Can we play you every week, Anders?

Tänk om Steven Gerrard inte flyttat till USA i somras utan istället bokat in ett individuellt samtal med Brendan Rodgers där han förklarat att han ville skola om sig.

»Det finns för många unga, skickliga mittfältare i laget nu, Brendan. Jag hänger inte riktigt med i nittio minuter«, hade Gerrard börjat. »Därför tänkte jag att jag istället kan gå ner och spela mittback.«

Brendan Rodgers hade sneglat på Steven med ena ögonbrynet lätt höjt, så som man gör när man försöker avläsa ifall det här är ett skämt och att det är läge att brista ut i ett gemensamt »haha, där fick jag dig nästan«–gapflabb.

Det hade gått några sekunder. De hade tittat på varandra. Gerrard hade inte flabbat och Brendan hade tvingats fråga ifall Steven någonsin i sin karriär spelat mittback.

Det hade inte Steven. »Men«, förklarade han upprymt, »jag har inte fyllt 40 än – så jag har massa tid att lära mig spela mittback på.«

 

Det är en bisarr tanke: att en spelare för långsam, sävlig och trött för innermittfältet skulle kunna tro sig bara hoppa ner ett steg. Men i Borås hände det, i vintras, och av någon oförklarlig anledning så köpte Elfsborgstränaren Magnus Haglund idén som Anders Svensson (som dessutom är fyra år äldre, sävligare och tröttare än tankeexemplet Gerrard!) kom höftskjutandes med.

Och det är verkligen bara att tacka och ta emot.

Det borde ha givit tre GIF-poäng i hemmamötet på Norrporten i början av maj (där jag var noga med att peka ut Svenssons brist på mittbackskvaliteter) – men gav en retroaktiv 2–0-ledning på 37 minuter nu.

Rúnar Mar Sigurjonsson behövde bara titta upp och ostört notera att hans rappe lagkamrat Pa Dibba tilläts ställa upp i en ren sprinttävling med Anders Svensson (vars sävlighet i vändningarna är så etablerad att den knappast ens kan ha behövt tas upp på matchanalysen) innan han med en simpel lyftning serverade Dibba 1–0 på ett bräde.

Lars Krogh Gersons smäckra 2–0-mål i all ära; det fina frisparksläget kommer efter ett kollektivt sammanbrott i Elfsborgs ack så vanskötta backlinje i vilken stackars, stackars Sebastian Holmén tvingas täcka av hektar med yta på grund av Anders Svenssons defensiva lynnighet. Hur enkelt som helst kunde Pa Dibba snubbla sig helt fri innan han blev rött-korts-saxad bakifrån av den notoriskt malplacerade och allmänt räddhågsne Abbas Hassan*.

*= Man tyckte lite synd om Abbas, ändå. Det kändes som att han, efter tvåhundrafemtio raka matcher som outnyttjad reserv på bänken, kanske för första gången någonsin tänkte att »ska jag verkligen behöva kliva upp i tid och äta min tråkiga havregrynsgrötstallrik idag?«, kände »fuck it«, och tryckte på snooze-knappen tills en kvart innan samlingen**.

**= Han tänkte väl också att om Kevin Stuhr Ellegaard inte skulle kunna stå så skulle väl Anders Svensson gå in mellan stolparna, så att Haglund kan skryta om att vi har »allsvenskans finaste utsparksfot«.

 

När frukterna av Anders Svenssons mittbackssvaghet skördats – de låg där, enkla att plocka, som fallfrukt i ytan bakom honom – och Giffarna gått in i paus med 2–0 borta mot Elfsborg så kände jag mig faktiskt ganska trygg.

Visst hade Eric Larsson stora problem med att hålla koll på Arber Zenelis ständiga innåtsmyg, men med Marcus Danielsson i mittförsvaret tyckte jag mig skönja en ökad dos aggressivitet i det stundtals väl låga försvarsspelet. Det small lite bättre i och kring boxen, även om det fortfarande stundtals blev lite väl passivt när det lågs som lägst.

