Tiden läker alla hemåtnickar

Jag kände alltid att min främsta egenskap som seniorfotbollsspelare (efter några fina pre-pubertala år som snurrfintsvirtous på Medskogsbrons innermittfält) var min beslutsförmåga. I brist på reella egenskaper försökte jag nyttja mina tusentals sofftimmar av fotbollstittande och helt sonika ta rätt beslut. Stå rätt, välja rätt och i möjligaste mån undvika att hamna i missgynnsamma situationer.

Det var ofta tämligen habilt. Jag var en tämligen habil fotbollsspelare. Mina ofta kloka, sunda beslut skapade sällan några rubriker. Så kloka var inte besluten, mer sossigt trygga och funktionella.

Fara? Felvänd? Rensa till inkast. Pressad som siste-man? Färdballad mot forwardsskalle.

Det gick ofta obemärkt, lugnt och tryggt förbi. Det var sällan några exceptionella beslut; sällan jag lyckades med något mer än aktioner som var bra för laget, där och då.

Inga geniala tankar, oftast: mest någorlunda kloka.

Men en enda gång, i hela min fotbollskarriär, lyckades jag – i en och samma pressade, stressade situation – lyfta blicken och stå för ett långsiktigt, strategiskt och – ja, nu när historien givit mig rätt – genialt beslut.

 

Det var den 24 oktober 2010. En kulen lördagseftermiddag i Östersund, Jämtland. Det stod 1–1 mellan ett Östersunds FK i desperat sista-chansen-behov av en trepoängare och ett lojt men spelskickligt Vasalunds IF.

Och det kom, mina vänner, ett inlägg från vänster.

Vasalunds inhoppare Albert Krasniqi hade, på förlust och förlust, skickat in ett menlöst inlägg mot ingen alls. Där stod jag, den kloke, trygge och habile Erik Löfgren, och väntade – med ett par meter tillgodo närmste motståndare. Ett menlöst inlägg såg ut att mötas av en lika menlös undansparkning, om jag bara låtit mina lugna, sansade sosse-impulser styra.

Men den här gången, under just dessa två sekunder då Krasniqis inlägg ven genom luften, vidgades min horisont. Jag hann tänka vidare, bredare – och klarare.

»Vad är det här för ett lynnigt hopplock till spelartrupp vi försöker kämpa kvar i den här serien?«, hann jag tänka. »Det är ju femte året i rad de försöker klamra sig kvar med en desperat räddningsaktion i slutomgången«, tänkte jag vidare. Tankarna formligen forsade fram i mitt vanligtvis så rationella fotbollslynne; tankar jag dittills hållit inne i mig, som inuti en tryckkokare, under min lånehöst i fotbolls-Jämtland:

»Den engelske tränarens enda svar på allt är ju att byta in sig själv!«

»Kindberg betalar femsiffriga belopp i månaden till spelare från brittiska publigor! Hans övertro till baltiska pojklandskampsmeriter vet inga gränser! Profilvärvningen Alexander Gramovitj är ju en division två-mittfältare!«

»Det finns inga tydliga mål med verksamheten, annat än att klara division ett-livhanken!«

(På ett rent individuellt plan kanske tanken att »nästa år lär Giffarna vilja låna ut mig igen; det blir ännu ett år på Pensionat Björnen!!!« flimrade förbi.)

»Den här klubben behöver en omstart«, tänkte jag. Tanken loopade runt i huvudet.

»En omstart… omstart, omstart…«

Jag lyfte blicken, bort från nuet och den kloka, trygga rensningen till inkastet och lyfte blicken mot horisonten, mot framtiden, mot den kortsida som var tyst och division ett-öde men som – via en omstart – skulle kunna fyllas av allsvensk stoj och gamman.

Och så nickade jag till.

tazms

 

Det blev en jobbig lördagseftermiddag (så tyst har ingenting tidigare eller efteråt varit, som den Jämtkraft Arena-läktaren under nätrasslet). Det blev ett jobbigt återvändande till Pensionat Björnen, en jobbig kväll, en jobbig höst och ett jobbigt vinteruppehåll.

En jobbig relation till hemåtnickar, en ytterligare infektion på relationen mellan surjämtar och klyktattare, en begynnande fnurra på den jamtsk-medelpadska fotbollstråden som fram till den där pannlobsträffen varit så friktionsfri och fungerande.

Det är fortfarande fysiskt jobbigt att se det här klippet, som SVT Jämtland påminde världen om i dagarna (som en – inte oförtjänt – konkretisering av allt som gick snett 2010). Det är som att jag fortfarande kan höra hur tyst det blev när jag tittade upp mot läktarna. Inga kan, enligt min egen empiri, bli så besviket tysta som jämtar som pälsat på sig för oktoberfotboll helt i onödan.

 

Tiden skulle ge mitt beslut att nicka hem bollen rätt (även om det än idag framgår väldigt dåligt att videoklippet; beslutet ser fortfarande lika dråpligt debilt ut).

Östersunds FK behövde uppenbarligen en omstart. Istället för att fortsätta balansera på knivseggen i ettan fick de göra en omstart i division två.

Östersunds FK behövde inga osedda lettiska pojklandslagsmittfältare eller brittiska publigeanfallare. De behövde kanske framför allt inga pendlande helggynnare från GIF Sundsvall.

(Jag förstår hur de kan ha trott sig behöva det, för de tidigare GIF-ynglingar som lånats ut – Robin Bergman och Kristian Ek, bland andra – hade ju skött sig bra*.

*= Inte nickat ner klubben i ett avgrundsdjup.)

De behövde, kan vi konstatera så här fem år senare, en hemnick.

