Jens, 37, blåmes/PR-strateg, Hammarby-Sjöstad

Som en del i en alldeles för tilltagen inflyttningspresent från mina föräldrar – det bloggpåpekas för sällan hur olidligt privilegierad jag är – fick jag och Tilde ett presentkort på Åhléns.

Inte det folkliga, enkla Åhléns vi känner från de medelpadska slätterna (ett varuhus där min farmor länge styrde modeavdelningen med van hand), nej – utan Stockholms-Åhléns: hem för doftljussniffande Djursholms-bor som utan eftertanke slänger upp ett basbelopp på kassadisken för en fogligt anonym pepparkvarn.

På Åhléns i Stockholm uppmanas till och med småfåglarna att leva sina liv som trendängsliga reklamare:

(null)
Den där stackars blåmesen, som bara trott sig stanna till för att picka upp några snabba frön med näbben, är helt ovetandes om att han snart kommer att sitta på ett luftigt kontor med utsikt över Götgatan och göra branded content åt ett nystartat vitaminvattensföretag.

Jag har, sedan min rundvandring på Åhlénsvaruhuset, ett nytt mål i livet:

(null)
Att en gång få gå till sängs under en sänggavel som det står Gant på.

Sedan tog jag och Tilde och slog till på ett parti tandborsthållare:

(null)

Jag hatar att jag varit med blogg och flickvän i över två år nu utan att jag har etablerat smeknamnet »Mrs« på Tilde. Det är tvivelsutan det som gjort att min bloggkarriär gått i stå, samtidigt som Simon Helgs flickvän Sanne Alexandra (som kategoriskt kallar sin fotbollsspelande sambo för »Mr«) slungat upp sig i det virala Metro-blogg-smöret.

Men nu, med mina nyinförskaffade tandborsthållare, kommer lyftet.

fyrtio timmar i veckan kan aldrig bli ett tidsfördriv

Min hobby kan väl ändå inte vara att skriva.

Jag vet inte vad som ska vara min hobby – min personlighet är, efter 25 år, fortfarande trevande – men det kan väl ändå inte vara att skriva.

Jag skriver i snitt omkring 15 000 (fem-ton tus-en) tecken text om dagen på en arbetsdag, då kan jag inte – om jag vill ha livhanken (och ett par fungerande handleder) kvar även om några år – gå hem och ha som enda mål med kvällen att få någonting skrivet för att glädja ett par medelpadska fotbollsfäder och någon norskättad tamkatt.

Det här var jag, efter ett åttadagarspass i förra veckan:

12073402_10153650297913996_366057065_n

Och på andra sidan stängslet, dit man kämpat sig med söndersliten tröja och ett upprivet skrevparti på jeansen, möts man av en (förvisso imaginär) mobb som medelst hyttande med digitala högafflar gastar om »namnelvan!« och »fler erotiska noveller om den isländska naturen!«.

Mitt letande efter avkopplande fritidsaktiviteter att ägna mig åt har gått så långt att jag i förra veckan erkände att »det kändes skönt att springa en mil«.

Snart, hux-flux bara, sitter man där och är 43 år gammal och i besittning av fler kompressionstights än texter man är stolt över.

Att räddas av en kroppsbyggare

Jag var på Island förrförra veckan, inte sällan i små byar efter krokiga vägar, dit Viaplay-täckningen inte nådde.

Det var en dålig vecka att vara borta, som innehavare av en portal som vill gå i bräschen när det gäller rapporteringen om GIF Sundsvall. Laget mötte inte bara både AIK hemma och IFK Göteborg borta under loppet av ett par dagar, nej, även rent nyhetsmässigt var det hemskt olämpliga dagar att missa.

Jag tänker förstås på den här +++++-nyheten som Mittmedia-etablissemanget tilläts vara ensamma på:

giffenbadar

Är det någon mittmedialt producerad GIF-artikel som bör ha Premium-låsts under det senaste året så är det denna.

Den här veckan är trögare. Igår noterade jag att Dana Kuhi, yttermittfältaren från BK Forward som Sören Åkeby var en hårsmån att hämta in till den 2012 års allsvenska GIF-upplagan, blev uttagen i landslaget – i futsal.

