SUPERGYNN™:

Live Blog Sverige–Portugal
 

Fystestbefriad semester

Jag har nu semester.

Mitt livs första semester som är längre än nio dagar och som inte efterföljs av ett fystest.

Jag sitter förvisso fortfarande och jobbar hemmavid – den som vill skriva 35 000 nya tecken om norrländsk fotboll i höst är aldrig fri!!!; det är ett gammalt bibelcitat – men från och med onsdag, när jag sätter mig på tåget till Sundsvall, ska jag koppla ner och få Ernst Kirschteiger att framstå som en sönderstressad bluetooth-hörsnäcke-pappa.

erikgällnöutsikt

Det enda som gäckar mig är att jag ska arrangera en 25-årsskiva – åt mig själv.

Jag gillar inte att stå i centrum.

… ha! Säger han som oombett tryckt ut hundra-, nej, tusentals blogginlägg om sitt eget liv.

 

Jag ska också försöka besöka Umeå tillsammans med Tilde, för första gången sedan vårvintern 2013.

 

Jag har förresten lite kräm kvar i mitt månadsabonnemang på den specialdesignade SUPERGYNN™-tjänst jag köpte inför juli. En U21-EM-final är väl ett alldeles ypperligt att strössla dessa kvarvarande tecken över. Förhoppningsvis kan vi, precis som alla andra på plats i Tjeckien, låta vårt SUPERGYNN™ sponsras av Svenska Fotbollsförbundet, supporternätverket Camp Sweden och VisitSweden.

(Jag hade, innan U21-grabbarna skrällde sig till final, tänkt att jag göra en live-satsning mot fyrans visning av »Wallander: Skulden«.)

Kollektiv minnesbortträngning

Jag har genom kontakter lyckats tillskansa mig ST.nu:s unika sammanställning av GIF:s allsvenska siffror under 2000-talet.

Av de fem-sex data de sammanställt fann jag detta försök till kollektiv minnesbortträngning:

giffersss
Hm.

orangeNEJ
Om detta må vi berätta: hur GIF Sundsvall åkte direkt ur allsvenskan 2005 efter 0−1 borta mot Landskrona. Vi överlevare får aldrig sluta prata om Donatas Vencevicius, om Wallerstedts skadade knä eller om Jan-Halvor Halvorsen och hans maluppställda 4-2-3-1 (hade han tränat Hammarby hade han kunnat lanserats som »FÖRE SIN TID!!!«).

Jag kan inte se många andra anledningar till att trycka ett sådant fel än att detta är ett led i en förvillningskampanj för att få medelpadingarna att glömma året 2005. Kanske är det PR-staben bakom »Norrlands Huvudstad« som utför påtryckningar, kanske det norska tränarförbundet som vill rentvå Jan-Halvor.

Snart lär vi se Roland Engström (eller annan ST-profil tränad i teorin om bortträngda minnen) leda en 2015-trind balt över IP:s konstgräsmatta, som man en gång ledde Sture Bergwall, för att kollektivt försöka minnesförtränga hela denna säsong: »visst lade du ut bollen över linjen till inkast, Donatas? Inte gav du den till Kingsley direkt, så att han kunde slå en lyra?«.

Men om detta må vi berätta!!!

Lista gärna fler saker som hände i Medelpad under 2005, ifall att det är så att någon från kommunhåll försöker borttränga minnena från hela året.

Veckans…

… sexigaste svenska fotbollsnyhet: 

Jag vet inte hur vi har lyckats undvika att prata om det här, GIF-fystränaren Joakim Svedbergs utspel i Sundsvalls Tidning:

giffers
Fler än hälften av a-lagsspelarna i den allsvenska bottenklubben GIF Sundsvall hoppar högre änvärldens bäste fotbollsspelare, Cristiano Ronaldo; känd som fotbollsspänstens ansikte utåt.

Det här är förstås uppgifter som borde basuneras ut med pompa och ståt på Svensk Elitfotbolls hemsida, inte smygas ut i mjugg på en liten ST.nu-blålänk.

Det väcker också frågor. Varför har GIF Sundsvall bara gjort två nickmål (Jocke Nilssons mot Åtvidaberg och Stefan Ålanders mot Kalmar) på hela säsongen − om man nu har hela fotbollsvärldens kanske spänstigaste trupp?

(Det måste man väl ha, då Cristiano Ronaldo anses ha NBA-mässig spänst, åtminstone enligt det här förvisso söndersponsrade klippet.)

Två ynka hörnmål, när de blåklädda torde kunna flyga fram i olika volleybollkonstellationer, där tre stycken far förbi bollen med olika nickfinter samtidigt som en fjärde − från en position någon meter upp i luften − smashar dit bollen???