Först när Bojan Pandzic visade Shpetim Hasani ett andra gult för en eventuell tryn-armbåge började det osa strävhårig skogskatt. Men det krävdes en konkret målvaktstavla (jag är ingen allsvensk fall-instruktör, men som lekman har jag svårt att se nyttan med att slänga sig in i målet vid ett limningsförsök*) för att Elfsborg skulle skaka ordentlig slutminutsnerv i det hela.

*= Tavlan till trots; Tommy Naurin stod för 90 mycket bra minuter.

Eller, ja, riktigt oroväckande blev det väl när Giffarna kastade in det här innebandy-hårbandet för att försvara ledningen!!!:

Skärmavbild 2015-08-30 kl. 22.48.36

 

Men det höll.

Det verkar ju hålla, det här allsvenska bygget.

Det var inte många veckor sedan jag satt och lovprisade Gefles orimligt fina säsong – nu, efter osannolika fyra allsvenska segrar på fem försök, är Giffarna ikapp och förbi.

Gif Sundsvall går in i septembers landslagsuppehåll med 26 poäng; det är två fler än man hade då man gick in i september 2012, när kontraktet kändes så där förrädiskt klart.

Ni gör med denna information vad ni vill.

Jag skulle vara glatt och optimistiskt orolig.

(Oron kommer man inte ifrån.)

kultur1
kaffe

Dolda drycken i ADL:s raplåt

Erik Löfgren lyssnar på ”Svart kaffe”, koffeinmusik utanför frappuccino-kaféerna.

 

Det är en mycket bra låt,  ”Svart Kaffe”. Rapparen ADL sjunger om att man ska ”upp och hoppa” och att ”världen är upp och ner”, samtidigt som han gång på gång upprepar refrängen ”Svart kaffe, mycket socker, dålig energi”.

Det tar några lyssningar innan jag förstår vad ADL rappar om när han nämner det ”svarta kaffet”.

Vad menar han? Vad är det för kaffe han pratar om? Är det samma lilla, lilla mängd kaffe som utgör grunden för de tre 55-kronors frappuccinos jag som kulturskribent brukar sörpla i mig vid varje kafésittning? [Källa]

 

Sedan trillar polletten ner. Det är det vanliga, svarta kaffet man kan köpa i affären.

Zoegas Skånerost. Gevalias Brygg Mellanrost. Arvid Nordquists Classic. Löfbergs Lila. Det är dessa vanliga kaffemärken som ADL och andra svenska rappare brygger och dricker.

[Ronan Keating – Life is a rollercoaster]

Livet är att Snapchat-ledes få veta att den spelning du så gärna skulle vilja gå på, den på Trädgården med bland andra Silvana Imam och Leslie Tay, tydligen också våldgästades av Lorentz, Zara Larsson, Seinabo Sey och Sabina Ddumba, i precis samma stund som du (som till slut valt att stanna hemma, i brist på sugna vänner) står och frysförpackar matlådor efter den i singular inmundigade middagen.

 

Man påminns ibland om att man bor i Stockholm, som när dylika konsertupplevelser erbjuds på en blankonsdag (och inte, som i Sundsvall, bara på måndagar under Måndagsjazzen).

Eller ibland när man slår upp lokaltidningen, exempelvis förra veckans Mitt i:

(null)

Haha-intervjun

I förra veckan studsade jag till på den här Sportbladet-intervjun med IFK Norrköpings stekhete skyttekung Emir Kujovic. 27-åringen får en rakt ställd fråga om landslaget och svarar så här:

jönsson1

Han svarar på frågan, Kujovic, korrekt och sakligt – men inte innan han hunnit fyra av ett litet »haha«.

Och här, damer och herrar, tycker jag mig se en sportjournalistisk trend.

Det ska vara roligt med sport, med att skriva om sport, med att läsa om sport; men ska det vara så här roligt, som det är just nu?

