Jack vs Wallin @ Arlanda Terminal 5

Igår skulle jag, i egenskap av TT-reporter, ut och möta Badou Jack på Arlanda.

Badou Jack, undrar du? Han har inte bara ett av svensk idrotts allra bästa namn; han är också sedan förrförra veckan världsmästare i supermellanvikt.

baddarn
Och nog blev jag lite spak när jag kom in och fick reda på uppdraget. Inte mindre än en gång har nämligen en fryntlig tant på en uteservering i Sundsvall misstagit mig för Sundsvalls egen proffsboxare Otto Wallin.

otto
otto2
Skulle den förre Djurgårdsboxaren Badou Jack missta mig för den medelpadske tungviktaren och ge mig på en rask trynstöt vid blotta åsynen?

Det gick förstås inte att utesluta: här skulle det vara bäst att hålla inne hakan och ha bålpartiet på helspänn.

Bara den risken oroade förstås, men som om inte det var nog så slängde sig någon mediestrateg ur sig idén om att det borde göras webbteve med den nye WBC-mästaren och hans bälte.

Min kollega Per Bohman åkte redan under sin första vecka på redaktionen iväg och gjorde en livesänd webbteveinsats från Idrottsgalan som blev så bejublad att folk pratade om att det allena var ”nådastöten för linjär teve”. Folk från fjärran redaktionsavdelningar letar fortfarande upp honom i små lemmeltåg av tacksägelse, allt för hans förmåga att hålla låda inför en idrottsgala – så nog kände jag en viss press inför detta mitt första videoframträdande i TT-skrud.

Jag såg framför mig skräckscenarion där min lådahållande ambition tagit överhanden:

nyhet

Badou gled så småningom ut i ankomsthallen i en vit mjukdress, än vitare sneakers, solglasögon och med ett guldmelerat jättebälte (det största som synts i svensk idrott sedan Olof Lundhs tidiga teve-år då han inte sällan höll pli på byxlinningen med hjälp av ett tjurspänne av monstruösa mått) över bagagevagnen.

Bara det vittnar ju om en superstjärneutstrålning i världsklass – men det som verkligen put it over the top var förstås Badou Jack egna, personliga världsmästarbälteshållare:

Drömyrke: världsmästarbälteshållare.

Ett filmklipp publicerat av Erik Löfgren (@eriklofgren_)

Inga är journalister

INMA Awards i New York beskrivs som ”journalistikens Oscar” och, ja, det är ju inte vilka som helst som vinner en sån.

2013 kom Niklas Svenssons webbteveprogram ”Bar & Politik” på andra plats och 2012 vann Expressen-bussen pris i kategorin ”Brand awareness across platforms”.

Och nu har Aftonbladets virala storsatsning Lajkat.se tagit den svenska INMA-stafettpinnen och vunnit en kategori.

ehsan
Man kan ju tycka vad man vill om att Oscarsvinnande journalistik som innebär att man ”skapar content” via mobilen över några öl och en påse flygplatschips (Aftonbladet verkar tycka att chips-och-öl-content-skapande är en spetskompetens som man, mitt i en omorganisation, måste rekrytera Nyheter24-externt för att få in).

Man kan ju också tycka vad man vill om själva contenten. Jag gick just in på sidan och fick syn på den här rubriken:

lajk
En kvick googling på »Sheldon Cooper learned us« och, ja, jo, du hittar förstås den här Buzzfeed-länken:

20 Things We Can Learn From Sheldon Cooper

(Lajkat var dock kloka nog att bara använda 13 av de 20 Buzzfeed-gifarna för att göra sitt content unikt.)

Det här är förstås inget nytt. Buzzfeed:

buzz
Ctrl+c.

lajk2
Ctrl+v.

Copy. Paste. Spara bild som. Ladda upp bild. Det är hela affärsidén.

Men en sak är faktiskt riktigt imponerande kring Lajkat, nämligen alla rättigheter de köpt på sig:

lajk3
lajk4
Det måste man ge dem, publicisterna på Lajkat: det är vågat att köpa på sig Kanal 5:s och SVT:s rättigheter till ett projekt som mig veterligen inte genererar något annat kapital än likes.