Huvuden, främst de huvuden som har ansvar för de fasta situationerna, bör rulla nerför Universitetsallén.

Jag tog mig friheten att veva ihop en bild av hur det skulle se ut om man ställde exempelvis Johan Eklund mot Cristiano Ronaldo i en höjdduell:

11657382_10153402419233996_1060464871_n
Detta montage borde förstås Svensk Elitfotboll försöka köpa loss från Pirkt.se-koncernen och använda i sin marknadsföring av allsvenskan.

(Jag har en kompis som jobbar som redigerare och som med bestämdhet vill hävda att hans jobb minsann inte kan utföras av en robot. Jag vill bara säga till honom, och till alla andra som tror sig vara oersättliga av robothand, att jag Paint-frilade denne flygande Eklund på under halvminuten.)

Jag är i och med detta utspel helt lugn kring GIF Sundsvalls vara i allsvenskan 2016; vi har ett tiotal hörn- och allmänna nickmål att räkna in under hösten.

 

… osexigaste svenska fotbollsnyhet:

bp

Lägg ner skiten

Jag åkte direkt ut till Skytteholms IP efter jobbet, för att se Giffarnas a-lagsspelarspäckade U21-lag möta AIK vid femrycket.

Matchen rullade igång och Giffarna kom till spel med Lloyd »Saxen« Saxton i struten, Robert Lundström till höger i backlinjen, Filip Tägtström centralt och Dennis Olsson till vänster. På innermittfältet huserade Erik Granat, flankerad av Daniel Sliper och Sebastian Rajalakso och på topp tilläts Leo Englund spela (det finns tydligen ingen motsättning mellan att vara en Diego Lugano-dräpare och att spela U21-fotboll). A-lagsbetonat, visst, men jag hade nog förväntat mig ytterligare någon; en Simon Helg (sjuk) eller Smajl Suljevic (avstängd) kanske.

Spelet kom igång och jag noterade hur 18-årige Rabii Hamdan droppade ner mellan mittbackarna för att Rúnar-hämta boll och hur GIF Sundsvall nu alltså införlivar sina a-lagsidéer genom hela verksamheten; ett faktum jag skrev ner i mobilen med tillägget att det »är synd att idéerna inte fungerar bara«.

I någon minut störde jag mig på hur stillastående det blev, precis som för a-laget, när denne Hamdan eller dennes innermittfältskollega Erik Granat skulle ner och Pirlo-regissera mellan mittbackarna.

Men så… bara insåg jag att jag måste sluta bry mig.

För vad är det jag sitter och kollar på?

Vad är det här? 

 

AIK:s U21-lags ene anfallare har den här eftermiddagen en begynnande flint. Jag brukar alltid försöka stå på de flintifierades sida, men denna tunt vegeterade skalp accentuerade precis vad som är felet med den här U21-allsvenskan. Några tioåriga grabbar intill mig hade också förväntat sig att få se unga AIK-talanger spira och muttrade moloket om den uppenbart gamle icke-AIK:aren. »Han ser skitgammal ut«, sa en av smågrabbarna. »Han har inget hår här!«, fyllde en annan i och klappade sig på hjässan. En annan dag hade jag gett honom en åthutning (hjässklappet är som att heila gentemot en flintifierad!!!), men den här gången lät jag det passera då jag förstod och delade hans upprivenhet.

Det var förresten den tunnhårige Jonas Desai som sprang runt på topp, fick jag veta senare. Mittfältaren har ett förflutet i bland annat Boden, Skellefteå och Östersund men är nu bänkspelare i Vasalund. Flera av de gulsvarta på planen var Vasalundsspelare i behov av matchträning, fick jag veta, ytterligare någon kom från någon annan Stockholmsklubb och ett fåtal var AIK:s egna 98:or eller 99:or.

Jag hade nog förväntat mig att få se en Marko Nikolic kanske, eller åtminstone en Christos Gravius eller någon av de äldre a-lagsspelarna i behov av speltid.

Nu blev AIK-elvan aldrig mer spännande än under den första matchminuten då jag – från min plats högst upp på läktaren – tyckte att den äldre av AIK-innermittfältaren var väldigt lik Celso Borges på håll. Jag tänkte att kanske, kanske skulle La Liga-proffset kunna hålla igång med sin gamla klubb nu under sommaruppehållet. Men sedan rörde han bollen, fejk-Celso, och jag släppte omgående dessa tankar.

 

Det är inte fotboll, detta. Inte riktig fotboll.

