Freddy och jag

[Våren 2005, Sidsjön, Sundsvall, Sverige]

”Erik! Kom hit! Stå inte där ute och skjut mot sjumannamålet och låtsas att du är Freddy Adu!”

– Det gör jag ju inte! 

”Jag hör hur du kommenterar en låtsasmatch med din fragilt pubertala Billy Landsdowne-röst. Kom här. Jag har någon här som vill säga dig något.”

– Vem är det? 

”Det är en förrymd sinnessvag från mentalsjukhuset här i Sidsjön. Titta: vad konstig han ser ut! Morgonrock! Och pipa! Hur som helst: han har rymt för att säga dig något, påstår han.”

– Jahapp. Ja, märkligare saker har ju hänt. 

[Den nervklene rymlingen från mentalinstitutionen tar ton]

”Om tio år, Erik, kommer den unge mannen du springer runt och låtsas vara på fotbollsplanen – denne Freddy Adu – ha lekstuga på Idrottsparken här i stan.”

– Jag visste väl det! Giffarna kommer spela Champions League-fotboll! Tack, du okända schaman. 

”Nej, lille pojk: du missförstår mig. Han kommer att hålla låda för Åtvidabergs FF här nere på IP. I allsvenskan.”

o_O

”Åtvidaberg kommer att värva honom, efter att Urban tackat nej till hans tjänster.”

O_O

”Det är sant.”

– Led bort den här förvirrade mannen från vår altan.

[Mannen leds iväg av tillrusande skötare och fadersfigur, men hinner skrika från distans, knappt hörbart:]

”Du kommer inte att göra en superettanminuuuuuut.”

– Pft. Vilken nervklen individ. Klart inget av det där stämmer. 

Skärmavbild 2015-02-27 kl. 18.28.46

Linkedin

Den förre AIK-högerbacken Martin Lorentzson blev idag klar för Åtvidaberg.

martin lorentzson
En bra deal för båda parter: Åtvidaberg stärker upp sin svaga backlinje med en allsvenskt prövad högerback i ett halvår och Martin Lorentzson får… lön under sitt ambitiösa arbetssökande.

Han nyttjar, förstår man på hans agent Martin Klettes uttalanden, Åtvidaberg som en sorts a-kassa: något som ger en lön medan man letar jobb. För Martin vill ju inte vara i Åtvidaberg: han ”vill ju ut i världen”.

Vore jag en Åtvidabergssupporter skulle jag alla gånger ha föredragit att ha kvar Allan Olesens danskt avslappnade plufsighet på högerbacken än en förvisso kvalitativ 30-åring som nyttjar klubben som en…  inte språngbräda, nej, Martin svävar redan bland utlandsmolnen: AIK var hans språngbräda, Åtvidaberg är som en jobbcoach, någonting att sysselsätta sig med medan man söker jobb, istället för att gå hemma.

Som supporter av ett tippat bottenlag i allsvenskan är jag glad att jag slipper en hybrisdrabbad 30-årig mellanlandare som lär uppdatera sin engelskspråkiga Linkedin-profil i de allsvenska halvtidspauserna.

Alla heter Glenn på Gurufans

Glenn Strömberg är inte bara gammal fotbollsstjärna, UEFA-cupvinnare, legendar i Atalanta, expertkommentator i SVT och Viasat, tomatsåsproducent och OBH Nordica-ambassadör.

Glenn är framför allt ansikte utåt och speltipsare på hans egna, men oerhört Nordicbet-belupna!!!, hemsida Gurufans.com. Och spelexpert Strömberg, som tidigare arbetade för Expekt, tar sig an sin Gurufans-uppgift med sällan skådat engagemang:

”Jag ser verkligen fram emot den här resan”, skriver Glenn på hemsidan, och fortsätter: ”det kittlar ungefär som när jag spelade de riktigt stora matcherna med landslaget, IFK Göteborg, Benfica och Atalanta.”

Ingen har någonsin gått in med mer entusiasm på en så trassligt belyst del av internet sedan Erik Löfgren lanserade Pirkt.se.

Det vilar någonting inte helt icke-sorgligt över hur Gurufans twitterkonto basunerar ut grejer som nästan alltid får tre retweets: en från Glenn, en från kollegan Niklas Holmgren (som har podd och videoblogg på sidan) och en från sidans nyhetsskribent Dan Wikman (tidigare informationschef på Expekt).