Som allra roligast var det nog under U21-EM i somras. Sverige blev Europamästare! I fotboll! Det är ett faktum så pass roligt att det borde kunna stå för sig själv!

Men… det roliga, det rent laugh-out-loud-iga, skulle belysas turneringen igenom. Jag har (genom att arkivsöka på »haha« i Sportbladets arkiv) gjort ett litet axplock av just dessa »haha«-svar, som framstår som tagna ur en Facebook-konversation mellan två goda och skojfriska vänner:

jönsson7jönsson2

jönsson22

jönsson4jönsson3

haha4

Till och med den vanligtvis så mediegramsne Erik Hamrén, uppringd under U21-turneringen om ett eventuellt svenskt OS-deltagande, drogs med i LOL-andet – på en helt vanlig, rakt ställd fråga:

jönsson6

Visst, ett »haha« kan väl smyga in ibland, lite här och där. Ibland skrattar folk i intervjuer och man vill inte alltid skriva ut »säger han och skrattar«; ibland kan ett inledande »haha« rentav knappt gå att skriva runt – om själva frågan faktiskt varit så pass skoj att intervjuobjektet faktiskt skrattat till innan svaret.

Det kan ju hända, absolut. Journalister är inte ett urtråkigt släkte.

Men så här rolig, som jag tänkt exemplifiera nedan, kan väl ingen vara i offentligheten utan att få ett samtal från rekryteraren till den svenska humorelitens sommarturné »Badjävlar«?

Här ser vi ett exempel på det nya intervjubegreppet »trippel-haha«, just från sommarens U21-EM:

jönsson20

Tre gånger i rad får journalisten i fråga skratt, konkret »haha«-respons, på sina frågor.

»Haha« med punkt, till och med, ej komma-integrerat i svaret, som om intervjuobjektet skrattar så till den milda grad att hen först måste stanna upp, samla luft för att sedan förbereda ett svar.

Detta »trippel-haha« från sommarens U21-EM är dock, tro det eller ej, ingen helt ny konstform: det uppfanns redan i våras, då hockeyallsvenskans nya vd intervjuades i Sportbladet.

En artikel som inleddes så här, med ett – håll i er nu! – utropsteckensskratt:

jönsson16

En artikel som efter det utropsteckensskrattet snabbt eskalerade:

jönsson17

Jag räknar det till fyra »haha«-svar på sex frågor (plus ett extra »avslutnings-haha«) – bland annat på frågan »du är punkare?« ställd till (håll i er nu, ty detta är LOL-kompatibelt) en gammal punkare.

Men så rolig var faktiskt inte intervjun med hockey-vd:n, det gör till och med journalisten klart genom att bara skriva »haha«. Det finns nämligen ytterligare en nivå av skratt att ta till om en intervjufråga skulle vara riktigt, riktigt rolig. Som denna med Johan Mjällby, där den förre landslagsbacken bland annat får den absurda frågan ifall han – i egenskap av gammal försvarsgeneral – skulle vilja hjälpa Erik Hamrén med defensiven i det svenska landslaget:

jönsson13

Även IFK Göteborgs skicklige högerback Emil Salomonsson fyrar av vad vi får kategorisera in som ett malplacerat burkskratt, efter Sportbladet-reporterns punchline »vad tycker du om våra plusbetyg?«:

hahaha1

Denna skrattsjuka som inte går att värja sig emot verkar spridas mellan allsvenska fotbollsspelare – för i våras fyrade även Rasmus Elm av ett gapskratt hela vägen från buken, trots sina svåra magsmärtor!!!

hahaha3

Inte heller Petter Wettergren, mångårig assistent i allsvenska Elfsborg, verkar ha sluppit undan viruset. Trots att ämnet här får anses relativt tungt (cancerbortgångne Klas Ingesson) skickar Wettergren iväg ett så kallat trippelflabb:

hahaha2

Min största rädsla inför detta fenomen är inte att journalistkollegor ska lämna sportredaktionerna för stand-up-scenerna (även om den risken inte borde vara försumbar), däremot fasar jag som konsument inför att alla sportrelaterade intervjuer snart kommer att framstå som avskrivna Facebook-konversationer mellan goda vänner.

