Gangsta Rap Made Me Do It

Jag var ute och joggade idag.

Det är väl den hundratolfte gången i ordningen som jag känner att ”det kanske skulle kunna bli skönt att börja springa regelbundet”, bara för att omgående löpa lungorna ut-och-in och dåsig till svimningsgränsen lägga mig raklång i hallen och lova mig själv att aldrig se åt en vindjacka igen.

Men idag lyckades jag äntligen hålla ett normalt, skäligt tempo som tog slut på mig precis så där lagom över någon dryg halvtimme.

Gangsta Rap Made Me Do It. Jag lyssnade på tung amerikansk rap, på inrådan av en notorisk spandexförbrytare, och att lyssna på texterna fick mig att inte riktigt tänka på hur tråkigt det var att sätta en fot tålmodigt framför den andra.

Annars skenar jag lätt iväg hit i tankebanorna efter, säg, trettio meters löpning:

MichaelForrest1 MichaelForrest2

Donatas Vencevicius, omgång 13:

donne
Nej, det finns förstås inget samband mellan att mitt Wolf Cola Salzburg halkat ner från topp-tio-placeringarna och det faktum att uppdateringarna från Fantasy Premier League-ligan Donatas Vencevicius Memorial Trophy har upphört.

Självklart inte. Det är ju rent befängt att hävda det.

Det har bara inte känts rätt att i rådande klimat sitta och gladlynt och högmält hålla låda om fiktiva fotbollsturneringar på nätet. Men nu, den 29 november (helt orelaterat till Wolf Cola Salzburgs raka grönpil uppåt i tabellen), finns det åter saker att rapportera hem om från FPL-fronten.

Vi måste prata om meningslösheten med detta spel. Per Bohman, min vän och kollega, skickar mig nästan fredagsvisa sms med frågor inför Fantasy-omgångarna: ”ska du göra så eller så?”, ”vem ska man satsa på som kapten?”, ”har du kvar Di Maria?” och ”stämmer det som The Guardian skriver att Harry Kane har slutat lägga torkade äpplen på frukostgröten?”. Sånt.

Hans ambitionsnivå och roll som ”låtsasfotbollens Olle Nordin” har förvisso lett honom till en förstaplats i ligan, det ska sägas, men det finns också enklare vägar till framgång, visade det sig i helgen:

Skiter-i-allt-vägen.

Skärmavbild 2014-11-29 kl. 09.56.16
Det vi ser ovan är Adrian Ymans lag. Med ofattbara 93 poäng (jag var nöjd med min 57-omgång) var detta lag bara en ynka poäng ifrån att ha omgångens allra bästa poängsiffra i hela världen – bland 3,3 miljoner lag. Hans lag var, som jag förstår rankingen, näst bäst av världens 3,3 miljoner lag.

Och denne Adrian Yman, denne mästercoach!!!, har gjort tre byten på tolv omgångar. Han har helt uppenbart bara givit upp. Skitit i det. Suttit och kollat på Jeppe Börjessons lördagsintervju istället för att pussla med sitt FPL-lag på morgonkvisten.

Han har en skadad David Silva, rödmarkerad till tänderna som om han varit på rödbetsjuicen, på bänken. Bara det.

Och för denna slapphet, denna uppgivenhet och denna lättja belönas han alltså med en rekordomgång i absoluta världsklass.

 

En annan, som kalkylerat lyckats spara ett dubbelbyte för att med den kirurgiska precision som det anstår en mjuksdraperad dagdrivare, bända in Pellè i elvan får vara ganska nöjd över att vara topp 310 000 i världen.

Det finns ingen rättvisa, gott folk. Men det är ju sedan gammalt.

