Det är inte ett skämt

(null)

Jag tyckte det var så bra redan i Norrköping i våras, då han spelade sitt ännu ej utgivna album och jag inte kunde grötvråla med i en enda stavelse.

Döm då av mina förväntningar när Jonathan Johansson kom till Stockholm med såväl +++++-skiva som textkonvolut innanför västen.

Och samtliga, samtliga!!!, infriades. Jävlar i min låda sicken spelning.

 

(Finns det någon som inte drabbats av Jonathan Johanssons Lebenraum än? I så fall går det bra att förlora sig i länken. Jag har i princip lyssnat igenom skivan varje pendelmorgon senaste veckorna – och när jag vaknade upp efter spelningen imorse var suget efter ännu en genomlyssning starkare än någonsin. Han har gjort musik som – ta i trä – inte verkar gå att ledsna på.)

 

Denne aldrig stillastående världsresenär sitter i detta nu på ett tåg till Sundsvall.

(Just det: om någon behöver resa mellan Sveriges två huvudstäder – Stockholm och Sundsvall – idag så har jag en överbliven biljett till 15.22-tåget som går att få till under självkostnadspris.)

Jag ska, som Valborgstraditionen bjuder, se Helsingborg–Giffarna på O’Learys för att sedan dricka mig sävsusande på mjuggbrygd uppe på Norra Berget och hoppas att Polarna inte trålar än.

Av alla helveten på jorden

Av alla helveten som finns

Vill inte komma från nån annanstans

Vill inte komma från nån annanstans

Ange Titel Här

(null)
Sicken kväll, hörrni.

(null)
Jag var ute och promenerade längs Kallhälls vattennära stråk tillsammans med en gammal handbollsspelare från orten som lär ha ett par preskriberade linjespelardråp på sitt samvete.

En tjej som idag höll i sin första lektion någonsin som lärare; en uppgift hon säkerligen skötte med mer bravur och med mycket mindre svettningar än jag själv gjorde då jag svettade ner ulltröja, stenciler och lärarpulpet (en gång när jag gjorde en hastig vändning ska det ha skvätt upp på tavlan och – likt en saltvattensvåg – sköljt bort allt som stod på whiteboarden) under min lärarvikariedebut.

Hon är duktig, Tilde, och jag älskar henne väldigt mycket.

(Hon har förresten en extra, överbliven tågbiljett från Stockholm till Sundsvall, nu på Valborgstorsdagen med avgång vid 15.00, om någon skulle vilja köpa den för en billig penning.)

(null)
Den här portalens allra största resursslöseri, månne frånsett att Erik Löfgren och inte en dresserad robot skriver GIF-texterna, är förstås att den så sällan drar nytta av att den har en bisarrt skicklig fotograf ingift (nåja: men vi har åtminstone inlett en djupt avancerad kurtis*!!!) i redaktionsledningen.

*= Et uttryck man lär sig efter att under söndagskvällen ha sett tre raka avsnitt av TLC:s polygamiserie ”En man och hans fruar”.

(null)
Det ska väl underlätta med bilder, har jag överhört på någon redigeringskurs där jag säkert satt och mjuggsmattrade ner GIF-tecken, även om två i rad föreställer en kaffedrickande gynnare i gul ledarjacka.

(null)
Jag tänker så klart på promenader. Nu vet jag vad jag vill göra igen. Det har varit lite grumligt ett tag.

Är det det ni känner att ni kan göra när ni joggar? Tänka? Spruta fram bortglömda idéer? Starta på en ny, piggt rullande mental kula?

I så fall är ni ursäktade.

Sir Writealot

Ni tyckte jag var för kortfattad om Dif-matchen?

Snart behöver jag inte skriva någonting alls när jag känner mig GIF-förlust-låg och skattmas-jagad om söndagskvällarna.

