Donatas Vencevicius Memorial Trophy, omgång 1:

donne

Då satt man här igen, med fingret ivrigt tallandes på Wild Card-knappen.

Som tur var är vi många som fingrar. »Svag Fantasy-start« är en folksjukdom i höst. Titta bara på ligans toppskikt:

bkbaloo

50 poäng på en omgång brukar inte räcka mer än till en mittenplats på den här nivån, men i år kan BK Baloo och Abbe Franzén stråla sig i ligaledande stjärnglans.

Titt’ på det här gänget:

bkbaloo1

»Det är ju fan nästan trassligare än mitt lag«, tänker ni förhoppningsvis (annars torde ni vara avhängda redan nu). Det är det också. Men titta längst uppe i det vänstra hörnet, under poängen. Där lyser det en blåvit larmsignal.

»Bench Boost« är en för året ny funktion som FPL-spelaren kan nyttja när den har framgångsrika spelare på bänken vars poäng man vill tillgodoräkna sig. Vissa kallar det »ny funktion«, andra kallar det orättvist fubb.

På denne ligaledande Abbe Franzéns bänk satt den lille strävsamme Leicester-taxen Marc Albrighton rättmätigt nog och tryckte, snaskandes på en frukt- och nöt-bar. Dennes 15 poäng har Abbe, med ett knapptryck, tillgodogjort sig och därmed skenat iväg i ligaledning – som en naiv svensk Tour de France-cyklist sprängkåt på tv-tid.

donne

Det om det rent Fantasy Premier League-tekniska (jag anser att det är en ren FPL-teknikalitet att denne Abbe Franzén tagit ledningen*).

Nu ska vi bli Kalle Karlsson-nördiga kring den första omgången. Jag sitter nämligen på premiärens starkaste Premier League-spaning.

Den handlar om Chelsea-försvaret och det tidigare så ramstarka fortets rämnande.

Jag tror att det finns en förklaring till att den vanligtvis så defensivt hundraprocentige högerbacken Branislav Ivanovic plötsligt hade oerhörda problem med den vanligtvis så menlöse yttern Jefferson Montero.

Jag gjorde denna spaning direkt, redan när kameran panorerade över de två lagens uppställda spelare inför avspark, och förklaringen går också att peka på i en enkel matchbild.

ivanovic

Ni ser inte? Det är för att ni inte kan sätta er in och förstå.

Vi zoomar in.

ivanovic1 ivanovic2 ivanovic3

Så här tunn var inte skalpvegetationen ifjol. Under den svåra 31:a sommaren har Branislav Ivanovic, som haft en tydlig men hanterbar problematik sedan tidigare, fått sin frontala lob kalhuggen.

Ni som inte försökt agera pondusstinn försvarsspelare samtidigt som ni för en orättvis och tröstlös kamp mot de genetiska natur- och skalplagarna kan förstå, men lita på mig när jag säger att ni bör göra er av med Branislav Ivanovic tills dess att han tar beslutet att helt omfamna sin annalkande skallighet.

Titt’, Branne, det blir inte så farligt:

patte

Här har jag tagit mig friheten att applicera Branislavs anlete på flintsymbolen Patrick Stewarts perfekt rundlagda kalhuvud. Tills dess att ni ser detta nylle (eller något som liknar detta nylle) i er Viasat Sport-ruta så bör ni tänka både en och två gånger innan ni fortsätter satsa på Chelsea-försvarare då Branislavs skalpvegetariska trauma påverkar hela backlinjens stabilitet.

Själv hade jag inte en enda Chelsea-försvarare i elvan, exklusive klumpe-dumpen Courtois, men jag lyckades kabla ur likafullt.

Jag tänkte att Barnmunnarna, som nykomlingarna kallas, skulle kunna nolla ett Benteke-löst Aston Villa-gäng – men tji fick jag: Championship-heffaklumpen Rudy Gestede skulle bestämt bestämt sabba det med skallen.

Jag tänkte att Arsenal, inte minst via Oxen och Ramslöken, skulle bjuda på offensivunderhållning mot West Ham – men tji fick jag: där skulle 16-åringar stå i vägen.