Men sidan är stor i Tjeckien, har jag förstått, något som inte minst tydliggörs av den här starka reklamfilmen, i vilken Glenn talar till sina ”Gurufans friends”, som redan har setts av över 115 människor på Youtube.

Nåväl. På Gurufans.com producerar Glenn dels videobloggar – ofta med luddig hjälp av sina kommentatorskollegor på Viasat – men också speltips till Champions League-omgångarna. Det brukar nämligen som av en händelse lämpligt nog alltid finnas ett speltips till varje Champions League-match, alltid med spelvärda Nordicbet-odds.

 

På hemsidan snubblade jag dessutom över en utmaning som Nordicbet anordnade förra säsongen, där Glenn Strömberg skulle ”besegra börsen” under två veckor.

Skärmavbild 2015-02-25 kl. 17.53.38
Glenn börjar således med 10 000 kronor i en fiktiv startkassa och tanken är att hans tio speltips ska ge större avkastning än aktiemarknaden under en tvåveckorsperiod.

Glenn inleder med att förlora sina två första spel. ”Nu är jag pressad”, skriver Glenn andfått, men konstaterar att ”det gäller att komma tillbaka snabbt efter två raka torskar”.

I det här skedet ringer också– av oklar anledning – Svenska Dagbladets näringslivsbilaga upp Glenn för att fråga hur det går med utmaningen:

”Det har börjat riktigt risigt, så jag är helt vansinnig”, svarar en vansinnig Glenn och konstaterar ödmjukt, trots de inledande motgångarna, att ”det var skitbra spel på papperet”.

”Nu har jag kniven mot strupen”, fortsätter Glenn i intervjun, ”det får inte bli många missar till.”

Hur ska du lyckas vända detta?, frågar SvD Näringsliv.

– Jag var helt övertygad om att jag skulle lyckas innan jag startade, men nu blir det tufft. När man börjar missa måste man gå på lite svårare matcher, det blir en lite annorlunda taktik.

Jo, tack, Glenn: när man börjar missa måste man gå på lite svårare matcher, det vet alla som är seriösa med sitt spelande. Glenn får också frågan om vad som är den bästa investeringen: att spela på odds eller satsa på aktier. Det är skillnad, tycker Glenn, även om man förstås kan gå plus eller minus på bägge:

– På fotboll kan man kanske vinna mer på en dag, det är bra avkastning vid vinst. Men man kan också förlora allt. Det gör man inte på börsen.

Glenn Strömberg, den omhuldade spelexperten, talar om spel med en nyblivet 18-årig gymnasieelevs retorik.

Längst ner, i sista svaret i SvD-intervjun, talar han om spel och odds som en konkret svagsint: om att man bör spela Real Madrid, men att oddsen är riktigt låga (men det spelar ju ingen roll, egentligen) och till sist något osammanhängande om att spelbolagen inte verkar vilja ha spel på en jättestor Champions League-match.

Nåväl.

Härnäst i sin utmaning mot börsen spelar Glenn på Swansea till 1,50,  men inte heller walesarna lyckas vinna. Glenn byter därför spår efter tre raka förluster, precis som brukligt för en sansad spelare med kontroll.

”Efter tre enormt tunga missar i min utmaning måste jag lägga om strategin”, skriver han.

Klokt, Glenn. Mycket klokt. Han fortsätter:

”Ökad insats, högre odds.”

Glenn dubblar nu insatsen jämfört med sina tidigare spel: sätter 2000 kronor av sina totalt 7000 kvarvarande. Men inte heller Derby lyckas vinna.

”Fyra raka missar – det är bara inte sant!”, skriver Glenn och tillägger att ”nu är jag verkligen pressad”.

Han går nu tillbaka till sin beprövade 1000-kronorsinsats (20% av sitt kvarvarande kapital) och satsar på ett kryss i toppmötet mellan Chelsea och Manchester City. Han motiverar grundligt med att ”oavgjort ligger i luften” och tillägger:

”Och snacka om att jag behöver den här utdelningen…”

Han avslutar så, med tre avslutande punkter, som om en skinnjackeprydd man med brylkrämsfrisyr med hotsken i blick stod och fingrade på en cigarrknipsare strax bakom honom.

