Click Limit Exceeded

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 11.19.20
Vilken succé och vilket fiasko på en och samma gång. Pirkt.se har aldrig haft problem med övertrasserade besöksgränser tidigare, men nyckeln till att frammana en trafikrelaterad krasch är att kombinera sin portals låga flöde med riktigt, riktigt snålhet.

Coveritlive är verktyget som exempelvis Sportbladet använder, men de betalar uppenbarligen mer än noll kronor i månaden.

Nåväl. Det var i mina ögon, för att prata sportbladska, en ++-premiär.

Det kändes på ett sätt förmätet att tro att folk skulle vilja ha en inblick i mina enkla tankar under en GIF-match; här!!! titta på mig!!! under längre tid än ni brukar!!!

DuLevandeDukRyck
Sådär, kändes det lite. Det kändes långt mellan de krystade lustigheterna, tätt mellan matchbeskrivningarna av en match ni redan såg.

Å andra sidan var det också trevligt att inte sitta helt ensam under en av allsvenskans hittills kanske tråkigaste matcher.

Eller helt ensam och helt ensam, knappt någon nyttjade ju kommentarsfunktionen, men jag inbillade mig att vi var ett par styckna; och det var trevligt att stilla sin egen ångest genom att dividera med sig själv skriftligen.

ChrisLonely
Nåväl. Jag skaffade ett Coveritlive-konto mest för att jag hade planer på att sitta uppe och liverapportera VM-slutspelet i Kanada – för jag känner på mig att de stora drakarna inte kommer att göra det ordentligt!!! – men så kom jag på att GIF-lajvande kunde bli en trevlig synergieffekt.

Nu lär allt hur som helst falla på det finansiella, men jag känner mig nyliberalt nyckfull och tänker att jag kanske för första gången sedan 2013, då portalen ropade hem rättigheterna till domännamnet Pirkt.se, satsa på att införskaffa mig ett direktrapporeringsabonnemang till tonerna av hisnande 400 kronor i månaden.

(Det här hade varit ett läge där framgångsrika portaler med 100 över kapitalstarka kunder hade bett sina 100 mest kapitalstarka kunder betala 4 kronor i månaden!!!)

Men dylika utsvävningar görs inte utan ett kundunderlag, så jag skulle bli hemskt tacksam om ni bara svarade ärligt på nedanstående fråga.

Tack på förhand.

Live: Falkenberg–GIF

Live Blog Giffarna
 

Finkulturell dubbelvev

Torsdagen såg på förhand ut som en sån där kväll där man utan att skämmas skulle kunna titulera sig stockholmare. Det var en sån kväll där det fanns en faktisk anledning att ha lemmeltågat till huvudstaden; det var ju, just igår torsdag, här det hände.

Först skulle mina gamla parallellklasskompisar från Mittuniversitetets bildjournalistikutbildning bjuda till vernissage där man skulle få frottera sig med den aspirerande kultureliten och därefter kunde man, på en vanlig blanktorsdag, välja mellan Amason/Joy/Madi Banja på Trädgården eller Vasas Flora och Fauna på Scalateatern.

Jag hade äntligen tänkt se det sistnämnda, men vi återkommer till det.

Först: vernissage.

De hade varit ute i världen i sitt examensarbete, bildjournalisterna, och sammanställt varsin bildserie, prydligt upphängda och inramade porträtt som de nu nervöst stod uppradade intill.

Jag gick runt och tittade på tavlorna med mitt Andy Bernardska öga för konstkritik, tänkte »this photo is bad« hit och »this photo is good« dit, men skenade ganska snart iväg till att fundera hur det skulle vara att själv ha fått gjort ett motsvarande textreportage som examensarbete.

Att stå där intill sina 30 000 framkrystade tecken och ställas mot väggen av en näsvis monokelfarbror.

»Varför har du valt det stilistiska greppet att genomgående ersätta mun med näbb?«, skulle de fråga och jag ba »öööööööööh« och så skulle det fortsätta tills jag stod naken, avklädd alla haltande metaforer. »Är din tolkning av näbb verkligen så att den att den innefattar såväl näs- som munparti???« och jag skulle åberopa den litterära friheten, avlägga en Knausgårdslång svada om cykloper och… nej, hur trevligt det än vore att få åka iväg och skriva ett reportage (folk hade varit i USA, på Bali, i Berlin!!!) så hade det nog ändå inte kompenserat för utsattheten på ett vernissage.

Det var fri lejd på det vita vinet och vid ett tillfälle, när jag hämtade åt både mig och Tilde, fann jag mig anamma en så kallad kulturell dubbelvev – med en vinfylld plastmugg i vardera näve. Jag höll mig dock, som diagnostiserad tvångssmåsnaskare, från att sticka ner tassen i den finkulturella bakteriefloran som måste ha frodats i någon av de utplacerade chipsskålarna.