Kuhi valdes till slut bort för Brages minispelare Robbin Sellin den sommaren – en övergång som till slut, efter ett benbrott och ett konkret försök till ivägslussning, visat sig bli lyckosam.

Dessa förvecklingar får mig osökt att tänka på ett gammalt närkiskt ordspråk som jag funderar på att sätta upp som väggord i vardagsrummet:

Det Robbin Sellin gör med en fotboll gör Dana Kuhi med en lite tyngre inomhusfotboll.

Flygplansgynnaren

Jag satt och slötittade på en dokumentär om Hervé Falciani härom kvällen; han datanissen som knyckte med sig bankuppgifter från skattesmitare vilket ledde till att flertalet professionella välfärdsurholkare kunde ställas inför rätta.

Själva dokumentären var ganska långsam och trist, men så plötsligt dök en klippbild upp som fick mig att bokstavligen kikna av skratt. Det är, tror jag, min absoluta favoritscen av samtliga scener jag sett under det senaste året.

Jag har gjort mig ofoget att klippa ut den åt er, så att ni också ska få uppleva den i sin helhet:

Har ni någonsin sett en mer konkret gestaltning av ordet »bekymmerslöshet«?

Till dig som letar anledningar att försvara dagens kapitalistiska strupgrepp på mänskligheten; här har du. Fråga bara retoriskt ifall vi »inte ska få unna oss att vila ögonen på den här världsmedborgaren???« och lägg till att världen skulle vara en så mycket mindre solig plats utan hans tryckimpregnerade Saint Tropez-bränna och hans helt trasselbefriade lynne.

Han kliver ur en chartrad privatjet, men det skulle lika gärna kunna vara en livmoder han dansar sig ur. Det vi ser är nämligen en man som ännu inte, uppskattningsvis 62-63 år gammal, stött på en enda motgång i livet, en individ som aldrig någonsin fått ett negativt saldobesked i plytet, som knappt ens kan ha haft en tråkig eftermiddag i sitt jordeliv.

Han verkar inte ens kunna uppfatta molnen som skymmer solen utan det är med en sällan skådad självklarhet han – i en enda, jazzande rörelse! – flippar upp solglasögonen på sin aldrig någonsin trynstötta näsrygg.

Sedan måste man berömma bildproducenten som inte klipper av scenen när denne proffskapitalist dansar ur bild med en gammal beprövad gycklarpek, utan håller kvar kameran för att visa på med vilken självklarhet han – utan så mycket en blick över axeln – lämnar kvar alla sina attiraljer till sin eftersläpande vardagscaddie som med mycket möda och stort besvär får kånka på hela bagaget. Allt för att underlätta för att vår älskade privatjetsresenär obehindrat ska kunna omfamna sin nya värld med maximal vingbredd (han lär ha ett par olika världar att välja bland, alla inom privatjet-längds avstånd).

Det är ett fulländat klipp. Ena halvan av mig förstår förstås att det är något av det mest osympatiska jag någonsin vilat ögonen på, men min andra halva vill plötsligt privatisera allt, slopa arvsskatten och låta fler människor leva i samma kuvös av välstånd som denne flygplansgynnare.

Det är en halva jag inte visste fanns, en halva bara riktigt perfekta 18-sekunders-klipp kan locka fram.

Wok-Lars: ”Gillar wok”

Redaktionen må vara förpassad till Stockholm, ja, till och med till kärnan av AIK-land, men underskatta inte hur långt Pirkt.se-ledningens GIF-tentakler sträcker sig.

Någon gång i veckan får jag uppdateringar från ett kontorsfönster på Storgatan; inte sällan bildledes. Plötsligt, mitt på blanka arbetsdagen, kan det komma en mjuggavfyrad mobilbildruta på, säg, en mjukglassnafsande Robbin Sellin eller en Urban Hagblom som är på väg in på den Jonas Wallerstedt-ägda klädesbutiken »Lads«. Spaningen från utkikstornet är så rigorös och bilderna så integritetskränkande att även FRA-medarbetare känt sig illa till mods innan de förmedlar dem vidare.