I framtiden kanske det inte ens behövs svar i en intervju; utan mötet mellan en sportjournalist och en idrottsstjärna tar sig formen av en komiker som möter sin betalande, skrattörstande publik. Jag tänker mig att i framtiden kommer journalisten bara fyra av sitt skrivna material och idrottsstjärnan kommer bara att skratta till svar.

Men det här är förstås långt in i framti… eller… vänta nu:

jönsson18

C/Windows/Papperskorgen/FranzénDansar.gif

output_E1INI5

Är detta – att förbereda en Roger Franzén-gif där han dansar en glad, men sansat glad!!!, fjärde-raka-segern-i-allsvenskan-dans – bloggarens motsvarighet till ST-debaclet där lokaltidningen delade ut »Grattis till allsvenskan«-löpsedlar innan mötet med Åtvidaberg, senhösten 2011?

Tydligen.

 

Hur mycket nio raka allsvenska poäng väger är svårt att svara på, men om man staplar dem på varandra och injicierar dem i ett par Pa Dibba-lår så kan den tidigare så veke anfallaren plocka upp en hel backlinje på ryggen felvänd – och trampa ifrån bäst han vill rättvänd. Bäst han ville, ja: efter knappa timmen fick han vika in från målområdeslinjen och dunka upp bollen i ribban från pass sju meter, något allsvenska backar inte brukar tillåta – om man ställer frågan.

Pa Dibba i sin nuvarande form ställer inga frågor. Han är i princip en ny spelare efter att ha fått Shpetim Hasani intill sig. Och vad trevligt det är, det här med supporterskap, när man håller på ett lag med en fungerande anfallsduo. Det blir ju så på något sätt så mycket mer spännande att alltid ha så nära till målchans.

Dibba borde ha spräckt nollan, fint frispelad av Hasani – och när han inte gjorde det borde Hasani ha brutit dödläget, fint framspelad av Dibba; först en gång i första, sedan en gång i andra.

Och när inte Pa Dibba stod för Shpetim-framspelningarna såg kombinationen av Dennis Olssons fina inläggsfot och Shpetim Hasanis hackspettslynne i boxen (han pickar på allt och alla inom straffområdeslinjerna) synnerligen intressant ut.

Giffarna var onekligen – detta säger jag med en hundraprocentig subjektivitet – laget som förtjänade att bryta dödläget mot ett Falkenberg som på fem försök inte hade tagit en enda poäng på konstgräs i årets allsvenska.

Men någon var tvungen att göra den dansande Roger Franzén-gifen i förväg.

 

Roger Franzén själv går dock inte utan skuld, i egenskap av defensivt ansvarig tränare i GIF Sundsvall. På ett sätt var målet från »Danmarks Ronaldinho«, Alexander Jacobsen, en ren tillfällighet (han har på sin höjd sett ut som en post 2012-upplaga av Ronaldinho i årets allsvenska) – men på ett annat sätt var det inte någon tillfällighet alls.

Det är ju så det här det har sett ut för ofta, GIF-försvarsspelet kring eget straffområde. Man hade ju, om man velat vara negativ, kunnat lyft ämnet även efter Hammarby- och ÖSK-segrarna: hur trevligt det är kring GIF-straffområdeslinjen. Och strax innan 1–0-målet idag hade ju Calle Wede ett likadant läge vid precis denna GIF-passivitet, där FFF-yttern får avsluta helt fritt från straffpunkt intill stillastående GIF-försvarare i boxen.