 

Vi noterar också att Per Bohman verkar darra i toppen; blott 33 poäng är långt under genomsnittet och äntligen straffar det sig att ha surrat fast kaptensbindeln över Sergio Agüeros kompakta torso samtidigt som man tror att en länge förbisedd Bobby Zamora bara ska gå in och leverera när det passar.

per bohman
Jag har besegrat Per Bohman (fantombild ovan: en korsning av David Bexelius och Younes Kaboul) i fem raka badmintonmatcher, men vid varje dusch efteråt – där jag bara väntar på att han ska falla ut i hulkande gråt efter ännu en prestigeförlust – har han direkt lyckats styra in samtalet på Fantasy-ämnet istället. Och så står vi där och spelar ett känslomässigt nollsummespel med varandra – badmintonseger mot FPL-ledning, FPL-ledning mot badmintonseger – trots att det var jag som satte de avgörande stoppbollarna och smasharna.

Det kryphålet måste tätas igen.

”Glaset är halvtomt med piss”

Processed with VSCOcam with f2 preset
Alkberg och Hurula på en gråmulen torsdag.

Jo, jag tackar jag. Om Stockholm brinner kommer jag, om en säger.

 

Det var inte samma käftsmäll som i Göteborg i somras – då när man stod och tittade på Hurula som man tittar åt en glassigare dessert efter att ha suttit i sig en halv ugnsform gräddstuvad potätgratäng, spänt upp livremmen och pustande lagt sig på sofflocket – men det var likafullt en Alkberg i högform.

Jag skulle offra ett par lemmar för bara en promille av hans självklarhet.

 

Och Gaffa har nog rätt: Hurulas ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” är nog hela årets bästa album.

 

Lite trist dock, det här med att vakna upp och konstatera att min ungdom nu officiellt är över. Vid 24 års ålder kan jag uppenbarligen inte vakna upp efter en ölmelerad torsdagkväll utan svåra fysiska komplikationer.

Jag såg en film. Mitt på dagen. I mjukisdress.

Den nivån.

Alltid tufft på Rättspsyk

Idag är sista dagen som du, jag och gemene psykopat har chansen att rösta fram namnet på Gefle IF:s nya arena.

Eftersom jag är en missunnsam GIF Sundsvall-supporter har jag förstås fått chansen att påverka omröstningen i exakt samma utsträckning som klackledaren för Sky Blues. Vi lever trots allt i en demokrati.

Jag har nyttjat min grundlagsskyddade rättighet och röstat på att Jens Portin och kompani ska lufsa ut på Drömvallen i vår.

Ni gör som ni vill, Himlavallen är banne mig inte dumt det heller, men jag uppmuntrar förstås det kloka initiativet: givetvis ska hela fotbolls-Sverige – där nittiofem procent av etablissemanget hatar bortaresan till Gävle – få bestämma namnet på arenan som hemmasupportrarna är tänkt att göra till sin.

Gävle Kommun är dock inte först med detta påhitt. Redan förra hösten öppnade den här portalen för en omröstning om arenanamn:

Skärmavbild 2014-11-27 kl. 10.58.03
Drömvallen i all ära, men tänk att höra från motståndarsupportrar att ”Giffarna är alltid svårspelade borta. Aldrig lätt att komma till Rättspsyk och hämta tre poäng.”

Den Bästa Hösten

IMG_2062.JPG”Passa på och lek i solen nu, barn, man vet aldrig när det blir soligt igen nästa gång.”

IMG_2063.JPGDet var ett bra tag sedan man hade en analog följare. Genom hela november har tanken ”åh, en promenad kanske skulle pigga upp” resulterat i att man formligen stångat pannan blodig mot en vägg av grånad och återvänt hem än bittrare. Men gårdagen, gott folk, var en fin dag att kunna disponera fritt.

IMG_2061.JPG
Kallhäll stod i lågor.*

*= Det säger någonting om händelsetätheten i mitt liv för stunden när jag känner en redovisningsplikt kring solstrålar.

IMG_2071.JPGImorse var dock ordningen återställd. Knappt ens kulören från en ståtligare hyacint på den polska balkongen lyckas tränga igenom grånaden över Kallhäll.

