Att backa ur bild

Jag har nåtts av rapporter om att det ska ha skanderats vissa burop åt den Djurgårdsflyktande Kevin Walker när Giffarna idag hyllades på torget vid lunchtid, i sedelärande snöslask och kyla.

Sluta genast upp med det. Dumheter.

Kevin Walker skrev på för ett relativt sexigt nyallsvenskt lag – Foppa! Ari! Holster! Målkavalkader!»Norrlands Barcelona«!– inför säsongen 2012 och briljerade som tvåvägsmotor under våren (åh, när Giffarna triangelspelade bort AIK på Råsunda och Walker fick smälla dit 1–1) så till den milda grad att jag nästan började spekulera i en flamländsk flytt.

Sedan följde han, utan särskilt mycket muttrande (väl?), med ner i Superettan när till och med Robbin Sellin blev gramsen och skulle till Utrecht med omnejd. Väl i Superettan blev han både lagkapten och (vad man än tycker om flyttade matcher och Sälen-turnéer med Sean Banan och Stiftelsen) ovärderlig reklampelare samtidigt som han fullföljde sitt kontrakt till punkt och pricka. Svettade ner GIF-tröjan genom omgång 30; trots att det säkert varit klart med Djurgården en längre tid.

Tack, Kevin Walker. Jag hade velat ha en selfie.

(Sedan kan man förstås tycka att Djurgården är ett oerhört osexigt val av allsvensk klubb. Det enda man vet om allsvenskan 2015 är väl att Djurgården kommer åtta. Det finns väl dock förvisso goda chanser att bli uthyrd till kinesiska ligan om man gör en okej vår.)

Jag försökte följa ST:s livesändning från torget men klarade bara några minuter innan stelheten blev för smärtande; ni vet, den stelhet som automatiskt uppstår när man bara riggar upp en kamera och förväntar sig att en reporter ska hålla låda i »nån halvtimme« utan regi på ett halvtomt torg; en uppgift övermäktig även den allra mest vana tv-profil.

I dag var det Roland Engströms tur att tvingas stå där i egenskap av påtvingad lådahållare. Och scenen när han vid ett tillfälle försynt backar ur bild när orden tar slut (han studsar ganska direkt in igen, när en kollega fått tag i Jon Gudni Fjoluson) var så stark att jag kände mig tvungen att föreviga den i en trassligt rörlig bildsamling.

output_ROHMiS
Jag kan ha sagt det här förut; men vi måste K-märka den låga ribban för lokaltidningars webb-teve.

My need to be praised

Tack för alla vänliga ord i dagarna, i kommentarsfält som över Allstar-bord.


Och grattis igen.

Jag ska lämna en längre – men inte lång nog!!! – text om Giffarna i dagarna, all min energi uppslukas av detta faktum, men så fort det är gjort ska jag sätta igång med alla de förlustelser man bloggledes kan ägna sig åt inför en allsvensk säsong.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Det här är Kallhäll en grådisig novemberförmiddag. Det finns inga fysiska ljuspunkter alls på himlen, inte någon gång under dagen; solen verkar utsåld och privatiserad och visar sig nu bara där dit Ving kan nasa flygstolar. Vi har ett par tunga månader framför oss. Morgnar när inte ens det rivigaste kaffe kan få bort den vintriga krumheten i ryggpartiet.

Men så kan man gå in i sig själv och spekulera i ifall Freddy Adu ska ha pil inåt eller pik rakt upp på taktiktavlan när han väl återfinns på vår vänsterflank (pil inåt, väl???) och så känns allt lite, lite bättre.

(Och när man är med Tilde, förstås. Då känns allt också väldigt bra. Hon brukar kunna bli lite gramsen när man inte påpekar det utan får det att låta som att GIF Sundsvalls välbefinnande är det allra viktigaste.)

Inte ett enda ord om Hammarby

Processed with VSCOcam with a6 preset
Jag var på plats på IP vid halv-elva-rycket. Patroner fanns på plats med fanor, trummor och med burköl för att förbereda ett tifo med vibbar från det tidiga 2000-talets läktarfester. Man var nog alla gånger ett trettiotal GIF-supportrar som gick och placerade ut flaggor och idkade spontana ”ark eller strajps?”-omröstningar.

