Íþróttabandalag Vestmannaeyja burt

För två år sedan bodde fotbollsstjärnan David James på de svåråtkomliga isländska Västmannaöarna, två timmars bilfärd och en halvtimmesfärja från civilisationen (som på Island heter Reykjavik och enkom Reykjavik). Den 57-faldige engelske landslagsmålvakten hade beslutat sig för att bli förstemålvakt och assisterande tränare i det lokala högstaligalaget IBV Vestmannaeyjar, tränat av hans gamle Portsmouth-lagkamrat Hermann Hreidarsson. Den dåvarande 42-åringen som bara tre år tidigare varit engelsk förstamålvakt i fotbolls-VM sökte lugnet, sinnesfriden, en väg in på en begynnande tränarbana och (skulle det visa sig i efterhand, då David James gick i personlig konkurs) kanske också en flyktväg från efterhängsna fogdars kravbrev.

Och det kan näppeligen finnas många bättre ställen att gömma sig på än på denna vulkanö någon sjömil* från den obebott karga isländska kusten.

*= Obs: lynnig avståndsbedömning som bara skrivs ut på grund av hur finheten i ordet ”sjömil”. Man behöver inte vara en ung man som mjuggdrömt om att ta halvårsvärvning som matros för att vilja bända in sjömil i skriven form när tillfälle ges, men det skadar ju inte.

 

Vi bodde på ett litet olåst gästhus med tillhörande ö-uppväxt tant som berättade allt och lite till om öns historia och faciliteter. »Har ni tid att äta lunch? Nähä. Då har vi de här, de här och de här lunchställena«, sade hon och bläddrade ivrigt i sin hemmagjorda pärm. Men om man sållade ut guldkornen bland hennes vida kornskyffling så hade man sig en heldag.

Det rekommenderades en vulkanvandring, upp på den tidigare eldspruta som ödelade stora delar av stan för lite drygt fyrtio år sedan, men som också – om man väljer att se det så positivt som bara orienterare, friidrottare eller simmare kan göra – gav ön ytterligare några hundra meters vulkanstenig kustbredd.

(Samtliga fyranåntingtusen invånare fick vid det plötsliga vulkanutbrottet på-uppstuds-evakueras och inkvarteras i Reykjavik i ett halvår! Ett halvår!!!)

 

Vi tog henne på orden; tänkte lägga den timme det skulle ta till toppen på en frisk och krispig klättring. Sedan vandrade vi, från vårt lilla gästhus på höjden, nedåt. Sedan i sidled. Sedan uppåt. Sedan sidled. Sedan – som för att kompensera – upp över en mycket brant kulle. Sedan, väl nere på andra sidan jättekullen efter ett par kilometers vandring, var vi äntligen där tant sagt till oss att börja vår vandring; något hundratal meter från vårt startplats.

Timmen var förbrukat; det var dags att klättra. Den ordinarie stigen som snurrade sig runt, runt berget valdes bort till förmån för ett spontant, nätt och jämnt upptrampat spår i den svarta vulkansanden. Till råga på allt letade sig lagret med dimma, som legat som ett litet svävande lock över ön, nedåt och lade sig som en grå hinna för ögonen. Det blev helt grått; som om Ulf Brunnberg klippt lugg och fått den ner över nästippen.

Och där skulle vi bestämt upp – ledda av min födelsedagsfirande syster som gick med den bestämdhet som bara en födelsedag kan skänka årsfyllaren – och balansera på den smala toppavsatsen med oförlåtande stup lurandes bakom var och varannan grå kubikmeter.

Jag säger som gemene Sportbladet-läsare som får sina ögongipor fuktade av en längre Erik Niva-text: »nu var det svårt att vara man!!!«.

(En man ska i dessa lägen med fast hand leda sin tropp från all eventuell fara, det är sedan gammalt. En man ska, om man får tro kvällstidningarnas kommentarsfält, heller inte gråta.)

 

Vi kom till slut både upp och ner. Men av bilderna, de som skulle blicka ut över den lilla fiskebyn från ovan, blev det intet.

_MG_9090

Vad få vet, knappt ens de som uppdaterat den här portalen sedan begynnelsen (huskatter, mödrar, missledda baltiska köpmän), är att prototypen för Svampbob Fyrkant är byggd kring mitt käkparti.

Det är det mest fyrkantiga anlete som fångats på bild sedan någon Svenska Fotbollsförbundet-utsänd fotograf sa »cheese« och Trelleborgs högerback Dennis Melander sken upp, vårvintern 2004:

denkamell

(Om jag hade kunnat avsäga mig min referensbank – som till lite för stor del består av allsvenska spelarporträtt från tidigt 00-tal – så hade jag gjort det utan att blinka.)

 

Dagen därpå skulle man ta sig tillbaka till fastlandet. Det var lättare sagt än gjort.