Jag hade en kollega från Sportbladet på plats när de gick upp via 1–1 mot Syrianska. Medan han intervjuade Bobo Sollander berättade min kollega – låt oss kalla honom Ber Pohman – att han jobbat tillsammans med »din gamle lagkamrat Erik Löfgren«. Bobbo ska ha skinit upp.

»Känner du Erik?«, frågade Bobbo. »Det var han som började vår resa med sitt mål. Hälsa honom tack.«

(Nu vill jag inte ha ett tack, per se: men om någon kunde plocka ner de mest synligt hängande piltavlorna med mitt ansikte på inne på sportbaren Le Sport så vore jag tacksam. Den där Sol Campbell-upphängda dockan som fästs utanför Pensionat Björnens reception gynnar heller ingen.)

 

PS. Man är sällan ensamt ansvarig för ett självmål. Sedan den olycksaliga oktobereftermiddagen 2010 har Pirkt.se-koncernens redaktion slitits i tu av skuldfrågan som omgärdar hemåtnicken. Det är ju inte bara Erik Löfgrens panna som är verksam i situationen, menar vissa (Erik Löfgren).

Svara gärna på nedanstående fråga för att för en gång för alla bringa klarhet i frågan:

De okända paren bakom stjärnprofilerna

Det är mycket som är svårt att greppa med »författarparet Lars Kepler«.

kepler

Deckarförfattarpseudonymen innefattar som jag förstått det två individer, författarna Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, som är gifta och lever tillsammans.

Och deras tvåsamhet heter Lars.

Jag läste om dessa tu i Svenska Dagbladets kolumn »Min helg« (en veckovis lovsång till konsumismen och ett hetsande mot den undre, chipsätande delen av medelklassen), men förstod inte mycket mer än att de, Lars?, hade väldigt mycket pengar.

Jag anar att man behöver ha en kandidat i såväl litteraturvetenskap som teologi för att förstå exakt hur mekanismerna bakom detta Lars-giftermål fungerar, men det är faktiskt på intet sätt unikt.

Det är inte så märkligt att vara ett författarpar som heter Lars Kepler.

Pirkt.se kan nu avslöja att flera av den svenska medieflorans mest populära namn styrs av framgångsrika par som verkar bakom kulisserna.

Nedan en lista över några av våra kändaste pseudonym-par:

»Sportreporter-paret Max Grinndal«:

kommentatormaxgrinndal2

Bakom den folkkäre TV4-reporter-pseudonymen »Max Grinndal« döljer sig de äkta makarna Sophie och Magnus »Myggan« Ärkeroth, som ordagrant skriver alla Max Grinndal-prator och koreograferar hans Lyle & Scott-sponsrade uppenbarelse i rutan.

 

»Speltipsexpert-paret Ulrik Sandebäck«:

spelexpertparet

Den populäre Sportbladet Spel-tipparen »Ulrik Sandebäck« drivs av PR-konsulterna Fredrik Nilsén och Johinna Sandklef som är sambos och driver sajten Spellobbyn.se tillsammans, samtidigt som de pysslar med karaktären »Ulrik Sandebäck« på kvällar och helger. Fredrik har ansvar för de veckovisa Stryk- och Europatipssystemen medan Johinna står för de dagliga oddsrekommendationerna.

 

»Tankeläsar-paret Henrik Fexeus«:

självhjälpsparet

Bakom den framgångsrike föreläsarpseudonymen »Henrik Fexeus« står de amerikanska makarna Benny och Angie Hill, som båda undervisar i gyckel- och clownkunskap på Columbia University. Alla föreläsningar och andra framträdanden skrivs ordagrant och framförs av en anställd svensk skådespelare. Jobbar också på att etablera »humörcoachen Jesper Caron« på den svenska marknaden.

 

»Komikerparet Hasse Brontén«:

komikerparet

Bakom den uppskattade »före detta polisen« och komikern »Hasse Brontén« står det sydkoreanska superparet Kim Chang-Soo och Ji So-Yun, som är verksamma med flera internationella succéer. Trots att duon i Sverige är mest känd som »komikerparet Hasse Brontén« ligger deras manus också bakom flera framgångsrika karaktärer i den svenska dokusåpaindustrin.

 

»News55-kolumnist-paret Artur Ringart«:

programledarparet

Makarna Ülut, Mehmet och Gloria, firade väldigt stora framgångar med sin pseudonym »Artur Ringart« i slutet av 80-talet innan de sålde sitt imperium till TV4 på 90-talet. Efter den mångmiljonaffären drog sig makarna under slutet av 90-talet, då kända som »formel 1-kommentatorsparet Artur Ringart«, tillbaka från projektet. Nysatsade i sitt då avsomnade pseudonymprojekt i våras, då som »News55-kolumnist-paret Artur Ringart«.

Vakuumförpacka mig oftare

tompa
Foto: Anders Thorsell / Sundsvallsbilder.com.

 

Är det så här ni haft det, era jävlar?

 

Den 23 oktober 2005, för ganska precis ett decennium sedan, var senaste gången jag såg en tabellmässigt helt avslagen allsvensk match med GIF Sundsvall.

Då hade Landskronas nigerianske talang Kevin Amuneke (en tonåring man nog inte trodde skulle lira i IS Halmia som 29-åring) redan petat ner klubben i superettan i omgången innan, vilket gjorde säsongsavslutningen mot Örgryte betydelselös.

Vi var ett par tusen som tog oss till IP den eftermiddagen. Vi fick se Giffarna spela riktigt trevligt och rulla sig fram till en 3–2-seger – men jag minns att det inte kändes på riktigt. Det var fotboll som spelades i ett negativt laddat vakuum. Inga Micke Dahlberg-mål i världen kunde ändra på faktumet att Ali Gerba och Jonas Wallerstedt skulle dra till storstan och ersättas av Chris Cleaver och Owen Price.