Portalen befinner sig nämligen i slutförhandlingar om att hinna köpa in en textrobot före Mittmedia gör det, ty på den här marknaden vill man ligga i framkant. Nedan ser vi en robotskriven text (från nylanserade Robosport.se) om matchen:

dif
Den är banne mig skarpare än mig redan nu. Ingressen är solida +++ och halvtidsanalysen går inte att göra mycket skarpare; båda lagen var avvaktande i starten av matchen.

Roboten måste bara lära sig att göra gedigna vädervinklar.

En blogg som är en blogg

Det såg ju ut att bli en så trevlig söndag, detta.

Pelle Olssons Djurgården var så där Pelle Olssonskt försiktiga genom hela den första halvleken (de går in i matcherna som om om de vill nollnolla sig igenom hela den här säsongen) och Giffarna var väl inte heller särskilt raka och konkreta, men i mina ögon imponerade hemmaspelarna på position efter position.

 

Niklas Hult fick svala betyg i den franska pressen för sitt korta inhopp mot Rennes i lördags. L’Equipe skrev att han »åter igen bara springer runt som en fattigmans-Robbin Sellin«. Och Sellin var, vill jag säga, pigg igen mot Djurgården; hade bara Dif-strutväktaren Höie varit aningen mer släppnävad hade Eklund kunnat raka in 1–0 efter Sellins fina inbrott från höger.

På innermittfältet gnagde Lasse CK sig mätt på storstadshälsenor, ständigt balanserandes på en högkantsstående ostskiva. Han var så där älskvärt jobbig som han kommer behöva vara; en sån där som jag hade hatat om jag vore Dif-supporter för en söndag. Kevin Walker vände hem och fick sig en hånfull banderoll i plytet – och ett grönjävligt motstånd på innermittfältet. Han hade det väldigt tufft, stjärnförvärvet. Det hade ju smakat smörslungad steksparv om Pa Dibba avslutat mer kliniskt när han helt sonika flyttade på en drällande, dumbeslutande Walker och knyckte åt sig ett halvt friläge.

I backlinjen fortsatte Robban Lundström sitt allsvenska korståg längs högerflanken. »Nu springer han igen«, konstaterade Pelle Blohm, imponerat överraskad, en halvtimme in.

Och allra längst bak hade Stefan Ålander så bra koll på basketspelaren Nyasha Mushekwi att man misstänkte att 33-åringen måste gjort ett par division 1-minuter för KFUM i ungdomen.

Det såg – trots ett olyckligt tidigt byte på grund av en Simon Helg-skada – så väldigt trevligt ut.

 

Men Pelle Olsson ska ha sitt när det är dags för poängfördelningen mot GIF Sundsvall, så är det.

Att gästerna fick 1–0-målet, det dråpliga!!!, det taffliga!!!, blev förstås helt avgörande; det behöver man inte snöra på sig Jens Fjellström-kostymen för att konstatera.

Omar Colley var där med den viktiga sista-sekunden-näbben ett par gånger när det osade hemmakatt i första halvlek; självklart var det han som till sist fick pli på bollbanan i GIF-straffområdet också.

Och det är väl förstås trist att det inte fanns minsta tillstymmelse till upphämtningsidé när underläget väl slog till, men ibland är det väl helt enkelt så: plötsliga mål kan avgöra matcher, speciellt mellan två dittills 0–0-nöjda lag.

Jag gillar den analysen: mål avgör fotbollsmatcher. Den är underskattad i dessa timslånga studiotider.

 

Oroande dock att Johan Eklund och hans egenskaper inte är en integrerad del av spelidén i årets GIF Sundsvall. Åter igen är den gänglige dalmasen, trots en fin förstahalvlek spelmässigt, fullständigt bortkollrad.

 

Jag hade varken tid eller ork med något ambitiöst ikväll.

Det är nämligen inte bara Pelle Olsson som ska ha sitt. Det ska även skattmasen i sinom tid och jag står, som det känns, på randen till personlig konkurs och evig skatteskuld.