Nåväl, till saken: i plastmuggsvevandet och stimmigheten glömde jag helt bort tiden. Efter att Bohman noterat att någon upphöjd Bildbyrån-journalist gått runt och nagelfarit tavlorna var det för roligt att spekulera i vem som gått omkring på en motsvarande textutställning; vilken mellanchef på Sportbladet som skulle ögna igenom reportagen med sina textanalyserande ögon och sålla agnarna (potentiella dokuemntskribenter med en osäkrad biblisk metafor i hölstret) från vetet.

Jag glömde helt sonika tid och rum, som den plastmuggsvevande vernissagesjäl jag blivit, och trots ivriga sms-påminnelser från min gode vän Sinan så hann jag inte till Vasas Flora och Faunas spelning förrän vid halv åtta; en halvtimme efter Scalateatern slog upp dörrarna.

Då var det för sent. Stockholm är en stad där det räcker att en enda man i ryggsäck och keps yppar någonting om »österbottnisk genuinitet« längs Götgatan för att ängsliga lemmeltåg av PR-tjommar ska lemmeltåga in i anvisad teaterlokal.

När jag väl hittade in i salen såg jag min vän Sinan sitta uppslungad i smöret, i mitten av mitten, kanske hade han till och med en liten kopp mandlar i näven; här skulle avnjutas stor konst, meddelade han med en glad vinkning. Själv blev jag bestämt avhyst från trappområdet av en vakt, bortförd från ett band jag väntat på att få se sedan senhösten 2011 när jag cyklade över Tegsbron i kylig motvind och låtsades att den också var av papp.

En måst’ nog ha en öl trots allt, efter en sån pinsam besvikelse.

Avkall på neutraliteten

Den här portalen brukar försöka förhålla sig relativt neutral när det gäller svensk elitfotbolls centertankar. Inte ens när Stefan jävla Rodevåg van Basten-bombar in mål från straffområdshörn (ett mål som sammanfattas tämligen svagt av kommentatorns överrumplade »det är ett riktigt bra avslut!«) slås det upp stort av denna portal som inte sällan brukar sorteras in under det Stefan Rodevågs-vurmande fotbollsfolkhemmets del av internet.

Portalen brukar också försöka förhålla sig sunt skeptisk när individer med +++++-hår och muskigt sug i blicken når framgångar, då många skalpvegetariskt funktionsnedsatta invidider söker sig till denna lugna bukt på de hårnormativt sjövilda haven.

Men.

antebjörke
Det är svårt att inte genuint känna för Ante Björkebaum som igår fick noteras i svensk elitfotbolls målprotokoll för första gången.

(Svårt också, mina frisyrförhindrade gelikar, att inte irritera sig på de där Dolce & Gabbana-dragen!!!)

Jag är tämligen säker på att han slagit norettans målrekord genom tiderna om han fått fortsätta på sin inslagna väg 2013 (fem mål på de två inledande matcherna; inklusive två enkla mot en förvisso begränsad Selånger-mittback) och att han också tillhört den absoluta skytteligatoppen i superettan ifjol.

Jag vet inte med vad han till slut lyckats limma ihop sitt knä med, men klart är att om jag haft Ante Björkebaums knärelaterade motgångar så hade jag varit Sveriges allra bittraste 150-kilosman vid 27 års ålder, inte en målskytt i superettan.

(Trasslig liknelse förstås – superettansk målskytt var jag ju aldrig nära att vara även utan minsta knästrul!!! – men ni förstår.)

Bluetooth-aura

Jag stod och log för mig själv på pendeln imorse, så där fånigt och pillemariskt som man kan göra när man tänker på någonting som man skulle vilja försöka vara rolig kring.

(Podcastexplosionen har förresten gjort det mycket mer socialt accepterat att stå och mjuggle åt egna funderingar. Har man bara ett par hörlurar över öronen antar folk helt sonika att man står och småskrattar åt Alex Schulman och Sigge Ekl… NEJ! Stryk denna spaning! Jag vill mycket hellre att förbipasserande tror jag är labil än att jag småskrattar åt något dylikt.)

Mina tankar hade nämligen, av något oklar anledning; jag satt väl och ströläste fanskrönikor, fastnat kring en Expressen-journalists bylinebild.

Jag tänkte – efter att ha levererat en lika dåligt som tråkigt skriven GIF-analys igår – att jag borde spexa till de krönikeliknande texterna på denna portal med en rolig bylinebild på mig, där jag efterliknar denne.