(Nej: självfallet anammar ansvarige utgivare Ehsan Fadakar den numer beprövade publicistiska modellen ”vi kör på tills någon säger åt oss”)

Nåväl. Det här visste vi redan, alla som har ett fuktat finger uppe i den nymediala snålblåsten, men jag tänkte att jag måste dra förutsättningarna för utomstående som (om de är äldre än 18 år) antagligen aldrig varit inne på sidan.

Det jag egentligen tänkte nämna är nomineringen till själva priset, INMA Awards. Jag saxar från den nominering som Lajkat själva skickade in:

»“Have you seen that list on Lajkat?” is a common sentence among swedish youngsters.«

Men det är inte det främsta argumentet till att Lajkat, tycker den förra Nyheter24-duon Ehsan Fadakar och Erik Carlsson. Det främsta argumentet är ju – de själva:

»But the most amazing achievement, what made swedish television, radio and newspapers cover the success story, is the fact that Lajkat.se was that it took one week from idea to launch and the site was managed by only two people, the founders Ehsan Fadakar and Erik Carlsson.«

Äh. Jag trodde jag hade nåt här. Men jag har inget. Jag har ingenting här, i den här verkligheten.

Att äta jordnötter med snabeln

Jag trodde aldrig den skulle vara kommen; dagen då Simon Bank skriver Pa Dibba-krönikor.

Men efter 2–1 borta mot Hammarby är vi där – och jag är lite besviken.

Inte ens Sveriges främste fotbollskrönikör verkar till fullo kunna förstå sig på den ambulerande, bortasegrande bollinnehavscirkus som är GIF Sundsvall av i år.

En kompis hörde av sig efter att ha läst krönikan och menade att »Bank verkar inte riktigt ha förstått att Giffarna numer är ett karnevalgäng«. Och vem fa-an skulle kunna klandra honom för det? Det är en lång, krävande process ens för den allra mest insatte; att inse att Roger Franzéns och Joel Cedergrens GIF-manskap är en upplaga som oblygt rullar ut Elfsborg på konstgräs och som går ut inför en halsduksmelerad ljudvägg på bortaplan och skapar chanser för en 2–0-ledning redan första fem minuterna.

(null)
Foto: Erik Löfgren

Det tog 37 sekunder för Pa Dibba att springa sig fri och ta en just nu signifikativ touch för mycket framför Hopf i hemmamålet; knappa fyra minuter ytterligare för Rúnar Mar Sigurjonsson att pricklyfta bollen på en lika omarkerad som formsvag Johan Eklund-panna.

Det kändes som en Elfsborgsmatch i miniatyr, tio minuter in, när Johan Persson i stället frikostligt bjuds på 1–0-målet efter ett tafatt GIF-försvarande på en hörna; ännu en Magnus och Brasse-ledd lektion om att en distinkt vrist efter klungspel är mer värt än två outnyttjade frilägen.

»Håller allsvensk toppklass«

Och nog hade han kunnat stått där, den där enfaldige GIF-Brasse, och ropat »fel, fel, fel, fel« i näbben på en om det inte vore för en viss Robert Lundström.

»Robban är en klassback«, sammanfattade Pa Dibba som två gånger om fick sätta sin väggfot till efter Lundström-initiativ. Först fullföljde han själv in 1–1 efter att Dibba, någonstans i medvetandets gränsland, bjudit på en skruvboll värdig en baseballpitcher. Sedan är det Lundström som driver in inspelet i straffområdet som smäckert Dibba-förpassas vidare till den framstormande urkraften Rúnar Mar Sigurjonsson och det matchavgörande 2–1-målet.

»Han växer för varje match«, fortsatte Dibba och Roger Franzén – som förtvivlat ägnade hela den andra halvleken åt att försöka mana till lugn genom ljudväggen – kallade Lundström för »en ytterback av allsvensk toppklass«.