Gästhustanten – det närmaste en tillförlitlig väderapp vi kom – hade larmat om storm dagen innan och storm skulle det minsann bli. Medan tant gräddade på oss frukostvåfflor och serverade kaffe började vinden så sakteliga pina på. Tant lugnade oss med att om färjan inte skulle kunna ta oss in till vår hamn (där vi lämnat vår Suzuki) så skulle färjebolaget bistå med bilskjuts från den andra, mer lättillgängliga hamnen.

Döm då av vår förvåning när vi vid påstigning av färjan möts av en näsvis mårdhund (inte en faktisk mårdhund utan en mårdhundslik människa, vilket i de flesta fall är värre) som bestämt hävdar att det inte blir någon skjuts emellan ifall färjan skulle behöva lägga till i den andra hamnen. Då får vi gott hyra oss en ny hyrbil och köra den drygt timslånga sträckan mellan de två hamnarna, tycker mårdhunden.

Vi brusar upp, det blir lite höjda röster, men efter halvannan kvarts diskussion står mårdhunden där med trumf på näven och vi tvingas, i brist på alternativ, lomma på färjan och bara hoppas på att vädrets makter släpper oss igenom till rätt hamn; allt medan mårdhunden ser på med ett illa dolt ondskeleende.

 

Saker man vill göra innan man går på en stormbesudlad trålare: ringa sina föräldrar, säga till människor man älskar att man »typ gillar« dom och radera sin bloggportal för att rädda sitt eftermäle.

Saker man inte vill göra: bittert passera mjuggleende mårdhund.

 

Sjön var arg den dagen, mina vänner.

Som en gammal man som försöker skicka tillbaka soppa på ett fik.

 

Helvete, vad det gungade.

_MG_9096

Min syster är en världsvan ung kvinna. När det pirrar till i magen på mig varje gång jag susar förbi skylten till Stöde – som en signal för att »nu blir det äventyr!!!« – så har min syster åkt runt i såväl Asien som Oceanien. Men även hon var darrig och sneglade oroligt över fönsterkanten mot vilken vågorna slog.

Vi kom till slut över, till rätt hamn, men det kändes som att det var med nöd och näppe. Mårdhunden klappade om mig på det osköna sätt som bara en gravt sarkastisk mårdhund kan klappa om en. »Vi kom fram, va?«, hånlog han med sitt mårdlikt snofsiga nos.

(Har det någonsin hänt att en mårdhundslik människa överraskat positivt och inte varit irriterande? Hur kan de ens se sig själva i spegeln om morgonarna, dessa mårdhundslika män, väl medvetna om att de obönhörligen måste ge sig ut och bjuda världen på drygdumma rackartyg? Ja, jag skriver män, ty det är en patriarkal mårdhundsstruktur jag talar om.)

 

Det var någonting jag skulle komma till.

Just det.

IBV Vestmannaeyjar har statistiken 4-3-3 på hemmaplan under årets ligasäsong. Det är för svaga papper. Det är inte bara den längsta bortaresan i den isländska högstaligan (den enda som är längre än en timme från Reykjavik); det är en grönjävligt gungig och farlig en.

Dragen variatorbricka

_MG_8813

Islänningar kan man, till skillnad från balter (OBS! Empirisk kunskap!), lita på. Bilen levererades, i ett stycke och dessutom uppgraderades min bokning till en Suzuki. Först ett hyreskontrakt i knät, sedan en Suzuki-uppgradering i trynet ute på internationella vatten; den eviga nordanvind som blåst

Jag gick förstås omgående ner och röck variatorbrickan på Suzukin, men i övrigt lämnade jag den relativt intakt; jag är nämligen ingen större bilkännare. Men jag får för mig att Suzuki är den typen av bil som medelålders Subaru-körande män från Dorotea ser ner på och baktalar i grupp, även om de precis innan de ska sova – mol allena med näbben vid täckkanten – kanske funderar på om det egentligen är så dumt och förkastligt att köpa den billigare Suzukin.

Den rullar på bra, men det finns en stor nackdel; biljäveln saknar ett fungerande bluetooth-system vilket gör att mina nedladdade spellistor inte kan vevas ut i högtalarsystemet. Så istället för att susa fram genom tundran till Alkbergs dånande domedagslyrik så har vi fått förlita oss till en isländsk Mix Megapol-kanal.

Det finns någon gynnare vid namn Charlie Puth som sjunger om »Marvin Gaye«, det kanske ni känner till? Nåja; känn er inte så speciella för det – det gör de på Island också: hans låt spelas uppskattningsvis två gånger i timmen.

 

Man vet inte att man älskar någon förrän man med god ton bibehållen kan sitta i en bil genom ödemarken och lyssna till isländsk reklamradio tillsammans.