Det allra roligaste med Sport-Expressens bylinebilder till deras krönikor på nätet är förstås att de är så väldigt, väldigt uppförstorade. Man måste läsa i stort sett hela krönikan innan man har lyckats scrolla sig förbi en hel krönikörlekamen. En Expressen-ingress är i regel ungefär ett halvt bylinehuvud lång (det är tumregeln) och ett tag, mitt i krönikornas brödtext, känns det som att man måste läsa tre-fyra stycken innan man kommer förbi det inte sällan framskjutande skrevpartiet hos krönikören. Det är som att skrevpartiet nästan får eget liv och man känner att det följer med en nedåt, genom scrollningen som såna där enerverande reklambanners.

Jag tänkte på det här imorse, smålog för mig själ och slog fast att jag skulle försöka köpa mig ett överdimensionerat skärp och en klocka med ett sånt där mastodont-ur (ett sånt med dubbla ur; ett som visar vad klockan är i Sverige och ett som visar vad den är för Patrick Mörk) för att ta den spexiga bylinebilden. Kanske försöka be portalens IT-avdelning att också knacka in lite kod om skrevförföljning; att bylinebildens skrevparti förlängs och följer med när man scrollar.

Jag tänkte att innan hösten, kanske, så ska jag ha gjort det. Det kommer bli roligt, tänkte jag och lade, pillemariskt leende!!!, tanken i den digra utkasthögen som bara växer och växer och aldrig tas tag i på allvar.

Och så kommer jag in på jobbet, slår upp Twitter och så… är allt gjort:

Den svenske internetvirtousen Andrev Walden har redan drivit gäck om det och så mycket mer! Om Andrés Lokko-faser och om just de där »Expressen-männen med Bluetooth-aura«. Det är ett sånt blogginlägg jag själv velat skriva om jag varit född rolig och skarp.

Rúnar-golare har inga polare

Jag försöker ju, så gott jag kan, hålla koll på GIF Sundsvall.

Och om inte ens jag lyckades förstå mig på årets lag så hoppades jag att hela det allsvenska etablissemanget skulle sväva i ovisshet, hela vägen in i november.

Men nej: ikväll tror jag Sören Cratz knäckte GIF-koden.

cratz
Titta på den där blicken. »Spelar ni sådär igen, då åker ni på spö«, säger den.

 

Jag tog den gamle Bajen-legendaren i hand utanför Tele2 Arena härom veckan. Jag hade nämligen letat mig dit tillsammans med IFK Norrköpings målvaktstränare Maths Elfvendal inför mötet mellan Hammarby och Giffarna. Elfvendal skulle scouta Hammarby å Janne Anderssons räkning. medan Sören Cratz skulle försöka lägga ihop det nyutgivna GIF-pusslet på tusen bitar (ett lurigt, ologiskt pussel där en pusselbit stor som Johan Eklunds lekamen ska placeras för sig, avskild, ett par meter bredvid de övriga bitarna).

Det verkar han ha lyckats väldigt bra med.

Redan från första minut klev IFK Norrköping upp högt och aggressivt för att stressa sönder den triad av bollrull som Giffarna brukar vilja etablera med en droppande Rúnar Mar Sigurjonsson mellan de två mittbacksfötterna. Den där triangeln som brukar lägga grunden till Giffarnas bollinnehavsfotboll, den som Elfsborg fick lära känna som en Bermudatriangel för knalleländsk topplagskaxighet; den som tvingade Boråslagets stjärnor bakåt i reträtt.

Norrköping klev upp med båda anfallarna (en tvåmannapress som GIF-försvaret brukar kunna lösa) men också med en inflyttande yttermittfältare – och då blev det omgående trassel. Giffarna har brukat kunna bredda med Ålanders högerfot på ena flanken, Fjolusons vänsterfot på den andra; med två vänsterfotade mittbackar gick det förstås inte alls att få till samma trygga spelbredd. Hemmauppspelen blev otroligt stressade på felvända mittfältare som panikskyndade hemåt likt brandmän mot en urspårad eldsvåda.

När Emir Kujovic knorrade dit 1–0 med bredsidan från 22 meter var det förstås märkligt – det är något man gör på frispark; inte i öppet spel – men fullt logiskt.

Norrköping hade redan börjat vinna boll tidigt och enkelt hittar oerhörda offensiva ytor mot ett GIF-lag som fortsatt ställde upp som ett gravt spelförande lag, bara med den lilla skillnaden att de den här gången inte tilläts ha boll.

Bristen på försvarsmässig aggressivitet syntes tydligt vid Kujovics icke-frispark till 1–0 (Jon Gudni Fjolusons ständiga fallande och djuptagande – inte bara idag utan hela säsongen!!! – är fog för ett separat inlägg), men spårade helt efter ledningsmålet.