Mina dagar består för stunden av att mejlledes skicka idéer åt olika håll och kanter; som att kasta sig in huvudstupa i olika spontana anställningsintervjuer dit den ansvarige arbetsgivaren släpats mot sin vilja.

Det är förstås tufft, men det känns som precis rätt läge att verkligen ge sig hän och försöka lansera sig på allvar inom journalistikyrket.

”Do you know the industry is in decline?” 

”Yeah! Oh, god, I practically invented decline.” 

Potentiella GIF-förvärv, anfallsspecial:

Den monumentala succén för förra listan visste inga gränser. 

ST hakade oförhappandes på Marcus Hansson-spåret, trots blånekningar!, Motala-anfallaren Ibrahim Alushay blev så GIF-sugen att han skickade ut listan via sitt Twitter-konto och Urban Hagblom har med all säkerhet börjat nafsa Freddy Adu i hasorna. 

Än så länge har vi bara tvingats stryka Victor Agardius från förra listan: Kalmar FF plockade åt sig den mjölktetran. 

Ska det bli en veckovis tradition, detta? Främst i brist på annat? 

Ja, det passar väl bra. Sällan har det väl rådit en sådan brist på annat. 

Visst saknar GIF-truppen ett anfallskomplement? Således: anfallsspecial! 

 

Kion King, 18, Strands IF.

Skärmavbild 2014-11-14 kl. 15.13.52

Chelsea har sitt Vitesse, Manchester United sitt Royal Antwerpen och GIF Sundsvall hade sitt Östersunds FK fram tills att… ja, jag har bestämt för mig att det blev någon fnurra på tråden där; att någon utlånad dagdrivare pendlade upp dit och med en välmenande hemåtnick sköt hela samarbetet i sank.

Men kan GIF Sundsvall nu ha sitt Strands IF, månne?

Kion King, den pojklandslagsmeriterade 18-åringen, lämnade Giffarna förra året för skjuta upp Strands IF ur fyran. I år har målkavalkaden fortsatt i Division III Södra Norrland där han med 18 baljor blev delad skyttekung. Han beskrivs, av en samlad Lokalfotbollen.nu-expertis, som rapp, finfotad och försedd med en ständigt sniffande målsnok.

Det borde vara högaktuellt för Urban att nypa tillbaka denna namnmässiga extremtalang, född 1996: om inte annat för att ta en given anfallsplats i Pirkt.se:s prestigefyllda namnelva.

Sannolikhet: 33%

 

Pálmi Rafn Pálmason, 30, Lilleström.

Hur skapar man ett någorlunda troligt GIF-rykten i november 2014?

Man tittar på vilken isländsk agentur som företräder såväl Ari Skúlason som Jon Gudni Fjoluson och Runar Mar Sigurjonsson, tar hänsyn till den ansträngda GIF-ekonomin och tittar på spelare inom denna agentur vars kontrakt går ut.

Jag fastnade först för innermittfältaren Finnur Orri Margerirsson, vars kontrakt med Breidablik löper ut i vinter, men där har den isländska storklubben Hafnarfjördur redan varit och huggt och fått 23-åringen att krita på för från januari 2015.

Då återstår… nästan bara Palmi Rafn Palmason. Den trettioårige mittfältaren kan också tjänstgöra som anfallare och gjorde i år sin målbästa säsong någonsin i Norge då han strutade nio gånger om i Tippeligan för Lilleström. Han öppnade i somras för att lämna, läser jag, och uppgav sig så sent i september vara orolig ”över att inte ha hört något”. Så sent som igår bekräftade han för isländska medier att det inte blir någon fortsättning i Lilleström och han öppnar i samma veva för att flytta hem till Island.

Men först tar väl hans agentur Total Football och slår en signal till GIF-kansliet?

Onekligen en potentiell drömvärvning: nio baljor i Tippeligan skojar man inte bort.

Sannolikhet: 16%

 

Philip Hellquist, 23, Djurgården.