Det blir inte kryss. Chelsea vinner med 2-1 och ”där rök viktiga slantar”, konstaterar Glenn. Men han tillägger löftesrikt: ”Jag ger aldrig upp, det vet ni.”

Det vet vi. Vi vet ju om att ynnesten att få skriva speltips för Gurufans.com; det är som att kliva in på en fullsatt Guiseppe Meazza-stadion.

Men med 4000 kronor kvar hittar Glenn äntligen en segrare: storfavoriterna Wisla Krakow vinner till oddset 1,53 i den polska ligan och Glenn vädrar morgonluft i utmaningen.

”Jag har fortfarande chansen att vinna det här och vet vad jag ska göra i helgen. Då behöver jag en Valencia-seger mot Almeria”, skriver han. Men Valencia förlorar på hemmaplan och de 1000 kronor Glenn spelat på hemmafavoriterna flyr sin kos.

Nya tag: Ipswich ska vinna i engelska andraligan!, spår Glenn. Han gör det entusiastiskt.

”Kom igen nu Tractor Boys”, skriver han, ”jag behöver en seger inför helgens två sista spel i duellen med börsen”. Men Ipswich kryssar, 1-1, och ytterligare en tusenlapp landar i Nordicbets redan digra pengabinge.

”Denna osannolika motvind i min duell med börsen gör att jag går all in i spel nummer nio”, smattrar (redaktionens antagande) Glenn maniskt och satsar – med motiveringen att ”vinner inte hemmastarka West Bromwich är jinxen total” – samtliga 2530 kvarvarande kronor på just West Brom.

Det gjorde han… inte rätt i, det tror jag ingen  spelteoretiker skulle gå i god för, men hans West Bromwich vinner hur som helst till 1,52 och Glenn får lite andrum. Ljudet från cigarrknipsaren avtar temporärt.

Och inför det tionde och sista spelet känner Glenn segervittring. Och varför skulle han inte göra det? Han har ju 3845 kronor kvar av sina initiala 10 000: ett uppenbart guldläge.

All-in, förstås, på ett kryss mellan Cardiff och Swansea. Det ”är ju en riktig ärkerivalsmatch”, motiverar Glenn. Men han har fler argument som talar för spel hos samarbetspartnern Nordicbet: ”oddset har ju sjunkit från 3.40 till 3.15”, skriver Glenn. Spelvärdet borta? Icke! ”Det tar jag som ett gott omen”, skriver Glenn och pyntar in samtliga av sina 3845 kronor på Nordicbets rejält sänkta odds.

Cardiff vinner med 1-0. Saldot är nollat. Glenn är black. Och lite bitter.

”Det finns inga bortförklaringar”, skriver Glenn och börjar – just det! – bortförklara: ”men två rätt av tio singlar är mitt sämsta facit sedan jag började experttippa, med sena kvitteringar och lag som tappade ledningar i tid och otid i andra halvlek i mina matcher”.

Han berömmer sig sedan lite för det uppenbara slagläge han trots allt skaffade sig själv inför slutomgången, med fantastiska 3845 kronor kvar av sitt startkapital på 10 000: ”Ändå hade jag gått med plus och jag hade slagit börsen om Cardiff hade spelat oavgjort mot Swansea på söndagen”, skriver han och fortsätter att förbanna sig över det förlupna slagläget:

”Så nära var det och självklart blir det en revanschduell senare under säsongen.”

Glenn, Nordicbet, eller Gurufans.com, har sedan lagt upp en fetmarkerad ämnesrad med titeln ”Glenn vs Börsen II. Då vet ni vem som vinner”, men som tur är har ingen uppföljare synts till.

 

Jag tycker att om man skriver orden ”pressad”, ”behöver” och ”all in” så pass ofta i en spelrelaterad text så borde någon algoritm framtvinga ett pop-up-fönster som bistår med ett stödnummer.

Jag vet inte vad Glenn Strömberg har för gynnsam överenskommelse med Nordicbet, men jag är ganska säker på att han skulle klara sig utan den.

Jag stör mig nog på Bet365-gangsterns ”om du inte redan spelar – spela!!!”–retorik runt, kring och… i?, Champions League-kvällarna. Jag har dessutom noterat att spelsajten Rekat&Klart också börjat röra sig i Viasat-faggorna: en sida vars affärsidé – om jag förstått det hela rätt? – går ut på att få folk att registrera sig hos spelbolag och därigenom få en del av deras förlustkaka.