Och låt oss ta en titt på målet och gå djupare än att konstatera att det är ett skott som Tommy Naurin ska ta om han vill ha en chans på ett vintrigt provspel i Sarpsborg i vinter:

11942556_10153553630813996_1987289862_o

Redan här – precis när denne Allen Iverson-slingade låtsas-Ronaldinho bestämt sig för att tunnla Krog-Lasse – ser det illa ut, men jag vill att vi tittar på Joakim Nilssons positionsspel, inringat längst nere till vänster.

11265186_10153553630773996_844997076_o

För här…

11914884_10153553630783996_1501518219_o

… händer det…

11939888_10153553630793996_966150052_o

… inte mycket.

Visst: det är alltid enkelt att vilja teleportera spelare i efterhand, typ dra dem tio meter i sidled med ett Jens Fjellström-photoshop, men man behöver inte vara A Lennart Julin för att inse att man kan ta sig längre än en meter ut mot skytten på tre-fyra sekunder – om man är mentalt inställd på det.

Men årets GIF-upplaga är väldigt mycket för att stå rätt och inte gå bort sig – in i det sista; om så fienden penetrerat alla straffområdesbarriärer.

Jag vill inte hänga Joakim Nilsson (under resten av matchen utstrålande han – trots att han förlorade allt i luften mot gänglige Gustaf Nilsson – sitt gamla NEC Nijmegen-kompatibla lugn) utan mer peka på ett kollektivt försvarsfaktum; genom våren var kollega Jón Gudni Fjoluson än försiktigare; till synes livrädd för att sätta en fot fel som skulle kunna solka ner hans Youtube-uppenbarelse.

Det är ett återkommande tema, detta, som börjar bli ordentligt kostsamt.

 

Detta till trots: det borde ha blivit tre poäng i dag.

Jag tycker verkligen det och hittar, förutom den kroniska passiviteten kring eget straffområde, inte mycket att klaga på; så länge Shpetim var på planen såg GIF Sundsvall ut som ett lag som kommer att kunna ta nog med poäng för att klara sig kvar i den här serien.

Jennifer Wegerupskt

För snart ett år sedan satt jag och skötte en liverapportering åt Sportbladet under det internationella transferfönstrets sista dag. Det var ett ordentligt hundpass, från 08.00 till 00.00, med läsarkommentarer som smattrades in med den frenesi man nästan bara finner hos personer som »hatar mångkultur« och hos unga män vars lycka kretsar kring ifall Marco Reus kommer till deras Liverpool eller inte.

Det var nog jobbigt som det var, när jag plötsligt slog mig ner efter lunchrasten och såg ett argt mejl i min inkorg.

Mejlet var från Jennifer Wegerup och det var adresserat inte bara till mig utan också till fem olika chefer. Till min närmsta chef. Och hans närmsta chef. Och högsta sportchefen. Och en reseräkningschef. Och någon som på sin höjd kan kategoriseras som podcastchef.

Alla som stod i minsta chefsställning jämte mig skulle informeras mejlledes, ty jag hade i en av alla tusentals kommentarer som skeppats ut hänvisat till den italienska sporttidningen Gazzetta dello Sport och då, i en passus, skrivit »enligt Gazzettan (åh, vilken Jennifer Wegerupsk formulering)«.

Det skulle därför informeras om denne slyngels respektlöshet, men framför allt om hur viktig hennes relation med Gazzetta dello Sport faktiskt varit för Sportbladet. Ett kort mejlsvar kom från chef (en av de fem mejlade) om att han inte såg det nedsättande, att han inte tolkade det så – en kommentar som följdes av ännu en lång Wegerup-drapa om Gazzetta dello Sport-samarbetets vikt och tyngd.

Jag klev sedan fram till Jennifer Wegerup när hon slog sig ner på redaktionen, förklarade att jag inte menade något illa, att jag bad om ursäkt om hon tog illa upp, att det inte var menat som något annat än just en referens till hennes täta samarbete med just den tidningen och… ja, hon förstod. Det utagerades.