Detta har heller inte varit Pirkt.se-materialet, då portalen värnar om privatlivets mjukglasshelgd även hos offentliga GIF-personer.

Men nu har portalens främste flygande reporter, den medelpadske universalprofilen Johan Martinsson, tagit sin oavlönade Pirkt.se-spaning ett steg längre.

Efter den historiska segern mot Gefle i lördags fick Martinsson syn på Lars Krogh-Gerson, känd som »Wok-Lars« efter vinterns följetång Wokgate, och helt sonika vandrade fram till honom för att få klarhet kring hans matvanor då det tidigare under året kom rapporter om att han ska ha en än svagare punkt för tacos:

Detta, mina vänner, är stark GIF-journalistik:

Och att helt oförhappandes bjuda Pirkt.se-redaktionen på dylikt material, mina vänner, det är hemskt uppskattat. Bara genom dylika externa bidrag kommer denna portal kunna fortsätta David-utmana den mittmediala Goliat-figuren ST.nu om att bjuda på den starkaste GIF-rapporteringen.

Gif-rapportering, ja; den här gifen sammanställde redaktionen på egen hand:

Fysik A

Jag såg rymdfilmen Interstellar efter GIF-matchen igår.

Och även om så otroligt mycket av det gymnasiefysiska susade långt över mitt enkla bonnalynne så skulle jag ändå säga att jag förstod mer av filmens sista tjugo minuter, där Matthew McConaughey (SPOILER ALERT!) jobbar som kringflytande bibliotekarie i ett luftburet trasmattelandskap…

interstellar

… än jag gjorde av de sista tjugo minuterna av gårdagens GIF-match, där Giffarna bekvämt lyckades försvara en ledning mot Gefle.

År noll

Det började ju så dåligt, ty matchen mot Gefle IF blåstes igång.

Runar Sigurjonssons fördelarfot sjönk omgående ner mellan mittbackarna, ytterbackarna smög iväg och så sattes det planenliga bollrullandet igång. Rull, rull, rull – upp, ner, ut: upp, ner, ut – samtidigt som Gefle-spelarna knappt syntes till.

Det hade kunnat tolkas som positiva förstaminuter av ett par medelpadska ögon (»kontroll direkt! det här rullar vi hem!«) – om man bokstavligen var född igår.

Men en vet ju.

Så sent som i våras var jag nämligen på Gavlevallen på invigningsdagen och såg Giffarna ta kommandot på precis samma sätt när laget – som kom med råg i ryggen efter att ha tystat 25 000 grönvita på Tele2 Arena – inledde med att rulla ut ett Gefle-gäng som även då tolkades som väldigt passivt.

Men en vet ju.

Förr eller senare dyker något förlupet ner vid en Johan Bertilsson-tass och ganska snart har man en 1–3-förlust i plytet.

Det här gjorde alltså Gefle på ett formstarkt borta-GIF, som då hade näbbdragit såväl ÖSK som Åtvid och Hammarby på tre poäng; tänk då hur blotta tanken på vad dessa lurpassande gästrikar kunde göra på ett hemmaängsligt GIF-lag som fått se sig dolkhuggna av Åtvidaberg och Falkenberg skrämde!!!

En visste ju. 25 år på jordelivet har lärt en ett och annat om hur det ska gå för GIF Sundsvall mot Gefle IF.

Jag trodde det gällde nyblivna 21-åringar också, att de också lärt sig: de var ju ändå tio fyllda när »Sulan« Westlin skrev regelboken på Strömvallen, våren 2005.

Men icke.

Efter sexton år utan seger över Gefle IF sköt Dennis Olsson oss tillbaka till år noll på bara sex minuter. Den välriktade vänsterkanonen i det första halvkrysset avgjorde inte matchen, men det satte en ton som GIF Sundsvall inte vågat slå an mot gästrikarna på hela 2000-talet.

Om Gefle-supportrar inte räknat tiden efter 2–1-segern på Strömvallen 2005 som år e.DW (efter Daniel Westlin) så är det deras förlust; men dessa gångna år från och med våren är nu i medelpadsk fotbollstideräkning f.DO (före Dennis Olsson).