Inte ens Folkpartiet pratar nog mycket om hur kraven på bokslut skrämmer bort företagarna; de flyr inte från det höga skattetrycket – de flyr för att det inte fungerar att överföra filerna med resultatrapporten till Skatteverkets e-blanketter.

Josef och Maria (Jesus föräldrar) hade det bra enkelt som bara behövde vandra från Nasaret till Betlehem för att skattskriva sig; den sträckan är betydligt enklare att avklara än den mellan bokföringsprogrammet och e-blanketten.

(Jag har lagt ut krokar till alla mina kontakter som kan ha läst Företagsekonomi A på gymnasiet. Att vara ekonom i deklarationstider måste vara som att vara stark och ha tillgång till en större skåpbil i flytt-tider.)

 

Det om det.

Det osar Olsson-katt

bobby

Han förfogar över den kanske gråaste massa som en Stockholms-tränare behövt kalla för trupp på väldigt länge och möter ett Giffarna som – med en medelpadsk storpublik i ryggen – rider på en sällsynt och till stora delar oförklarlig framgångsvåg.

Men är det någonting Pelle Olsson vet så är det hur man besegrar GIF Sundsvall.

Låt oss ta en liten kik på vad han ställt till med under sina Gefle-år (med Sundsvallssiffror först):

2012: 0–1 hemma, 0–0 borta.

2010: 0–1 hemma, 0–2 borta.

2008: 0–2 borta, 2–3 hemma.

2005: 1–2 borta, 2–2 hemma.

Giffarna har alltså tagit två poäng av 24 möjliga mot Pelle Olsson-tränade lag i tävlingssammanhang under det senaste decenniet. Två!!!

Jag pratade med Pelle inför det utsålda derbyt mot Hammarby och frågade ifall man som tränare kunde unna sig att njuta av stämningen under ett derby.

»Ingenting. Det finns inte en tanke på att njuta någonting«, svarade Pelle på uppstuds.

Ingen njutning alls?, försökte jag, och spekulerade i att »om tio år kommer du väl titta tillbaka och tänka att ‘jag borde njutit av det’?«.

»Nej«, svarade Pelle. »Jag är inte där för nån jäkla njutning«.

Han är ingen marknadsföringsstrateg, Pelle, och heller inte de stora derbymatchernas man hittills: bara en poäng på tre allsvenska försök mot AIK och Hammarby. Mot Hammarby senast, matchen som inte var till för njutning, avgjorde Nahir Besara med en smäckert njutbar klack.

Han passar bättre som njutningsförstörare, Olsson, som när nykära medelpadingar lemmeltågar för att fylla IP och förväntar sig att få se Robbin Sellin lättjefullt sicksacka sig igenom allsvenska försvar. När lag fått upp ångan och tyckt att en match mot hans till synes trötta kollektiv passar ypperligt – då hugger han till.

Tillsammans med min far åkte jag med Patronernas buss till Gävle, våren –05, och efter en tuff allsvensk start – Wallerstedts skada! Donatas allsvenska uppenbarelse! Jan-Halvor-spelandet! – minns jag att jag förväntade mig tre poäng på ett självklart sätt; en förväntan som jag egentligen aldrig vågat släppa in i mitt GIF-lynne igen sedan dess.

Nån som kallade sig för »Sulan« avgjorde, bara det!!!, man kunde ha hört en Fredrik Sundfors-riktad dartpil falla mot bussens heltäckningsmatta under hemvägen och jag fattade verkligen inte vad som slagit mig.

Det var Pelle Olsson som just utdelat den första av många trynstötar.

Jag är väldigt rädd att det kommer en till i eftermiddag. Allt ser nämligen lite för bra ut. Fint väder, uppemot fullsatt, oförklarlig storform (även om Runar, enligt källor som träffat honom på stan, ska behöva börja på sidan igen???) och ett gråmelerat motstånd som allt annat än skrämt hittills; ett segt, sidledspassande gäng som borde fått en poäng för sin 0–0-seger över Kalmar senast och som får luta hela sin offensiv mot en nyckfull basketspelare.