Plötsligt gav enkel chipp skyttekungen Kujovic ett vardagsrum för sig själv i straffområdet och plötsligt delades det frikostligt ut Christoffer Nyman-frilägen; allt samtidigt som Giffarna – bollinnehavsvirtouserna!!! offensivcirkuskonstnärerna!!! – inte lyckades mobilisera två passningar inom laget.

I den 25:e matchminuten – efter årets fem sämsta GIF-minuter – tvingades hemmalaget GIF Sundsvall (det klumpar sig i halsen när jag skriver det här!!!) lyfta en inspark långt. 

LÅNGT!!! Som vore vi norrländska hedningar!!! Insparkar rullas kort på felvända innermittfältare – oavsett hur många jagande motståndare som gör anspråk på den; trasslar det får väl bollmottagaren bara klacktunnla sig iväg, det har man ju fått lära sig. Vi är väl, som sagt, inte hedningar!!!

Men idag räckte inte det offensiva förtroendekapitalet längre än i 25 minuter.

 

Och någon b-plan, det man så ofta beskyllde Sören Åkebys 2012-upplaga för att sakna, fanns inte i sikte. Den stackars centertanken Johan Eklund har stått på fel ben hela säsongen, som en (det här är en liknelse jag känner mig trygg i trots att jag aldrig sett programmet) Lasse Brandeby-figur i Let’s Dance – men utan den älskvärda karisman. Idag förlorade han nickduellerna mot den 178 centimeter långe farbrorn Daniel Sjölund och ett dylikt facit är svårt att bygga ett alternativt anfallsspel kring.

Och när det perfekta Robbin Sellin-inlägget med högerfoten väl kom i den 37:e minuten satt Eklund-nicken rakt i famnen på David Mitov Nilsson.

1–1 där och det hade varit match igen, förstås. Nu kändes det aldrig som någonting alls.

»Vi har ganska bra kontroll på det«, sa matchens lirare, mittfältsstrategen Daniel Sjölund och det var en summering så god som någon.

Visst; någon slutminutsskarv hade kunnat gå till rätt adress och kan Leo Englund vända bort Diego Lugano kan han vända bort Marcus Falk-Olander (det är ett gammalt uruguayanskt talesätt) – men nej, den här gråbleka insatsen var aldrig i närheten av att vara värd några poäng.

Det var segt, det var tafatt, det var idélöst och det var, vad värre är!!!, sönderläst.

Tacka vet jag det tidiga 2000-tal då en allsvensk tränare fick skicka skoterbud till Norrland för att försöka leta upp en VHS-kopia på »GIF-säsongen 1997« hos någon lokal loppis för att försöka få koll på vad de där norrländska hedningarna haft för sig.

Nu loggar (som jag förstått det) en Sören Cratz-figur bara in på WyScout.com, låter de säkerligen kollektivavtalslösa kodknackarna i Indien göra sorteringsjobbet med tusentals timmar oklippta fotbollsmatcher och klickar själv bara igång några noga utvalda, välsorterade klipp på hur Rúnar Mar Sigurjonsson vill starta spel.

Och så enkelt är en GIF-hemlighet utraderad.

Gefle kändes bara marginellt större och starkare av gammal vana; Norrköping som att de hade knäckt koden. Det är onekligen oroväckande.

Nu är det helg igen

Hur hanterar man en klar och svårbortförklarad förlust mot Gefle?

Processed with VSCOcam with hb2 preset
Man lättar ankar, lutar sig tillbaka i båten och försöker efterlikna det belåtna smil man såg över Delfinos mjuka tyllnäbb.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Vi åkte på fredagseftermiddagen, skulle vara kvar tills söndagseftermiddagen och jag…

Processed with VSCOcam with m3 preset
… tog med den här traven böcker. Det är åtta stycken. Jag minns att jag, när jag pulade ner dem, funderade ifall det skulle räcka. Här skulle ju sittas med en godare bok i både morgons-, dags- och kvällssol!!! Här skulle man doppa snoken under den litterära ytan och bara vara tills man utvecklade gälar!!!

Det kan ha varit den största överskattningen av ett intellekt som någon någonsin gjort.

(Jag hann nämligen läsa en tredjedels; Annika Thors »Om inte nu så när«.)

solned
Men vi hann mjuggkliva ut på privata bryggor i skydd av mörkret.

erik
Vi hann ta grusvägen ner till lastkajen för att hjälpa öborna med den årliga grovsopelämningen. Det kom en blötlagd frontlastare och hämtade några hundra kilo skräp som skulle sorteras på båten. En gammal man i brandgul Peab-jacka misstog min kala hjässa för den blanka, kala ytan på en sportbåt då han han försökte sabrera en flaska mot min skallbas medelst kast från håll mot containermynning.

