All aboard the anxiety train

haginge
(Jag har gömt ett Patrik Haginge-ansikte i den här bilden på en folkmassa som väntar på ett – får-vi-anta!!! – försenat pendeltåg. De ambitiösare Pirkt.se-läsarna kan väl ägna en halvannan eftermiddag åt att leta upp Haginge-mandeln i folkgröten. Passa på; snart är dessa Soduku-kompletterande bjudningar Pirkt Premium-låsta.)

Klockan 18.00 ikväll börjar ett möte om Stockholms kollektivtrafik på Kulturhuset, där man lovats chansen att gasta, gorma och fräsa (även om det säkert formulerades som ”samtala” på flyern) åt den blåbruna politikerskara som står ansvarig för denna fullständiga urspårning av pendeltrafiken.

Strax därpå (alldeles för strax för att hinna emellan) börjar Giffarnas bortamatch mot Örebro, där man alltid har en stående chans att häva ur sig sin länge kringburna frustration på ett svagt ytterbacksuppspel.

De två frågor som orsakar mitt liv allra mest ångest just nu (SL:s ersättningsbussinferno och Giffarnas ännu oklara status i årets lynniga allsvenska) ska stötas och blötas och förhoppningsvis lösas – då krockar dem förstås tidsmässigt.

Och så får man ångest över det.

Är det hymnkompatibelt, detta stycke?:

För lätt att det gör ont
När knoppar brister
Och visst är ångest vår arvedel
Och det är inte ens mig det är synd om
Och vem är jag att mäta andras lidanden

Kallhällican Pie

pajjjj
Jag kan laga paj nu (här i broccoli- och purjolöksversion), ett faktum som utvecklar min matlagarpersona med uppemot 50%.

Det är också ett faktum som över tid lär utveckla min fysiska person med åtminstone 50%, då paj tydligen är byggd kring de tre grundpelarna grädde-ost-mjöl.

Jag var full av lovord, inte bara för den smäckra pajen, utan också för vårt hushålls lilla matberedare efter succén – bara för att få kastat i plytet att matberedaren egentligen var en glassmaskin.

(Jag trevade härom dagen kring den här bloggens inriktning men nu har det i dagarna två handlat om avund mot Debaser-snubbas hårväxt och om pajrecept. Nu har vi hittat rätt. På söndag, när ni ser ÖSK borta, står jag antagligen och gräddar en pecanrackare.)

++++

(null)
Jävvlar i min låda vad bra de var, Puritanerna. Som oironisk ”spela Shoreline!!!”-gastare hade jag kanske velat att de klivit ut och rivit av Crawlersout också – men nog var det ändå goda ++++.

(Jag hade förstås gett dem fyra stora P:n, vilket är betygskutym på den här portalen, men jag hittar inte P-symbolerna i mediebiblioteket.)

Men hur tråkig är snittmänniskan på en Debaser Strand-spelning? Vi måste störta världsordningen där det räcker att stå och stelt nicka på en konsert (om ens det!!!) bara man sitter på nog med ytligt kapital. Det borde inte räcka för den stillastående snittsnubben på en Purity Ring-spelning att sitta på en skägg- och hårväxt som sammanväxer likt en grönskande murgröna; Stockholm måste kräva mer av sin popsnöreselit.

Day Man

Jag tror knappt att jag på hela 2015 nämnt en enda musiker på den här portalen.

(Kanske Kjell Lönnå. Det brukar vara svårt för mig att inte nämna Kjelle när jag refererar till Sundsvall.)

charlie
Detta trots att jag lyssnat på mer musik än på väldigt länge.

Men trots att jag breddat mitt testspektrum – tung rap! västsamisk boogie woogie! postmodernt cellobaserad funk!!! – så har jag till slut gillat precis samma sak som alla andra! Ni vet: Leslie Tay, Jonte Johansson, Amason, sånt.

Inte mycket att skriva hem om, om det nu inte är så att det man (och alla andra) råkar gilla kommer till Stockholm:

purarna
Imorgon, gott folk, vallfärdar vi – på en simpel blanktorsdag – till Debaser Strand för att se Purity Ring.

amsterdam1
Jag borde skriva om Amsterdam.

Eller om att jag älskar allt Vasas Flora Och Fauna släpper ifrån sig.