 

Så fort vi fick tag i bilnycklarna åkte vi på upptäcksfärd.

_MG_8780

Det var vi till en början inte ensamma om. På det första stoppet, där vi skulle titta på någon abnormt stor gejser, var nämligen fullt i turister. Där måste ha slagits något sorts rekord i antal foträta Ecco-skor per kvadratkilometer.

Gejsern var väl häftig när den väl sprutade vatten*, men turisttätheten förtog helt det lugn och den ro som man vill ska ackompanjera ens fantastiska syner.

*= Amerikaner stod på allvar och muttrade över att »det borde finnas en klocka« på när gejsern skulle ge ifrån sig ett sprut, så att man slapp stå och vänta planlöst i fem-tio minuter.

 

Det andra stoppet, vid Europas största vattenfall Gullfoss, tilltalade förstås mig som förstfödd son till en vattenkraftsarbetare. Har ens far pendlat till kraftstationen i Gäddede under hela ens uppväxt sitter det i märgen hos en att uppskatta ett rejält, kraftigt vattenfall.

Det finns storslagna bilder, men de mejlar jag direkt till min pappa hittar jag inte just nu.

 

Vet ni vad man hastigt och lynnigt kan göra med en bil, som man inte kan med en stor turistbuss?

_MG_8889

Stanna och klappa hästar på mulen!!!  Som hästkrakar gillar den gamla fyrfota-kamasutra-övningen mulklappen. De gillar väl å andra sidan allt som händer, kan tänkas, då de annars bara står rakt upp och ner och tuggar gräs i dagar, nätter, kanske veckor.

Vad tänker de på?

På riktigt: vad tänker de på???

 

Nåväl.

(Om någon runt 2011 satt en »Nåväl«-räknare på denna blogg så skulle den ha behövt bytas ut på grund av överslitage vid det här laget.)

Gårdagens stora höjdpunkt var avslutningen då jag och Tilde besteg ett Sagan om Ringen-berg.

_MG_8935
Man får faktiskt en helt annan respekt för Sam och Frodo som vandrar hela den långa, långa vägen över stock, sten och krön som man alltid tror ska vara det sista men som alltid har ytterligare en topp bakom sig – utan att ha några badkläder med sig.

De vandrar, vandrar, vandrar – utan att ens ha ett fyrtiogradigt bad att se framemot på toppen? Vad är de, orienterare?

 

 

_MG_8955
Det låter som ett olidligt upplägg. Har man rört sig vad som kändes som en mil i höjdled (det var väl kanske några hundra meter) på en timmes bestigning så måste där finnas en guldkruka, eller för all del guldbalja, vid slutet.

_MG_8959

Och det fanns det alltså, i det här fallet.

_MG_8967

Ni kanske ser det själva, men för syntolkningens skull skriver jag det ändå:

Hel-vet-e vad fint det var.

Någonstans här – mellan två dopp (längre upp var det 40-gradigt, hundra meter ner omkring 35-gradigt) – så blåste domaren av matchen och förkunnade en 2–0-seger för AIK borta mot GIF Sundsvall.

Mörkret föll bokstavligen över mig:

_MG_8997

(Detta dock till noll procent beroende på att AIK var mer effektiva på Norrporten Arena.

Jag fick reda på resultatet först efter den becksvarta vandringen ner och den långa bilresan hem, när jag på hotellrummet med allt för van smygnäve smög fram en borta-tvåa och en tidstypisk hemma-nolla.)

 

Idag var vi på Blue Lagoon, ett mycket mer uppstyrt – men inte desto mindre imponerande!!! – källbad, och i andra Pirkt.se-kopplade kanaler kan man se att det organiserade lagunlivet har både fram- och baksidor.

På silverfat, jag fick ett pass och ett personnummer

Skärmavbild 2015-09-22 kl. 19.56.42

Som världsmedborgare av den priviligierade och uppskattade sorten (den som människor känner för och välkomnar, till skillnad från de som flytt för sina liv) är man aldrig längre än ett antal Football Manager-fortsätt-tryck ifrån att plötsligt landa i Reykjavik.

Där står jag nu, som en helsvart Johan Esk-mask, och inväntar otåligt handfasta tips på vad man bör sysselsätta sig med.

Redan vid bussresan från flygplatsen omfamnade jag den karga naturen och ville hoppa av bussen och P-O Enquist-springa rakt ut i det platta, ändlösa månlandskapet och hittas, fyllstupad i mossan, av någon fyrvaktare.

(Eller i alla fall ta en Instagram-bild på det.)

Jag har just förskottsbetalat en veckas hyrbil från en firma som inte är Hertz* eller Avis* och känner den sortens olust som bara en ung man som just åkt på en bluffaktura från ett baltbaserat gycklarföretag kan känna (mer om det senare, vid eventuell rättstvist).