Och det riktigt märkliga är inte att han är så bra borta mot Hammarby att Nanne Bergstrand kände sig manad att byta ut stackars Stefan Batan; det märkliga är förstås att den här insatsen inte var något i hästväg bättre än hans tidigare under säsongen.

Nu tar jag i från min gamla portvinsbelupna tåspets, men jag minns banne mig inte ens Mikael Lustig så här bra i allsvenskt GIF-blått, våren 2008.

Liknade en skolrast

Det hade förstås kunnat gått åt vilket håll som helst till slut – någonting åt 3–3-hållet hade väl känts logiskt i en fotbollshalvlek som bröt mot all logik. Med Kennedy Bakircioglu (som tvingades bryta i paus) försvann samtliga av Hammarbys extrasekunder med bollen. Det såg plötsligt ut som om det återstod fem minuter av en skolrast och någon tuff nia slagit fast att »VI KÖR SISTA MÅLET VINNER! MEN MAN FÅR INTE FEGA OCH SPELA MED INNERMITTFÄLTARE OCH VI KÖR MED FLYGANDE YTTERBACKAR!”.

Den inte sällan vilsne och kantige Linus Hallenius – han som en gång såg ut att kunna köpa O’Learys på Storgatan – hade en i stolpen och det hade räckt med en snabbare bondsnytning av Måns Söderqvists målnäsa för att den lille spellevinken skulle sprungit in med ett par bollar. Det är klart att Hammarby, lika gärna som Giffarna, hade kunnat vunnit en andrahalvlek som ingen av tränarna (eller deras kardiologer) var nöjda med.

frasmund
Foto: TT (OBS: pratbubblemontage)

Roger Franzén erkände utan omsvep att han försökt sätta stopp för den okontrollerade svängdörrsfotbollen om han bara haft röstresurserna (om Pirkt.se bara haft resurser nog för en nischad fanskrönikör hade man, över 2500 tecken, kunnat utveckla; men låt oss bara säga att det väsnas på Tele2 Arena), medan Nanne Bergstrand ville hamra in att den totalt okontrollerade andra halvleken var helt under kontroll. Det är bara ett led i ett världsherravälde, förklarade Nanne på presskonferensen, och menade att om man vill höja tempot i allsvensk fotboll så måste man då och då få förvandla Tele2 Arenas konstgräs till en vilda västern-saloon ibland.

»Vi kommer få mycket skit för vårt sätt att träna«, muttrade Nanne om det tuffa medieklimatet i en klubb som får dubbla kvällstidningsuppslag om deras tränare rör sig för raskt mot en kanelbulle; där en titt i mediearkivet kan få en att tro att handbollsexperten Claes Hellgren uppfunnit ett träningshjul medan alla andra baxnar runt på tunga sina Sisyfos-stenar.

Nanne – snart studenttalare

Sedan började Nanne att prata om långsiktighet, förstås. Det gjorde han inför matchen också – han verkade arg för att folk inte kunde tänka långsiktigt nog utan var förgrymmade över en simpel derbyförlust? – och det kommer han göra resten av det här året. Han lär gå runt på olika studentskivor i försommar, kräva ordet och buttert mumla om bristen på långsiktighet i att kasta sin mössa redan som 19-åring.

»Det är ju om fem-sex år du ska vara som bäst«, kommer Nanne säga för att sedan fråga ifall sällskapet »noterat med vilket tempo Dortmund spelar fotboll?«.

Det spelar ingen roll för Nanne Bergstrand, men Hammarby hade absolut kunnat vinna den här matchen; det är det jag vill ha sagt.

Men man kommer inte ifrån faktumet att GIF Sundsvall kommer till 17 avslut i afton. Senast mot Elfsborg var det 18. Det är tydligen, bevaremigväl, på den nivån det här GIF-laget tänkt sig ligga.

Jag var väldigt tveksam när jag på upptaktsträffen pratade med Tommy Naurin om den nya, bollinnehavsorienterade taktiken som hade panikritats upp ett par veckor innan den allsvenska starten. Efter 1–1 i genrepet mot BP var jag konfunderad, efter 1–4 mot MFF i premiären var jag arg; så här naivt ville jag aldrig mer inte se mina representanter försöka spela.