Eller om de fina människorna i volontärprojektet jag nästlat mig in i.

Eller om Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder”.

(NEJ!!! Den har så mycket klokare människor än mig redan skrivit mycket bra om: jag vill bara rekommendera den.)

Men nåt. Nåt som inte är hobbyanalyser av en GIF-matchbild.

Två reservstrumpor från Paradise

Ett helt lag så nedtryckta i skoskaften att till och med avbytarnas strumpläster verkade ha skavts bort.

Men fotbollen är inte logisk: så länge man har ett par hela reservstrumpor har även Leo Englund en chans och man måste utnyttja alla luckor man hittar i en till synes ogenomtränglig fasad.

Häckens VM-back Diego Lugano har nästan varit överallt – men inte på Bjurö Havsbad.

leo2
Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com.

Efter en halvleks blått bolltrillande stod Samuel Gustafsson sloknäbbad inför CMore-kameran.

Nykomlingen GIF Sundsvall hade gått ut för att tävla i passningsspel med ett av Sveriges allra passningsskickligaste kollektiv – och fått med sig en klar spelmässig ledning på poäng.

»De har bollen och vi försvarar oss«, summerade Häckens 20-åring med en suck. »Vi har inte haft ett anfall som varit vettigt«.

Njäe, nja, jo: nog skapade bortalaget en del chanser. Redan efter ett par minuter skulle Dardan Rexhepi ha haft sig en straff, när Eric Larsson snubblade och lade sig som en vägspärr vid friläget (han verkar behöva bli skjuten med en armborstpil i brösthöjd för att få straff i år, Rexhepi). Och nog fick Nasiru Mohammed trycka iväg ett par farliga försök efter omställningar och nog var Simon Gustafsson bara halvannan decimeter ifrån att trycka dit ettan efter GIF-slarv på mittplan.

Men känslan, känslan!!!, som Samuel Gustafsson gick och bar på inför pausdrickat på var ju korrekt: det var Giffarna som hade bollen, som styrde spelet och dikterade tempot. De vanligtvis så bolltrygga Häckenspelarna fick mest jaga.

Likt rusiga studenter verkade GIF-spelarna ha märkt att man fyllde ut den allsvenska kostymen på Kopparvallen – nu skulle här prövas ut manschettknappar och hela faderullan. Det ställde till det ibland (Chennoufi bjöd på någon indianare på mittplan, Jon Gudni blev lite väl kall vid något snirkligt uppspel) men var framför allt glädjande.

Det var kanske inte Åtvidaberg som var bedrövliga – det kanske är GIF som är bra, tänkte jag rättmätigt i paus.

Sedan vaknade vi upp till den andra halvleken och kände igen allt det där naiva, ostrukturerade och, ja, rent usla som vi kände igen från MFF-kölhalningen. Nej, man kan inte backa sig ur en uppförsbacke – men man behöver väl fan inte försöka spela sig ur den i varenda jävla situation?

Häcken snäppade upp både kvaliteten och intensiteten, Giffarna var inte alls beredda och hade ingen tillstymmelse till b-plan när gästernas press satt som den skulle.

»Jaha, tappade ni bollen?«, frågade GIF-spelarna.»Här: försök igen«. En spelare som Simon Gustafsson är minst sagt nog bra om han tar hand om ytan mellan mittfält och backlinje med boll; orimligt stark om han dessutom gång efter annan ges den.

Tendensen var tydlig även innan Jocke Nilsson bröt både boll och några muskelfibrer i baklåret i den 50:e minuten – men eskalerade ju fullständigt under Stefan Ålanders säsongspremiär där alla defensiva och organisatoriska linjer suddades ut. Det var som att trycka näbben i pälsen på en strävsammare norsk skogskatt; så mycket osade det kring GIF-struten.

Tommy Naurin sköt upp det oundvikliga ett tag, men till slut rämnade även den sista sandvallen och René Makondele kunde – helt omarkerad av ett närmast paralyserat GIF-försvar – raka in det som borde ha blivit segermålet.

Hemmalaget fick knappt låna bollen och var så nedtryckta i skoskaften att till och med GIF-avbytarnas strumpläster verkade påverkas. När det äntligen skulle göras en förändring av någon sort nekades Leo Englund inhopp av fjärdedomaren – på grund av att han saknade nederdelen av sin strumpa.