Se så: har ni varit på Island? Vad får man inte missa?

Hur är Sverige? Hur har sosse-budgeten drabbat er män?

Skärmavbild 2015-09-22 kl. 20.56.45

*= Obs: produktplacering. Även i söndags, när Pirkt.se var på plats på Idrottsparken i Norrköping, förekom visst branded content då biljetten sponsrades av delar av IFK-ledningen. Detta förstås utöver den stående sponsringen från Maria Bingo och Super Jackpot Casino.

Två flatnävar i luften

11817896_10153545370123996_859122573_n

Jag hade velat vara med när matchplanen drogs, när magplasket förbereddes:

»Vi möter seriens kanske bäst spelande lag idag, grabbar, och vi gör det på bortaplan.

Ni vet vad som gäller: de har seriens rappaste offensiv, de jagar det allsvenska guldet, deras anfallare har gjort tjugo mål tillsammans, men vi ska åka dit och vi… ja, vi är också bra.«

 

Arnor Traustassons hade brandröda dojor, Christoffer Nyman och Alexander Franssons tassar var chockrosa, Nicklas Bärkroths limegula och Daniel Sjölunds knallgröna. Man behövde inte ha läst signallära på universitetsnivå för att tolka alla dessa skrikiga färger som fara.

Men Joel Cedergren och Roger Franzén kan inte ha gått ens en grundkurs i överlevnadsstrategi. Om en GIF-tränare mött en björn på ett kalhygge hade de inte lagt sig lågt och kompakt i gräset och hoppats på det bästa – de hade utmanat björnen på dennes villkor.

»Kom och brottas«, hade de sagt. »Du väger kanske trehundra kilo, men jag… jag väger också kilon.«

 

Visst låg Shpetim rätt framför Sjölund ett tag i inledningen och visst tvingade Giffarna fram några planlösa David Boo-Wiklander-uppspel till inspark i första halvlek. Men när väl den bolltransporterande rälsen mellan Andreas Johansson och Daniel Sjölund – en solitt byggd räls, lagd på en grund av 30 års allsvensk rutin – kunde etableras och trafikeras så fanns det ingen återvändo.

IFK Norrköping kunde välja vilka spelare de ville spela rättvända – och de hade att välja på. Emir Kujovic spelar just nu target-spel som om han befann sig inne i en mental Bubbleball (där alla som ger sig på honom bara studsar iväg), Alexander Fransson är allsvenskans kanske bästa tvåvägsmittfältare, Christoffer Nyman har en halv fot i turkiska högstaligan, Arnor Traustasson sparkar som en Islandshäst och Nicklas Bärkroth stod och använde kryssribban som garageuppfart senast mot Kalmar.

Brandröda skor överlappade orangea, knallgröna dojor väggspelade med chockrosa, och limegula siktade in sig på stolparna.

Varning.

I artonde minuten spelade Norrköping kvadraten i uppemot två minuter mot tio GIF-spelare i eget straffområde innan Tommy Naurin med nöd och näppe lyckades rädda sin högra gavel och tippa bollen till hörna.

Varning!!!

Visst kan man hänga ut Joakim Nilsson och Jon Gudni Fjoluson vid det ack så väntade 0–1-målet; Nilsson som stod och sov vid lyftningen och Fjoluson som framför det egna målet, i akut rensningsläge, verkade stå och tänka på att »om jag vänder upp med bollen här så har jag bara nittio meter fram till målet«.

Men hela den första halvleken var en uppvisning i defensiv passivitet från gästerna.

Det var som att man inte ens gav det ett försök; som om man delat ut ögonbindlar inför matchgenomgången; som om man inte ens bemödat sig att påtala att hela Norrköpings vänsterkant var högerfotad och skulle vilja vandra inåt.

Att 0–1-målet dröjde så länge kan GIF-tränarduon tacka samma högre makter som Roar Hansen vände sig till senast.

Men till slut hittade så Sjölund in till Nyman.

Knallgrönt hittade fram till chockrosa. Jag vet inte vilken färg det brukar bli, när de två möts; men för Giffarna blev det svart.

Riktigt jävla becksvart.

 

Var det i paus, efter en utspelning, dags att säga åt laget att sjunka ner, rädda det som räddas kan och hoppas att de faktorer som skramlade de tre lägena i första halvlek – slumpen (Sellins halvvolleyvridning), en fast situation (när Jocke Nilsson vägrade som en fälttävlandskrake framför målet) och en långboll på Dibba – eventuellt skulle kunna generera någon kvitteringschans?

Icke.

Efter fyrtiofem minuters manglande mot femhundrakilosbjörnen på kalhygget var en mörbultad, sårig och nära nog halvdöd GIF-tränare övertygad om att han »bara inte fått rätt grepp«.