När jag frågande tittade upp mot Peab-mannen gav han mig den gamla »jaha, det var en kal hjässlob och inte en sportbåtskant, my bad!«-handuppräckningen (förvillande lik gesten en mittback ger sin yttermittfältare när hen skickar en väl genomtänkt färdballad över avbytarbåset) och vi var vänner igen.

 

IMG_2585
Och vi hann dricka vin i solnedgången. Jag skrek till henne att »VI MISSAR MÅNS NUMMER NU OCH SNART HAR VI MISSAT HELA SCHLAGERN!!!«, men det var som att hon inte lyssnade.

snap
Den här bilden, som förevigar hur jag fotar av ett vinglas mot solnedgången som jag sedan skickar till alla mina vänner för att prångla på dem min lycka, kallar jag »Lägg Till Mig På Snapchat Jag Är Inte Jobbig Jag Lovar«.

 

Processed with VSCOcam with f1 preset
Och man hann somna ifrån röstningen och vakna av sig själv och av solskenet och av den innerliga värme som en svensk Eurovision Song Contest-vinst skänker landsmannen.

IMG_2594
Det var en av de finaste helger jag haft på väldigt, väldigt länge med den finaste tjej jag känner till.

Det kan inte ens Jens Portin eller »Delfino« eller den där Gävle-moderaten (OBS! Ej Lars Beckman!) som anordnade Drömvallen-invigningen (och som oironiskt ligger bakom den här låten!!!) ta ifrån mig.

I’m so keeno on Delfino

Utplacerad i en gästrikländsk skogsdunge stod den, denna betongklump, denna Stockholmsarena i miniatyr, intill en likadan betongkoloss byggd med tak och popcornmaskin för ishockey.

Vid biljettkiosken hade de smällt upp en scen där Mittmedias utsända krönikörer »Stisse« Åberg och Andreas Lidén tippade matchen inför en åskådarskara på noll, jag överdriver inte: noll, personer.

Jag hade ingen möjlighet att själv föreviga mitt besök på Drömvallen då jag glömde min mobiltelefon i en buss, men som tur var hittade jag den här bilden. Jag tror att det är en förhandssnickrad animation, men det är omöjligt för ett människoöga att avgöra.

arenagefle
För exakt så här såg det ut, om man blickade ut från kortsidan. Sol, blå himmel, den konstgrönaste konstgräsmatta jag sett (ännu helt ofårad av Jens Portins skördetröska) och betong, överallt betong.

Förutom faktumet att den inte var färdig, arenan. Ovanför sittplatserna skulle det finnas inglasade loger från kortsida till kortsida, där Ove Molin och Rolf Lassgård kommer att smörja kråset vad det lider, men i hälften av dessa var rutorna inte på plats. I de oglasade plywoodgluggarna stod fortfarande stegar och där låg fortfarande bråte; något som varit oacceptabelt för den snitthändige ROT-pappan om det gällt familjens nya altan inför årets grillpremiär.

På läktaren under byggarbetsplatsen satt så många försäkringstjänstemän i ljusblå skjorta att jag trodde att Roger Sandberg gått ut och Jocke Berg-mässat om klädkod; en motsvarighet till Kents »Den vita konserten« -03:

»Den ljusblå försäkringstjänstemannakonserten«

Den lilla, lilla teveskärmen hade de ställt lutad mot väggen bakom ena hörnflaggan. Den var så liten att man fick kisa för att ens urskilja någonting; det måste ha varit som att sitta längst bak i trädgården hos byns teveinnehavare på 50-talet.

Min vän Martinsson berättar att folkölen i kiosken bakom läktaren tagit slut – en halvtimme innan matchstart. Då hade den kioskansvarige skickat en springare (en faktisk springare!!!) som kommit tillbaka med båda nävarna knipna om folkisar. Totalt sex stycken. Folk nyper dem förstås på uppstuds, tumult uppstår, nya springare skickas.

Och då hade inte ens det lingvistiska tagit vid. Ut ur de stundtals glappande högtalarna skrålade Gefle IF:s nya hymn, Linda Sahlbergs »För Dig Står Jag Kvar«: en låt som återfinns på hennes album med samma namn som kom 2011, där man också finner titeln »Langos Med Lök«. Det går förstås inte att klanka ner på det medelåldrigt Melissa Horniga i en allsvensk hymn, det hör ju ofta till, men nog blir det till överdrift stelt när hon tystar den akustiska gitarren och förväntar sig allsång från de fullsatta läktarna.

Men de har ju redan klätt upp sig i sin bästa ljusblåa jobbskjorta!!!, hur mycket kan de kräva???, så det blir tyst.