GIF-anfallaren hade i en modemässig (?) nyck felaktigt klippt av sin strumpläst och nekades alltså för en stund – i egenskap av IFK Bjurfors-fostrad 23-åring utan som inte gjort ett enda mål i svensk elitfotboll – att hoppa in i ett totalt utspelat, håglöst lag för att tampas med VM-backen Diego Lugano. Mina förväntningar inför sista tio minuterna var, ehm, begränsade.

(Att Adam Chennoufi gavs 80 minuter var också något av en tyst markör om hur inhoppande Simon Helgs form ser ut.)

Men Diego Lugano må ha spelat VM-bronsmatcher, vunnit turkiska ligatitlar och mött stora tunga svenska anfallare förr (typ Zlatan, på träningarna i PSG) – men han har då aldrig varit på Byske Havsbad och sett Leo Englund spänna sina 86 kilo muskler.

LEO

En till synes planlös Lars Krogh Gerson-boll letade sig för hög för Johan Eklunds anonymiserade panna – men perfekt för Leo Englunds plötsligt La Liga-kapabla (och till slut strumpförsedda!) högerfot. Medtag i steget, frånhåll, bom ut och rull i bortre, allt inom ett västerbottniskt blixtnedslag: Skellefteå–Uruguay 100–0 och GIF Sundsvall–Häcken 1–1.

»Kul. Kul. Absolut«, sa Englund till CMore efter matchen med de västerbottniska superlativ det tillstår ett drömmål mot en gammal världsback.

Roger Franzén firade som om han vunnit på lotto och det hade han ju. Hans lag skulle, sett till boll- och chansinnehavet, ha förlorat den andra halvleken med två-tre bollar och det finns en hel del att oroa sig för kring det faktumet: inte särskilt mycket krismedvetenhet verkade nämligen ha inpräntats sedan MFF:s demolering och när det går emot så tillåts det det verkligen gå emot.

Är det mer imponerande att ta poäng när spelet fallerar eller är det mer oroande att absolut ingenting alls egentligen stämmer i ännu en halvlek mot ett bollskickligt lag på hemmaplan? Jag skulle kunna sitta och dividera slut på bläcket i Pirkt.se-skrivaren med ”å ena sidan–å andra sidan”-avvägningar efter den här matchen.

Men fyra poäng – tre välförtjänta och en synnerligen turlig – efter tre omgångar är hur man än vrider och vänder på det klart godkänt (Malmö-matchen hade nog, om vi ska vara ärliga, förlorats alldeles oavsett hur icke-naivt man ställt upp), stora delar av den tunna GIF-truppen står på benen efter det täta matchandet, andra lag har öppnat klart sämre (Halmstad! Åtvid!) och nu har Leo Englund bytt strumpor och då kan allt uppenbarligen vad som jävla helst hända.

Spelarbetyg från teven:

Tommy Naurin +++

Höll GIF kvar i matchen, men stundtals svajig med returerna.

Robert Lundström +++

Väldigt fin förstahalvlek. Är det kanske Robbans år i år?

Joakim Nilsson +++

Den defensiva organisationen rämnade när Nilssons baklår brast.

Jon Gudni Fjoluson ++

Väldigt trygg uppspelsfot i första. Tappade strukturen i andra.

Eric Larsson ++

Plockade bort Nasiru i flera situationer i första, tyngre i andra.

Adam Chennoufi +

En fin tvåfotare i första. Det var väl det hela. Borde förstås inte fått 80 minuter vid underläge; en av de som kunde/borde offrats när laget behövde en injektion i virrvarret innan målet.

Runar Mar Sigurjonsson ++

En hel del positivt: men bildar ett för obalanserat (stundtals obefintligt) innermittfältsblock i defensiven.

Lars Krogh Gerson ++

Se ovan. Vem ska återställa organisationen när Häcken plötsligt tillåts rulla fritt efter eget behag i andra?

Robbin Sellin +

Jag tycker att många kan luras av det syns så väl att han springer mycket. Det krävs mer än så i en fotbollsmatch.

