Sexsymboler, trebenighet och GIF-mode

Giffarnas matchställ genom åren:

Jag har på ingens efterfrågan satt betyg på slumpvis valda matchställ genom GIF-historien.

Bilderna ska gå att klicka på för att i detalj skärskåda något särskilt bisarrt utseende.

 

gif1994
Det här året – 1994 – kallar jag ”grabbar, om vi har fått en helt ny tipshall då ska vi använda den också, så är de— ja, jag vet också att ljuset inte är det bästa och att det får er hy att se ut som billigt konstgräs, det spelar ingen roll säger jag”-året.

Titta på stackaren på översta raden, fjärde från vänster: det gulaktiga skenet från lampan har svalt halva hans näbbparti så till den milda grad att det är omöjligt för det mänskliga ögat att avgöra var läppen börjar och tandraden slutar. Han har gjorts ljusmässigt harmynt.

Sjukast är nog ändå att mittfältaren Tobias Eriksson (längst ned till vänster), som enligt alla papper ska ha varit 9 år vid tillfället, tog en plats i truppen.

Stället? Spretigt. Kragarna ser snobbiga ut, som vore det Fred Perry-pikéer de satt i. Och det till synes vadderade ärmslutet i resår ställer jag mig frågande till.

Tröjorna är dock tydligt blåvita men upptryckta under karga förhållanden och därmed sönderköpta av reklam; inte ens att min farfar tjänstgjort på Båkab kan få mig att se mellan fingrarna på den jätteblaffan på den stackars krulltottens bröst. Och det ser ut som att någon tryckt en sista-minuten-tejp med Sparbanken-loggan, strax ovan GIF-emblemet.

PPP

gif1986
Ni trodde några miljoner back vid förra årsskiftet och några sålda villor var kärva ekonomiska GIF-förhållanden? 1986 hade man inte ens råd att tända lampan för att ta ett lagfoto.

Vi har den där erbarmliga V-kragen där igen och några synnerligen märkliga fartränder längs ärmarna, men i övrigt gillar jag enkelheten här; den man försökt hitta tillbaka till med vissa tröjor på sent 00-tal. Ett guldigt emblem centralt, ett par fartränder över ärmarna, ett Sundsvall över magen och så total blånad. Svårare behöver det inte vara.

PPP

 

gif1987
Jag är ingen man som sätter sig på tvären när det gäller ränder längsmed ärmarna, det är jag inte. Däremot har vi här en väldig halsproblematik: utespelarna har tvingats klämma sina huvud genom en sorglig V-ring, samtidigt som målvakterna (där en ung Patrik Rikama överraskande lyckades nypa en tröja!) beärats med en körgosses krage.

Nog om tröjorna. Först och främst tas förstås den här årgången (1987) med i denna bildsamling för att få chansen att utdela ett hedersomnämnande till den osannolikt Björn Ranelidska solbrännan på den väldige hunken längst ner till vänster; han som ser type-castad ut för att spela den lugne, trygge norrlänningen med bilintresse i en starkare Ensam mamma söker-säsong.

PPP

 

gif1991
Den här årgången (1991) gillar jag. Genomblått med vita detaljer (kragen!!! emblemet!!!) och så ”Norr-landslaget” med bindestreck på bröstet, redan här. På den här tiden var det alltså tydligt ett landslag för norr, detta GIF Sundsvall. Inte som på senare år när man smugit bort bindestrecket och gjort budskapet så pass dubbelbottnat (Norr-landslag eller Norrlands-lag???) att man till slut knappt själv verkat veta vad det betyder; som första allsvensk klubb genom tiderna har man lyckats bindestrecka sig till en smärre identitetskris.

Jag gillar också den unge mannen längst ned till vänster och dennes benföring som vi får titulera som ”man i kollektivtrafik”. Och är det ett dubbelörhänge vi skådar på den brunbränt långhårige kringflackaren längst upp; surfaren som måste ha glidit in lagom till lagfotot efter en försäsongslång semester?

Djärvt också att ställa upp utan målvakt.

PPPP

 

gif1995
Försvinn, du röda hädelse till rand. Jag kan knappt ens erkänna den 1995-unge Mattias Thorsells oförnekliga hunkighet på grund av att hans högra axel är rödmelerad. Det finns inget ”GIF” i ”rött”, som jag brukar säga.