Det känns som att Pelle Olsson i detta nu sitter i en snurrstol på Best Western Hotell och med ett elakt mjuggleende över näbben stryker på en medhavd katt.

En katt som osar. Osar!!!

Scharlakansansikte flydde från cykelpolis

(null)
Det här, gott folk, är ett scharlakansansikte; en sällsynt djurart som bara går att se i nordvästra Brasilien, östra Peru eller – om man är riktigt vaksam – när en gammal mittbacksrese med förhistoriska division 1-meriter väljer att jogga längs Söder Mälarstrand en motvindig aprileftermiddag.

Så där ser jag typ ut, efter någon halvkilometer, när svettningarna och ledvärken börjar urarta.

Jag var lite orolig inför min runda. Stockholms vattennära löpvägar är ju avsedda för stadsbor med bostadsrätt, aktivitetsarmband och färgglad vindjacka – inte för snyltjoggande ortsbor som, utan att betala för privilegiet!!!, springer runt och glåmar på de ståtliga husfasaderna och sänker kvadratmeterpriset med sin scharlakansansiktesuppsyn.

Jag tänker mig att REVA-gruppen gått ihop med HSB och bildat en Pacific Blue-kår som håller kustpromenaderna fria från bostadsrättsligt oregistrerad ohyra. Jag tänker mig en avlägsen men myndig röst i fjärran när man lufsar fram i sakta gemak: ”DU DÄR!”, och så vänder man sig om och ser en tightsmelerad cykelpolis peka på en, ”jag har sett dina hyresrättsansökningar; du har inte ens i närheten av nog många bosparpoäng för att höra hemma ens i ett av rivningskontrakten här!”.

Det slapp jag dock.

Däremot var det sedvanligt tråkigt att löpa. Ickestimulerande. Den här portalens potentiella nyhetsrubrik inför 2014 (en av många) stämmer fortfarande:

joggtrend

Men inget ont, jobbigt och tråkigt som inte har något gott med sig. När man väl letat sig tillbaka så stod det där, uppdukat – det veckovisa fredagsfikat:

bullfest
TT vägrar låta mediekrisen påverka sina anställdas midjemått; när det gäller bakverk behöver man inte tänka skalfördelar. Det enda som är bättre än att febrigt sätta två snabba kanelbullar till näbben efter ett nyss avslutat löppass är väl att sätta två kanelbullar till näbben efter en lugnare eftermiddag vid datorn.

 

På tal om mediekris så borde den här nyheten presenteras tillsammans med en ”det här är en annan dag än 1 april”-disclaimer:

Skärmavbild 2015-04-24 kl. 18.36.21

Jag varken hinner eller orkar kommentera den där nyheten (som lika gärna kunde ha varit en skojig, Mittmedia-smädande Pirkt.se-skojartikel); jag vill bara göra klart att när det gäller journalistik så delar jag till stora delar Svenne Lundströms syn på robotar.

Red Bullifieringen av Norrlandsfotbollen

SkoterŒkare i fjŠllen

Aftonbladets kolumnist Ronnie Sandahl jämförde Red Bull Salzburg med Hitler och Fritzl.

Men Red Bullifieringen av fotbollen har i allra högsta grad annekterat även de svenska gränserna – från norr.

Det är inga energidrycksföretag och inga qatariska pampar som klivit in – men väl friskolor, tågskötare och skoteråterförsäljare. 

(Det här var egentligen en pytteliten blänkare jag gjorde till senaste numret av fotbollsmagasinet* Offside och en liten blänkare var väl precis vad det fanns material till; men tack vare denna portals totala brist på redaktörmässigt omdöme drar vi upp denna knappt notisvärdiga historia över några tusen tecken.