Jordnötter med snabeln

Men tji fick jag. Roger Franzén och Joel Cedergren tog sin offensiva cirkus till Åtvidaberg, till Örebro, till Helsingborg och till Tele2. Någonstans har jag ju moraliskt svårt för det, det här med cirkus, men fan: elefanten står ju på två ben och slukar jordnötter med snabeln.

Det är bara att hänföras av den här bortasegrande bollrullarmaskinen.

»Vi är nog ett av få lagen i den här serien som bygger laget på vårt anfallsspel. Nu säger vi kanske inte det utåt, det är mina ord, men det är ju så: vi har en väldig trygghet i anfallsspelet«, säger Tommy Naurin när han får göra bokslut, knappa två månader efter den plötsliga taktikomställningen inför 0–2-förlusten mot Vasa.

De pratar förstås latin för medelpadska fotbollsöron (som växt upp med att bortamatcher innebär att blunda, klämma tummarna vita och hoppas till gud eller annan ansvarig att Mattias Thorsell kan få springa in någon balja genom att träffas i plytet av en utspark), men även Pa Dibba pratar om den tryggheten laget känner inför en bortamatch:

»Vi tror på varandra, hela truppen. Den känslan går vi ut på planen med och vi känner att vi är riktigt starka. Vi har ett lugn när vi är på bortaplan«, säger dubbelassistenten efter matchen.

Att notoriskt bortasvaga GIF Sundsvall blir det första laget på elva månader att besegra Hammarby på Tele2 Arena borde vara väldigt överraskande, men det är det inte.

Man frågar inte en elefant hur den lärt sig att stå på två ben och äta jordnötter med snabeln. Den har väl tränat, den tror väl på sig själv, den insåg väl att det gick, vad fan vet jag.

Den bara gör det.

Varför? Därför

Imorgon ska jag skriva Hammarby–GIF Sundsvall åt TT.

Jag fick sådana mängder spott och sådana kvantiteter spe efter att jag Hammarby-vinklat fjolårets GIF-seger på IP (typ »tredje raka förlusten för Bajen«) att jag – likt en brottsling på väg till rättegång – fick gå med en jacka uppdragen över huvudet i Sundsvall hela hösten; inte ens ett 35 000 tecken långt GIF-reportage under senhösten kunde rucka bilden av mig som en Bajentrifierad söderkis.

Efter Giffarnas storslagna, ja, närmast ogreppbart fina spelmässiga insats senast mot Elfsborg så finns förstås chansen att man lyckas triangelspela sig till tre poäng mot Nanne Bergstrands framtidslag.

Om så blir fallet så lovar jag att inte skriva en lika slapp Bajen-vinkel som ifjol – då ska den vara skarp och tydlig, som den här som Expressen tapetserade Skanstull med efter derbyförlusten mot AIK:

(null)

En bloggkommentar: »Keep up the good work«

Det krävs en del för att en medelpadsk GIF-sympatisör spontant ska tjoa – TJOA!!! – över ett Gefle-mål i allsvenskan, men när jag såg Johan Oremo lomma fram för att slå en frispark från 25 meter och bollen steg och steg och steg och…

kramerskriker
… borrade sig in i en malplacerad, inåttassande Pär Hanssons kryss. Jag skrek rakt ut över TT-redaktionen, skriket bara lättade iväg!!!, gick inte att stoppa!!!, ty det kan ha varit något av det mest överraskande jag någonsin sett.

Jag minns att jag, några Valborgsöl in förvisso, tyckte att Giffarna stod för en riktigt fin bortaprestation mot Helsingborg när man skapade klart fler chanser än Henrik Larssons namnstarka men trögflytande gäng.

Men så såg jag Gefles första halvlek idag, innan Helsingborg satte in ett Micke Dahlberg-tvillingtorn intill Robin Simovic och började hota (så till den milda grad att Roger Sandberg, i en klassisk gammal GIF-tränar-nyck, kände sig nödgad att plocka ut en anfallare och sätta in en tredje mittback!!!), och kom på andra tankar.