Visst: jag tyckte hon betedde sig mycket märkligt (vem mejlar fem chefer på uppstuds?, vem tar första bästa chans att skicka två långa skrytmejl?), men det gnagde ändå lite i mig att jag hamnat i dispyt med en av så få kvinnliga kollegor på Sportbladet. Visst hade jag kunnat skriva att »det var en Leifbysk formulering« (om jag kläckt ur mig någon snabbt framkrystad referens till, säg, VM –90) eller ett »vem är jag, Erik Niva?« (om jag finner mig själv beskrivandes ett U21–EM-slutspel som det största som hänt, samtidigt som jag dansar John Guidetti-dansen på Instagram); men det var någonting med att hamna i trångmål med en kvinnlig skribent på detta Tomas Ros-bygge som kändes olustigt för en ung grabb som vill verka medveten och feministisk.

 

Och nu, ett knappt år senare, vill jag be om ursäkt – igen.

Att hänvisa till Gazzetta dello Sport är ju faktiskt inte det som är »en Jennifer Wegerupsk formulering«. Jag hade fel. Jag ber om ursäkt.

Det som är en Jennifer Wegerupsk formulering är att två gånger skriva ut n-ordet i en kolumn för att i samma kolumn skriva ut »rasist« som »r-ordet«.

wegarn

En annan Jennifer Wegerupsk formulering är att yvigt veva om att »utlänningar inte kan tillåtas leva efter egna lagar!!!« om ett fall som är polisanmält och som lär malas genom samma juridiska kvarnar som övriga lagbrott i vårt civiliserade samhälle (precis som de flesta av oss vill ha det*).

*= Jennifer Wegerup föreslår inte att vi avskaffar rättsamhället, men läser man mellan raderna kan man ana att hon tycker att vi… kanske… inte… ska ha så många utlänningar här i Sverige.

Nu  när Jennifer Wegerup märkt att »fan, det här svänger ju!«, när hon fått hundratusentals delningar (eller, som det heter: rasse-klappar på ryggen) för sina senaste kolumner, är det Jennifer Wegerupskt att närmast öppet propagera för SD, slå fast att »ingen enskild fråga är större just nu än flykting­frågan och immigrationen« och att retoriskt fråga sig ifall »Storbritannien, ­Ungern och andra länder som nu stänger till gränserna är rasistiska och onda? Eller är vi naiva?«.

 

Det är, om jag idag skulle behöva summera det i en snabb livekommentar, »Jennifer Wegerupskt att ägna sig åt populistisk uppvigling mot samhällets allra svagaste«.

 

Fotnot: Jag vet att det är lockande att sabla ner en kolumnist med ett snabbt »du skriver populistisk smörja som Jennifer Wegerup« skjutet från höften, men snälla: kalla inte andra kolumnister för »Jennifer Wegerup«. Använd JW-ordet.

Bra för svensk fotboll

Man kan hålla på olika svenska fotbollsklubbar.

Vissa kan till och med hata andra.

Men som svensk fotbollssupporter tycker jag att man måste medge att det är bra för svensk fotboll att GIF Sundsvall lyckats kvala in till svenska cupens gruppspel.

 

Formtoppade GIF Sundsvall – som för första gången sedan O’Learys-köket brann har radat upp tre raka segrar i allsvenskan – besegrade utan större problem division två-gänget Enskede med 4–0 på bortaplan i en rak kvalmatch till nästa försäsongs cupgruppspel. Ett gruppspel klubben missade ifjol, efter att ha blivit upprullat av division ett-gänget Dalkurd ifjol somras.

Jag ska berätta hur det går att som exil-medelpading följa ett norrländskt och ekonomiskt ansträngt nyallsvenskt lag under en vinter där de inte kvalar in till svenska cupens gruppspel.

Det korta svaret är att det går inte.

Det går inte.

Alltså inte »det går inte« som i att det är lite komplicerat; »det går inte« som i att det är i princip omöjligt.

