Loud Talkers

Straffet för att glömma sina hörlurar – som jag gjorde idag – är för högt.

Det finns vissa individer i kollektivtrafiken – loud talkers, som de heter på Seinfeldska – vars röster man inte kan ignorera; röster som skär genom metall och säteskuddvar som vore det rumstempererat smör.

Jag var tvungen att lägga ner min bok. Min läsarröst – från insidan av skallbenet, mind you – kunde inte överrösta rösten från tre-fyra sätpar bort.

Det är förstås orimligt och orättvist.

På samma sätt som jag – en människa av enkel, folklig stör-mig-inte-natur – behöver komma ihåg mina hörlurar på morgonen borde dessa erkända högpratare behöva komma ihåg att ta med sig två plåtburkar med tillhörande snöre, för dessa skränande samtalare att samtala i.

Bäst Just Nu

Signaturen Hog, känd som en av få signaturer denna portals kommentarsfält lyckats fostra, har försökt sig på att (i brist på annat innehåll på den här portalen) lansera ett ”bäst just nu”-segment i kommentarsfältet.

Det gör man inte utan mothugg.

Bäst just nu, i musikväg, är nog det här:

Anna Järvinen – Affären.

När jag med jämna mellanrum golvas av Anna Järvinens små vardagsporträtt så brukar jag skena iväg och fundera kring hur det skulle bli ifall hon slog sina påsar ihop med Sveriges allra mest geniala vardagskonstnär, Annika Norlin.

Och vid dessa tillfällen kommer jag oftast, om jag är vid gott lynne, ihåg den här lilla covern:

Sedan går jag och nynnar på den i något halvår.

 

 

Jag tänkte förresten nynna mig igenom den kommande månaden.

I morgon tänkte jag se skånskskrålande Västerbron, nästa söndag Hello Saferide på Södra Teatern och helgen därpå ser jag, tillsammans med Tilde, Beatrice Eli, Silvana Imam, Hello Saferide (igen!), Jonte Johansson, Könsförrädare, Alice Boman, Kitok och Amason (med flera!!!) på Where’s The Music-festivalen i Norrköping där alla av värde kommer att hålla låda; ja, det skulle baske mig inte förvåna ifall David Boo Wiklander går upp på scenen och spontanjonglerar med käglor en stund.

Superior Race

Jag har en god vän som för ett tag sedan stannade till i rusningstrafiken för att ta en bild på denna affisch som tapetserats upp i hela Stockholms tunnelbanesystem:

superiorrace

Min vän är vad man, med fingret på den samhälleliga pulsen, brukar kalla för rasifierad.

Och ni kan ju tänka er vad han reagerar på med affischen. Mhm. Precis.

Jo, visst: jag förstår att det stundtals kan vara jobbigt som rasifierad, att det finns strukturell rasism och en ständigt vilande utsatthet; att den organiserade rasismen är på ordentlig frammarsch.

Men kom igen.

Ska man inte ens kunna tapetsera ett tunnelbanesystem med affischer på vilka ett muskulöst grabbgäng med rakade skallar och tribaltatueringar gör sig redo för strid och kamp under parollen ”ÖVERLÄGSEN RAS”???

Kom igen nu. Släpp loss lite.

Snart får man väl inte spärra av mediehus som vill rapportera om årsdagen av förintelsen i det här jävla landet.

Al Gores Bombhot

Igår var stora delar av den medelpadska hjärntrusten samlad i Stockholm för att delta i riksfinalen av pubkedjan Bishop’s Arms frågesport.

Min vän Martinsson hade – tillsammans med ett antal professorer och andra akademiskt smörslungade individer under lagnamnet DubbelDibba – kvalat in som Västernorrlands bidrag, men lagom till finalhelgen var laget svårt brandskattat.

Det skulle födas barn, det skulle åkas på bröllop, det skulle – antar jag – skrivas doktorsavhandlingar. Det var bara Martinsson ur den ordinarie hjärntrusten som kunde följa med på den helsponsrade turen till huvudstaden.

Entré: Martinssons vänner.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Där satt influgna Dick Harrisson-figurer och idkade samkväm över en mörkare skumbägare, livligt diskuterandes kring vilken mjöd som egentligen var Erik av Pommerns favoritdryck.