 

frasmundmiss

GIF Sundsvall skulle bestämt fortsätta att kasta bra bollar efter dåliga, precis som i första halvlek. »Om jag bara kan prickskjuta den här bollen mellan två motståndare«, tänkte bortaspelarna, »då kan min lagkamrat bollen felvänd på egen planhalva«.

Och då… jävlar?

Det var som att se någon på ett ölsjapp mata in hundring efter hundring i en Jack Vegas-maskin där man på förhand vet att det personen så destruktivt jagar på sin höjd är… skapligt.

 

Bara några minuter efter paus stod Eric Larsson och tänkte på ifall han skulle köpa en vit eller svart divansoffa nu när han fått ett nytt allsvenskt tvåårskontrakt, varpå Christoffer Nyman utan problem kunde smyga in bakom och knoppa dit tvåan.

Sedan brast fördämningarna helt. Hade man inte haft en sådan hundraprocentigt stark tilltro till det norrländska rättspatoset hade man bett en anti-spelfixnings-lobby titta på de efterföljande fjorton minuterna.

Högerfotade Tkalcic fick, just det, vandra in från vänsterkanten och skjuta fram Kujovic till trean. Vid fyran – när Ante Johansson fick nicka in en hörna – rådde arbetsvägran med en sådan kollektiv solidaritet att det rört en facklig kämpe till tårar. Det var så illa att det jag knappt minns det femte, som Alexander Fransson knoppade dit, ty man hade behövt vara en savant för att klara av detta Memory-parti av urusla försvarsingripanden.

 

0–5 är den största underlägessiffra jag upplevt sedan IFK Göteborg hemma, hösten –08; en match som fick min far att fästa sin GIF-halsduk på Toyotans dragkrok och släpa den i gruset på vägen hem.

Vid 0–5 borta mot Norrköping, efter fyra insläppta på 13 minuter, fick Tommy Naurin nog. Han blev arg och bröt mot god ton; bröt mot den pojklagsnorm som säger att en GIF-spelare trillar boll och har kul, och om motståndarna visar sig bättre på att spela boll så bryr man sig inte om det, utan fortsätter på samma sätt.

 

Efter slutsignalen höll Joel Cedergren snabbt upp två flatnävar mot de ditresta GIF-supportrarna.

Jag hoppas att det betyder »förlåt«, att det var ett löfte om att komma med en plan inför kommande veckas dubbla toppmotstånd.

Jan, 6 månader (oberoende liberal)

Igår lät debattchefen på Nyheter24, en man som med största sannolikhet blir upplockad av någon kvällstidning inom kort, en 12-åring i skjorta skriva en debattartikel (om att jämställdismen, denna antifeministiska Pär Ström-term, är överlägsen feminismen) som publicerades på detta den nya tidens journalistiska flaggskepp.

Den fick fyra tusen delningar på Facebook. Den blev, i en värld där debattchefer på Nyheter24 sätter agendan, en succé.

Denna trend, att låta femteklassare som klätt ut sig till vuxna ge sig in i offentlig debatt, lär med andra ord inte upphöra utan eskalera.

bebis2

(null)

Den nyuppsatta stringhyllan, den som aldrig fick plats i Kallhäll, och den relativt nya tevebänken; den här bilden hade varit så fin om det inte hade stått en perfekt castad dansk elaking (en Skrot-Nisse-docka av danskt fläskkött) i teverutan och försökt piska upp stämningen ytterligare mot folk som flytt för sina liv ifrån fallande bomber över sina hustak.

(Det tillhör förresten god bloggsed att inte påtala ifall man uppfattar en nyuppsatt stringhylla som sned.)

Hallenius: ”Väldigt åsidosatt”

hallenius

Linus Hallenius gick in i säsongen 2009 som en U21-landslagsanfallare med en fin allsvensk säsong som 19-åring bakom sig.

Ett halvår senare lämnade han, efter bara fem starter i superettan.

– Jag kände mig undervärderad, underbetald och väldigt åsidosatt, berättar Hallenius i Allsvenskans podcast.

 

Redan 2006 debuterade en då 17-årig Linus Hallenius för GIF Sundsvall i superettan. Två år senare, när ett storsatsande Norrlandslag hämtade in isländska stjärnor för miljonbelopp, var det fortfarande en medelpadskt fostrad 19-åring som sprang runt med Sportbladets plusbindel runt högerarmen under den allsvenska höstavslutningen.

GIF Sundsvall åkte ut, men Linus Hallenius hade skäl att inte vara helt missnöjd med säsongen: tonåringen hade spelat 28 allsvenska matcher och bankade, trots att en säsong i superettan väntade, på U21-landslagsdörren.