Jä–ävlar vad bra han var i sin säsongsdebut förresten, Micke Dahlberg. Han hade kvar den kontinentala aura han återvände med förra sommaren och stod för den sortens andrahalvlek som brukar kunna ta allsvenska anfallare till Apollon Smyrni – för en andra vända!

Den sortens andrahalvlek.

Jag skrev matchen från teven på grund av att den tilltänkt utsände reportern fick förhinder och, fan, jag har nog aldrig länkat till någonting jag gjort i TT-väg tidigare och det är förstås märkligt. Innan den Roland Paulsen-ledda omkullrunklingen av det arbetslinjerade samhället sker så är jag ju mitt jobb – så här har ni; idag blev jag bland annat publicerad i anrika Västerviks-Tidningen.

(Nå-ja: nätupplagan åtminstone.)

Jag lyckades med konststycket att, på 16 spelade rader, ha totalt fyra rätt på Stryktipset.

Äh, när vi ändå basunerar ut texter (vadan detta luddiga, plötsliga hävdelsebehov???): jag skrev faktiskt en av årets längsta Premier League-ingresser idag också.

Och så noterade jag att ingen mindre än Alexander Meier leder den tyska skytteligan med 19 fullträffar, före storheter som Robben och Lewandowski och nykläckta stjärnor som Bas Dost.

Meier är en 32-åring som gjort ett decennium i Frankfurt i första- och divisionen och som vid en googling är…

meier
… synnerligen lättklädd. Av de första sju första bilderna som dyker upp på den nästan två meter långe och ur granit huggne tysken så har han bara tröja på sig på en. Inte ens Cristiano Ronaldo – som kommer bli ihågkommen för att ha påstått sig göra 3000 situps* om dagen och som hanterar en Champions League-final som 19-åriga killar i Billabong-shorts hanterar en solgassande dag på Tranviken – har kastat tröjan på någon av de tio första bilderna vid en googling.

*= Jag räknade på det, förresten: Ronaldo gjorde 58 mål under 2014 och visst är det bra – men siffrorna blir mycket mindre imponerande om man tänker på att för varje mål han gjorde så krävdes det 18 879 situps. Jag tror banne mig att jag har en bättre mål-per-situps-ratio än Cristiano Ronaldo.

Den här låten, hörni. Den får mig att göra saker omedvetetet i offentliga rum (dansa! nynna!), som vore den en Johan Oremo-frispark från distans.

… den ”LMTH livsstil ayee”, som de sjunger om i refrängen? Jag var inte helt på det klara med det heller, först, men har tagit reda på att LMTH står för ”Laboratoire, Machines, Thermiques et Hydrauliques”. Refrängen är Lorentz sätt att säga åt dig att ta ett traineejobb på ABB.

SL byter spår – tar bort begreppet »signalfel«

sl1

De mystiska »signalfelen« har gäckat pendlare i Stockholmsområdet genom hela vårvintern.

Men inte längre. Nu vänder SL på begreppen.

– Hädanefter kommer vi att istället rapportera så fort det blir »signalrätt« och tågen råkar gå i tid, säger SL:s chefsstrateg Signe Ahlfel.

SL sköter Stockholms kollektivtrafik tillsammans med lokala aktörer som MTR och Arriva. Under vårvintern har framför allt pendeltågstrafiken strulat och tåg har ställts in eller försenats – inte sällan på grund av det till synes luddiga begreppet »signalfel«.

Just den termen har verkat kunna innefatta lite allt möjligt och upprörda röster i de sociala medierna har menat att SL ropar »signalfel« mer lättvindigt än pojkar i sedelärande fabler ropar »varg«.

signealfel
SL:s chefsstrateg Signe Ahlfel, på egen begäran porträtterad halvt dold bakom en makrill. Foto: Privat.

Något som får SL att agera. Nu vänder man på begreppen, förklarar chefsstrategen Signe Ahlfel.

– Det blir bara irritation om vi rapporterar om alla gånger det blir signalfel. Det blir för mycket. Framöver kommer vi istället rapportera om de få gånger det blir »signalrätt« och tågen går enligt schemat, säger hen.