Jag trodde att Bentek… Nej, okej, jag trodde kanske inte riktigt på Benteke men det fanns ju för fan inga anfallare att välja på.

Att jag trots denna rekordusla premiäromgång kan ligga framför FPL-rävar som Per Bohman och Sebastian Höglund, trots att den sistnämnde startade med Arouna Koné (som vore det 2011!!!), säger mig att jag trots allt är på rätt köl.

Jag lägger också in en brasklapp för att byten inför nästa omgång ska vara gjorda på fredagskvällen då de gnidna Premier League-bossarna ska ta upp kampen om fredagsmyset med »Gladiatorerna« och »Sommarkrysset«. Eller, byten och byten: wildcardet ska vara utspelat på fredagskvällen, om ni har någon självaktning.

Hur liten är Robbin Sellin?

GIF Sundsvall besegrade igår Kalmar FF på bortaplan. Det fick en rättmätig helsida i Sportbladet, bakom fans-krönikor och annat som hör Stockholmsderbyn till.

Jag har själv gjort ett snabbt bortglömt år på Sportbladets redaktion och vet att man måste komma hem med en konkret vinkel – starkare än »solen sken när Giffarna vann« – när man som kvällstidningsarbetare är utsänd på en allsvensk fotbollsmatch.

Ulrik Sandebäck, Sportbladets utsände i Småland, är rutinerad och lyckades kom hem med två stycken vinklar till sin huvudtext.

robbinhela

Vinkleln är förstås dels att Giffarna äntligen lyckades besegra Kalmar FF (för första gången någonsin!) och därmed jaga bort KFF-spöket, men också att 1–0-skytten och matchhjälten Robbin Sellin är kort.

Jätte-jätte-kort.

Så här ser ingressen ut:

robbin0

Visst, ett »lille« kan man väl slänga in; GIF-yttern mäter bara 1,66 i strumplästen.

Men sedan fortsätter det. Tidigt i brödtexten återkommer närmast exakt samma formulering:

robbin1

Lille igen. Att Robbin Sellin är en kort, liten fotbollsspelare får vid det här laget anses etablerat, om det faktumet nu skulle ha undgått läsaren sedan tidigare.

Men Ulrik är inte nöjd. Nu åker den stora hammaren fram; Robbin Sellin ska bankas ner ytterligare i sina (små, Ulrik Sandebäcks anm.) skor. Nästa gång omnämns han nämligen inte som »GIF-yttern«, »matchhjälten« eller det något tråkiga men sakliga och korrekta »Sellin«.

Nej. Det blir förstås det här:

robbin2

Har alla förstått hur liten han är? Mja, bäst att knyta ihop säcken med en slutkläm:

robbin4

Men om läsarna bara skummar huvudtexten och går direkt på betygen – då kan de ju missa själva kärnan i texten! De kan ju gå runt och tro att Giffarnas matchhjälte är snittlång!

Det löser vi, tänker Ulrik:

robbin3

Smulor, kallblod och Niklas Kaldner-prejudikat

Pad thai-smulor, kallblodstravare och effektiva vänsterfötter.

Det är så här man håller sig kvar i allsvenskan.

Inte sedan Niklas Kaldner och Petter Wastå i ohederlig maskopi med rättskipare Åke Andreasson impulsskrev in en småländsk passus i regelboken för ett drygt decennium sedan har jag vågat tro på en GIF-seger mot Kalmar. Minns ni det? Hur Kaldner vid bortaledning med 1–0 på IP helt sonika valde att bredsidespassa hem bollen till målvakten Petter Wastå som lika lugnt och behärskat plockade upp den, utan eftertanke, som vore det 1986.

Bara några meter därifrån lufsade domaren Åke Andreasson förbi, tittade på det spelförstörande spektaklet som det lagstiftats internationellt emot, och viftade gladlynt »spela på« med näven.

Han skrev, där och då, på springande fot, in en småländsk passus i regelboken att när det kommer till att besegra GIF Sundsvall så är det mesta tillåtet för Kalmar FF. Åkes prejudikat har lagt sig som en skugga över Kalmar-mötena; aldrig någonsin har Giffarna lyckats besegra det ofta relativt gråbleka mittenlaget.