KistasKaka
Uppges vara högaktuell för Halmstad, men om det inte blir HBK (Jens Gustafssons utlagda nät verkar onekligen vara brett och grovmaskigt: även IFK Sundsvall-fostrade vänsterbacken Viktor Lövgren ska på provspel) så kan jag nästan gå i god för att det blir GIF Sundsvall för den alltid hårt krigande men något fotbollsbegränsade DIF-produkten.

Urban Hagblom är inte blyg med att nämna sina goda kontakter med Bosse Andersson i Djurgården, de måste alla gånger ha diskuterat Philles framtid och… ja, jag tror jag nämnde det sist, när jag listade Albornoz, att Sundsvall känns som det naturliga flytta-från-Stockholm-steget för spelare som inte riktigt håller storstadsklubbsmåttet.

Philip Hellquist är urtypen för en sådan spelare, en som är redo för en flytt till en mindre klubb, och skulle trots allt – även om jag tycker att han är ganska beskedlig som allsvensk anfallare i nuläget – komplettera Eklund och Dibba ganska väl.

En så där nästan obehagligt realistisk värvning; men inte mig emot. ”Kistas Kaká”, som han kallades när han kom fram som ung stortalang, kan säkert få den nytändning han behöver med lite medelpadskt förtroende.

Sannolikhet: 50%

 

Sakari Tukiainen, 23, Atlantis.

Strutade 40 gånger om i finska andraligan varpå AIK förstås inbillar sig en ny Eero Markkanen-saga för den storvuxne finländaren. Imponerade tydligen på provspelet för AIK, men om nu den guldsiktande klubben skulle vilja värva något mer etablerat än 23-åringar från finska gärdsgårdsserien så kan nog Urban Hagblom vara där och krafsa.

Och det vore ju häftigt med en Eero Markkanen-historia på medelpadsk mark. Mig veterligen har GIF Sundsvall inte sålt någon spelare direkt till Real Madrid; det var väl bara snack om att ”Lunkan” skulle Julien Faubert-ersätta en skadetrasslande Michel Salgado, hösten –03.

Sannolikhet: 8%

 

Mubiru Yahaya, 16, Sorsele.

Spottade in 30 mål för ett mittenlag i femman som 16-åring; något som (alldeles oavsett hur svag den västerbottniska femman är) borde ge någon form av utslag på Urban Hagblom-radarn.

Har GIF Sundsvall de scoutkontakter de säger sig ha uppe i norr så torde denne 16-åring från Uganda tittas till under vintern.

Sannolikhet: 5%

Annorlunda

Skärmavbild 2014-11-24 kl. 18.28.49

”Det var ju roligt att se Estland i alla fall. Det är ju som hemma, fast annorlunda.” 

Tallinn är weekendstaden för dig som vill byta skandinavisk grånad mot baltisk grånad, köpa på dig vinterns uppsättning av ullkoftor med renmotiv och ofrivilligt lajva medeltid:

Tallinn sammanfattat på tio sekunder:

Ett filmklipp publicerat av Erik Löfgren (@eriklofgren_)

Svenska medeltidsentusiaster måste ha klippkort på baltfärjorna för att kunna åka över och inhandla näverlurar, amuletter och ryska tändstickstavlor. Men vanligt folk göra sig icke besvär: Tilde och jag var inne och vände i en antikhandel och fann i stort sett enbart plåtbystar av Lenin för tusentals kronor. Av allt att döma gillar gemene balt att inreda sina lägenheter som vore de dödsbon efter 103-åriga tanter.

 

Hade jag bara haft lite mer ork att lägga på denna portal för stunden så skulle jag kunnat publicera den svåra frågeleken ”Baltikum eller Kallhäll?” med bilder på ömsom svensk, ömsom estnisk grånad.

Men det var både skönt och trevligt att komma iväg, det ska sägas. Vi åt gott, badade blött och köpte dryckesjom skattefritt.

When In Tallinn

Jag ska, i ett desperat försök att undkomma denna kroniska grånad, åka utomlands till helgen.