– Jag var absolut öppen för att stanna i Sundsvall och vi hade (efter säsongen) en dialog där de skulle komma med ett kontraktsförslag, berättar han i Allsvenskans podcast, som görs av Svensk Fotboll.

”Använde det som ursäkt”

Intervjuaren Adam Kalin behöver i stort sett bara ställa fram mikrofonen och nämna tiden i GIF Sundsvall för att Linus Hallenius ska lägga ut texten om vad som gick så snett under säsongen 2009.

Först: det utlovade kontraktsförslaget damp inte ner hos Hallenius, som under den Sören Åkeby-tunga försäsongen hade problem med benhinnorna och inte kunde träna för fullt.

– De använde det som någon form av ursäkt, men jag visste hela tiden att det skulle släppa, säger han.

Efter ett träningsläger på gräs utomlands släppte problemen – och det nya, unga U21-landslaget (motsvarigheten till det Joakim Nilsson nu spelar för) kallade.

– Jag åkte iväg med U21-landslaget och kände att jag var en av de främsta i min åldersgrupp i det här landet som anfallare, och jag tyckte att det var på sin plats att Sundsvall visade det ganska tidigt. Jag hade ett år kvar på kontraktet, va en ung, lokal spelare; en många kände till i Sundsvall och som det var kul att ha i klubben, lite som en fanbärare.

Till och med Löfgren kontrakterades

Detta var i en tid då GIF Sundsvall och sportchefen Cain Dotson, som tvingats konstatera att de svindyra satsningarna på mittbacken Sverrir Gardarsson och anfallaren Hannes Sigurdsson slagit mer eller mindre bakut, gått ut och berättat att det skulle satsas ungt. Bara ett år senare fick exempelvis till och med den medellöse mittbacksynglingen Erik Löfgren ett a-lagskontrakt.

I dessa tider tittade Linus Hallenius sig omkring i U21-landslagsomklädningsrummet och noterade att hans anfallskamrater var nyckelspelare i allsvenskan.

–  Rasmus Jönsson var jätteviktig för Helsingborg, Guidetti var med och typ… Agon Mehmeti eller (Emir) Kujovic: alla de var jätteviktiga för sina klubbar och spelade i allsvenskan, berättar han.

– Och så kom jag hem (från landslagslägret) och skulle möta Falkenberg hemma och jag fick spela tre minuter. Det bara kokade i mig. Då var vi inne i april och jag hade fortfarande inte fått något kontraktsförslag och kände mig undervärderad, underbetald och väldigt åsidosatt. Så någonstans där så började jag känna att… vafan, nu vill jag lämna.

I samma veva började de då ännu icke-Mittmedia-ägda och någorlunda pigga lokaltidningarna undra varför den lokalfostrade U21-landslagsmannen inte fick speltid.

– Och i samma stund som tidningarna tryckte i tidningen att ”Linus har utgående kontrakt och Giffarna har inte erbjudit något nytt” så skickade Giffarna ett kontraktsförslag till min agent, typ klockan åtta på morgonen samma dag, och gick ut och sa att ”vi har visst skickat ett kontrakt, vi har haft diskussioner i flera månader”.

”Riktigt skamförslag”

Det stämde inte, enligt Hallenius. Och förslaget som väl damp ner i agentens mejlkorg var han allt annat än nöjd med.

– Det var ett riktigt skamförslag också. Jag tror jag hade 18 000 på mitt första kontrakt och nu hade de höjt det till 22. Och då visste jag att det fanns spelare på bänken i vårt lag som satt på 60-70 och jag tänkte… hur kan det funka så?

– Så det växte fram lite dåliga känslor…, säger Hallenius som samtidigt inte kunde få Sören Åkeby att vara tydlig med var han såg honom. Hallenius ville spela som central anfallare, Åkeby kunde lika gärna se honom på en kant.

Hallenius meddelade strax därpå att han inte ville skriva på ett nytt kontrakt och placerades då, enligt gängse GIF-policy, på bänken. Det blev bara fem starter den våren i superettan för spelaren som året innan varit ordinarie i allsvenskan. I det sista GIF-framträdandet, borta mot Ljungskile, fick han dock starta. Hallenius gjorde mål i 2–2-matchen, men när bussen rullade tillbaka från Starke Arvid mot Medelpad så fanns U21-landslagsanfallaren inte med.

– Jag stannade i Stockholm och gjorde läkarundersökning och signade. Det var lite vemodigt, faktiskt, säger han.

Han åkte förvisso ut ur allsvenskan, igen, med Hammarby den hösten, efter att ha sprungit runt och gömt sig i den grönvita, allsvenska dräkten. Men säsongen därpå, 2010, smällde Linus Hallenius in 18 mål på 23 matcher i superettan, däribland ett som FIFA nominerade till årets mål i världen, innan han såldes vidare till ett Genoa som ska ha betalat både Hasan Cetinkaya och Hammarby bra med miljoner.