Så signalfel blir normaltillstånd?

– Ja, men så är det ju redan, i princip. Men ja: nu blir det så även på pappret. Men när och om signalrätt råder så kommer vi förstås att meddela om detta. Vi vill vända på all negativitet som funnits kring våra utrop och meddelanden. Det är inte bra »content management«. Folk blir arga.

Men hur ska pendlare kunna veta när deras tåg går från perrongen om signalfel är norm?

– Vi kommer som sagt att meddela i god tid ifall det är så att signalrätt råder och tågen går i tid. I de fallen är det bara att gå efter tidtabellen.

Men i de normalfall då signalfel råder?

– Vi har tittat på hur budfirmorna jobbar. UPS, till exempel, har i alla år meddelat att de kommer »någon gång under dagen«. Varför skulle inte vi, som har alla dessa statliga miljoner i ryggen, kunna klara det lika bra som de gör? »Vi kommer någon gång under dagen«, bara. Inget strul, inget tjafs. Så får väl folk se till att hålla sig på perrongen, så kommer vi någon gång.

Brukar inte folk bli ganska irriterade på just den policyn som budfirmor har?

– Inte alls lika irriterade som de har blivit på oss, det vill jag lova.

Kommer det här även att gälla tunnelbanatrafiken?

– Men gud nej. I stan? Där bor det ju viktiga människor.

Signe Ahlfel tror att vändningen av begreppen kring pendeltågstrafiken kommer göra att SL kan dra ner på några kommunikationstjänster, då man inte väntas behöva utropa »signalrätt« lika ofta som man hittills tvingats utropa »signalfel«. Och den kostnadslättnaden för företaget kommer att märkas för resenärerna.

– Det kommer förstås att bli en liten prisökning på månadskortet. Det kostar att ligga på topp. Vill man skicka iväg hela sin lekamen som om den vore ett paket skickat med en budfirma så är det förstås inte gratis, säger hen.

Till sist: vad var problemet när tågen försenades på grund av »signalfel«?

– Det mesta kan ju rymmas inom begreppet »signalfel«. Det kan ju vara växelfel, det kan handla om fel på enskilda signaler eller hela signalsystemet kring spårområden, det kan handla om signalrelaterade växelfel, men det kan också handla om att en Selecta-automat på centralen skickar ut en påse Dumle fast man klart och tydligt tryckt B36 för en läskande 7up, en lokförare som är försenad för att hans eltandborste signalerade att den var laddad men så var det så dålig sprutt i den så att han var tvungen att ladda den lite innan den kunde användas och att han därigenom blev försenad till sitt tåg. Sånt. Det kan handla om att vi från vår sida signalerar att vi helt enkelt skiter i det: att vi inte riktigt bryr oss om ifall pendlare får det knivigt eller om att lokföraren sitter och kollar en Netflix-dokumentär och vet att han är på väg mot ett område med E-täckning och väljer att stanna i 4G-nätet. Det kan handla om alla sorters signaler, egentligen.

Två enkronor i luften

eriksol
Om jag fått en krona för varje gång någon påtalat att Pirkt.se legat nere så hade jag kunnat stått här och avmätt singlat en enkrona i luften – med vardera näve!!!

Men tack vare ett heroiskt arbete från portalens webbtekniker – ledda av webbchefen som går under sitt gamla Anonymous-smeknamn »Mask« (trots att han övergått till det ideella WordPress-näringslivet) – är vi på banan igen efter att ha legat däckade med vitskärm (i engelskspråkiga WordPress-forum refererat till som ”the white screen of death”!!!) i dagarna två.

Jag har – hur sorgligt det än må låta – känt mig begränsad när jag inte haft möjligheten till fri portalvev och den insikten torde formligen tvinga mig att spotta ur mig saker de närmsta dagarna.

Ikväll har jag dock inte mycket åt er – jag blev lite tagen på sängen av detta plötsligt återfunna portalägarskap under torsdagskvällen – utöver det här nyhetsinslaget som jag tyckte var alldeles förpillat fint: