målet i hemmamötet i våras.)

– Men i den här matchen var det inte bra, tillade Cedergren.

Känns det som att det går att skönja en trend där det ofta är passivt defensivt?, trevade jag, och exemplifierade med Sam Johnsons 4–1-mål.

– Det var passivt, det håller jag med om. Men jag tycker generellt inte att vi är passiva. Vi har haft lite positionsproblem som vi har rättat till.

eyeroll

 

Tillåt mig att återkomma på det temat.

 

Det var en märklig fotbollsmatch. Långa stunder såg det, bortsett från några fina och rappa Rúnar Sigurjonsson-intentioner (han såg verkligen ut att vilja spela till sig en tvåa innanför tullarna), ut som ett parti fotbollsgolf. Det fanns alltid tid att sleva iväg en lyftning mot en medspelare som dessutom alltid kunde unna sig att ta ner bollen relativt opressad. Det var en konstgräsfotboll som sniffat konstgräskulor; det gick så sakta och det var så fullkomligt friktionsfritt.

Få kastar sig in i femtio-femtio-dueller på plastmatta överlag, ingen gör det med risk att behöva halta runt på kryckor på Dominikanska Republiken i december.

Vi var nog ett par stycken som hellre varit hemma och följt trekampen om det allsvenska guldet i den andra halvleken, men vi fick åtminstone med oss ett drömmål från den avslagna andrahalvan på Tele2 Arena.

Adam Chennoufi må vara på glid till division 1-nykomlingen Team Thoréngruppen, men hans högerträff till 4–2-reduceringen var av det slag som brukar kunna ta tekniska men ineffektiva yttrar (läs: Andres Vasquez) till schweiziska högstaligan.

 

Det mest häpnadsväckande från Tele2 Arena-besöket i eftermiddags var att den ”mixade zonen” (det kala utrymme intill utgången där spelarna passerar efter att de duschat, bytt om och i vissa fall också ätit) gästades av en udda fågel.

En fågel som gick runt och frågade frågor om Lars Krogh-Gerson på engelska, till alla och envar. Han kom, berättade han, från en »luxemburgisk finanstidning« som skulle göra ett reportage om den store landslagsstjärnan.

Jag vet inte hur många förbisläntrande GIF-spelare han stannade för att ställa frågan ifall »Lars is a funny guy«.

Jag själv tonade inte bara ner stjärnstatusen på Gerson inför den storögde finansreportern; jag glömde också göra klart att han kallas »Wok-Lars« vilket lär kunna medföra att han återvänder till furstendömet vinkel-lös.

Men om ni prenumererar på några luxemburgiska finansmagasin så kan ni hålla utkik efter visst GIF-lysmäte framgent.

 

Nåväl. Giffarna förlorade klart och slutade tolva.

Men inget säsongsresultat står sig enskilt i dagens fotboll. Allt är »ett flerårsprojekt«. Har du inget färdigritat flerårsprojekt med dig till den allsvenska upptaktsträffen i mars så blir du runtknuffad i en ring av en mobb ledd av Nanne Bergstrand.

Hammarby-tränaren som själv till och med övervägde att sluta då hans lag, förlåt: projekt, avslutat säsongen svagt och då Stefan Batan ännu inte förvandlats till David Alaba, trots Claes Hellgrens idoga slit med medicinbollarna.

Jag kan förstå honom: hans lag är ju hängande i ett omöjligt elftespår inför 2016.

GIF Sundsvall låg däremot passiva och smög sig klokt till en tolfteplats, med allt vad det innebär.

Uppskruvade förväntningar, ökade krav, favoritskap, guldvittring.

Giffarna har styrts till vinnarhålet.

Lite defensiv aggressivitet på det här, så.