*= Pappersutgåva med genomarbetade, djuplodande reportage som människor faktiskt betalar pengar för att läsa.)

Continue reading

Chockvarsel i Pirkt.se-koncernen

Inte ens framgångssagan Pirkt.se står immun mot mediekrisen.

Nu varslar portalens flamländska ägare om nedskärningar på en redaktör och en reporter.

– Vi blir väldigt streamlineade för att möta den digitala omställningen redan på farstukvisten, säger en flamländsk ledningskälla om att portalen i framtiden inte kommer att ha någon redaktionell medlem kvar.

 

Beskedet var överraskande då Pirkt.se hållit samma makliga produktionstakt som portalen gjort i åratal. Utvecklingen har varit förväntat linjär i sidled sedan den flamländska koncernen valde att .se-notera portalen för snart två år sedan.

Ändå kommer chockbeskedet att hela redaktionen, en styrka på en redaktör och en reporter som tillsammans delar på en fritidstjänst, ska varslas.

– Det stämmer att det inte är så mycket som förändrats i själva företagsutvecklingen, men vi har från ledningshåll plötsligt märkt att det går att ta ut och unna sig en liten peng även från medieföretag, säger ledningskällan och gnider slugt händerna mot varandra.

Hur ska ni klara produktionen efter dessa varsel?

— Vi ska bli färre, men för den sortens skull inte få.

Ni är en fritidstjänst idag, innan varslet?

— Det stämmer. Men i och med den här rockaden skapar vi skalfördelar i bolaget, som bland annat kommer att hålla okvalificerade skribenter från alla sorters pennrelaterade utsvävningar.

Hur kommer nedskärningarna att synas i produkten?

– Matthijs nere i receptionen på huvudkontoret i Nijmegen kommer att sköta skrivandet, när han har det lugnt. Skärskådar man de texter som uppskattas – GIF-texterna, alltså – så är det väldigt lite spetskompetens bakom tangentbordet. Det är något billigt skämt om hur Robbin Sellin överpresterar, någon dråplig personlig fakta som ska ge sken av självdistans och så någon haltande Kjell Lönnå-referens: vi har jobbat fram en enkel mall som Matthijs bara behöver följa.

pengaclip
Fantombild av källan i Pirkt.se-ledningen. (OBS: Bilden är en clipart)

 

Ledningskällan börjar förklara besparingsmodellen och säger att den är likartad för hur andra företag i andra branscher löser kortsiktiga kriser på ett långsiktigt hållbart sätt.

— Mediebranschen fungerar inte på något annat sätt än någon annan bransch. Om McDonalds kunder inte skulle vilja betala för en viss typ av saftig hamburgare som är gjord på ett visst sätt, då får de ju helt sonika ta bort osten och baconet och erbjuda en lite tråkigare burgare lite billigare. Fortfarande tungt att få ihop det? Då tar de förstås bort dressingen och drar kanske ner på kötthalten i burgaren, så att de blir ännu billigare att producera. Det är inte svårare än så i mediebranschen heller: om folk inte betalar för den produkt du erbjuder just nu så får du försöka göra produkten stegvis sämre men billigare och, ja, hoppas att det löser sig.

Men till slut finns det ju då ingen burgare kvar att sälja?

— Nej, till slut inte, men vid ett sånt skede ska man komma ihåg att man också har väldigt låga omkostnader. Det finns ett gammalt flamländskt talesätt som säger att ”man kan inte gasa sig ur en uppförsbacke” och det ligger mycket i det.

Till sist: vad önskar du dig mest av allt just nu?

– En peng till.

< Namnlöst bloggutkast >

”Giffarna, dom som inte vunnit en match under försäsongen, kommer att spela ut Örebro, dom som slagit ut Elfsborg och Malmö i cupen, på bortaplan i allsvenskan – med Chennoufi på innermittfältet, med Leo Englund på topp och med en Robbin Sellin som flyger fram som salig Niklas Hult och ligger bakom allt.”