När jag stack in näbben i sammanhanget fick man sig genast en harang kastat i plytet, som en del i det Stockholmsbaserade mediemaskineriet. ”Fan vad besviken jag blev när du skrev efter Hammarby-matchen!”, gastade en burkölsförsedd man med Tommy Bergersen-tesar framstickande ur den vita mössan. ”Det där måste du sluta med! Inte ett enda ord om Giffarna eller om Kennedys filmning!”, åthutade han bryskt.

Det pratades om att det var ”den viktigaste matchen på 2000-talet”, att det fanns en risk att ”höstspöket skulle leva för alltid” om nu nära 8 000 själar skulle få lomma därifrån med sloknäbb efter en påpasslig Johnny Lundberg-tå till 0–1 i sjuttiofjärde.

Urban var där också. Han är ju alltid det.

Jag har nog aldrig mått så dåligt på en fotbollsarena som under matchens sista femton-tjugo minuter. Inte för vad som höll på att hända på planen – Giffarna hade ju full kontroll på Landskrona; borde ha ledat med 4,5–1 med normalutdelning – utan för vad som skulle kunna hända.

En färdballad som dimper ner vid fel fot. En hörna som bufflas in i nät. Kanske några GIF-nävar som viftar efter frispark i den där kompakta tystnaden som bara ett ödesmättat 0–1-mål kan frambringa. Det ensliga ljudet av några fällstolar som slås igen när någon ska gå och varmköra bilen, muttrandes om att ”det visste man ju”, om att ”det alltid skiter sig för Giffarna”. Den för evigt fastnitade förlorarstämpeln. Det aldrig tystnande muttrandet.

Numret mindre än Gefle. 2010-scenariot. Nån släpper Oremo på första ytan. Inget folk. Ny säsong i Superettan. Halverade resurser. Nåt nyförvärv som gjort det bra på Hudiks mittfält i tvåan. 1800 på läktarna i det snöblandade regnet mot Utsikten.

Allt det där: en jävla ströchans bort.

Men så sätter Nermin Cisic pipan till näbben och allt – allt, allt, allt det där man gått och burit, nej!, släpat på i veckor – släpper. Det var inte eufori, inte springa-runt, inte för mig: bara lättnad. När jag kramade Joel Cedergren på gräset efter matchen så vattnades min ögongipa av någon anledning. Han sa någonting men jag kunde inte svara; jag hade tappat orden och var nära att falla ut i storskalig gråt inför det gamla kärnkraftverket. Att det kändes som sista chansen, inte för den här säsongen utan för den här klubben, gjorde mig väldigt känslosam. Det var inte bara nittiofyra jävligt obehagliga minuter. Bara att höra västra läktarn – den vanligtvis så tomma – på befallning stämma i med ett rungande ”G!”, ”I!” och hela vägen till ”GIFFARNA!” rörde mig som en finare film. Jag vet inte var den kom ifrån, Urban visste inte heller, men det kändes som att en höstvind av folklighet svepte in över IP igår kväll.

Egenfostrade ytterbackar? Malmös Champions League-framgångar? GIF Sundsvalls Idol-framgångar? Spelarnas poserande vid kände medelpadska landmärken i marknadsföringsarbetet?

Jag vet inte vad som för första gången någonsin – ja, enligt kansliet var det någonsin – fyllde IP, men någonting har börjat puttra.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Vissa bilder gör sig bättre med svett- och champagne-kondens på kameralinsen. Tommy ”Krokarm”, som han lanserade sig själv som i dagens ST, har alltså helt i mjugg spelat genom hela hösten med en spricka i armbågen; nätt och jämnt kunnat kliva av en buss i högra färdriktningen, men kunnat rädda fotbollar en gång i veckan. Allt för att inte målvaktstränare Richardsson skulle behöva dra på sig Superettan-handskarna.

Processed with VSCOcam with t1 preset
Tänk lite linskondens på den här, så.

Jag träffade Urban i förmiddags, på kansliet. Han hade stämplat in vid åtta som brukligt. Han berättade om att man inför matchen pratat om att anspela på att ”Sundsvall brinner” i marknadsföringskampanjen inför Landskrona-matchen, med tanke på intresset och draget kring laget. Det blev inget av det till slut, men vi konstaterade att ”jo, nog brann Sundsvall igår” och syftade till de nära åtta tusen som höll hov på IP.