Titta på Kalle Ståhls (trea från höger, längst ner) förnöjda stekarblick, med sitt rött rojalistiskta band över axeln. Han ser ut som en historielös Spårvägen-spelare. Den gyllenbrände Karl utstrålar inte ett uns norrländsk karghet utan hans blotta uppenbarelse skriker efter att få svassa mellan uteserveringar sommaren igenom, samtidigt som han med vänsterhanden lattjar klubben ner i tvåan.

Uuuh, försvinn, du styggelse till GIF-uppenbarelse.

P

 

gif1998
Hur mycket söp ni egentligen i slutet av nittiotalet? Så till den milda grad, tydligen, att baren Jop’s hade nog råg i ryggen att utmana självaste GIF-emblemet om den största bröstplatsen på de lokala hjältarnas tröjor.

Tänkte ni på det, när ni låg och kved under det sena nittiotalets bakfyllor? För varje beställd sexa Fernet annekterade Jop’s-märket en större och större del av Giffarnas matchtröja.

Ett hedersomnämnande måste gå till konfirmanden Mattias Nylund högst upp centralt. Var det hans proffsår i österrikiska SV Josko Ried året därpå, 1999, som förvandlade denne försiktige körgosse med sängvätarutstrålning till den medelpadske ytterbacksplayboy vi lärt oss känna igen – ständigt solbrun och alltid centralt placerad i Sundsvalls uteserveringsflora?

PPP

 

gif1999
Den här tröjan är ju klassisk av en enda anledning, och det är för att det är den tröja som Andreas Yngvesson bär på den specialupptryckta ”Giffarna till Allsvenskan”-löpsedel (med bilden från när han just gjort 1–1 borta mot Assyriska) som länge tapetserade mitt pojkrum.

Utöver den nostalgifaktorn har det här stället förstås ingenting. Färgen är missvisande, ja, rent felaktig, det pågår någonting under armarna – någon form av linjära svettningar i vitt – och Sundsvalls Kommun-loggan på strumporna är bisarrt malplacerad. Den gör mig olustig, strumploggan, då den fungerar som en optisk illusion. Det känns, om man tittar på den, som att strumpan är i konstant rörelse nedåt, som att ständigt är på väg att glida av skenbenet.

PP

 

gif2000
För mycket vitt. Alldeles för mycket vitt. En liten rand över axelpartiet som fått löpa längsmed ärmen, absolut!, men den här femtio-femtio-kvoteringen av vitt och blått, denna vithetnormens avspegling!!!, är för mycket.

Idén med att ta bilden framför en bluescreen, iförd blått!, kan man nog inte lasta GIF-ledningen för; här hade man ju slungat sig upp i det allsvenska etablissemangssmöret med uppstyrda, likriktade fototillfällen. Men det är ju likafullt fint att fystränare Pelle Ljungströms huvud – längst upp till höger – ser ut att sväva i det blå.

staaf
Ta förresten en titt på den här nivån av nöjdhet hos en ung Jonas Staaf. Det är den sortens nivå av nöjdhet man egentligen bara borde kunna uppnå så här i efterhand, med vetskapen om att ”jag har just petat Zlatan Ibrahimovic i juniorlandslagen” på fickan. Det visste han ju inte då, Staaf, att det var något att skriva hem om: för honom verkar det har räckt med att få glida gymnasiekorridorerna fram i ett par välförtjänta RIG-mjukisar.

Tröjorna klarar sig upp på tre P:n på grund av att det var så fina år, det här, i början av 00-talet. Det vita fick bli skitigt. Milton fick ha Via Direkt som direktnummer.

PPP

 

gif2003
Här händer det någonting, efter två-tre år med år 2000:s framtagna tröjform. En ny grund att stå på, tröjmässigt, tas fram och jag måste säga att jag gillar den här tröjtypen. Den är tätt förknippad med några av mina finaste GIF-minnen och… vad var jag här, 13?, ja, 13, och mitt pubertala uppvaknande sammanföll med värvningen av klubbens kanske ende metrosexuelle symbol i modern tid:

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 20.02.17
Tom Kåre Staurvik kom med en hajtand i en svångrem om halsen och pricksköt bort äpplen på barnahjässor med en fotboll från sjuttio meters avstånd, med en glödgande cigg i gipan. När Elfsborgs Magnus Haglund yrar om att ”inget allsvenskt lag haft en sådan passningsfot som mittback” angående den omskolade Anders Svensson så glömmer han när Tom Kåre Staurvik – i sin roll som mittbacksquarterback – tog allsvenskan med en sensuell smekning för snart tolv år sedan. Det är ju ett gammalt norskt talesätt att ”det Anders Svensson gjorde med Anine Bing gjorde Tom Kåre med en apelsin”.