Knappt någon på planen bryr sig om hur det går i matchen utan dribblar omdömeslöst på halva halvplan, försöker spela sig ur situationer i eget straffområde och skuttar halvhjärtat in i de konstgräsliga icke-duellerna. De som bryr sig mest kring termer som vinst och förlust är de på läktaren med ett Bet365-konto, där en stor merpart (får jag veta av min stolsgranne) har lastat in polletter på Giffarnas a-lagsförstärkta gäng mot detta sorgliga AIK-hopkok.

Det är förbannat sorgligt och inte minst farligt att det går att spela pengar på matcher där de enda som bryr sig är 16 eller 17 år gamla. De är inte fotbollsproffs, de enda som bryr sig kring vinst och förlust i dessa U21-matcher; de har sommarlov.

Stäng igen grindarna till Skytteholm och andra U21-arenor, släpp inte in en kotte som kan liverapportera till de asiatiska spelbolagen; det skulle inte drabba någon.

Ingen behöver se AIK:s U21 spela fotboll. Garanterat inte jag (jag ångrade mig typ fem minuter in i matchen), men inte ens Nebojsa Novakovic: han kommer omöjligen lufsa därifrån med huvudbryer kring ifall han ska värva Jonas Desai, 29, eller inte; »han gjorde det ju faktiskt bra mot den där 16-årige sommarlovshavaren på mittfältet«.

 

Tempot var obefintligt. Då och då manifesterade Robert Lundström att han var banans enda klasspelare genom att sextiometerslöpa sig till något friläge, men inte ens om Mats Gren suttit på läktaren med en överfylld pollettpung hade han strösslat ner några slantar över sidlinjen − för det går inte att basera ett omdöme på en U21-match.

Varför ska talangfulla och skolade 16- och 17-åringar springa runt och möta fullvuxna men obrydda division 1-reserver?

Jag fick höra att både Nikolic och Gravius, AIK:s två yngsta a-lagsspelare, nyligen hade spelat i U19-allsvenskan, men inte U21, för att det förstås ser väldigt bra ut att ha ett riktigt bra juniorlag; ett SM-guld där är förstås slutkvitto för en lyckad juniorverksamhet.

Vad som händer på U21-nivå verkar inte fler än de stackars U21-ansvariga tränarna, Giffarnas Micke Bengtsson eller AIK:s Patric Jildefalk, bry sig om.

Är det här all matchning som ges den pojklandslagsmässige Filip Tägtström, 17, eller den a-lagsaspirerande Erik Granat? Är det genom denna icke-fotboll som Dennis Olsson ska spela sig tillbaka in i en allsvensk startelva?

Lägg ner den här serien. Den måste vara oerhört hämmande för svensk fotbolls talangutveckling. Hade jag varit en 16-årig pojklandslagsman med utlandsintressenter nafsande efter mig samtidigt som min lokala allsvenska klubb lockat med att »tillhöra a-laget och matcha i U21-serien« så hade jag satt mig på första bästa plan, om de så lett till Murmansk utkanter.

Som jag förstått det så får man åter etablera korttidslåneavtal med klubbar lägre ner i systemet. Gör för guds skull det, snarast; skicka Filip Tägtström och Erik Granat för att få matchning i Selånger eller Ånge. Låt de få spela riktig fotboll.

Det här var deprimerande att se, att 17-, 18-, 19-åringar växer upp i den här skeva fotbollsmiljön.

 

Det om det.

 

I paus noterade jag att två av tre domare var flintifierade. Jag vet inte hur ofta jag gjort denna spaning; att trassliga hårfästen som tvingar innehavaren till en genomrakning är kraftigt överrepresenterade bland fotbollsdomare. Det ligger en C-uppsats begraven här, för den ambitiöse akademikern.

(Eller kanske ett blogginlägg.)

 

I paus upptäcker jag också att stora delar av AIK:s a-lagstrupp sitter på läktaren. Dickson, Eliasson, Ofori, Pavey, för att nämna några. Jag undrar om inte det säger allra mest om hur lite man har att göra om dagarna som allsvenskt fotbollsproffs.

Men framför allt upptäcker jag att Fredrik »Fredrik« Söderström sitter på läktaren, tjugo meter intill mig. Ni vet: Portugalproffset, landslagsmannen, artistnamnsinnehavaren och numera agenten. Han har en svart bombarjacka och ett par stora pilotbrillor på sig, men jag ser att det är han; han har nämligen ett armbandsur så stort att man ser att det kan förtälja tiden i såväl Stockholm som i portugisiska Guimarães. Dessutom utstrålar han den solighet som jag alltid förknippat med den gamle mittfältsteknikern.

