Müsli

Jag ska gå och titta kring frukostborden på spelarhotellet.

Jag kan lova att där ligger mängder av müsli i mattan.

Varje gång individuellt dugliga försvarsspelare som Andreas Granqvist, Micke Antonsson, Jonas Olsson och Oskar Wendt drar på sig en landslagsoverall så lämnar de pondusen och självförtroendet när de korsar spelarhotellströskeln. Stackars Granqvist, till vardags lagkapten i ryska högstaligan, kan antagligen inte ens greppa en slev müsli vid landslagssamlingarnas frukostbuffé utan att darra betänkligt på näven vid blotta tanken på att Erik Hamrén kan stå och snegla från ledarbordet.

(OBS: Detta är en spekulation. Kanske är det Players Manager Marcus Allbäck som förser startelvespelarna med müsli på filen.)

Ikväll hade den svenske scarfbäraren (motsatsord till fanbärare) dessutom kryddat den defensiva anrättningen med en formsvag högerytter som av rent Football Manager-logiska skäl skulle kunna tänkas fungera som högerback. Det är en sak för svenska supportrar att tycka, att »Sebbe Larssons högerfot borde användas som högerback; han kan ju komma runt och slå inlägg hela tiden!!!« – en annan för Erik Hamrén att besluta om det ens är möjligt (genom att titta på träningar, känna hur bekväm Larsson är i positionsspelet).

Högerbackens positionsspel är inget man lär sig på en natt och det är nog svårt att kliva in in och täcka upp i en fungerande backtrea – stört omöjligt att komma in som malplacerad fjärdelänk i en high chaparall-uppsättning.

Anton Tinnerholm hade, i egenskap av högerback, gjort ett bättre jobb som högerback.

– Det är en fin match att analysera, konstaterade Erik Hamrén med ett snett leende i Kanal 5-studion.

Det var det inte. Det var en fin match att använda för att såga Erik Hamrén och hans svenska landslag.

Redan när Kim Källström först klampade in som en Grasshoppers-ägd elefant i en porslinsbutik och bjöd på en 0–1-straff blev det med facit i hand omöjligt – och när Andreas Granqvist stod och tänkte på morgonens spillda müsli (»borde jag ha plockat ur russinen ur ryamattan?«) och tillät Kim Källström att ta Österrikes enda huvudspelare, samtidigt som han ställde sig på lut någon meter bakom, blev det direkt pinsamt.

En Zlatan-frispark någon halvmeter utanför var väl – trots en del pigga Emil Forsberg-initiativ – det enda som oroade alp-Tim Howard i den österrikiska struten i första halvlek.

Och när Janko med en enkel vändning skickade Andreas Granqvist halvvägs till Krasnodar och stänkte dit 0–3 var det banne mig så att man nästan satt och funderade på om det inte var dags för ett andra byte.

Andreas Isaksson släpper in fyra mål – och gör en fyraplusmatch. Det borde, jag överdriver inte, ha blivit fem-sex-sju i baken för detta det rangligaste hopkok till backlinje jag någonsin sett ett svenskt landslag ställa upp med.

Rädda hotellpersonalen på de Lasse Richt-bokade boendena; hämta snarast hit en förbundskapten som vet hur man får fyra försvarsspelare att blanda en filtallrik utan müslispill.

Eller: ge oss en förbundskapten som inte ens försöker servera müsli.

Ge oss någon som serverar oss solid havregrynsgröt igen.

CHOCKEN: LÄMNAR ORTEN

Många förväntade övergångar som gått i lås i det här övergångsfönstret. Ni vet: Raheem Sterling har gått till Manchester City, Christian Benteke har gått till Liverpool och förre socialministern Göran Hägglund har gått till den privata vårdkoncernen Aleris.

Men igår kväll slog en fullskalig bomb ner.

Kallhällsikonen Erik Löfgren fick plötsligt möjligheten att lämna orten för ett förstahandskontrakt i Solna. Hux-flux, bara! Från ingenstans!

(null)

Så vad har två tummar, ett par blå sockiplast och ett förstahandskontrakt?

Jag, efter att ha kritat på i eftermiddags.

Fotnot: Ryktena om att Pirkt.se nu enbart kommer att publicera långa Dickson Etuhu-intervjuer är ännu obekräftade.