»Jaha«, tänkte Runar Már efter att ha sett Dennis Olssons projektil, »det går alltså« – och så var även han på vippen från att smaska dit ett långskott bakom en skakat vinglig Emil Hedvall.

Marcus Danielsson bjöd förvisso, med matchens enda miss, på 1–1-kontringen men var majestätisk i övrigt och bevisade i samarbetet med Joakim Nilsson att man med fördel kan skicka iväg missnöjda, spelvägrande isländska kollegor med P15-lynne till den kazakiska tundran så fort någon Freddy Borg-belupen klubb vill matcha dennes lön.

Kallblodstravaren Sebastian Rajalakso verkade gå barfota runt om och ångade på som vore han Järvsöfaks.

Och så denne Pa Dibba.

Han sprang sig till en jättechans, till ännu en och till sist – med den för Pa Dibba låga mål/egenskapad jättechans-ration på 1/3 – så skallade han sig in i historieböckerna.

Han kom som en division 3-spelare för drygt fyra år sedan och han har ramlat, han har famlat och han har dömts ut av mig och många andra – ibland har det känts rättmätigt, ibland orättvist, men till syvende och sist alltid onekligen förhastat.

Bara den här säsongens misskavalkader hade kunnat ta knäcken på de flesta psyken, men Pa Dibba verkar skydda sin anfallsskalle bakom en pannlob av stål; så hård att den kan knacka sönder ett decennium av gästrikländsk totaldominans.

dibbasphett

Foto: Anders Thorsell.

Det är år 0 i fotbolls-Norrland.

Och när vi ändå pratar siffror; visst kan vi börja blicka mot ett trevligt 2016?

Soffliggande samer och festliga fläsklägg

(null)
En hann knappt innanför ytterdörren innan Skatteverket, försäkringsnasarna och Polisen nafsade en i hasorna. Den här oroväckande trippeln låg i facket vid hemkomst.

(Alla postsända kuvert är förstås uteslutande av oroande ondo, men den här orostrippeln var något i hästväg; en Bermuda-triangel av potentiellt strul som genast slukade allt det lugn och all den ro som Islands-trippen skänkt en.)

Det tog inte ens tre timmar på svensk mark innan jag hade ställt till en scen vid ICA-kassan över en utebliven rabatt på en halvsida lax (jag tror att cut-off-pointen för om det är socialt accepterat att vända tillbaka för att utkräva finansiell hämnd på ett kassabiträde går precis vid 70 kronor/laxhalvsidan).

Jag har också hunnit få mitt polisiära bråkande med de estländska bluffmakarna (eventuellt mer om detta senare*) nedlagt samt blivit näbbdragen på en löneförhandling i jobbet.

Jag är med oönskvärd tydlighet tillbaka i vardagen igen.

Imorgon kommer en norrbottnisk gynnare knacka på dörren med ett knyte inlindat i en pinna över axeln och be om husrum. En tveksamt fördelaktig konsekvens med att bo stort inom tunnelbaneavstånd är alla som står mellan bostäder* plötsligt har nära till ens sofflock.

*= Jag hoppas att denne före detta Hurula-gitarrist bor hos oss i egenskap av att vara just mellan boenden; att han inte bara är efter ett boende.

Tänk att den unge samebesläktade mannen, som i helgen bor på en lite för kort soffa, en gång i tiden ägde en liten här med renar, innan några luttrade samer blåste hans familj i tinget.

Men att vara tillbaka i huvudstadsvardagen är inte bara bestyr och staplade jämmeranledningar; en enkel tur till den lokala Hemköp-butiken kan plötsligt bjuda en på ens nya svenska favoritord:

(null)

»Kalaslägg«.

Låt det ordet rulla över tungspetsen ett par gånger. Ett fläsklägg ämnat för de lite finare salongerna; de lite festligare tillfällena.

Om de veckovisa fredagslistorna någonsin återkommer på den här lynnigt uppdaterade portalen så kan den mycket väl ha döpts om till »Kalasläggslistan & Kasslerlistan«.