Men banne mig: det brann ju till och med bokstavligen – mitt på Storgatan, utanför segerskivan.

Processed with VSCOcam with a6 preset
Finsmakarna noterar att den bengalvevande mannen till höger är ingen mindre än GIF Sundsvalls säkerhetsansvarige Stefan Lyroth. Han berättade efteråt att han var för bengaler om ”man bara gör det på rätt sätt”.

Det där var väl rätt sätt.

Skivan, ja:

Processed with VSCOcam with t1 preset
Alla var där. Många av er också.

Jag har aldrig hört ordföljden ”vill du ha en selfie?” uttalas på ett mer naturligt sätt än av Idol-vane Kevin Walker.

Jag stannade Joel Cedergren när han reste sig från ett av de stimmiga middagsborden. Jag frågade ifall han var lycklig. ”Lycklig?”, började Joel som han så gärna börjar. ”Då måste man ju först bestämma vad lycka är”. Han gillar att skena ut i filosofiska utsvävningar, den gamle mittfältskämpen, och har gjort det sedan sina allra första tränardagar i Medskogs då han inför en bortamatch i trean mot, säg, Kuben kunde orera svävande om antiloper och lejon på savannen.

”Men det känns fantastiskt att ha skänkt lycka till så många människor”, konstaterade han leende.

Lycka är att få se Sundsvall stanna kvar och applådera sitt fotbollslag. Lycka är att folk inte muttrande reser sig för att varmköra bilen i åttiosjunde.

Lycka, kära vänner, är att inte bli besviken.

Of course I’m gonna explode. Do you think I’m not gonna explode?

Osäker på hur man ska önska någon som är på väg till IP imorgon ”lycka till”?

Det stela tumme-upp-leendet nedan delas ut till en människa som vid sina sinnens fulla bruk är i färd med att sätta sig vid ratten och köra en bil rakt in i en tegelvägg för att kanske, i den bästa av världar, hinna kasta sig ut genom dörren i sista stund.

TUMMEuppCharlie
Så… nåt sånt.

”Har du en matchplan också?”

Processed with VSCOcam with f2 preset
Det var bara jag och Maria – hon som alltid är där; hon som Pa Dibba sprang upp och kramade om efter ett mål i somras – som stod och väntade på GIF-träningen imorse.

När tränarduon kom vandrande så gastade Maria för allt hon var värd om att ”NU GÄLLER DET!!!”.

”Vad är det som gäller?”, undrade Franzén skämtsamt – som vore han en aningslös byfåne (nej; till och med dem vet väl vad som gäller!!!) – och fick ett rättmätigt okvädningsord kastat i plytet. De får ofta det. De flesta är stundtals taskmörtar i Marias bok.

Nog för att de vet vad som gäller, tränarduon, men de kändes faktiskt båda genuint lugna och trygga.

”Jag var mer nervös inför vissa matcher tidigare under säsongen”, sa Joel. ”När man inte riktigt kände sig säker på att vi var redo att gå ut och göra en bra prestation.”

Det är man tydligen nu. Och ingenting lämnas åt slumpen. Arenaansvarige Ove Näslund tänkte till och slog på strålkastarna inför träningen i elvaryckets grådis; allt för att göra det så Landskrona-likt som möjligt.

”Fan, du har ju tänkte på allt, Ove”, gastade Joel. ”Har du en matchplan också?”

Dryga dygnet kvar nu. Man fick sig en liten, liten försmak av allt-på-spel-ångesten när man zappade mellan Gefle–Helsingborg och Falkenberg–Mjällby i eftermiddag. Jag såg samtidigt att Sportbladets Marcus Leifby – känd för mig från liverapporteringsfrågorna ”var är Leifby?” och ”när är Leifby tillbaka?” – hade suttit ned tillsammans med en psykolog och ett antal Hammarby-supportrar, där någon av de grönvita fansen berättade att ”det var längesen jag kände så här”, att allt hängde på sista matchen, att det ”var hösten 2001 senast”.

Bajaren lyckades på något sätt glömma det galna 2011-crescendot, men likafullt: de har ju knappt någon rutin alls.

Jag har haft svårartad ångest inför den allra sista omgången under sju av de åtta senaste höstarna. Morgondagen är bara en dag på jobbet.

En hjärtskärande, söndertrasande och livsförkortande dag på jobbet.