Riktigt intressant blir det när Joel Cedergren rör sig upp på läktaren för att inta sin spejarplats högst upp. Han hejar glatt och formellt på Söderström på sin väg upp − men strax därpå reser Söderström på sig och letar sig upp någon läktarrad för att sätta sig intill GIF-tränaren. Han formligen klättrar upp, ivrigt!, som om han satt på en GIF-kompatibel klient innanför bombarjackan som bara måste luftas inför Joel!!!

Efter knappa minutens samspråk lommade »Fredrik« dock tillbaka till sitt säte, antagligen efter att Joel först försökt förklara att han minsann inte har råd med någonting, varpå »Fredrik« fortsatt truga innan Joel till slut tagit upp klubbens bankbok och »Fredrik« skamset behövt ursäkta sig med att »oj, förlåt, jag visste inte hur illa det var ställt«.

 

I den andra halvleken fick jag sällskap av en gammal lagkamrat som fortfarande, efter ett utlandsäventyr i holländska FC Den Bosch!!!, kämpar på i Division 1 Norra (Pirkt.se värnar om källskyddet; det skulle kunna vara vem som helst, detta). När han skrev att han skulle leta upp mig på läktaren så flyttade jag raskt ner två bänkrader.

Varför?

Jag var tvungen att stanna till på Max intill Skytteholms IP inför matchen och köpa med mig såväl hamburgermeny som kaffe så till den milda grad att hon i kassan var tvungen att ordna fram en förstärkt bärkasse från någon gömma; en skräpmatens IKEA-plastkasse framtagen för extra rigorösa storhandlingar. Jag äter, det vill jag ha sagt, i stort sett bara skräpmat i direkt anslutning till fotbollsmatcher. Det går ju inte, åtminstone inte som ortsbo, att kombinera sitt fotbollstittande med rekorderlig kosthållning. Det måste vara helt omöjligt att heltidsverka inom fotbollsjournalistiken utan att hänfalla till Robert Laul-rondör.

Jag flyttade ner två bänkrader för jag inte ville vara den ex-fotbollsspelaren som sitter i pommes frites-oset från en förstärkt Max-bärkasse och bedömer nu aktiva, hårt jobbande fotbollsspelare med nagelfarande lägg-ner-hela-U21-serien-blick. 

(Men det är jag.)

(Men!!! Jag har också själv spelat i U21-serien och vet hur genomrutten den är att spela.)

(Om det går att låna ut 19-20-åriga mittbackar till, säg, jämtländska division 1-klubbar så är det att föredra för samtliga inblandade, möjligtvis exklusive den jämtländska division 1-klubben som kan råka nickas ner i seriesystemet.)

(Men det kan samtidigt vara en viktig nystart för denna hypotetiska jämtländska division 1-klubb; en som gör att de kan nysatsa uppåt, mot allsvenskan!!! Jag bara spekulerar här.)

(Just det: Giffarna förlorade med 2−0, men det behöver knappast skrivas.)

Fotnot: Jag klev inte fram till Fredrik »Fredrik« Söderström för att intervjua honom om varför han titulerades med enkom artistnamn i Football Manager genom hela 2000-talets mitt. Jag lät denna gyllne Guldspade-chans gå mig förbi och jag tänker hädanefter inte längre titulera mig journalist; den pressetiska kavajslags-pin jag burit ska jag returnera till Jorunalistförbundet. Jag är inte värdig. Tack och förlåt: nästa vecka börjar jag på PR-byrån Forsgren & Reklamsson.

Sporten sambo

Jag studsade till när jag gavs en kopia av TT-sportens bevakningslista igår. Jag tycker att vi läser igenom den tillsammans:

sambo1
»Boxning… bågskytte… sambo… sky… nej, vänta nu: sambo?!«

SAMBO??? Kan man tävla i sambo??? Ett förmiddagspass vid frukostbordet innan jobbet, vid 07, och så ett eftermiddagspass med »hur var din dag idag?«-frågor vid 16?

Vid närmare googling stod det klart att sambo mycket riktigt var en gammal rysk kampsport där två kombattanter tjivas om vem som ska ta hand om disken.

Vidare hittade jag ett youtubeklipp med den ryske stormästaren Igor Kurinnoy och jag tänkte att vad är värt att förlora sin Vine-oskuld för om inte en rejäl genomgång av de snillrika detaljerna i sporten sambo?

Sagt och gjort. Som gammal kampsportsexpert (en gång var jag på pingisträning – min enda! – i Sundsvalls Budoklubbs källarlokaler) men kanske framför allt i egenskap av etablerad sambo, tänkte jag gå igenom några av de olika poänggivande aktionerna i sporten, alla illustrerade av stormästaren Igor Kurinnoy.