Inga Stefan Ålander-slutminuts-skallar i världen har kunnat ändra på det sedan dess.

Tills ikväll. Det syntes redan från start att det skulle vara möjligt, just ikväll. Trots den blytunga Shpetim Hasani-avsaknaden lyckades gästerna skramla fram två ypperliga omställningslägen redan under matchens första två minuter; inte genom något inledande skönspel utan genom hederligt hårt, lojalt pressarbete och en bergfast kollektiv tro på att det finns en anledning till att KFF-backen Marcus Nilsson fick vända hem från Groningen.

Visst: Kalmar hotade i luften, men det stod det klart på förhand att de skulle göra. David Elm dominerade totalt i luftrummet; enda motvapnet hade väl varit ifall Roger Franzén ställt sig längs sidlinjen och dansat sin diskbråcksdans tills att det börjat ila i diskarna hos den äldste Elm-brodern. Eller om någon ordnat fram en pall.

Men det sade något om Kalmars taffliga, planlösa grundspel att David Elms huvudspel bäst kan beskrivas som »viktigt i uppbyggnadsfasen«. Det var sällan stor-Elm rörde sig i några särskilt farliga områden, och när han väl lyckades smussla ner någon boll kring straffområdeslinjen så var inte sällan Lars Krogh Gerson där och samlade upp smulorna.

Han har hittat rätt in i det smul-letandet nu, Wok-Lars, och äter andrabollar i farliga områden som vore det pad thai.

Och så, plötsligt, efter knappa halvtimmen: entré Dennis Olsson. Hans fina vänsterfot har varit välkänd för alla inom Medelpads gränser och för Göran Bolin, men det dröjde tills ikväll innan 20-åringen fick visa upp den för allsvenskan och eventuella NEC Nijmegen-scouter.

Efter halvtimmen hade han letat sig fram och formligen släggat in ett vänsterskott så hårt att Pa Dibba i efterhand kommer att klippa ut sekvensen (där han sticker fram näbben och nickar!) från matchvideon och skicka in det som sin audition till amerikanska Fear Factor.

Tio minuter senare kom han igen, nu med en mer svepande vänstersmekning.

Och jag skrek rakt ut.

kramer

Det där skriket som kommer från djupt ner i magen, helt oväntat, ostoppbart. Oskiljaktigt från Mange Eriksson-vänstervolley-skjuter-svensk-fotboll-till-Champions League-gruppspelet-tjutet från ifjol.

Visst såg man den lille kalufsen komma lommandes på bortre ytan. Men det är ju inte Premier League vi tittar på. Även om Robbin Sellin inte sällan benämns som »allsvenskans Ryiad Mahrez« så gäller ju den allsvenska fysikens lagar, det finns förhållningsregler (det tillhör god ton att inte göra drömmål mitt under rådande kontraktsförhandlingar med Urban!) och det finns säkerligen en och annan Åke Andreasson-specialskrivet KFF-prejudikat som förhindrar dylika volleyträffar.

– Den är go’, absolut, underdrev volleyspecialisten Robbin Sellin (ni minns hur han volleysköt in sig emot Halmstad hemma) i CMores halvtidsintervju.

Nej du, Robert Lundström: möta Real Madrid under en försäsong kan väl vem som helst få göra. Det gäller bara att ens klubb har en brunbränd guldlänkspappa på kansliets säljavdelning som är villig att hora ut sig och sin klubb på knagglig skolspanska för några coola Instagram-bilder.

Att slå Kalmar FF däremot; det är inte alla giffare förunnat.

Det var en period i andra halvlek där Elm-luftvärnet hotade längst fram samtidigt som brodern Viktor höll på att knorrskjuta in sig; där och då osade det så mycket kattdjur kring bröderna att man funderade på ifall Ulla Elm köpt en strävhårig norsk skogskatt till familjehemmet.

Och i samma veva skulle Peter Swärdh, som borde få stå sitt kast för att ha slängt ihop en så trasslig kallops till mittfältt av dessa fina Ismael–, Tobias Eriksson– och Viktor Elm-råvaror, bestämt kasta in även Rasmus på planen i dennes längsta inhopp hittils.