Sedan dess har man suttit som på nålar genom alla allsvenska minuter, med ena näven knuten och den andra fingrandes på snabbnumret till hjärt- och kärlkliniken. Inte alltid älskat det, kanske, men vant sig: det är inte fotboll man tittar på i slutet av oktober om man inte hyperventilerar.

Men det här, det vi fick se i eftermiddags mot Helsingborg, det skulle jag faktiskt kunna vänja mig vid.

Är det så här ni haft det, era lugna, trygga jävlar som håller på menlösa mittengäng?

 

Visst fick vi stundtals se konkreta bilder av det tabellmässiga dödlägets innebörd (ja, jag pratar om när Sebastian Rajalakso försökte sig på en rabona-spark men missade bollen som sakteliga rullade ut till inspark), men vi fick också se ett GIF-lag som under långa sjok av första halvlek dels verkligen verkade vilja ge hemmapubliken en avslutande seger och som dels vågade spela en avslappnad, trygg passningsfotboll.

Den ständigt försökande bollblandaren Rúnar Sigurjonsson såg ut att trivas i sin nya Tintin-lugg, Sebastian Rajalakso hoppade mellan världsklassaktioner och knappt division 2-mässiga initiativ och Pa Dibba jagade ett av Cain Dotsons gamla rekord (det för flest gjorda mål under en allsvensk säsong, inte det för flest sålda massagestolar i In-gallerian 2007), men utan lycka.

Av alla som visade att de verkligen ville vara där var det till slut mannen som sågat allt medelpadskt utom Måndagsjazzen, Jon Gudni Fjoluson, som knoppade dit någon extra nolla på sitt nästa (belgiska? kazakiska? medelpadska?) kontrakt.

 

Strax efter 1–0-målet var Wok-Lars Krogh Gerson nära att lyckas vänsterskruva dit ytterligare en boll i samma kryss, varpå HIF:s hjälmprydde målvakt Matt Pyzdrowski skrek åt sina lagkamrater och pekade mot sin skalle. Det var inte svårt att förstå vad han menade.

»Ta på er skyddshjälmarna, grabbar. Det viner bollar här.«

Det ven ett tag till, det kunde ha blivit två och tre noll i en pigg första halvlek innan Henke Larssons mannar hittade in i matchen igen.

Gästernas vänsterback Jere Uronen spelade matchen igenom som om ordet »tabell« inte fanns i det finska språket; flera gånger sprängde han upp både sig själv och motståndare i fullskaliga cupfinalsdueller på ett sätt som gjorde att man nästan kunde unna honom 1–1-målet med kvarten kvar.

 

Det gick mot slutsignal i en lugn och ganska trevlig 1–1-historia mellan två oktobernöjda lag, inför en publik som för en gångs skull kunde våga vila mot ryggstödet – men då plockade hemmalaget fram en närmast unik spetskompetens:

Knappt något annat lag i fotbollsvärlden kan väl ha en 33-åring som står på tillväxt? 

shpettet

I säsongens sista hemmamatch fick säsongens viktigaste injektion (jo, jag vidhåller detta) äntligen injicera en strut i nät, efter ännu en känslig smekning från Rúnar Sigurjonssons för dagen EM-mässiga högertass.

Det betydde inte bara att Norrporten Arena fick gå till vintervila som ett vinnarhål; det innebar också att en på sistone märkligt undanskuffad Shpetim Hasani nylanserade sig som ett kort att räkna med när den offensiva leken ska blandas om (Englund, Helg och Chennoufi ut?) inför den allsvenska säsongen 2016.

 

Den allsvenska säsongen 2016, ja.

Den som hade kommit för GIF Sundsvall oavsett om Johan Eklund hade lyckats få en karaktäristisk offside-tå på Shpetim-styrningen, oavsett om Sebastian Rajalaksos ofrivilligt inställda rabona-spark hade Andres Vasquez-singlat in i bortre gaveln.

Det var en ovan och märklig känsla, den att det inte är på oktoberliv och novemberdöd, men en jag kan tänka mig att vänja mig vid.

 

Nu är det här ingen Magdalena Ribbing-spalt, men jag förstår ifall många undrar kring hur glad man ska bli över ett sent 2–1-mål, i denna nya (tillfälliga) värld där allt inte spelar lika stor roll som det brukar.

Man får bli glad, vill jag klargöra.

t3tk3

Man får bli mycket glad.

Strongman-trenden

kalle4
Det här är nog en av Stockholms allra mest omhuldade människor för stunden. Alla kvinnor vill ha honom, alla män boende längs Götgatan vill starta mediebyrå och svinga några 77-kronors after-work-öl tillsammans med honom. Kalle Wahlström är SVT:s ansikte utåt för sund, frisk och samtidigt oundvikligt hipsterkompatibel träning. Jag följer honom på instagram − och gillar honom, det vill jag ha sagt!!! − där han ofta lägger upp videos på när han typ lyfter en tung sandsäck eller dricker en öl och skriver att det är »pre-training« (varpå alla går i taket och tjuter, likt tjurscouter på juleafton: »kan man verkligen göra så???«). 

När han lägger upp bilder på sandsäckar eller andra genuina, gammeldagsa träningsartiklar så haglar det också in kommentarer om var han får tag i dessa genuina prylar.

En gång svarade han som hastigast att »Skarpnäcks Strongman-gym« var en bra återförsäljare för Stockholmska mediemän som vill känna sig som icke-urbana skogshuggare fyra gånger 40 minuter i veckan.