Och där satt vi; ett hopskrap av försäkringschefer, telenasare, stenkrossare och mediala lösdrivare med en gemensam intellektuell spännvid från ”GIF Sundsvalls 2000-tal” och ”text-teve-sidan 377”.

Det pratades om att hälften av de som var där hade kvalat in även till förra årets final. Sammansvetsade lag med såväl encyklopedier som rutin i ryggen.

Och just rutinen skulle ju visa sig. Jorå.

 

Vi placerades först vid ett bord, centralt i lokalen med gott om luft och rymd, men ganska snart kom en kypare och skuffade in oss i ett tätt och smoggfyllt hörn; vad som måste liknas vid en mental skrubb. Därtill bars det genast in ett tungt, becksvart öl åt oss var;  så matigt att det närmast var tuggbart. Strax därpå kom dels förrätt, men sedan en potätstinn varmrätt som dessutom toppats med en obegriplig – och misstänkt!!! – tjockpannkaka som bara låg där, helt kontextlöst. Ny tuggbar mjöd till det. Och innan glykogendepåerna ens fått chippa efter andan så bars det bryskt fram ytterligare en tjockpannkaka; nu stoppad med russin och omstoppad i ett generöst glasstäcke. Sköljdes ner med – just det – tuggmjöd.

Det kan aldrig någonsin ha serverats något så lösryckt kaloridrypande på en etablerad restaurang sedan tre rätters-normen blev vedertagen.

Och, ja, jo, har man tagit sig igenom den här textmassan behöver ju inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att börja ana onåd.

Mycket riktigt. Nog visade det sig ganska snart in i själva quiztävlingen, som tog plats efter denna glykogendoping, att våra hjärnsynapser var förtätade av dinkel och potätstärkelse. Det fungerade ett tag (vi klarade habila 7 av 10 efter halva den första etappen) innan hela vårt lags tankeverksamhet började trampa mjölblandat vatten. Detta samtidigt som de övriga, rutinerade quizlagen – som säkert bara suttit och petat i någon lättare cesarsallad – mentaltassade vidare med skärpta sinnen.

 

Det blev till slut en hedrande elfteplats för Sundsvalls stolthet DubbelDibba. Ni känner mig förstås som en i överkant ödmjuk person och jag vill ju inte skrika ut att jag är Sverige-elva på frågesport, men: jag är Sverige-elva på frågesport.

Jag vet dessutom inte hur många lag de tryckte in i den där Bishops-syltan i Gamla Stan (det var bisarrt, närmast gåte-kompatibelt; ”hur många näsvisa Dick Harrisson-figurer kan man trycka in i en bar?): jag vet bara att vi blev elva.

Nästa år – när vi fått oss lite rutin och inte låter oss bli hunsade in i en mental bur i ett smoggfyllt hörn och när vi inte låter oss luras av det gamla tjockpannkaketricket (de garvade quizrävarna måste ha hånlett åt oss i mjugg där vi satt, med våra osnutna näbbar fulla i torrlagd pannkakebotten) – kan vi bli riktigt farliga.

 

Vi fick oss åtminstone varsin Samuel Adams-piké och tillhörande kepa.

 

Till sist gick vi ut och rullade lite hatt. Och i Stockholm, gott folk, där kan vad som helst hända. Visst; barerna stänger vid medelpadsk tid och det räcker tydligen med att vara marginellt rödmosig för att nekas tillträde, men imorse vaknade jag upp till det här textmeddelandet:

farmor

Jag har noll minne av någon skön jazz. Noll.

Galet.

Det här skulle kunna vara början till en Baksmällan-uppföljare för folk som tejpar ”Kycklingfärs, 2 personer” på matlådor och förbannar sig över svårigheten att flytta HSB Bosparpoäng.

Semmeltåg

Jag har varit relativt hemlighetsfull kring mitt nya arbete. Klivit på i mjugg.

Detta då det hittills rådit viss sekretess kring tjänsten; den hade inte utannonserats i mediebranschen då jag anställdes, utan skulle – likt en sportbil under sammetsduk – avtäckas under celeber baluns senare.