Om så den allra mest burduse av schamaner ens mjuggspekulerat i dessa termer för en månad sedan hade hen förstås blivit direktavstängd av sitt fackförbund.

Även fyra svenska humormän i grupp – en dynamik känd för sitt »man måste få skämta om allt (helst våldtäkter!!!)«-vurmande – skulle oroligt börja fundera kring frågor om ansvarig utgivare om denne schaman dragit spekulationen framför deras podcastmikrofon; så kontroversiellt bisarr hade spådomen varit.

healer

Jag förstår inte. I hela min uppväxt har jag matats med svaga allsvenska bortainsatser, så till den milda grad att jag rent personligen blivit en svag bortamänniska och känt mig svag, rädd och hågsen så fort jag tvingats lämna min hemmaborg.

Giffarna har genom åren alltid känts allsvenskt tafatta, uddlösa och på uppenbart planlös vift så fort bussen rullat förbi Njurunda-bommen. De allsvenska säsongerna 2003 och 2005 tog man noll bortasegrar. Noll! 2001 nöp man en, 2004 och 2008 och 2012 två – på hela säsonger, alltså.

Men när klubben nu smugit sig upp i allsvenskan utan vare sig pompa, ståt eller nyförvärv, med miljonskulder på banken, utan någon uppenbar särprägel; ja, då har man blivit ett sånt där lag som verkar leda bortamatcher redan i spelartunneln. Ett lag som fyller den genomsnittliga årskvoten för GIF-bortasegrar på två omgångar.

Jag förstår det inte. Först Åtvid (som inte är så usla som man misstänkte; i söndags spelade de ut Falkenberg) och nu ÖSK. Utrullning, effektivitet, ett par måls ledning: wam bam thank you mam.

Giffarna ledde bokstavligen när jag slog på teven. En trasslande pendeltågstrafik gjorde att det blinkade 0–1 när jag väl lyckades veva igång teven i den fjärde matchminuten.

ElaineGETOUT

 

Robbin Sellin nyttjade ÖSK-försvarets farsartade bjudning (man misstänkte nästan att någon spelsyndikalist i Sydostasien satt och drog i marionettdockorna) på absolut bästa sätt – genom att ge bollen till Pa Dibba.

»Ger man honom ett friläge så gör han mål«, förklarade Sellin för de okunniga CMore-gynnarna som aldrig hört det gamla allsvenska djungelordspråket.

Nu var det ju faktiskt inte bara jag som inte trodde att Robbin Sellin skulle göra 1+2 på allsvenska bortaplaner under våren; Giffarna ville ju skeppa honom till Sirius, Brage, Erikshjälpen eller vem som nu ville ta emot honom mot portobetalning. I en allsvensk trupp skulle den fjolårsbenbrutne spjuvern nämligen inte ha något att göra, basunerade klubben, och även om jag tyckte det kändes hårt så blev jag inte särskilt förvånad.

Nu skar den lille dalmasen – som tagit sågningen från den egna ledningen på det bästa sätt man någonsin kan ta en sågning från den egna ledningen – gång på gång som en spisvarm kniv genom en rumstempererad Becel-bytta och ja, jo, nog trodde vi att han skulle kunna springa igen efter sitt benbrott (redan Sören Åkeby såg ju att han var rapp) men att han dessutom (väl i allsvenskan??? efter ett knappt års skadefrånvaro???) lagt sig till med ett sista-moment av högsta allsvenska snitt kan ju omöjligen förklaras.

larry2

 

Jag stod på en bussparkering efter Grimsta-genrepet (1–1 mot Superettan-mittengänget BP) och pratade med Adam Chennoufi om hans kringflackande försäsong. »Du ska väl egentligen inte vara en av två innermittfältare i  en 4–4–2?«, frågade jag och »nej«, det skulle han väl inte: det hade bara blivit så: under midvintern, senvintern, vårvintern och olyckligtvis också i genrepet (på grund av ett Lars CK-bortfall).