Men inte ens en metrosexuell världsmedborgare kan helt och fullt kompensera för en insprängd vit reklamblaffa mellan bröstbenet. Nej, det oerhörda plottrandet över bröstet – med inte mindre än åtta reklamyttringar över ett genomsnittligt bröstparti – drar ner helhetsbetyget på ett annars lovande ställ.

Det får lov att stanna vid goda tre P:n.

PPP

 

Sedan följer några likriktade år där det mest intressanta är att följa Tobias Erikssons febrila sökande efter den trygga innermittfältspersona han till sist skulle landa i.

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 20.33.56
Här har vi den knappt 18-årige, rädde Tobias.

Och det brukar vara svårt att med ens se på en person om den just förlorat oskulden – men i det här fallet…

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 20.35.46
… känns det helt självklart att det är det som har hänt mellan de här två åren, med den unge Tobias. Från räddhågsen måtte-jag-inte-blunda-blick 2003 till sensuell, utmanande lurmin 2004.

Borta är det mamma-lånade hårspännet, här ser vi istället början på den välgrundade solariebränna som genom år efter år skulle…

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 20.38.14
… bli tydligare…

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 20.43.57
… och till slut urarta.

Här ovan, från 2006, uppenbart triggad av Johan Patrikssons inträde i truppen:

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 20.45.27
Jag tog med Johan ”Danken” Anderssons näbb för kontrast: där ser vi det rättvisande gråbleka ansiktet utåt för det medelpadska klimatet i mars 2006.

Först 2007 hittade en då 22-årig Tobias Eriksson ned i det trygga, lågmälda spelfördelarutseende fotbolls-Sverige har lärt sig att gilla:

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 20.55.25
Vi måste berömma ”Tobbe” för att ha slitit sig från solarielivet i just det här skedet, när den solpollettströsslande kollegan Patriksson bara gick djupare ner i träsket och satsade allt på den solariebruna och hårdhårfärgade maffioso-stilen:

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 20.59.01

 

Nåväl. Det var bara en liten passus.

 

gif2006
2006 kom Sundsvall-idén över magpartiet och den är inte mig emot.

Däremot tittade jag noga på bilden, ögnade snabbt igenom ledarna i overall och tänkte att ”vem var det som basade över det här laget?”.

Just ja: jag hade nästan förträngt den planomritande simtränaren (längst ner till vänster i svart) som gav oss namn som Owen Price, Chris Cleaver och Hrvoje Bubalo; han som gjorde ”Herminator” till högerback och lät Christian Söderberg få chansen som högerback – i tjugofem minuter innan han byttes ut på grund av inkompatibilitet.

Jag vill minnas det som mitt första minne av en journalistiskt stark bild: när Sundsvalls Tidnings fotograf fångade hur den sparkade David Wilson stegade bort från IP under rubriken ”Här vänder Wilson Giffarna ryggen”.

Var var vi? Stället, ja: visst får man lite träningsställsvibbar? Det är någonting med det helblå och det lite pösiga.

PPP



På tal om tränare:

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 21.31.49
Den här fascist-auran på 2004 års Rikard Norling skojar man inte bort.

Vem vet, förresten, vart Giffarna varit idag om inte AIK varit där med sina syltlabbar och knyckt Norling inför superettansäsongen 2005? Vi hade kunnat vara Gefle-trygga i allsvenskan under det senaste decenniet; så norrländskt trygga och kvotfyllande att Gefle IF bara tillåtits bli en parantes i den allsvenska historien.

Istället fick vi oss den här gynnaren:

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 21.39.53
När folk lyfter Hasse Backe som ny svensk förbundskapten så glömmer man att Backe till synes frivilligt slog sig i släng med Jan Halvor Halvorsen i New York Red Bulls. Jag vet inte, men det är få tränargenier vars namn man kan skriva in i google-sökfältet och få upp tillägget ”lem” som förstaförslag, varpå du kan ge dig in i diskussioner kring ifall den, enligt egen utsago, ”trebente” Jan Halvor behöver använda tejp eller ej.