Fan vet om inte Ulla drog av sig överdragskläderna ett tag också.

(Ha! See what I did there? Ett skämt om att det finns många Elm-bröder!!!)

Men det räckte inte.

Wok-Lars fortsatte tugga ytor som en luxemburgsk Pac-Man, en vilt kämpande Sebastian Rajalakso gjorde en fantastiskt fin Järvsöfaks-imitation* längs ena flanken (han måste ha löpt 1.20,5/1640a!, vad det nu än säger!!!), och Jon Gudni Fjoluson plockade fram den så ofta saknade aggressiviteten i försvars- och huvudspelet. Och från ingenstans kunde Simon Helg unna sig att gå köksvägen för att punktera tillställningen.

(*= Ofta har han liknat ett gammalt kallblod på det dåliga sättet, Sebastian Rajalakso, men idag var hans envetna, molande trav enkom av godo.)

Tommy Naurin behövde inte komma upp i någon Hammarby-nivå. Han behövde mest stå där längst bak och se sina lagkamrater ligga lågt och rätt, se Sebastian Rajalakso vägra sluta springa, se Wok-Lars mula i sig nernickningssmulor för att sedan kunna räkna hem ännu en nolla och (utan minsta reflexräddnings-anda i halsen) kunna summera det hela i efterhand, klokt och kärnfullt:

– Segrarna som inte kom när vi spelade champagnefotboll kommer väl nu istället, sa han.

Ja, hur trevligt det än är att spela ut Elfsborg efter noter så är det via resultat i dessa matcher – de tålmodiga kallblodens och de hungriga smulsamlarnas matcher!!! – som man klarar sig kvar i serier.

When You’re Speaking Like You’re not Sure, I Love You More

Hello Saferide

Jag tog den här bilden i våras, när jag och Tilde såg henne spela på Södra Teatern. Jag började fila på en liten Annika Norlin-hyllning redan då, men slutförde (som med så mycket annat som hör den här portalen till) den inte.

Men det här hyllningsutkastet, nåja, den här bilden får komma till användning nu – när jag lyssnat på hennes sommarprat.

Helvete, så bra hon är. Den nivån av klokskap och fyndighet kombinerat med den ärligheten och öppenheten finner man inte på många håll, inte i detta land eller (så vitt jag vet) ens internationellt.

Ta er tid (alltså riktig tid!, inte sitta-vid-datorn-och-göra-annat-samtidigt-tid!) och lyssna på hennes sommarprat.

Jag är tretton ååår, jag är den Empoli inte upptäckte

proffsliv11

Jag snubblade som av en olycksalig händelse in på portalen Proffsliv.se.

Hemsidans skapare är för närvarande, enligt hemsidan, tränare i ett ungdomslag i Örebro och skriver om hur han kämpat sig dit genom sin unga tränarkarriär, genom sena pendlarnätter och ekonomiskt knapra månader.

Men den ekonomiska knaperheten lär kunna läggas till handlingarna om hans projekt Proffsliv.se faller väl ut.

proffsliv1
Nu i juli anordnar sajten nämligen en »try-out inför scouter« i Göteborg, och man gör det av följande anledningar:

proffsliv2

Vilka Proffsliv talar om?

proffsliv13

13-åringar, bland annat.

Det är ett ämne som tenderar att hamna utanför åsiktskorridoren; att svenska 13-åringar går genom puberteten osedda av italienska Serie A-klubben Empoli.

Så ska vi inte behöva ha det. Inte i Sverige! 2015!

Vad som står på spel under denna try-out inför scouter? En hel del, ska det visa sig, ty där finns ett prisskåp luddigare än det Bingo-Berra lyckades nasa ihop till sändningarna under sent 90-tal:

proffsliv3

Två spelare kommer att väljas ut för att själva bekosta en flygresa till Italien och väl där (på ett fält, någonstans i Italien) spela ytterligare en testmatch ”inför Serie A-scouter”. Dessutom kommer de som väljs ut för att köpa sig en flygresa överösas med kläder och mat och ordnade bussturer.