Så jag tänkte att vi skulle lista fem saker som de allra mest ängsliga människorna i Stockholms innerstad, Kalle Wahlström-imitatörerna!, mediemännen med för mycket pengar och för valkfria nävar!, kan tänkas ha köpt på sig från Skarpnäcks Strongman-gym i sommarhandeln:

 

5)

Skärmavbild 2015-10-21 kl. 22.56.51

3500 kronor är mycket pengar (det är typ vad en snitt-fredagskväll för »författarparet Lars Kepler« kostar), men vill du investera dessa riktigt tungt kan du aldrig gå fel med en prowler-släde.

Släden är, som jag förstått det, tänkt som ett hundsubstitut för människor som stoppar i sig mer än 5000 kalorier protein per dag.

 

4)

Det finns väldigt olika många sätt att få riktigt ont i axlarna som följd av svårartad kapitalism (typ sitta vid en dator och jobba åtta timmar dagligen för att kunna köpa lök och mjölk), men om man verkligen vill betala för sina axelsmärtor så finns det nästan inget bättre sätt än att pynta upp nära 5000 kronor för att få lyfta en riktigt kantig stålställning med axelpartiet:

Skärmavbild 2015-10-21 kl. 23.02.29

För 4700 kronor medföljer förstås inte viktskivorna, men du har köpt på dig grunden i ett tjur-lajv-kit:

yoke

Titt’ på dessa tjurkrakar; så ofantligt trötta på arbetslinjen. Du hade fått ett spetsigt horn stångat i mjälten av dessa två om du så mycket som yppat att fria människor (PR-gynnare med generös flextid) av egen vilja slantat upp ett par basbelopp på att få lajva okbärare.

 

3)

Hur mycket man gymmar, tränar och springer så är det många aktiva som känner att de aldrig riktigt lyckas få den där kompakta, kärnfulla fysiken som Ipren-mannen besitter:

deadlifter2

För bara 2600 kronor kan Metal Jack Deadlifter hjälpa dig med det.

deadlifter1

Den här människokomprimeraren (ett WinRar för människokött) skulle kunna få den slankaste hipster att känna sig så där eftersträvansvärt Kalle Moraeus-kompakt.

 

2)

Hittills har listan bestått av väldigt dyra grejer, men det finns alternativ även för den prismedvetne. För bara en dryg tusenlapp kan du få allt du behöver för att släpa iväg en lastbil.

Skärmavbild 2015-10-21 kl. 23.04.54

Att tänka på är att det tillkommer kostnad för lastbil.

(Helst egen. Jag är ingen lastbilsägare, men jag tror att jag hade blivit gramsen om någon okänd man i helskägg och liten mössa kopplat upp sig mot min stötfångare och satt min parkerade lastbil i rullning.)

 

1)

Om ni i framtiden möter en scarfprydd tjomme vid någon Debaser-bardisk och ni noterar att denne har någonting vitt kvarhängandes under snoken så behöver ni inte längre bli oroliga. Det är antagligen inte en olaglig drog hen har näbbat upp. Nej, scarfgynnaren framför dig har nog bara varit på…

Skärmavbild 2015-10-21 kl. 23.06.08

… den ammoniakbelupna nästorken, för att orka välta några extra traktordäck på den byggarbetsplats han betalat en polack femhundra kronor svart för att få beträda efter stängning.

(Risken är heller inte försumbar att den Debaser-bardisk du befinner dig vid bara serverar proteindrinkar, då den blivit en renodlad träningsklubb.)

Jämtland Calling

Skärmavbild 2015-10-19 kl. 14.12.36
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

 

Jag var i Jönköping i lördags.

 

Minnesanteckning: E4:an går hela vägen från Stockholm till Jönköping. Det betyder inte bara att jag nästa år har en gratis inför-vinkel till de allsvenska mötena mellan J-Södra och AIK, Hammarby eller Djurgården (»E4-derbyt!!!«); nej, redan i lördags betydde det också att jag som geografisk analfabet kunde unna mig att slå av den vägvisande Google Maps-rösten på telefonen.

Väl på plats på Stadsparksvallen hade det släpats fram en teve till pressrummet, där tabelltrean Sirius mötte Varberg på bortaplan, och jag fick uppleva spektaklet som är »att titta på fotboll med ett TV4-gäng«.

De hade skickat hela sin superetta-trojka, TV4, och de höll gemensamt hov redan framför Sirius-matchen, intill nervösa J-Södra-figurer i halsduk.

Det var imitationer från den lille i kostym och det var ett evigt branschtuggs-gafflande när TV4-gänget höll låda: som om de värmde upp – en låda-hållnings-uppvärmning!!! – inför den kommande, tevesända lådahållningen i seriefinalen. Jag tror att de kände att de, som den kommersiella fotbollens Grotesco-gäng, bidrog med mervärde för de stackars nervösa J-Södra-supportrar som bara ville försöka följa den nervkittlande upplösningen mellan Niklas Holmgren-imitationerna; deras klubb var ju ett enda Varberg-mål ifrån allsvenskan.

 

»Att de inte beställt fler bullar till idag…«, muttrade en av de pressfika-ansvariga tanterna när hon lade ett skyddande papphölje över kanelkringlorna med två timmar kvar till match. Kort därefter drog Elias Andersson – den unge Helsingborgstalangen – upp en volley i kryssregionen för Varberg hemma mot Sirius på Påskbergsvallen. Målet betydde att Varberg, tabellfyran som inte kunde bli bättre än fyra, kvitterade till 1–1 och kanske betydde det också att Andersson själv, född 1996, får en ännu liten bättre chans att etablera sig i HIF:s trupp nästa säsong.