Pa Dibba +

Väldigt svag insats och även om jag generellt inte alls är någon Leo Englund-förespråkare hade jag inte motsatt mig ett tidigare byte.

Johan Eklund +

Två mål och den nya poppiga Cristiano Ronaldo-frillan till trots; i sina paradgrenar har Johan Eklund blivit väldigt neutraliserad av de allsvenska backarna hittills. I ++-form hade han kvitterat till 1–1 när bollen dök upp framför ett öppet mål – men Eklund hade kvar vikten på fel ben som en lytt farbror.

Inhoppare:

Stefan Ålander +

Simon Helg + (byttes in för sent för att antas vara i mer än +-form)

Leo Englund +++++

Häcken hemma

Man loggar in på sin portalplattform, sneglar åt kommentarssektionen och tänker att…

kommentarer

… ”jävv-larr! 3–2-segrar borta mot Åtvidaberg ger lapp på kommentarsluckan!”, bara för att vid en snabb scrollning notera att 99,8% av de inkomna kommentarerna inte alls härrör hruuvida Robbin Sellin verkligen passar som inverterad nummer tio-ytter – utan bara vill göra skamlös och trassligt stavningskontrollerad Viagra-reklam.

Nåväl: Häcken hemma kommer så småningom ändå.

Det ska bli väldigt intressant att se hur den våghalsigt offensiva taktiken – som verkar vara beslutsamt fasthamrad i medelpadsk alnöit – står sig mot ett passningsskickligt, offensivt orienterat motstånd.

Joel Cedergren talar med taktikbönder på taktikbönders språk och med de lärda exil-fransoserna på medelpadska (tror jag???) i en så kallad Premium-analys i dagens ST:

joel

Åtvidaberg bjöds, om vi ska titta tillbaka nyktert och icke-drömskt, på en hel del bolltapp och omställningslägen som man var för Kristian Bergström-mätta för att ens vara nära att utnyttja.

Spelare som Simon Gustafsson, René Makondele och Martin Ericsson är inte kända för att ta några fångar om de ges kreativt utrymme, samtidigt som Häcken besitter fler djupledshot (Nasiru, Gunnar Heidar) än en sorgligt ensamlämnad John Owoeri.

Det ska bli väldigt spännande att se hur det räcker mot ännu ett spelskickligt (inte MFF-spelskickligt – men spelskickligt!!!) motstånd.

Om allsvenskan fortsätter vara så Erik Löfgrenifierat rättvis som den varit hittills så bådar det gott. Efter en +++++-helg i Amsterdam lyckades jag flygplanslägesavskärma mig från samtiden i åtta timmar för att unna mig MFF-matchen låtsas-live under söndagens småtimmar; då fick man sig omgående en ordentlig trynstöt, som straff för att man haft det alldeles för bra och oroat sig för lite.

Sedan mådde jag – till stor del beroende på MFF-debaclet – väldigt dåligt i ett par dagar: sov för lite, jobbade för mycket, var stingslig som ett papperstidningsjagat bi och sänkte alla förväntningar till nya bottennivåer och, vips!, så snurrade Giffarna behärskat till sig sin första bortatrea sedan juni 2012.

Imorse skulle jag, efter en och en halv veckas ersättningsbusstrafik på sträckan Kallhäll-Spånga, äntligen få unna mig en 22 minuters pendeltågsfärd in till centralen när SL basunerar ut sitt safe-word ”SIGNALFEL!!!”, avbryter allt och bjuder på – trumvirvel!!! – ersättningsbuss.

rotebro
Jag tvingades åka buss ännu längre bort från staden, till Rotebro!, för att sedan försöka ta en annan pendeltågslinje – som dock också var rikligt försenad. Jag lämnade hemmet en timme och tio minuter innan arbetspasset skulle börja och var till slut goda 20 minuter sen in till redaktionen.

Och Rotebro är inget ställe man vill åka till generellt. Jag har sällan problem med att andras beteenden gör mig riktigt rädd. I Amsterdam kunde horder av unga britter springa omkring med drogframkallad rödstarr och skjortorna taffligt prostitutionsinstoppade och det gjorde mig väldigt olustig och illa till mods, absolut, men inte rädd.

Inte som när jag stötte på det här fenomenet på Rotebro Central:

(null)

Ser ni?

(null)

Ser ni???