Nej; helt tysta är inte läktarna – de talar i skrift. Längs motsatt långsida, där Sky Blues har sitt tillhåll, vecklas en lång banderoll ut från hemmasupportrarna:

»Kom ihåg att vi kommit för att vinna – ej för att förlora«, har de premiärdagsskrivit i vitt på ljusblått, som om de kommit för att heja fram ett gäng senila seniorer på demensavdelningen som behöver något att snegla på för att få mål och mening med sitt bollsparkande.

Plötsligt kallas byggherren ut på innerplan. Ska han smädas för sitt halvfärdiga verk???, undrar man. Tjäras och fjädras för att inget är klart?, för att folkölen är slut?, för att Ove Molin inte kan smörja kråset i logerna?, för att de nöjt sig med en 18-tummare lutad mot väggen?

Nej: han ska väl dra på sig en tröja, antar jag. Jag hör inte: ljudet i högtalarsystemet glappar. Någon kommunalpamp håller klyschig låda på kommunalpampska; inte ett ord om plywoodgluggarna eller de tomhänta folkölsspringarna.

»Kom ihåg«, hade hon kunnat börja, »att vi har kommit hit för att vinna – ej för att förlora«. Men det behöver hon inte: det står ju redan skrivet.

Det är en fullständig fars, förstås, det är det väl alltid, sånt här. Det fattas bara att Lars Beckman kallas ut för att gyttjebrottas med en mot sin vilja ditsläpad Lars Ohly, för att sedan greppa mikrofonen och säga några sanningens ord om de statliga mediernas kommunistiska sammansvärjning.

Jag känner mig, när jag bevittnar det hela, lyckligt lottad som bara var 11 år när ett nyrenoverat IP återinvigdes. Visst: tifot höll toppklass (Patronerna vann, ett år då Stockholmsfotbollen var som allra hetast!!!, tifopriset), men det var Sundsvall Park Arena hit, det var nog kommunpolitiker dit och det går inte att utesluta att det var slut på folköl bakom västra stå.

Nu fick jag bara stå och njuta av fadäserna; glädjas och skratta och tänka att även Gefle-spelarna måste känna av ganska precis det som jag känner: hur löjligt det blev, att trubaduren borde spelat »Langos Med Lök«, att flaggtifot inte blev så mäktigt, att det bara är bortaklacken som hörs och kanske tänkte de någonstans också att så många tagit sig dit för att se Gefle ta ännu en seger mot de där Giffarna, mot de där som de alltid slår, mot de där som Gefle plötsligt förväntas slå, och nu har publiken tagit på sig sina finaste ljusblå skjortor och allt.

Det är inte lätt att vara försäkringstjänstemännens Jocke Berg, kände jag å Gefle-spelarnas vägnar.

Jag ska ju själv fylla 25 i sommar och kan absolut känna igen mig i känslan att plötsligt behöva duka till fest och stå i centrum när man brukar kunna stå och kunna sippa på någon burköl i ett hörn, från topp till ankel dold bakom en gardin.

(Och på min fest kommer jag inte ens bjuda sex tusen människor, knappt ens fem.)

 

Giffarna satte igång sin bollinnehavsmaskin direkt, Adam Chennoufi drog ett volleyskott tätt över efter bara en minuts spel, ljudvågorna som skanderade om »BARA ETT GIF I NORRLAND« annekterade betongklumpen från kortsidan. Ja, det kändes lite som -05; att man var en del av en fotbollskulturell våg som vällde in över Gästrikland och deras ljusblå skjorttifon.

 

Sedan slog matchklockan tre.

 

Och så står man där ändå till slut, med 1–3 i trynet och blicken i marken.

delfino
… samtidigt som den oförklarliga Gefle-maskoten ”Delfino” svassar förbi, glatt visslandes, med stuns i steget. (Foto: Johan Martinsson)

 

Hemresan var inte lika tung som för tio år sedan, efter 2–1-förlusten på Strömvallen. Jag visste inte så mycket om motgång då, som fjortonåring, när »Sulan« Westlin duttade till med dobben i mitt allra innersta. Jag hade dittills svassat fram som snurrfintande mittfältsvirtous, glatt ovetandes om att jag skulle skena i växten så till den milda grad att jag över en sommar skulle se ut som en anorektisk Tim Borowski och behöva hålla mina skevväxta höftkulor i schack med ett mitella-band. Att fotbollens darwinism skulle tvinga mig att bli mittback!!! Och bara något halvår efter Gefle-förlusten skulle jag på dejt och vi skulle på basket, vi skulle se Dragons, eller »se Dragons«, och så kom jag dit och märker att hon har tagit med sig ytterligare en kille; som vore vi tre ett gäng scouter från Plannja, där för att analysera Mike Palms returtagande.