Beresta läsare av denna portal inser förstås att det är det solstinna Baltikum jag kommer att styra kosan mot.

Jag ska till Tallinn i en ren förlustelseresa men… ja, jag hade ju inte kunnat leva med mig själv om jag åtminstone inte försökte styra upp en träff med Tarmo Neemelo när jag ändå är där:

Skärmavbild 2014-11-19 kl. 12.40.29

Typiskt.

Åsktyck

Kan man skriva en krönika om en landskamp på fem meningar? Låtom oss testa:

 

Det är inte det att det saknas intressanta spelare att titta på i svensk landslagsmiljö: det fanns det. 

Det är bara det att jag inte är intresserad av Erik Hamréns landslag. 

Jag såg bara det svenska landslagets match mot Frankrike med ett halvt getöga av den enkla anledningen att jag inte var särskilt intresserad. Jag skulle vilja jämföra landslaget av idag med det unkna tv-programmet Paradise Hotel; det skulle inte spela någon roll vilka intressanta människor de skulle kasta in i det konceptet, under de premisserna, inom de ramarna – jag skulle ändå inte titta.

Nabil Bahoui, Emil Krafth och Pontus Jansson är jätteintressanta spelare – men i Hamréns koncept, under hans premisser, inom hans landslagsramar är jag helt enkelt inte intresserad.

 

Så. Något sådant.

 

Skärmavbild 2014-11-19 kl. 11.35.01
Till och med bildproducenten såg att Varane stod helt ren och fick löpa obehindrat i full fart med start från straffområdslinjen. Bildproducenten zoomade in den franske mittbacksjätten när han sprang i full fart och jag mumlade för mig själv – OBS! Ej efterhandskonstruktion! – att ”den där nickar han in”.


En helt vanlig bildproducent noterar detta direkt, live!, medan det sker!, men en svensk förbundskapten lyckas inte ens ta in och förstå det en god halvtimme–timme senare.

 

Jag minns det som väldigt stimulerande att ha något annat lag än GIF Sundsvall att verkligen gasta förtvivlat på, framför teven: någonting ytterligare att verkligen bry sig om och må dåligt över. Lagerbäck kunde man ju bli arg på för att man kände att ”om han bara vågade göra den lilla justeringen så skulle det kunna bli riktigt bra”. Hamrén orkar man ju inte ens bli arg på, där finns bara en hopplöshet: det finns ingenting litet han kan göra för att bättra på det här svenska landslaget.

Annat än att lämna över halsduken.

Om Stockholm brinner kommer jag

Vad får man för 175 kronor i Stockholmstrakten?

175 kronor räcker nästan en tallrik chevréost och rödbetor på Berns (det saknas en tjuga), det räcker till att köpa dig omkring fyra-fem pendeltågsresor eller två-tre tetror laktosfri mjölk.

Och det räcker, på något märkligt sätt, till att se både Alkberg och Hurula live under en och samma kväll.

Den 27 november*, gott folk, spelar båda på Debaser Medis.

Jag såg samma uppsättning på Way Out Wests klubbscen och jag är lite besviken på att min skalp inte syns kringskuffandes i klippet nedan:


Jag har nog aldrig varit svettigare än efter den Södra Sverige-spelningen, där alltså Hurula och Joakim Åhlund klev ut och rev av ”Staten och Kapitalet” som avslutning.

Alkberg skrev i dagarna en krönika om att popmusiken bör institutionaliseras; att han och andra ”mellan 30 och 60 med en liten men trogen publik” skulle få samma chans till stipendium och annat som teaterfolket och jazzmusikerna.

Ja, någonting är onekligen fel när både Hurula och Alkberg ska kosta 175 kronor tillsammans. Knappa 90 kronor skallen; som vore de en för gräddigt ihopslängd carbonara-lunch på lokal.

*= Vi som verkligen bryr oss är förstås på plats på Debaser Medis redan kvällen innan (den 26:e) med några burköl i kroppen, varpå man sätter sig på pendeln hem igen. Lex Kitok.