Men framför allt betydde hans drömmål att Jönköping Södra var en allsvensk fotbollsförening igen, efter 46 års väntan.

Det jublades från de grönvita halsdukshalsarna i Stadsparksvallens pressrum och snart jublades det också i omklädningsrummet, när spelarna lommat in till match med kostymer pressade på kroppen och leenden pressade över näbbgiporna.

Det blev förstås en märklig match som följde och då de allsvenskt klara J-Södra-spelarnas laddning bestod av omklädningsrumsjubel och ärevarvsuppvärmning var det ingen större överraskning att de laddade jämtarna passade på att klämma in sin tass i den allsvenska dörrspringan via en 1–0-seger.

 

Han måste vara svensk elitfotbolls ansikte utåt för begreppet »aktiv coaching«, ÖFK-tränaren Graham Potter. Efter tjugofem minuters spel och ledning 1–0 gick han, via några snabba nävrörelser och ett par skrik, över från en 4–3–3-formation till en lynnig 5–2–3-rackare med lösa kanter.

Brwa Nouri, som måste tittat bort när nävkommandot delades ut, vände sig frågande till bänken efter ett tag och fick två fingrar i plytet.

De skulle klara det där på två, han och den PSG-fostrade superetta-yodan Fouad Bachirou. Och de gjorde de ju också.

Innermittfältsstädaren Douglas Bergqvist klev ner i backlinjen intill Dennis Widgren. Samme Bergqvist som aldrig var nära att få kontrakt när han provtränade med mig i Umeå FC som nittonårigt League 2-proffs, sommaren 2012, och samme Widgren som klev upp i a-truppen redan som tanig men teknisk 16-åring, på den tiden då Östersunds FK hade ett division 1-bottenlags självbild.

 

Widgren, ja.

Jag började skriva på en lång harang här – något om Widgren, om 2010, om resan uppåt – men jag strök det. Det här vill jag skriva långt om någon gång, känner jag, helst på någon form av tryckt papper framöver.

Och om jag skulle få skriva långt (typ i ett Pirkt.se-finansierat fanzine om norrländsk elitfotboll) om denna osannolika ÖFK-resa så vet jag vem jag bygga historien kring.

 

Han är förstås en intressant figur, ÖFK-ordföranden Daniel Kindberg. Mycket intressant.

(Jag pratade med honom efter segern i seriefinalen och han pratade konsekvent inte om hur många poäng som saknades till det allsvenska avancemanget (1) utan bara om hur många poäng de nu hade upp på serieledande J-Södra.

Han verkade, en poäng från allsvenskan, på riktigt mena att det enda som räknades var att vinna superettan. Efter att Kindberg berömt J-Södra och sagt hur mycket han unnade dem att gå upp så frågade jag ifall det skulle bli roligt att följa med dem upp.

– De får följa med oss upp, log Kindberg.)

Men Daniel Kindberg var på plats även 2010, när laget var ett lindansargäng i division 1 som efter fyra år på lina satte en medelpadskt inlånad hjässa fel och störtade ner i tvåan.

Det här klättringen hade förstås inte kunnat göras utan Graham Potter, engelsmannen som handplockades in inför division 2-säsongen 2011 där snart allsvenska Östersund skulle ställas mot lag som IF Älgarna och Moröns BK.

Man ska inte underskatta Kindbergs brittiska kontakter (redan 2010, i norrettan, var ju Callum McManaman, nu Premier League-ytter i WBA, så gott som klar för en lånesejour i ett på spelarmarknaden lynnigt höftskjutande ÖFK), men det var knappast han som våren 2012 hittade Jamie Hopcutt i den engelska niondedivisionen och som sedan sakta men säkert fostrade honom till en allsvenskt redo poängspruta (13 superettamål i år). Det var knappast Kindberg som snabbacklimatiserade ghananen David Accam eller sydkoreanen Seon-Min Moon till att direktproducera i svensk fotboll, knappast han som gjort ÖFK till svensk fotbolls taktiskt mest svårförstådda, mest intressanta lag. Knappast han som handplockar Brwa Nouri för att sedan sträcka upp två fingrar emot honom i en seriefinal.

Har vi läst något långt och bra om Graham Potter; svensk fotbolls kanske bäste tränare de senaste två-tre åren?

Gör mig en tjänst och länka gärna dit, i sådana fall.

 

Minnesanteckning: Starta fanzine.

Minnesanteckning: Gör någonting.

Topp-tretton

Topp-tio, schmopp-tio.

Det här är ett GIF-lag som känner sig klart för nästa års allsvenska, och som är mycket nöjt med det.

 

På annat sätt kan man faktiskt inte tolka matchinledningen. Tittade man på kvällens motstånd så noterade man inte bara att laget inte hade någonting alls att spela för, man funderade också på« ifall de blivit AC Allianssi-uppköpta nu på morgonkvisten. Ingen Christoffer Källqvist, ingen Martin Ericsson, ingen Paulinho; kort sagt ingen svartgul stomme – istället ett par luddiga holländare i elvan vars namn ingen utanför Hisingen kan ha lagt på minnet.

En skulle ju kunna tänka sig att det vore läge för gästerna att storma ut på en oktoberfrusen och glest befolkad Bravida Arena för att försöka attackera sig till de tre poäng som krävdes för att säkra det allsvenska kontraktet (och för att försöka nå den där »topp-tio-placeringen« som alltid ska ha varit målet).

Men nej: det må ha gått 27 omgångar sedan Giffarna ställde ut elva par passiva skor första kvarten mot Malmö FF i premiären – men någon ordentlig läxläsning har inte gjorts sedan dess.

Det tog tre minuter för BK Häcken att medelst bollrull paralysera det kollektiva GIF-försvaret. Gästerna försvarade sig som vore det hockey, som om de ställt upp en för liten boxplay-box. Jag har sett »Wok-Lars« Krogh Gerson mer aggressiv i kön till thaivagnen på Fisktorget än han var då Samuel Gustafsson laddade bössan vid 1–0-drömträffen.

Visst om det vore olycksfall i arbetet, men att passivt låta sig tryckas ner i eget straffområde och hoppas på att någon till slut skjuter utanför verkar ju vara den defensiva taktiken. Gång på gång i match efter match händer det.

Efter en halvtimme kunde bortasupportrarna tacka sin lyckliga stjärna för Benny Mattssons kontakter i den brittiska pubfotbollen då Lloyd Saxton – en av få allsvenska spelare som nått högstaligan via Vauxhall Motors och Ånge IF – var den ende som höll Giffarna kvar i matchen.

Visst stack gästerna upp något – Eklund nickade på hörna, Sellin tofflade en hörnretur utanför och ett Rajalakso-skott nafsade efter bortre stolproten – men strax innan den av Pa Dibba hux-flux-ordnade kvitteringen var det nästan så att man satt och skämdes över försvarsspelet.

»Det var som på tevespel« brukar man kunna höra om offensivt smäckra prestationer – men det gäller i högsta grad GIF Sundsvalls defensiv. Ni vet hur det är lite för lätt att passa sig hela vägen in i mål i tevespelens fotboll? Hur det känns som att de datoriserade försvarsspelarna liksom saknar något instinktivt, som gör att de inte skyndar till, fläker sig eller stötbryter när bollarna viner kring fötterna på dem?

Så känns det att se GIF Sundsvall spela försvarsspel.

Jag förstår att det är svårt att få en tevespelsgubbes artificiella fotbolls-intelligens att inkorporera »instinktiv aggressivitet«, men nog borde det vara möjligt att över en säsong banka in i välavlönade allsvenska spelarhuvuden.

De kvällar då offensiven sprudlar och då Rúnar Sigurjonsson och Lars Krogh Gerson bildar ett innermittfältspar dynamiskt nog för övre halvan (vilket de inte så sällan gör) så går den defensiva passiviteten ibland att kompensera nog för att kunna ta poäng.

Ikväll var, ehm, inte en sån kväll.

 

Det var kanske lite oväntat att Häckens holländske heffaklump till anfallare skulle få avgöra matchen med sitt 2–1-mål, men knappast att avgörandet skulle komma efter att Nasiru Mohammed fått ta emot bollen vid straffpunkten med ett par meters buffertavstånd till närmaste GIF-back.

En skulle kunna glädjas åt att Roger Franzén ikväll åtminstone var tydlig med att det var just presspelet som brast; att den defensivt ansvarige GIF-tränaren insett detta uppenbara och i stort sett ständigt närvarande faktum med två omgångar kvar att spela.

Men nej: glad är en bara över att det fortsatt är fyra poäng upp på Falkenberg, att det fortfarande ser ut som att Giffarna får ytterligare 30 allsvenska omgångar att nöta presspel på under 2016.

Topp-tio, schmopp-tio: så viktigt verkade det inte vara ikväll.

Topp-tretton duger.

Krönikör-hår

Vid lunch sätter jag mig i en hyrbil (igen med hyrbilen; jag har gått och blivit med medelålderdom) och susar ner till de södra (?) delarna av Jönköping för att sätta mig på Stadsparksvallens pressläktare.

Cirklar kan slutas ikväll.

Han som en gång nickade ner Östersunds FK i avgrundsgropen Division II Norrland (»Erik Löfgren« på medelpadska, »n’Nernickar-djävulen« på bred jamtska) kan ikväll få se samma klubb ta steget upp i allsvenskan.

Om Sirius förlorar mot Varberg tidigare under dagen så räcker det med en bortaseger för de rödsvarta (mot ett då redan klart J-Södra) för att Daniel Kindberg, Bobo Sollander och Dennis Widgren – de tre som (eventuellt exklusive någon jamtsk skade-schaman) är kvar sedan min lånetid i klubben – ska bli allsvenska.

Om Sirius slår Varberg på eftermiddagen så försvinner chanserna till jämtländskt lördagsavancemang, men då räcker det fortfarande med en Jönköping-pinne mot ÖFK för att J-Södra ska säkra direktplatsen upp i finrummet.

Och ett rakt J-Södra-avancemang, mina vänner, är inte heller fy skam att få uppleva: det skulle nämligen innebära att även Jönköpings-Postens sportchef Fredrik Standárs penna tar steget upp i högstaligan, vilket skulle betyda att nästa års allsvenska smyckas med krönikor från tidernas bäst frilagda krönikör-hår:

Skärmavbild 2015-10-17 kl. 08.40.11

Ty sann kamratskap leder ända in i himmelen

Det baltiskt registrerade bluffbolag som försöker skinnflå mig på polletter via bluffakturor har slagit till igen. När jag kom hem från jobbet idag låg ännu ett kravbrev och väntade på köksbordet.

Jag förklarar chattledes hela situationen för ett par förtrogna vänner och avslutar den förklarande harangen med ett slentrianmässigt #BackaErik.

Mina medelpadska vänner visar att de ställt om till den nya digitala sociala medie-tidsåldern på ett imponerande sätt (som vore de KIT.se-redaktörer!) och hugger direkt, då de på uppstuds modifierar min hashtag till en smädelse:

#BlackaErik, skriver dem.