Man har väl vant sig vid lite motgångar. Man har väl vant sig vid att man inte har något att hämta mot Gefle. Jag hade inte vant mig vid att bli förbipasserad av en gladlynt och trind delfinmjukis med näbben på glänt i ett fånigt, kroniskt leende – men man vänjer väl sig så småningom.

 

delfino
Det är bara att gå vidare.

The Pro-GIF Conspiracy

Lagom till bortamatchen mot Gefle kan vi inte bara konstatera att läget ser oroväckande ljust ut (så där som det brukar se ut när någonting byggts upp, upp, upp och sedan med obönhörlig kraft slungas ner på jorden); vi kan också, åtminstone tillfälligt!!!, lägga ner pratet om att det skulle pågå en »Anti-GIF Conspiracy« bland de etablerade medierna.

Sportbladet, exempelvis, kuppar för att Pa Dibba borde vara högaktuell för det svenska landslaget.

dibbmund
Och nej, det är inget agentpåhejat utspel av Dibba, det verkar vara en del i en kampanj från Sveriges största sporttidning:

dibbmund2
Stackars Pa kan till slut inte annat göra än att säga att ”då får man väl tänka igenom vad man gör”, efter att reportern fortsatt pressa honom på detta hypotetiska scenario för att göra sig en rubrik. De tre punkterna som avslutar rubrikerna kan vara den mest krystade användningen av trippelpunkten i sportjournalistikens historia.

Men artikelns avslutning är förstås det allra bästa:

hamren
Det är kanske det bästa telefonsamtal som aldrig blivit av; en svensk förbundskapten som, inför en viktig EM-kvalssamling, blir uppringd av en journalist och utfrågad om hur tungt det är för svensk landslagsfotboll att en 27-årig anfallare som gjort totalt 4 allsvenska mål på 30 matcher väljer bort möjligheten att spela för Sverige.

Det är en nivå av GIF-vänlighet vi inte ens ser på Pirkt.se, men om nu artikelförfattare Ola Nilsson på Sportbladet slagit upp den GIF-vänliga dörren så kommer min TT-persona inte vara sen på att kliva igenom den närhelst det ges en glipa.

Tänk i sommar när, säg, Robban Lundström är på väg till Djurgården. Då kommer jag att rubriksätta det så här:

Lundström på väg till Dif – nobbar Chelsea

Och det kommer inte att vara fel. För i texten kommer det se ut typ så här:

– Jag har inte bestämt mig, men det lutar åt Djurgården, säger Lundström.

Men om José Mourinho skulle ringa när du sitter och ska skriva på kontraktet med Djurgården?

– Jag förstår inte frågan.

Om han skulle vilja ha dig till Chelsea plötsligt – då skulle du väl tänka om?

– Varför skulle han vilja ha mig till Chelsea?

Men om vi spekulerar i att han skulle göra det?

– Alltså min agent kollade, det fanns inte ens intresse från Germinal Berschoot eller…

Men om??? OM han skulle ringa???

– (Tystnad) Ja, då skulle jag väl behöva fundera, kanske. Men som sagt: jag tror int…

Tack!

Pirkt.se har sökt Chelseas ledarstab för en kommentar.

 

(Så, typ. Om det nu skulle bli så olyckligt att Robert Lundström någonsin hamnar på glid från klubben. Måtte Urban snärja upp honom på ett nytt, smörslungat långtidskontrakt snarast. Låt Sundsvall bli en stad där en lokalt fostrad högerback kan tjäna lika bra som någon av stadens alla försäkringsbolagschefer.)

 

Jag har bokat en plats på en buss upp till Gävle. Jag smsade ett nummer, fick min bokning bekräftad, skrev ett litet fakta- och nostalgidrypande inför-match-inlägg och vaknade upp till ett nytt sms från samma nummer:

(null)

Erik Löfgren
Legitimerad festförstörare

Jan Halvors tappade Härskarring

Skärmavbild 2015-05-19 kl. 19.10.30

Det är nästan på dagen tio år sedan Daniel »Sulan« Westlin tofflade sönder någonting i den medelpadska fotbollssjälvbilden.

Jag minns med vilket självförtroende, vilken uppblåst självbild, jag åkte till Gefle våren 2005. Fullsatta bussar med supportrar, Patronerna som ringlade sig upp på läktarna i en blåvit mask, feststämningen, den uppenbara klasskillnaden på pappret; det kändes som att den mångårigt allsvenska staden Sundsvall sänt ut Giffarna och Patronerna som allsvenska missionärer till de gästrikländska hedningarna som naivt nog försökt limma ihop ett lag på gamla bortslängda GIF-rester (Jon Ericsson), bortglömda Ljunga-söner (Benny Mattsson) och någon lokal bonde (Daniel Bernhardsson).