Nu är det gjort, nu är den lanserad, nu kan jag lätta mitt hjärta.

Jag ska bli Content Manager för Expressens nylanserade Facebook-sida ”Vi som älskar semlor”.

IMG_2196.PNG

Härifrån ska jag driva de för mediehusen så viktiga bakelse-älskarna till Expressen; målgruppen som tidigare gått förlorad för kvällspressen och till stor del orsakat hela branschens kris; den penningstinna målgrupp som planlöst irrat runt i Familjelivs-trådar eller på mjölproducenternas finstilta innehållsförteckningssajter.

Nu ska det bli ändring. Nu vänder det. Det ska jag få vara med och se till.

Sedan älskar jag den nya och oerhört direkta respons jag får på den journalistiska produkt jag erbjuder. Vissa skulle inte klara det här klimatet, men jag växer under denna ständiga betygssättning:

IMG_2197.PNG

Jag är Charlies hårfäste

Jag prenumererar på Dagens ETC och det är ofta en trevlig start på dagen; Greider-krönikor och annat som fått det att ila till i ryggraden på signaturer som Zoc.

Men härom morgonen blev jag synnerligen illa berörd när jag bläddrade bak till serierna och fann denna lilla tre-rutors-sekvens:

IMG_2194.JPG

IMG_2195.JPG

IMG_2191.JPG

Den uppenbara vämjelse som den förväntansfulla kvinnan känner vid blotta åsynen av den flintifierade mannen är förstås totalt förkastlig.

Visst ska det få bedrivas satir i serierutor och visst ska den få vara skarp och på gränsen och utmanande – men den får banne mig aldrig sparka rakt nedåt på det här sättet.

I Ungdomen

Jag satt och tittade på Premier League-fotboll lördagen igenom, därför var jag idag kompenserad med en ledig måndag. Det är, ska ni veta, en tämligen god lösning för en ung man vars lediga lördagar går åt att – just det!!! – titta på Premier League-fotboll.

Hur som: dessa kompensationsmåndagar öppnar i all ledig ensamhet upp för annat och jag har nu äntligen kunnat börja skriva på min självbiografi.

Jag hann klart skriva hela kapitlet om min ungdom (jag tänker mig att det är ett av kanske fem-sex); ett kapitel jag tänkt dela med mig av här, som en liten försmak:

Skärmavbild 2015-01-19 kl. 23.07.54
Kanske kommer även kapitlet om min vuxendom publiceras inom kort. Jag har redan nu, efter knappa två veckors nio-till-fem-arbete, nog på fötterna för att skriva mitt vuxendomskapitel. Ingen kan någonsin ha anpassat sig till den arbetande vardagen lika snabbt som jag. Jag borde redan nu erhålla en guldklocka av Santa Maria.

Mina ”mejl hem”-dagar är räknade.

MichaelBenjamin

Styrdokument

IMG_2184.JPG

Det är få förunnat att hålla sitt nyårslöfte i hela två dagar. Men efter daglig uppdatering i dagarna två slog det mig att det inte är den dagliga uppdateringsvägen som Pirkt.se ska vandra.

Dagliga uppdateringar om ett nio-till-fem-jobb, matlådematlagning och allmän ligga-och-titta-på-nån-serie-tills-man-somnar-grånad?

IMG_2185.GIF

Dylika vardagsuppdateringar lämpar sig bara vid Rebbecka Stella-livsstil.

Pirkt.se ska ta större grepp och vara sedvanligt Freddy Adu-agendasättande.

Därmed basta.

Under 2014 allena kasserades två större verk (under sommaren en ambitiös betygsättning av samtliga VM-maskotar genom tiderna och under hösten en årssummering under parollen GIF-året i gifs) på grund av att jag inte var hundraprocentigt nöjd med resultaten, i den naiva vanföreställningen om att portalens större projekt skulle behöva uppnå någon form av verkshöjd. Detta samtidigt som det kunde plinga till i folks RSS-flöden när jag kronologiskt redogjort för en ++-dag.

Nej, 2015 ska alla proj… hur pompöst är det inte att kalla det projekt???, alla alldeles-för-långa-texter-utan-slutkläm skeppas ut.