Jag utesluter inte att balterna till slut kommer försöka »blacka mig« (verb för att göra någon black), genom den gamla upp-och-nedvända ankelskaken om så behövs. Det här må vara en fördom, men jag räknar med att professionella bluffbalter inte släpper taget och ger upp när de lyckats få någon på kornet; när någon varit där och nafsat på deras lynnigt utkastade bluffkrok.

 

 

Jag tänkte söka några strökurser på universiteten ikväll, då ansökningsfönstret inför universitetsvåren klappar igen vid midnatt.

(Några distanskurser på halvfart som verkar så pass intressanta att man kan känna att man vill unna sig dem efter jobbet, fram tills dess att får ett köptvång på en 900-kronorsbok i plytet, lägger ner hela projektet och slänger på en gammal Football Manager-save istället.)

Jag lär inte vara ensam om att söka kurser ikväll. Bland annat lär, rent statistiskt, ett femtontal svenska elitfotbollsspelare i 28-årsåldern klicka på knappen längst till höger här innan 00.00 i afton:

Skärmavbild 2015-10-15 kl. 21.59.38

Brandsorlet

Halvvägs in i förmiddagen kom en tant förbi vår lilla del av redaktionen.

I förbifarten, på väg till sin plats för att fortsätta sitt arbete, passade hon på att berätta en sak.

»Det verkar som att det brinner«, sa hon.

Hm. Vi tittade på varandra, jag och mina kollegor. Rynkade på näsan.

Brinner som i en aktiv brand? Här? På bygget?

Jo.

Ganska snart började det mumlas runtom. Ett sorl spred sig över redaktionen. Ett lätt oroligt sorl. Inte lika oroligt som det sorl man hörde när mittback drev boll som sisteman på Idrottsparken i Sundsvall tidigt 00-tal, men lätt oroligt.

Någon minut passerar ändå, utan att någon gör något av informationen. Någon tjomme från Metros debattredaktion hinner komma tillbaka till sin plats från något mötesrum.

»Har ni hört att det brinner?«, tjoar han. Det verkar hans kollegor ha hört.

Alla har hört. Det är bara ingen som tagit tag i det än.

Hörsägen är att det brinner »på taket«. Det säger nu flera (av varandra säkert superberoende) källor. Någon säger dock att det är »där borta, på den sidan« och pekar mot köksavdelningen.

Men det tjuter ju inte. Brandlarmet har inte gått, bara det sociala brandsorlet.

Den stora frågan är inte exakt var denna eventuella brand utspelar sig – utan ifall denna brand som det talas, inte larmas, nej, talas om är kraftig nog för att utrymma lokalerna.

Några sätter sig på sig sina jackor. Någon går och hämtar kaffe. Många sitter kvar framför sina skärmar.

Jag är dock inte den som låter en till ett friskt luftnyp mitt under en arbetsdag en blankonsdag sippra mellan fingrarna, så jag beslutar mig för att tjuta ut under den gamla brandförsvarsparollen »kvinnor, barn och bloggare först«.

michaelflyr

Jag är inte ensam, vi blir ett gäng, och vi bildar ett litet spontant lemmeltåg mot utgången. Det handlar om en misstänkt brand i byggnaden, men det skulle lika gärna vara så att vi fått höra om att det bjuds på gratis saltkringlor nere i lobbyn. I kapprummet stannar lemmeltåget till, som vore den dunjackefyllda gången ett flamsäkerhetens skyddsrum. Tant längst fram i tåget har oförklarligt stannat till och blickar ut över marknadsavdelningen. Vi andra står och småsnackar lite, tittar ner i mobilerna ett tag, innan någon frågar varför vi stannat till.

»Jag väntar och ser om elden tänkte ta sig«, säger ledartanten.

tinafeyconfused

 

Vi kommer till slut ut på gatan. Jag hinner till och med nypa en banan i receptionen på vägen (i händelse av brand, välj skalfrukt vars innanmäte inte kan ha påverkats av eventuell rökutveckling).

 

De flesta av oss vanliga golvarbetare ställer oss helt sonika och småpratar utanför ingången och sneglar uppåt efter rökutveckling, kanske dricker ur någon medhavd kaffekopp eller snaskar på en banan.

De som innehar viktigare tjänster på redaktionen – stöttepelare i den svenska notisfloran – sätter sig däremot genast på huk intill husväggar med sina utburna laptops och upprättar små individuella sambandscentraler.

Inne i byggnaden verkar det som att verksamheten fortsätter bedrivas på alla andra våningsplan än just vårt.

Var det överilat att leta sig ut? Sitter de coola spelutvecklarna på Dice kvar och knackar kod? Har inte ens telekomgynnarna blivit utrökta? Blev vi mediamänniskor för tidigt ängsliga över några diffusa rökrykten?

Nej, där kommer en brandbil. Puh. Kollektiv pinighet avstyrd. Snart börjar också andra våningar vallfärda ut ur bygget, men ett gäng tappra själar vägrar lämna sina poster: kockarna och servitörerna på det stimmiga, trendiga och populära lunchstället »Kräm« nere vid ingången.

De är 2010-talets violinister, lunchservitörerna, på detta glashus-Titanic. Om bygget ska rasa så ska det banne mig göra det till dofterna av gräddig carbonara-sås i entrén, det är tydligt. Den invant lugnande doften av 95-kronors-lunch-lådor som tillreds är kanske det enda som håller ställningarna, som hindrar folk från att gå i panikartad bärsärk.