Här har vi det gamla beprövade »men jag sa ju det«-krokbenet:


Enkelt och effektivt, följt av en triumferande gest.

Ingen behärskar »men ligg inte där och titta på Netflix hela dagen, vi hittar pååå något!!!«-greppet som Igor Kurinnoy:


Nedan ser vi Igor Kurinnoy med ett till perfektion utfört »är du sur? men jag märker ju att du är sur«-lås på sin partner:
   
Men Kurinnoy är kanske allra mest känd för sin ofta matchavgörande »alltså vissa morgnar, när du ska pussas och så, så kan du ha lite, lite dålig andedräkt, alltså bara jättelite«-halvnelson. Efter lite småtafatt tallande runt ämnet, kommer den från ingenstans och välter allting över ända:

 

Där. Fyra av de främsta sambogreppen.

Har jag glömt några poänggivande knep?

Fotnot: Fram till 2006 tänkte samtliga tidningshus enkom i termen »papper« och ingenting annat, men omkring 2008, kanske 2009?, började mediehusen plötsligt tänka »nät först« när det gällde prioritering av plattformar; alltså att bra innehåll på nätet var viktigare än detsamma i papperstidningen. Och när jag gjorde mina första dagar på kvällstidning, 2014, var även nätdevisen utbytt mot »mobil först« eller till och med »platta först«, något som sedan dess hunnit bli »vine först« eller »viral lista först«. Pirkt.se försöker klamra sig kvar, på redaktionen finns »outgiven månadstidning först« tapetserat över nyhetsdesken, men det blir allt svårare att stå emot; det här med att veva ihop en rappare Vine var ju lika enkelt som trevligt. För att inte tala om hur trevligt det varit att idka SUPERGYNN™. Portalen står, som ni hör, inför stora publicistiska beslut som ska staka ut vägen för innehållet; närmast huruvida man kan supergynna från mobilen på en U21-match på Skytteholm.

Miami Beach

Det har byggts ett utegym i Kallhäll, alldeles nedanför sluttningen från Tildes lägenhet*.

*= Hon äger den på pappret. Men om alla mäklarbrev med säljuppmaningar (»Vi lurade just en debil människa att betala 1,8 miljoner för en etta med kokvrå 20 minuter utanför stadskärnan – hjälp oss att fortsätta lura med hjälp av din lägenhet!») går till mannen i hushållet (det var något om patriarkala strukturer i samhället, berättade Tilde, och yada yada yada): vem äger då lägenheten? Se där: bostadspolitisk träd-i-skogen-filosofi.

Dessutom har Järfälla kommun byggt något de kallar en »parkourpark«, alldeles intill utegymmet.

michaelparkour
(Det är förstås en lekpark, på ren och mäklarfri svenska, med ställningar för barn att klättra och leka i, men självklart har Kallhälls mer ängsliga 24-åringar använt den under parkourflagg och hoppat och skuttat omkring. Förra veckan skadade jag exempelvis mitt knä svårt då jag skulle försöka slå personligt rekord i jämfotahöjdhopp och naivitet på en och samma gång.)

Nåväl, till saken:

Det borde, säger jag stödd av empirin från att ha besökt ett utegym, byggas utegym överallt. Idag kom jag hem från jobbet, åt en trave mackor, tog med mig en god vän och lommade ner för slänten, tränade i fyrtio minuter i kvällssolen och lommade upp igen.

miami
Jag kände den sällsynta träningsfrihet som vanligtvis är limiterad till uppochned-stående frigynnare i khakibyxor på Miami Beach.

Hemma i Sundsvall skrev jag en gång till fritidsnämndens ordförande och bad dem lägga ut ett större traktordäck vid elljusspåret i Sidsjön. Jag visste själv var det fanns enorma traktordäck – hade sett dem på en däckfirma och till och med frågat ägaren om man skulle få knycka dem (det skulle man!) – men hade själv haft vissa svårigheter att rulla de flera hundra kilo tunga däcken på högkant uppför berget längs den väg som faktiskt heter Branta vägen.

Men det var »för farligt«, skrev fritidsnämndens ordförande. Det var dessutom för »skräpigt« och det fanns »barn som kunde fastna under däcket«.

Men titt’ på Kallhäll, stela medelpadska politiker:

kallhäll1
Titt’ på hållningen hos den lille parveln vid skivstången till vänster; den marklyfthållningens oundvikligt medföljande ryggsmärtor ska inte få stå i vägen för en 24-årig ex-idrottares möjligheter att hålla trivselvikten stången.