 

En enkel betygsättning av matchtröjor hamnade snabbt i diskussioner om oskulder, hajtandsbeväpnade metrosexsymboler och trebenthet. Kanske tvingas jag på någon terapisoffa i framtiden konstatera att min dragning till Giffarna är något osund.

 

gif2011
2011 tar tröjan den form vi känner igen från de senaste säsongerna.

Jag orkar inte leka Sofi Fahrman mer: jag konstaterar att den varken skaver eller är supersnygg och delar slentrianmässigt ut tre habila P:n.

PPP

 

gif2012
Skeppa Myrestam mitt i säsongen, starta med Fredrik Holster som anfallare i ett avgörande nedflyttningskval, tappa 3–0 till 3–3 hemma mot IFK Göteborg, visst!, gör allt det!, men ställ för fan inte ut Giffarna i helsvart på lagbilden!!!

P

 

Och så, äntligen: nutid.

Skärmavbild 2015-03-12 kl. 22.40.13
Jag skrev hela det här inlägget för att få säga att ge någon form av historisk relevans till min åsikt att den nya matchtröjan – med sina räfflor och gradvisa blå färgskiftningar – är jätteful.

Väl här, vid crescendot!!!, orkar jag inte uttrycka mig mer precist än så.

Superful. Jättemärklig. Räfflig.

tröjor
Jag tycker nästan att den sticker ut i fulhet (här på Joel Cedergren som ändå vinner mycket på sin atletiska kroppsform jämfört med, säg, en Peter Swärdh) i det allsvenska sällskapet. Två helt olika nyanser av blått, som en kameleontfärgad bil man kan se skratta till åt.

P

Workshop

(null)

Efter en GIF-intensiv helg är Pirkt.se tillbaka med ordinarie innehåll; bilder på ljusinsläpp över köksbord, spontana utrop och allmänt svagt redaktörskap.

Jag sitter på väldigt många utkast i dagsläget, men väldigt lite tid.

På skärtorsdagen åker jag dessutom till Amsterdam för krismöte med Pirkt.se-koncernens flamländska ledningsgrupp. Kanske kan den inplanerade workshopen (med arbetsnamnet ”Hur man får folk att tro att en smörgås är en rejäl sub”) ge denna portal den Nanne Bergstrandska långsiktighet den så väl behöver.

En GIF-krönika i dubbel bemärkelse

I minglet efter evenemanget ”Hästmannen möter Ormmannen”, en svårrecenserad historia i en loge på Södra Berget, tog en man framför mig till orda i en kort recension till sin bänkgranne.

”Jaha”, sa han med den buttra nöjdhet bara medelålders män som just sett en hästman möta en ormman kan frambringa, ”då har man sett dom här också”

Jag känner lite så: att nu har jag sett den här GIF-upplagan också.

Men jag blev inte mycket lugnare för det.

Continue reading

Mot Grimsta

Ni vet hur veckan formligen flyger förbi om man spenderar två heldagar på upptaktsträffar? Hux-flux stod man där och hade ytterligare en ledig helg att sätta näbben i, på samma sätt som en gladlynt brunbjörn okynnesfångar en fjällöring i gipan.

Gott så, bara det. Men så faller det sig dessutom så att GIF Sundsvall spelar genrep – på Grimsta IP! Här nere!!!

jerry2
Pirkt.se kommer att vara på plats med sinnen öppna för såväl blogg-gynn som journalistik.

Superettan

Det var, tro det eller ej, inte några problem att med blott en halvdags varsel ackreditera sig till även Superettans upptaktsträff.

Det är väl Göran Bolin och jag från den Stockholmsbaserade pressen som letat sig dit, antar jag, nu när Hammarby lämnat över huvudstadens stafettpinne till Brommapojkarna och AFC United.

(Brommapojkarna har förresten förberett sig på mediestormen som lär dra in över årets superetta; efter två sent tappade poäng på Vikingavallen i Täby vill man inte stå utan medieträning i ryggen.)

Jag har några arbetsuppgifter, men främst tänkte jag väl mingla runt och få en helhetskänsla för superettan 2015; detta publiklagslösa sorgebarn som känns så fruktansvärt ifrånsprungen just i år när Diego Lugano är på glid till fjolårets allsvenska tabellfemma.