Gefle hade, ser jag när jag kollar upp det förlorat alla matcher utom en och nu skulle Giffarna – som efter premiärsegern mot Elfsborg också hade haft det körigt – komma dit och få fart på sin säsong med den behagliga trepoängare som en norrländsk kvalitetsskillnad rättfärdigar.

Visst, jag minns att Daniel Bernhardsson petade dit 1–0 tidigt, men jag tänkte verkligen att ordningen var återställd (en tanke jag nog aldrig tänkt på allsvensk nivå sedan dess!!!) när Fredrik Lundqvist tryckte dit 1–1 på straff kort därpå. Nej, aldrig skulle väl någon som fått jobba på sin Kings Cup-bränna i landslagsshorts under vintern komma att låta sig brädas av en mjölkbonde.

Det var bara en tidsfråga innan kvalitetsskillnaden skulle ge utslag på fler positioner. Bara en tidsfråga, försäkrade man sig. En tidsfråga.

Sedan kom »Sulan« Westlin och hans tå. Sedan kom inget mer. Sedan kom den mest sorgsna bussresa jag genomlidit, sorgligare än efter alla förluster jag förlorat själv, för där fanns inte ens någon aggressivitet, ingen ilska, ingen riktning på besvikelsen; bara tomhet.

 

Visst: själva GIF-laget studsade omgående tillbaka och nöp en 2–0-seger hemma mot ett Malmö med Marcus Rosenberg och Afonso Alves längst fram (minns ni »Herminators« nick från halvplan där Asper snavade över sina egna långbyxor i sin jakt på den bortre, aviga stolpen?), och sådana glädjeskott från höften har ju kunnat hitta rätt sedan dess också – men aldrig någonsin mot Gefle.

 

För sedan den »Sulan«-tån har det inte varit något snack. Gefle IF har gnetat och tjurat sig kvar på den där norrländska tronen; genom den flintifierade tjurskalligheten hos Johan Claesson eller genom Bapupa-briljans eller vad värre varit: genom en enkel fnysning. I det snöyrande kvalet 2010 var det som att Giffarna knappt ens var värdiga att försöka mäta sig med de norrländska mästarna i allsvensk överlevnad.

Från att Giffarna plockat Micke Åskoogh-russinen ur Gefle-kakan och skickat Jon Ericsson-smulor åt andra hållet gick det snabbt till att Micke Dahlberg-figurer hamnade i ljusblått samtidigt som Gefle obrytt skickade nutidens överblivna Jon Ericsson-figurer (som har den stående »Super-Jon«-luggen lagd på sned, gör frivolter och heter, säg, Eric Larsson) mot Medelpad.

 

Två GIF-poäng av 24 (tchu–ghoo–füüüra!!!) möjliga genom åren är inga siffror man skojar bort. Inte ens när Sören Åkeby valde att med sitt bollrullande kortpassningslag utmana de gästrikländska kämparna i andra grenar än norrländsk karghet så lyckades man bärga fler än en poäng (0–0 borta, 0–1 hemma).

Där trodde jag nog att det allra sista hoppet släcktes; när inte ens det försöket till revolution mot den norrländska fotbollsmakten lyckades rubba Pelle Olsson-regimen.

 

Men banne mig om jag ändå inte – av anledningar som går över mitt enkla fotbollshuvud – åker hoppfull till invigningen av Drömvallen imorgon, tio år och fyra dagar efter att »Sulan« satte dit tån framför Sundfors.

Det har alltid känts som att det funnits ett allseende öga som vakat över Medelpad och i god tid förberett sig för att slå ner alla upprorsförsök. »Jaha, de kommer med Hannes Sigurdsson? Snabbt! Bygg en Thomas Hedlund-uruk-hai!« eller »Håhå! De vill rulla ut oss! Finslipa Mikael Dahlberg-ocrchens bollmottagande«. Och så har det slagits ner, uppror efter uppror.

Men vilket gästrikländskt öga ska få grepp om det här rövargänget i tid?

gif-1024x649
Montage: Pirkt.se’s Paint & Clipart Studio [No Rights Reserved]

Aderton utvalda GIF-spelare och ett gäng ledare ska imorgon resa 22 mil för att ta tillbaka den norrländska härskarring som Pelle Olsson, enligt sägnen, ska ha huggit av Jan Halvor Halvorsens finger.

Det är en fullständigt obegriplig handling och rollistan är synnerligen diffus, men jag kommer att följa den med oerhörd spänning och en viss tillförsikt.

Jag vet inte varför de skulle vinna, men jag förstår mig heller inte på det här oförutsägbara laget tillräckligt för att veta varför de skulle förlora mot Gefle – och det känns som ett bättre utgångsläge än på mycket länge.