Och så då Glenn, som med bergamosk elegans leder oss igenom kvällen i sina dubbla kostymer: den som oberoende fotbollsexpert och den som helfinansierad spelbolagsexpert.

Och det är väl så det är nu och det är väl så det alltid kommer att vara framöver. Det är bara att tugga i sig; fusionen av spel och sport kommer inte att avstanna.

Jag bara hatar det.

Trasslets Telegrambyrå

Jag var utsänd till Grimsta när AIK drog igång tävlingssäsongen med 4–0 i cupen mot Landskrona. Det var väldigt trevligt att vara TT-utskickad på svensk fotboll; att få sitta och verkligen ge sig hän åt matchbilden och sitta och fila på en sportslig matchvinkel i nittio minuter.

Jag hoppas att jag blir TT-utskickad en del på fotboll i vår och sommar. Det är något av ett drömuppdrag.

Men i rollen som utsänd från Tidningarns Telegrambyrå ligger ju en viss förväntan att texterna är någorlunda trasselfria. Att man inte skickar ut en sinnesförvirrad persons tankefragment ut på TT-linan, att texterna ska kunna läsas och uppskattas av gemene hen, att det finns fler än en norsk skogskatt-pseudonym att blidka.

Det gör att jag, i egenskap av Voltaire-ikon för allas rätt att veva ut sina Dickson Etuhu-åsikter, behöver en ventil för allt jag hinner samla på mig under matcherna.

Och tänka sig: här har jag en bortglömd portal som ligger och skvalpar i etern. För tillfället toppad med gamla pingisnyheter, brutna löften och virriga gudsfunderingar, som vore den ett skötebarn av en gravt alkoholiserad och metanolsynskadad redaktör.

Här ska mina samlade anteckningar efter matcherna ut, tänkte jag.

Mycket, nej, marginellt nöje.

Continue reading

Definitivt

(null)

Det spelar ingen roll hur barnsligt sportig jag försöker klä mig. Jag är passé. Det är definitivt nu.

Nu, ikväll.

Inte i veckan, när jag stoiskt konstaterade att slynglar födda 1998 spelade Champions League-fotboll.

Nej, ikväll, när en 11-årig japan sopade banan med Sverige-eliten i pingis.

Tomokazu Harimoto, som i afton besegrade delar av världseliten, är född 2003. Tjugohundratre.

Eller världselit och världselit: jag vet inte vad ”Safirs internationella tävling i Örebro” håller för kvalitet, men jag antar att en finalplats där lär räcka för att ”Äpplet” Appelgren ska ha in knodden på någon 150-lista.

Och vi vet hur som helst att en elvaåring, född 2003, rör sig i elitidrottsfaggorna.

God natt.

Skärmavbild 2015-02-19 kl. 13.05.08
Som journalistiskt skötebarn av modertidningen Dagbladet kommer Pirkt.se återkomma om detta sorgens besked.

Jag ska först gå och arbeta som journalist. Det vet jag inte om jag hade gjort idag om det inte varit för att en pigg utmanare till den trötta ST-jätten låtit mig skriva mina första artiklar som osnuten 17-åring.

Men jag tänkte skriva lite om Dagbladet.

Och om Mittmedia. Och om att ”vara bra på koncernnivå”.

Vad nu det betyder.

Gud

Jag gick en kurs i retorik under hösten. Jag spädde ut mitt frilansgynnande med att förbereda och hålla ett tal i veckan och jag gillade det – frånsett de meningslösa inlämningarna – väldigt mycket.

Att kliva upp inför okända människor, att ställa sig där och låta dem sitta och döma en och ens material gav mig, jag-vet-inte, en adrenalin- och nervositetstillförsel som jag saknat sedan jag slutade spela fotboll. Inte samma sak, förstås: men till någon procent samma sak, kanske.

Den där känslan av lättnad när det är över, när anspänningen släpper: vetskapen om att man genomfört något som man kommer att bli direkt och konkret bedömd för.

(null)

Jag hade inte mycket till övers för Thåströms nya, inte alls, men en låt, nej, kanske en strof!!!, fastnade ordentligt:

Ner mot terminalens ”så att nånting kan bli Gud igen”-slingor.