Jag har inga storvulna ambitioner: tänker väl ta pulsen på ÖFK, luska ut vem som tar hem skytteligan, ta reda på vilken krake som är Johan Arnengs bästa chans på Åbys V5:a nästa måndag och begära ut en balansrapport från Ängelholms klubbchef Paul Myllenberg.

Ni vet, det vanliga.

Det som en ackreditering till superettans upptaktsträff berättigar mig:

RonPERMIT
RonPERMIT2

Om tid finns under veckoslutet så hoppas jag kunna återkomma med en liten skojfrisk summering från såväl allsvenskans som superettans mediala igångvevningar.

Men jag vill dock lägga in en brasklapp för att det händer saker i veckoslutet; Giffarna kommer ner till Grimsta och där, gott folk, där har Pirkt.se storvulna planer.

Isande klarhet

(null)
Jag tror att sjurycket i lördags morse kan ha varit så nära jag kommit de ”timmar av isande klarhet” som P-O Enquist vevar om i sin självbiografi. Kallhäll har sällan varit krispigare än under promenaden till pendeln, när man vandrade mol allena på gatorna med den frasande nysnön och sina kaffebelupna utandningsmoln.

Jag tvingades dessutom ut i ottan – bara några timmar efter Slakthus-hemgång* – av den förnämaste av anledningar; denna lördag tog jag nämligen mina första stapplande volontärsteg genom att ägna hela min helg åt utbildning.

Ett karriärdrag som – när jag väl lägger ut texten om det (snart!!!) – lär få den etablerade Pirkt.se-signaturen Zoc att sätta morgonkaffet i vrångnäbben.

*= Jag har nått det medelåldriga stadium i livet då man måste poängtera de få gånger man är ute på lokal efter klockan 21.

Nytt volontärmöte ikväll, och jag går till det uppfylld av den känsla av vällust som goda gärningar skänker gärningsmannen.

Ess-Ell

SL, som sköter lokaltrafiken i Stockholm, planerar att höja priset på sina redan saftigt prissatta månadskort efter sommaren. En liten nätt ökning från dagens 790 kronor till 950 kronor, enligt SvD:s uppgifter.

(Och det var förstås dags för en ökning. För om priset på ett SL-kort genom åren hade följt priset på, säg, en tetra mjölk – ja, då hade det kostat mellan 210 och 250 kronor idag. Och nu kostar det ju bara 790 kronor. Så bjussiga kan man ju inte vara.)

Den ytterligare prisökningen efter sommaren – då ett månadskort alltså ska kosta nära 1000 kronor –  ger inte fler tågavgångar för kunderna, utan färre. Det ska dras in pendeltåg, dras in på bemanning. Färre avgångar, sämre service – dyrare pris.

Prishöjningen ska finansiera utökade biljettkontroller för att sätta dit plankare. Det förklarar Thomas Silvander, ansvarig för biljettkontrollen:

– Fuskarna ska känna att det inte är helt riskfritt att fuska. Vi vill också uppmärksamma betalande resenärer att vi faktiskt bryr oss om dem så de känner att de får valuta för pengarna.

Det här är förstås en alldeles lysande affärsidé. Det spelar ingen roll vilken produkt man erbjuder eller till vilket pris. Det viktigaste är att de som försöker knycka produkten får sig en omgång.

De flesta kommer förstås betala en knapp tusenlapp för månadskorten i höst, ty folk måste kunna ta sig fram. Men föreställ er att man skulle göra något annat konsumentval under de premisserna:

– Ja, den här teven som jag tänkt köpa… jag köper den ju inte på grund av att den är bra eller prisvärd. Nej, den är ju svår att lita på: ibland går den inte att få igång och så. Och så har den allt färre kanaler. Men… ja, jag kommer ju köpa den – för jag vet att de som försöker knycka just den här teven; dom åker på en holmgång med batongen!!! Då är det bäst att betala.

RonKÖPA

Låter jag bitter? Äh. Det har inget att göra med att pendeltågstrafiken stod still mellan klockan fem och åtta ikväll, inget att göra med att SL inte skickade några ersättningsbussar utan lät folk leta sig ut till orten efter eget bevåg (i mitt fall genom tunnelbana ut till Akalla, buss till Jakobsberg och sedan vidare buss till Kallhäll; en nätt tripp på dryga timmen).