Nu är sedan ett år tillbaka åter i svensk fotboll, men inte i GIF Sundsvall. Det kändes aldrig aktuellt.

– Men det där är glömt sedan långt tillbaka nu. Det är ju också så att det har bytts ut en del personer i Sundsvall också, säger Hallenius i podcasten.

Fotnot: Cain Dotson var sportchef i GIF Sundsvall mellan 2008 och 2011. Han efterträddes av klubbikonen Urban Hagblom som återtog rollen 2012 efter sin svåra bilolycka.

Ångestskrin

Framkallade gårdagens Åtvid-drabbning en viss ångest, en känsla som inte släppt under hela tisdagen?

Pirkt.se är i regel inte portalen att vända sig till för GIF-relaterad ångestdämpning, men den kan väl åtminstone slänga ut två fina musikstycken som kanaliserar ångest på ett förträffligt sätt.

 

r10e7

Matti Alkberg har släppt nytt, helelektroniska »Personer«, och det finns redan efter ett antal genomlyssningar mycket att älska. Inkörda »Tjugonde« förstås, mäktiga »F-F-F-Födas om«-basen under »I spenaten«, SD-troll-beskrivningen »Bygg en egen bomb, sjunga nationalsång, hota Åsa Lindeborg, älska Sabaton« och mycket mera, men allra bäst i är kanske ångestskriet 1.15 in i »Ingens slav«.

Efter »äh, vafan, jag bara gör det«: aaaaaauaah.

Ett annat ångestskri att rekommendera är Iiris Viljanens, från »Årstavikens Strand«.

Vem hade kunnat tro att det inte skulle vara ett fullständigt idiotiskt beslut att lämna Vasas Flora och fauna i det här läget, precis efter den hyllade debutskivan?

Men det perfekt utförda dovskriket om den fina kvällssolen i hens lägenhet, ganska precis fyra minuter in i debutsingeln, ger henne rätt.

Det om det. Det är gammal skåpmat för er som på riktigt kan musik, förstås.

r2y41

No Shpetim, No Party

 

Åtvidaberg anno 2015 är ett konstprojekt med arbetsnamnet »Superettan«. 

Trist att Giffarna skulle vara så frikostiga med kulturstödet.

giffarnaåtvid1
Foto: Anders Thorsell.

Inledningen såg ut ganska precis så som man önskar att en inledning ska se ut, hemma mot en blysänksjumbo som bara lyckats göra fyra mål på tio bortamatcher.

Hjullastaren Krog-Lars Gerson fångade in John Owoeri med säsongens allra djupaste grävskopa efter bara någon minut, Sebastian Rajalakso såg ut att ha mått väldigt gott av veckans överraskande matchträning med det österrikiska landslaget och Runar Sigurjonsson – som varit iväg och säkrat EM-avancemang med Island – sköt in sig för att se ifall den allsvenska stolpbredden var densamma.

Roar Hansens extremt lågt utställda 4-4-2-block var kanske någorlunda tätt, men otroligt trögt och bara för ett spelförande GIF-lag att beslutsamt rulla runt och förbi. I tjugo-tjugofem minuter tryckte hemmalaget på, dock utan att pressa »Fimpen«-ersättare Jansson värre än vid Pa Dibbas låga vänsterskott från nära håll.

Visst öppnade det upp för omställningslägen som ett bättre allsvenskt lag kunnat nyttjat, men Joel Cedergren och Roger Franzén hade gjort läxan. De hade noterat att Åtvid tagit två ynka bortapoäng av trettio möjliga, sett att de släppt iväg bäste målskytten Victor Skiöld och fått en 2015 års Ajsel Kujovic i retur, att de inte ersatt den ständigt La Liga-jagade vagabonden Martin Lorentzson (nu klubblös); att de med andra ord i princip gett upp.

De anade att den på grund av den sargade ekonomin osparkbare Roar Hansen skulle ställa ut tio fotbollsspelare packade som en karta blockchoklad med en stackars John Owoeri längst fram, så ensamt avskärmad och utelämnad att man instinktivt ville bussa Friends på hans mittfältskamrater.

De visste att om Åtvidabergs bortauppenbarelse varit ett konstprojekt så hade det hetat »Superettan 2016«.

– Sundsvall var… bra, som Roar Hansen något överrumplat konstaterade i paus.

Giffarna gick ut bestämt, dominant och spelförande med det Shpetim-lösa siktet uppenbart inställt på ett tidigt mål.

Det kom inte. I stället avlossade ÅFF:s norrman Tor Öyvind Hovda efter knappa halvtimmen, som vore han sommarinlånad från Rafa Benitez och inte Peter Swärdh. Hans missil från 30 meter verkade inte bara skaka sönder Tommy Naurins överliggare utan hela GIF-laget.