Och han är ju ingen innermittfältare i ett 4–4–2, det är han ju egentligen inte. Och idag möter han Robert Åhman Persson och Nordin Gerzic, som väl mellan sig har personligt material för en hel Best of Allsvenskan-dvd; rutinerade allsvenska rävar som torde äta upp en liten ålidhemsk snurrfintare utan presspel över nittio minuter.

Men trots att hans individuella insats inte är mycket att skriva hem om så funkar det ju. ÖSK åt inte upp Giffarna på mittfältet. Det var Giffarna som, kollektivt, var det bättre laget. Med Adam Chennoufi som en av två innermittfältare – med fem startspelare på skadelistan.

 

Det funkar ju, av någon anledning, och jag har så svårt att komma på någon annan rimlig förklaring än den att Roger Franzén och Joel Cedergren fått de här spelarna och den här truppen – som nätt och jämnt nöp avancemanget ur Starke Arvids händer i höstas och som sedan gick plus-minus-nollade genom vintermarknaden – att tro så oerhört på sig själva.

Tro på att man leder redan i spelartunneln, på att det ska blinka för GIF-ledning om folks pendlar trasslar i ens någon minut. Han hade inga avancerade analyser efter matchen, Joel, mer än att allt fungerat jättebra. När kommentatorn påpekade att det var den bästa starten i en allsvenska för ett GIF-lag sedan 1988 sken han upp – men bara precis lagom mycket.

»Det här är en fantastisk grupp att jobba med i med och motgång«, sa Cedergren lugnt och stilla. Och det är nog där man får börja nysta.

 

RonKÖPA
Cedergren och Franzén visste att man inte skulle kunna skyltfönsterpeka på allsvenskt etablerade kvalitetsspelare i vinter. Man fyllde den viktigaste luckan (vad bra han var idag igen, Krogh-Lars), fyllde ut träningsgruppen med division 1- och division 3-förvärv, fäktade bort även de mest sensationella Freddy Adu-förfrågningar och har sedan uppenbarligen fokuserat på att svetsa samman den här gruppen så till den milda grad att de nu som nykomlingar, utan tvivel eller skam i kroppen, försöker spela ut alla lag.

Det funkade, ehm, inte mot MFF och föll isär i en halvlek mot Häcken, men totalt sett så har de uträttat underverk med det här spelarmaterialet.

Nykomlingar brukar kunna öppna serier starkt, men då brukar det väl vara genom hårt arbete, tuffhet, entusiasm och allmän jävlighet? Giffarna kan liksom unna sig en teknisk Adam Chennoufi-lösdrivare på ett obalanserat innermittfält – och ändå komfortabelt rulla ut lag på bortaplan.

Någonting har Cedergren och Franzén gjort väldigt rätt i vinter; någonting som gör att GIF-laget inte stukas av att nyckelspelare efter nyckelspelare faller ifrån under matchdag. Det spelar ingen roll om Johan Eklund sträcker nacken när han ska scrolla i Netflix-tablån i bussen eller om Runar Mar Sigurjonsson låter sig besegras av en skämd falukorvsring på Gävle Bro-vägkrogen på vägen ner: de elva GIF-blå som kan stå upp i spelartunneln verkar fullt ut tro att man kommer att hämta hem tre poäng.

Som om de fått Confusions-strofen »om vi troooor på oss själva, får vi igeen det tusenfalt« över hjärnbalken.

 

7 poäng efter fyra omgångar är förstås mer än jag någonsin hade vågat hoppas på.

Det är lika många som nykomlingskollegan Hammarby. Om vi bara haft en handbollskommentator som fystränare – typ låtit Robert Perlskog köra lite spänst med grabbarna – hade vi nog kunnat dela på rubrikerna.