Dessutom kommer ytterligare 20 spelare väljas ut och få chansen att helt och fullt bekosta sig både resa till och boende i Italien där de, håll i er nu!, skjutsas runt till olika träningsfält. Det framgår dock inte om denna skjuts är kostnadsfri. Men man får med sig ett betyg därifrån, som man kan komma hem och visa upp för sitt lokala fotbollsdistrikts Jan Björklund-figur.

Antagligen (eftersom det verkar fritt för vilka gynnare som helst att anmäla sig) kommer ingen av de 75 spelarna att få träna med Empolis proffsakademi.

10 av try-out-spelarna (oklart vilka; kanske de med bäst läshuvud) kommer att erbjudas chansen att hux-flux lämna sin skolgång för att istället studera »på en akademi som samarbetar med Empoli«.

För dessa kalasmöjligheter till förstklassigt arrangerad barnahandel har Proffsliv.se satt upp denna facila prisbild:

proffsliv4
Omkring 2000 kronor kostar det, om din trettonåring får syn på detta och (som närmast samtliga fotbollsspelande 13-åringar) vill bli fotbollsproffs.

Men då får man en hel del för den slanten, också. Titt’ bara:

proffsliv5

Två internmatcher får ditt barn! Minst!!! Eventuellt också en tredje match mot lokalt motstånd, om din minderårige blir utvald.

Ditt barn filmas också, och tittas på av scouter. Malmö FF var den enda svenska klubb som anmält scouter till U21-EM, men till Valhalla den här helgen lär inte en enda allsvensk klubb vara frånvarande!!! Det lät bli ett lemmeltåg av chefsscouter mot Valhalla; här finns ju chansen att se fritt anmälda ynglingar spela fotboll!

Om man spekulerar i att detta evenemang blev fullsatt och att snittdeltagaren får syn på detta i mitten av juli och att vi därför räknar på en snittanmälningsavgift på 1750 kronor så gav det Proffsliv.se-initiativtagarna 131 250 kronor direkt in på kontot.

Det kan låta mycket, men betänk då vad det kostar att arrangera två internmatcher på en konstgräsplan, plus ytterligare en match mot ett lokalt Göteborgslag.

Vi tittar lite på utgifterna:

proffsliv6

Man måste ha konor…
proffsliv7

… stoppur åt eventuell domare (det framgår inte om det ingår)…

proffsliv12

… och pipa…
proffsliv8

… och det ska vara kaptensbindlar (dubbla! 78 kronor får jag det till!!!)…
proffsliv9

… och ungjävlar gör av med så mycket tejp så ni kommer inte tro era ögon; men de får nog budgetera med åtminstone omkring sju rullar tejp. Det här är dock en utgift som kan skena iväg upp till tio rullar (120 kronor!!!) och därmed nästan äta upp profiten.

Och så, den stora utgiften: planhyran.

Jag tittade faktiskt upp vad det kostade att hyra en konstgräsplan i Göteborgs kommun − och det var baske mig inte gratis!!!

proffsliv10

Här snackar vi tusenlappar! Säkert sex-sju tusen!!!

(Om det ska spelas nittiominutersmatcher, förstås, det kanske är lite överilat, man vet ju inte vilket hopkok av ynglingar som dyker upp; det kanske är anpassningsbart.)

Och sedan ska det alltså ordnas med både husrum (jag spekulerar att det kan innebära allt annat än »eget rum på hotell«)  för två personer nere i Italien, samtidigt som barnen ska utfodras, säkert med såväl rostmackor som O’boy!!!, och skjutsas med bensindrivna fordon!

Det finns nog, om jag ska vara krass, inte mycket mer än 100 000 kronor kvar i Proffsliv.se:s penningpung efter try-outen om det blev fullsatt på dessa tre internmatcher på Valhalla IP.

Jag hoppas innerligt att det inte blev det.

Donatas skaffar lag

Vi har passerat 30-strecket, men nog borde väl en portal av den här digniteten – med den här Premier League-sprängvidden (inte sällan brukar jag refereras till som en fattigmans-Kalle Karlsson) – kunna sikta på det i FPL-sammanhang magiska 40-sträcket.