Säga vad man vill om min fotbollskarriär – det är det många, nej, knappt ingen som gjorde; den gick obemärkt förbi – men att gå ut och spela matcher på söndagen var Gud.

Att sitta hemma om lördagarna och pula näbben så full av pasta att man nästan somnade över den smörbelupna kastrullen. Att bubblande gå omkring och se samlad ut i omklädningsrummet innan. Att vända hem från, säg, Västerås med en oförtjänt trepoängare i samma bagageutrymme som värmelådorna med den torra ++-pastan som var mer av ett arbetspass än en måltid.

Jag saknar inte precis det – jag vill kunna åka iväg till Norrköping eller Amsterdam eller Island över en helg – men jag saknar något som det.

Nånting som kan bli Gud igen, Gud igen, Gud. 

 

Att följa Giffarna på nära håll under hösten var förstås väldigt roligt och givande – det klart roligaste och mest givande jag gjort i någon form av journalistroll – men det var väl fortfarande inte Gud.

Vad är väl att få gå omkring i ett omklädningsrum fullt av segerrusiga, svettiga och dansande spelare efter en 1–0-seger mot Sirius när man står där torrlagd i någon jävla halsduk och försöker verka tjenis med Daniel Sliper? Man vill ju vara svettig, inte förstrött fråga om han är hundraprocentig i vaden.

Det är lite som att gå runt och vara nykter på en fest när alla blivit lite väl klängiga och ryggdunkiga.

IMG_1985.JPG
Det var en nerv i att skicka iväg 38 000 tecken, se dem bli 35 000, se dem tryckas.

Man fick sig några ryggdunkningar någon månad senare, något glatt tillrop, någon halvannan notifikation i mobilen, någon viral tumme upp.

(null)
Vi är förstås Gud. Varje morgon, varje dag, varje kväll. Så mycket mer Gud än ett dagligt, trepoänggivande sista-minuten-mål.

Men där hon hjälper ett litet kid med läxorna – på sin fritid, av egen fri vilja – sätter jag mig och funderar ifall världen behöver ett blogginlägg om Smajl Suljevic långa passningsspel. Detta efter att ha åkt till jobbet tillsammans med alla andra, jobbat som alla andra, och åkt hem (ståendes! trängandes!) precis samtidigt som alla andra.

Jag skulle behöva kila in Gud. Inte gud-gud, ni fattar, men det Thåström sjunger om i den där enda låten ni behöver bry er om.

(Om ni inte är Jan Gradvall: då har ni väl 80 000, nåt sånt?, F-skattade kronors skäl att gå igång på hela albumet och hela konceptet, nej, PR-maskineriet Thåström.)

 

Nåväl. Det var inte det det skulle handla om. Det var det här som det skulle handlat om en gång i tiden; när jag gjorde mina sista träningar med Selånger var jag helt säker på att jag skulle vara tvungen att skriva av mig tusen och åter tusen tecken om hur det var att äta mindre pasta och inte ha varje kväll uppbokad.

 

Det här – ett vanligt jävla inlägg, tänkte jag – skulle handla om en tant som gick i min retorikklass. Vi kan kalla henne Ulla, ty så heter väl gemene pensionär av kvinnligt kön.

Ulla hade någon form av svårartad ögonåkomma – starr av någon kulör, månne – och på den första lektionen fick vi svara på varför vi valt att gå den här retorikkursen. Vad vi ville ha ut av det.

Jag vred väl på mig och sa något klyschigt om att typ ”bli en bättre talare”. Ulla svarade säkert att hon valt att gå den här retorikkursen på Stockholms Universitet för att bli bättre på att skriva klagobrev till Stockholms Universitet.

Hon fick dålig respons på de brev hon skickade in till universitetet och nu ville hon – via en kurs på samma universitet – vässa sin retorik för att skicka skarpare klagobrev till universitetet.

Jag beundrade henne mycket för denna ihärdighet. Gud kan vara att klaga.

Björn 2.0

Minns ni hur Björn Enqvist fick ett årligt Sportspegeln-inslag i mitten av 2000-talet, med infallsvinkeln att den gamle Gais-spelaren – som ett av få Cypernproffs – ”bytt den svenska försäsongen mot sol och bad”? Klart ni gör.