Visst: du kan förlägga din semester till februari månad och på så vis följa efter GIF Sundsvall på försäsongsäventyr utomlands, men då står du där i en rumstempererad inomhushall i Vasa när Giffarna kryssar mot SJK Seinäjoki. Så mycket kan ingen människa bry sig om Robbin Sellins februariform utan att få en kallelse adresserad från Säter.

Och inte ens de träningsmatcher som får anses stora med GIF-mått mätt, som det prestigefyllda derbyt mot Östersunds FK, går det att få ordentlig information om.

Så här såg det ut efter det 1–1-mötet på Mittmedias webbflik »Sundsvalls Tidning«:

Skärmavbild 2015-08-20 kl. 23.51.53

 

Det här var ändå inför en säsong där Giffarna var nykomlingar i allsvenskan och där laget sålt ut IP i säsongsavslutningen några månader tidigare.

Jag kan bara tänka mig hur det kommer att rapporteras om motsvarande träningsmatch nästa säsong, om Giffarna skulle klara sig kvar och allsvenskt spel blivit gammal skåpmat i Mittmedia-chefernas ögon (eller, gud förbjude, om de skulle åka ur):

Skärmavbild-2015-08-20-kl.-23.51.53

 

Inte ens om man som exil-medelpading har familjära tentakler kvar i staden och kan tillgodogöra sig inför-säsongen-extrabilagorna får man sitt lysmäte: den Mittmedia gav ut i våras, inför den första allsvenska säsongen på åratal!, liknas bäst vid en pamflett.

Så jag är väldigt tacksam över att Giffarna gjorde jobbet i onsdags (Enskede borta är alltid svårt så här års), att Shpetim Hasani förvånansvärt nog inte bröt vadbenet på tre ställen och att det förhoppningsvis kommer kunna gå att följa GIF Sundsvall lite, lite bättre nästa vår.

Donatas Vencevicius Memorial Trophy, omgång 2:

Det här inlägget var tänkt att komma ut igår eftermiddag, då jag förberett denna meme:

benteke

Hade det blivit en enkel-tvåa på Benteke igårkväll, hemma mot Barnmunnarna!!!, så hade jag nog varit tvungen stänga ner hela det här försöket med en FPL-liga, denna olyckssäsong 2015/16.

Ja, det får räknas som ett simpelt försök, detta: att pula ihop ett lag utan en från-start-kry Sergio Agüero eller Alexis Sanchez är som att försöka bygga korthus utan tejp.

 

Jag gör mitt bästa för att hjälpa er. Förra veckans Kalle Karlsson-initierade analys bestod av en hårsäcksdjuplodande Branislav Ivanovic-recension där jag uppmanade till allmän bojkott av Branislav Ivanovic på grund av dennes eskalerande hårsäcksproblematik.

Inte förrän han är framme med rakapparaten (eller möjligen snor på sig en kvarbliven Petr Cech-hjälm) kommer vi få se den gamle pondusbelupne Branislav Ivanovic på Chelseas högerback igen. Jag gillar Ivanovic, tro inget annat, han brukar vara en central del av mitt FPL-försvar, och jag brukar säga att »det våldsmonopolsinnehavarna gör med en vägspärr gör Branislav Ivanovic med en serbisk jätteröv«, men jag har största möjliga respekt för svårigheterna med att hantera en Premier League-karriär och en begynnande flintskallighet simultant.

Nu är det inte längre bara Pirkt.se som torgför den här spaningen; under 0–3-förlusten mot Manchester City var spänningarna inom det knackligt säsongsstartande Chelsea-laget påtagliga.

Titta bara på den här bilden från den andra halvleken, där tjockhårige Diego Costa (som med sin nya vattenkammade American Crew-frisyr i åtanke nyss verkar ha kommit till insikt om sin hårkvalitet) gick till såväl fysisk som verbal attack mot stackars Ivanovic, där finfriserade Cesc Fabregas tvingades medla:

ivve

 

 

Annars då? Kapten Benteke räddade mitt lag hjälpligt, upp på en en stabil 18:e plats – med häng på Intertoto-platserna.