I år kommer ju självaste Donatas, som år efter år nöjt sig med att låna ut sitt namn till tävlingstiteln, delta med ett eget lag i ligan:

Ligakoden är, precis som tidigare fastslaget, 882821-453491 och den är bara att kopiera och klistra direkt in i Join Private League-rutan.

Vi är i nuläget 31 anmälda lag – varav 30 styrs av individer med manligt kodade förnamn.

Det är ett faktum så sorgligt att det får mig att vilja klubba igen den här portalen på momangen. Bjud nu in era systrar, mödrar och kvinnliga vänner; alla dem som jag felaktigt tagit för Pirkt.se-läsare.

Donatas Vencevicius Memorial Trophy: 2015/16

donne

Det är dags. På lördag drar Premier League igång igen efter ett uppehåll så kort att spelarna inte kan ha hunnit med mer än att ligga på en lyxyacht och sedan lira lite kvadraten.

Med Premier League-säsongen drar givetvis en ny upplaga av den till bredden hedersfyllda »Donatas Vencevicius Memorial Trophy« igång. I år har Pirkt.se-redaktionen som brukligt kontaktat Donatas representanter för att säkra namnrättigheterna till turneringen, men den här gången nådde portalens utsände i Litauen hela vägen fram till självaste Donatas – som gav en kort videointervju:

De som deltog i ligan ifjol (vi var väl uppemot 35?) och som har skapat ett nytt lag har automatiskt fått en plats i ligan, som jag förstod det.

Men hittills är vi bara 16 stycken!* Så kan vi inte ha det! In och skapa!!!

*= Något jag, ligaskaparen, delvis får ta på mig som skapade ligan precis… nu, två dagar innan ligapremiären.

En knappar helt sonika in http://fantasy.premierleague.com i sin webbläsare, skapar (alternativt förnyar) ett lag, handplockar sina 15 Premier League-favoriter och går med i ligan som har koden 882821-453491.

Säg åt era fotbollsintresserade vänner! Visa dem Donatas-videon så att de vet att jag är en ligaskapare som är väldigt, väldigt ambitiös (fram till dess att Per Bohman skenar iväg i toppen på någon Alexis Sanchez-felträff).

Fotbollens Hemligheter

rosen
Bild: TT.

Strunta i Roger Gustafssons gamla »Fotbollens Hemligheter«-filmer, skit i Ajax-trianglarna.

Låt Marcus Rosenberg resa fotbollsland och rike runt och lära svenska fotbollsungdomar hur man är en så där otroligt jävla jobbig jävel när det behövs.

Armbågar, retsamma höfttacklingar och en elakartad dryghet som nästan borgar för en trynstöt. Det är sånt man måste kunna för att ta sig vidare i världsfotbollen.

Det fanns förstås många fler hjältar. Berget, exempelvis; det norska kallblodet som vägrade sluta trava. Lewicki med sina lungor, Rasmus Bengtsson som klev fram med sin internationella bom ett par gånger. Alla lag behöver också en jätte-uruguayan att slänga in för att stå i vägen. Och jag överväger att sluta referera till sommarvärvningen Nikola Djurdjic som »en fattigmans-Shpetim Hasani«.

Vilken jävla match vi fick. Vilken grönjävlig sista halvtimme. Alla fotbollsintresserade svenskar vid sunda vätskor borde väl sitta som på nålar och hoppas på ännu en framgång för svensk fotboll, precis så som man kommer att hoppas att Europa League-lagen pallrar sig förbi sina kvalrundor.

(Precis som hela Sverige kommer att hålla på GIF Sundsvall när de slutligen nyper en Fair Play-plats till den vid det laget säkert återinförda Intertoto-cupen.)

Push-notis-worthy

Push-notis-retoriken på kvällstidningsredaktionerna har förändrats drastiskt över det senaste året.

2014: 

»Är det här verkligen, verkligen, verkligen av intresse för hela svenska folket? Vill folket liksom ha det här skickat till sina mobiler – som ett sms? Är den här nyheten av den digniteten

2015: 

»Fan, det har varit lite svag trafik nu senaste timmen. Har vi ingenting att slänga ut som push-notis för att driva på trafiken? Alltså vad-som-helst. Singelolycka utanför Säffle? En till sjukhus? Veva ut!«