Nu vill hur som helst den förre MFF-anfallaren och geograflärlingen Alex Nilsson gå i dennes fotspår:

(null)

Till och med gamle Björnte dolde sin sol-och-bad-vurm mer elegant.

Ni som följt denna portal ett tag (det finns ett ”/är min mor”-skämt att billigt hämta ut här, men det blir så fult med snedstreckskämt) vet att det, jämte ett novemberfrostigt provspel i Sandnes Ulf, alltid varit min dröm att nypa ett kontrakt i den cypriotiska andraligan. Och skulle chansen dyka upp så skulle jag svara exakt så där när Fotbolltransfers.com vill göra en blänkare.

”Jag googlade och det såg ju riktigt trevligt ut.”

Niklas Karlsson got a new nose

Det fanns så mycket positivt att förtälja kring Norrköping att jag glömde att berätta att staden också har en grafisk design– och kommunikationsutbildning på 180 poäng.

Och att det förstås gjorde avtryck i stadsbilden:

(null)

Den här bilden glömde jag lägga upp också.

IMG_2366.JPG
Titt: ett så gulligt par.

(null)
Titt, bara.

(null)
Så gulligt.

 

Jag har åkt på en förkylning. Kanske är det – då jag just är hemkommen från sydligare breddgrader – denguefebern som slagit till.

Igen. Jag skrev det en gång, minns jag, att jag fått denguefeber, och en väns bror (verksam läkare) gick i taket och började söka på medicinska lösningar och behandlingssätt och överlevnadschanser.

Det var på den tiden den här portalen hade udd – denguehot! skarpa GIF-sågningar! kasslerlistor! – och medicinskt kunnig läsarkrets.

Jag kör ut genom Söder Tull

Norrköping

Jag och Tilde bodde hemma i IFK:s målvaktstränares paradvåning i centrala Norrköping, medan han befann sig på Mallorca för allsvenskt träningsläger.

Och han må komma tillbaka solbrun och D-vitaminpumpad, men medan han tvingades lyssna till Christopher Telo-vald house på en rosslig poolstereo så missade han en oerhört kvalitativ musikhelg på sin nya hemmaplan.

ErikNorrköping

Jag gillade Norrköping väldigt mycket, så mycket att jag ibland bara stannade till, rättade till halsduken och ställde mig framför en färgglad vägg med fina motiv och bara var, samtidigt som Tilde fingrade på kamerainställningarna.

Jag hade knappt några förkunskaper alls – bodde Antti Sumiala kvar? skulle där finnas en bronsstatyett på torget föreställande hur Gudmunder Mete och Hamilton Thorp bråkar över ett parti vändåtta? jag hade ingen aning! – men föll pladask direkt för staden när vi lommade ner till det gamla textilfabriksområdet.

Sedan var allting bara väldigt bra och fint, i tre och en halv dag.

(null)
Norrköping hade fika.

(null)
Och tapas.

(null)
Och sol. Sol!!! I februari!

(null)
Och ett arbetsmuseum som jag rekommenderar åt samtliga som har en östgötsk timme över.

(null)
Och en rent grönjävlig mango- och passionsfruktschoklad.

(null)
Och jag gillade verkligen festivalen Where’s The Music. Korta avstånd, fina scener, späckade – men görbara!!! – scheman; det fanns banne mig ingenting alls att klaga på.

Och vilken musik sen.

Silvana
Silvana Imam var allra mäktigast, igen. Den här gången förstärkt av en viss Beatrice Eli på scen.

Amason förtjänade en bättre publik, Annika Norlin var lika fin som på Södra Teatern (mer om det!!!), Jonte Johanssons (den skånske artisten; inte LSK-målvakten) kommande skiva lär vara fem plus och man behöver inte vara Fredrik Strage för att Kites synthslingor ska vägra sluta tvinna sig runt ens hjärnbalk.

Det kanske så småningom måste göras en spellista med allt vi hann se i helgen.

Men efter tre späckade kvällar stundar en arbetsvecka och jag måste sova. Man är ju inte 23 längre.

 

(I full transparens så vill jag klargöra att detta är ett sponsrat inlägg. Detta mediekonglomerat hade näppeligen ansett sig haft råd att besöka Where’s The Music om inte min kamrat Maths Elfvendal så generöst vigt sin del av paradvåningen åt Pirkt.se-koncernens utsända.

Stora tack för det.)