Någon har med kirurgisk precision skurit ut två identiska brödrondeller ur två olika skivor Lingongrova och sedan lämnat dessa för att göra… NÅGOT???, med de små dinkelpolletterna!!!

Jag vill inte ens börja spekulera i vilket explicit syfte de noga urgröpta munsbitarna ska användas till; det blir något att reda ut i SR:s eventuella Narkotikalandet-uppföljare Dinkellandet.

Kanske kan den personliga och ersättningsbussframkallade tröttheten räcka till tre kompensationspoäng. Eller så räcker det helt enkelt med att Robbin Sellin flyttat från Paris till Sundsvall.

Harlem Globegiffers

Jag satt och hade rollen som vakthavande redaktör för hela den svenska sporttelegrambranschen under torsdagskvällen, vilket hindrade mig och min fram- och tillbakaflackande blick ifrån att göra några större taktiska analysutsvävningar.

Men det hindrade mig inte från att bli väldigt, väldigt glad över 3-2-segern borta mot Åtvidaberg.

Adam Chennoufi gjorde äntligen det jag trodde att han skulle ägna sig åt dagligdags i GIF-blått redan från när han värvades; nämligen att kringelkrångla fram målchanser kring straffområdet.

Hans Ålidhemssnickrade trollkarlslåda – som jag alltid tyckt ha varit stor nog för att kunna bli en allsvensk utslagsgivare – har formligen låsts in i en skrubb i två års tid, nära nog glömts bort!, men lagom till den allsvenska bortapremiären så smögs den så äntligen fram. Johan Eklunds fot hade kunnat vara bruten på tre ställen; han hade ändå förpassat bollen i mål efter det medvetna och Sellin-omedvetena mönstersnickrandet.

Roar Hansen erkände på förhand på sitt fryntliga, svårogillade sätt att det första målet skulle bli ”väldigt avgörande”. Och ja: plötsligt fick Joakim Nilsson något tyskt i blick och rörelsemönster när han – med en beslutsamhet som vore han född i ett seniorfotbollsstraffområde – distinkt språngade hem tvåan i sin andra allsvenska match.

Sedan trillades det ett tag boll på ett sätt som fick Kristian Bergström att se ut som en 41-åring.

Med lite ytterligare skärpa i sista tredjedelen och med lite mer styrka i de isländska mittbacksbuggarna hade Giffarna kunnat haft med sig 3-0 in till pausvilan. Laget rullade boll som om naivitetskollapsande Malmö-förnedringen aldrig ägt rum, och även de mest bollrullskritiska rösterna föll till föga:

Pa Dibba sprang och sprang och sprang och hans skottfintande vid öppna lägen kommer att bli min för tidiga hjärtklaffsdöd – men till slut betalade det sig välförtjänt.

Atletico-kroatens 3–2-reducering (efter superslapphänt markeringsspel) rörde mig förstås inte i ryggen: det var ju inte som att vi någon gång hade haft ledningen med 3–0. Då är man på det torra.

harlem2
10 måls omsättning på två allsvenska matcher i återkomsten; det svänger ju om Harlem GlobeGiffers.

Vilken kväll det här var med GIF-ögon, hörrni. Giffarna visade sig kapabla att stundtals rulla sig igenom ett allsvenskt motstånd på bortaplan! MFF-oron som hängde kvar första fem, tio – när Martin Christensen höll hov mot Eric Larsson längs den så tvivelomsusade GIF-vänsterflanken – förbyttes helt i odelad positivism. Vi duger!

Och i samband med att Giffarna fick positiva besked om sina utsikter fick vi lika negativa om några av de tilltänkta bottenkonkurrenterna. Både Åtvidaberg och Halmstad – som togs upp som goda premiärexempel av någon oefterhärmlig kålsupare häromsistens – visade sig oerhört svaga när det skulle levereras fotboll; när det inte längre gick att spela defensiv blockpolitik på bortaplan.

Vi kan definitivt ha lag bakom oss i den här allsvenska tabellen. Det ni.

Nu kunde jag inte se den här matchen med hundraprocentigt fokus (med det inte sagt att jag inte jublade högt vid alla mål), så bidra gärna med egna analyser i det – tro det eller ej – existerande (!) kommentarsfältet.