Däremot verkar inget kunna göras åt »den där jävla Morlanda«, som han kallas på vår kombinerade TT- och FPL-redaktion, som seglar iväg i toppen. Ett stabilt mittenlag som mitt är hux-flux sextio poäng efter hans Ross Barkley- och Nathan Redmond-luddiga gäng.

 

Vad sägs om en liten lista på de fem klokaste FPL-satsningarna hittills?

1. Ross Barkley, Everton, 6.5, 20 poäng

Dunkade väl, med ungdomlig entusiasm och en fin högerfot, in en del strutar i inledningen av förra säsongen. Även denna. Klok satsning som bör respekteras.

2. Romelu Lukaku, Everton, 8.0, 18 poäng

»Jag hade honom i mitt lag!!!« har jag kvidit fram om så många spelade under denna säsongsöppning, när jag sett dem måla, så även om Lukaku. Detta på grund av att min bruttotrupp, innan den spikades detta omöjliga år, måste ha bestått av femtio olika spelare. Till slut byttes han ut mot Benteke, på grund av Evertons lynnighet. Det hittills rätta valet i denna säsongs omöjliga höstforwardsjakt.

3. Joseph Gomez, Liverpool, 4.5, 16 poäng

Det är bara att lyfta på hatten, alla ni som plockade Charlton-förvärvet Gomez, för att ni visste att han skulle starta som vänsterback. Jag var aldrig nära att veta det. Jag visste knappt att han var född (och det är han ju knappt: han tittade ut först 1997!!!).

4. Riyad Mahrez, Leicester, 5.5, 25 poäng

Borde förstås vara etta på listan, sett till vad han presterat (25 jävla poäng!!!), men här vilar en stor portion tur. Vem fan kunde förutse att »Premier Leagues Robbin Sellin«, som han kallas av brittiska pundits, skulle starta säsongen så här??? Ingen! Jag åberopar turfaktorn!!!

(Men visst: han visade vissa tendenser förra våren.)

5. Jordan Ayew, Swansea, 7.0, 17 poäng

Klok mittfältsvärvning, både av pigga Swansea och alerta FPL-spelare.

 

Saknas din hittills lyckade FPL-spelare på listan? Antagligen har din satsning varit tagen ur luften, trassligt underbyggd eller rentav dum.

(Eller så är det Nathan Redmond och jag orkar helt enkelt inte göra fler än fem punkter.)

(null)

Var de bra, Umeåbandet Winhill/Losehill, eller var det bara jag som var uppfylld av den sinnesfrid som nio raka allsvenska poäng uppenbarligen skänker GIF-supportern?

Det är omöjligt att säga.

För första gången under min levnadstid (jag är född 1990, ett faktum som är svårgreppbart vid åsynen av mitt hårfäste) har GIF Sundsvall tagit tre raka segrar i allsvenskan.

Och sättet den togs på.

Sättet!!!

Det var en toppklubbsseger, svårbearbetad för det luttrade och bottenlagsorienterade GIF-kynnet. Hux-flux, över en natt och utan tydlig förklaring att peka på, har Giffarna Sundsvall ett lag som på en mellandag vinner med 1–0 på någon förlupen hörnretur – trots uteblivna straffar och dumma rödskivlingar.

Jag hejar ju på Leo Englunds lag. De som blir fällda med en spark över vristen i straffområdet och står i halvtidsintervjun och erkänner just det, att »han sparkar mig på vristen«, men sedan fortsätter med att lägga till ett norrländskt blygsamt »men jag vet inte«, som vore han inte värdig att uttala sig ens om sina egna straffsituationer. De som inte får straff, knappt klagar, och förlorar med 0–1 på en benskyddsträff från Daniel Nordmark.

 

Var de så bra, Winhill/Losehill?

De är så bra.

Allt är så bra.