 

Det fanns en möjlighet här, i tafattheten som följde brandryktena och den efterföljande utrymningen, när alla stod samlade trottoaren alldeles utanför entrén. Ingenting hände. Inga besked utdelades. Ingen iklädde sig den någon brandröd ledarväst. Folk tisslades, folk tasslades, folk satt på huk och smattrade notiser för att rädda notisflödet – men ingen pekade ut riktningen med hela näven på goda 20 minuter.

Det fanns en möjlighet här, för mig, att ikläda mig den roll jag med sådan skickligt spelad säkerhet iklädde mig under mina sista år på fotbollsplanen: den som ledare, okynnesgastare och veva-med-hela-handen-utpekare av riktningen.

Jag hade, med min barska stämma och mitt auktoritärt svaga hårfäste, kunnat ta ton och lett hela redaktionen bort från faran, till en uppdiktad uppsamlingsplats och med lynnig ledarnäve skickat ut datorförsedda medarbetare på luddiga dagsturer.

»Du där«, kunde jag skrikit och hela-handen-pekat på någon, »du åker till Skövde och bevakar kommunfullmäktige«. Någon annan hade kunnat skickats för att skriva hem om Fyrisfjäderns säsongsöppning i Uppsala Badmintonhall. Jag hade kunnat muttra något om att »det här aldrig hade hänt om vi bara flyttat hela redaktionen till Sidney«.

För en stund hade jag, i virrvarret som rådde (brand? icke-brand? »Kräm« eller »Blå Dörren« till lunch?), kunnat leda denna utrymda nyhetsbyrå från trottoarkanten; det var känslan.

Aldrig har jag varit närmre att – med hjälp av en helt oblodig, lätt carbonara-doftande revolution i ett brandlöst brandkaos – nypa åt mig en permanent mellanchefsroll på ett stort medieföretag.

Men jag stod tyst i någon halvtimme och följde sedan med ut och åt lunch.

(OBS: Inte på bottenvåningens Kräm-lokal.

Läsarfråga: Borde man stötta etablissemang som, likt violinisterna på Titanic, dansar runt grytorna även vid pågående brand och allmän utrymning? Är det heroiskt eller dumsnålt att riskera att hellre själva bokstavligen brinna inne än att låta en lunchladdning pastasås uttryckligen brinna inne? Diskutera i små grupper.)

Nej, i mitt huvud finns inga chefstilläggsbelupna revolutionstankar när jag bevittnar en lugn, städad och till synes ofarlig brandutrymning.

Allt jag får på näthinnan – så fort ängslan uppstår, så fort en trevande fårskock stannar i ett flamrisksmaximerat kapprum – är ett +++++-blogginlägg.

Sedan går jag hem, gör annat, glömmer alla detaljer och nattsmattrar ihop ett ++-dito.

Nåväl. Bygget står kvar (det går att läsa om händelseförloppet i branschpressen om ni vill ha en mer objektiv bedömning av läget) och jag kommer – efter att ha fått ta med jobbet hem en eftermiddag (på grund av viss kvarhängande röklukt på våningen) – att återvända som icke-mellanchef imorgon igen.

Måndagskvällen i siffror:

2.

Antalet nya och tidigare osedda spel- och dobbelföretag som i snitt dyker upp i halvtidspausen på varje stor tv-sänd fotbollsmatch. De lyckas fortfarande poppa upp som svampar ur den maltesiska myrmarken, trots att marknaden torde vara mättad likt den stockholmska marknaden för högrevsrunkande hak med »bara burgare«. Jag minns inte exakt vad de här två nya casino- och bingosajterna hette, men det lär – sett till hur få lediga casino- och bingosajtsnamn som kan finnas kvar – ha hetat typ »Casino Bazinga Bazooka Blast« och typ »Nordfrontsbingo – ett svenskt bingospel online«.

kåmarkkyckling

Det har spårat ur sedan tidigare, men nu i veckan såg jag, på fullaste allvar, en annons för ett online-casino som marknadsförde sig med att »our slots are really addictive«.

Addictive!!! Beroendeframkallande! Som något positivt!

Spelbolagen försöker alltså reclaima ordet »spelberoende« – som på sistone fått en så negativ klang.

 

9.

De må ha fått David Luiz att sätta sin nuna på deras degstinna kaloribombsförpackningar, men mig lurar inte lobbyisterna på Billys Pan Pizza när de i sin nya PSG-reklam utbrister att de små degklumparna nu säljs i »ett smart niopack«.

I vilket skede av livet kan det någonsin anses smart att ha tillgång till nio stycken Billys Pan Pizza?

Till och med den här medelpadske stackaren från gårdagen…

förmedlingen

… skulle ha tolkat det som att ett ytterligare negativt skimmer lagts över hens tillvaro om han lommat hem billös och funnit ett niopack Billys-pizzor i frysfacket.

 

34.

Antalet minuter IFK Göteborgs blixtinkallade reserv Gustav Svensson, 28, fick vid 2–0-ledning hemma mot ett Moldavien som ställde upp med en ensam anfallare som spelade division 4-fotboll för Kramfors-Alliansen som 26-åring ifjol.

(Inget ont om att nicka upp Kramfors-Alliansen ur Ångermanlands-fyran, några av mina bästa vänner* har nickat upp dem ur fyran.

*= Jag känner faktiskt en människa som gjort just det. Närmre än så här har jag inte nuddat på landslagsspel sedan jag på lika villkor slafsade lunchbuffé på Pensionat Björnen tillsammans med den lettiske pojklandslagsmannen Alexandar Gramovitj i Östersund, hösten 2010. Gramovitj utmärkte sig sedan genom att bränna en straff mot Boden – men trumfades sedan av sin GIF Sundsvall-lånade bordskamrat som med kirurgisk precision nickade ner ÖFK i tvåan.)