Tanken på att »jaha, vi kan förlora det här«, verkade sätta sig i hemmaspelarna. »Vi är ett skott ifrån.«

Eller: en nick.

 

Nicken kom som en blixt från klarblå himmel för niondeplacerade, på Stig Wiklund-självförtroende uppumpade Gif-spelare och marginalåskådare lurade till Norrporten Arena från Måndagsjazzen, kanske.

Men nog har vi sett dylika matchutvecklingar förr. Ett GIF-lag som förvisso fortsätter pressa, men som gör det allt mindre konkret och allt mer tafatt: som om det genom hela laget sprider sig en frustration över att de två anfallarna aldrig kan hitta rätt i straffområdet.

giffarnaåtvid

(Anfallslokomotivet Pa Dibba måste, med sina blott fem mål, vara den allsvenska anfallare som gjort bäst spelmässiga insatser per gjord balja. Hans fin aktion per mål-ratio som anfallare är osunt hög, om man vill vinna fotbollsmatcher.)

Då kommer även den mest uppgivna jumbo sprattla till. Så länge Åtvid har en Kristian Bergström-fot så har de en chans, det är ett mycket gammalt talesätt.

Det anade vi ju, redan i elfte minuten:

(Simon Skrabb var utbytt i den 78:e minuten, när Mauricio Albornoz mål kom.)

Jag tror det bästa om människor – det var därför jag krävdes på 6000 kronor av en bluffaktura från några baltiska lurendrejare häromdagen – och jag anar det sämsta om Gif Sundsvall.

 

Man brukar säga att matcher vinns och förloras på innermittfältet, men det är uppenbarligen ingen sanning. För hur dominanta den landslagsdopade duon Sigurjonsson–Gerson än var centralt så vinns matcher mot lågt liggande, taffligt försvarande lag genom att någon förvaltar det som innermittfältet genererar.

Men Leo Englund är, hur mycket man än gillar hans kämpaglöd och löpvilja, ingen allsvensk anfallare när det kommer till slutproduktion. Shpetim Hasani har mer (på gott och ont) mer målmedvetenhet i sina armbågar än Leo Englund kan uppbringa i hela sin västerbottniska lekamen.

Och när kvitteringsmålet skulle jagas slängde tränarduon in Johan Eklund för att vinna nickdueller. Roar Hansen på andra bänken svarade överraskande med att kasta in lagkaptenen Daniel Hallingström – som efter sin hjärnhinneinflammation rent medicinskt inte får nicka en fotboll.

Det gick på ett ut.

Jon Gudni Fjoluson borde ha fått vräka in en kvittering: först när 41-årige Kristian Bergström trotsade höftartros och andra ålderskrämpor för att reflexrädda bort en målnick vid bortre stolpen, sedan när han höll på att springa in boll, motståndarback och -målvakt i nät då en sista-minuts-färdballad damp ner vid fötterna.

Men nej. No Shpetim, no party.

 

GIF Sundsvall var ett uns kvalitet och en gnutta killerinstinkt ifrån att koppla ett fast septembergrepp om en plats i nästa års allsvenska.

Nu går vi in i en höst där guldkombattanterna IFK Norrköping (borta), AIK (hemma) och IFK Göteborg (borta) står för dörren under ett par veckor där Giffarna inte lär ta sjumilakliv uppåt i tabellen; en period då Falkenberg mycket väl kan ta sex pinnar (Halmstad borta, Häcken hemma) och börja flåsa Giffarna gubbe-över-sexlinje-jobbigt i nacken.

Det blir nog en höst av det här också.

Pappkaffemuggsveven

Det har varit några stressiga dagar.

hammestress

(Visst är det en bra gif för att illustrera stress, detta? Pappkaffemuggsveven och huvudkliet i perfekt symbios.)

Pirkt.se:s produktion har egentligen legat helt nere på grund av externt flytt-tryck, men likt alla enkla, grunda skribenter är Erik Löfgren inte den som avstår chansen att tafatt peta Erik Hamrén i sidan med en större påk.

 

Den kanske kommer att fortsätta ligga nere ett litet tag till, eller åtminstone puttra runt på sparlåga.

Egentligen har jag allt att säga – flytten!, Solna!, Popaganda!, de dagliga rullbanden till och från blåa linjen! – men när jag sätter mig ner vid datorn är det tomt.

Jag är glad och lycklig och följaktligen en dålig krönikör.

 

Men kungen var i Sundsvall i går, hörde jag. Pirkt.se kan som enda portal (med hjälp av ST.nu:s bilder och det man på nymedianska brukar kalla »digital spetskompetens«) publicera vad som sas:

Skärmavbild 2015-09-10 kl. 18.56.12