En onykter Kjell Lönnå

Foto 2014-09-25 17 51 03
Den här spandexdraperade ananasfrukten känner vi väl igen? Jonathan Johansson, ifjol mer känd som ”Monsterräddningarnas Mästare” i Selånger-struten, har bosatt sig i ett grävlingsgryt i Starke Arvid-skogen där han livnär sig på daggvatten, björksav, fallfrukt och ett hopp om en förstaspade (som dock hålls i ett järngrepp av amerikanen Alex Horwath).

Jag älskar fotbollsmatcher där man inte för en sekund tillåter sig själv att titta ner i mobilen. Fotbollen kommer att behöva den typen av matcher, åtminstone för att jag ska kunna fortsätta gå igång på sporten. MFF–Salzburg var en sådan för mig. Ljungskile–GIF Sundsvall förstås likaså. Jag förstås inte hur självutnämnda extremsupportrar har tid att sitta med näbben ner i Twitter-flödet under viktiga matcher. En extra favoritmarkering kan aldrig kompensera för ens en live-missad glidtackling.

Den södra läktaren på Skarsjövallen – som Starke Arvid ska ha snickrat ihop på en eftermiddag, med sina bara händer – är så pass låg att man sitter i spelarnäbbshöjd; det vill säga att man ser matchen från samma oöverskådliga vinkel som spelarna på planen springer omkring med – men sittandes femton meter utanför sidlinjen. Det var outhärdligt.

En god portion av supportrar från GIF 031-falangen var på plats och när man började låta sig höras efter en god kvart så reste sig en medelålders man i reflexgul jacka och Göran Greider-frisyr upp. Han började flanera längst ner vid räcket och vevade med nävarna upp mot sittplatspubliken. ”Sitt inte där som några jävla lökar”, gastade han och drog igång. ”He-ja Ljungs-kile! He-ja Ljungs-kile”, försökte han i otakt. Några hakade på, Göran Greider-frisyren fortsatte vandra längs räcket, vevades i otakt som vore han en onykter Kjell Lönnå. Den bristande taktkänslan i den spontant utropade 50-talsramsan gjorde dock att ramsan – som fick med sig ett fåtal tafatta röster – ganska snabbt ebbade ut. Mannen i Greider-håret och reflexjackan fortsatte helt sonika vandra vidare längs räcket, hela vägen till kiosken där han till slut stövlade in för en eventuell korv. Det hela är över på femton sekunder.

Ljungskile borta är inte Hammarby på Tele2, det är det inte.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Miljön och stämningen gör det lätt att ta till överdrifter, men tror aldrig att jag sett en mörkare himmel än den över Skarsjövallen efter matchen. Och där står mannen som med trippla jätteräddningar hindrade beckmörkret att ta sig hela vägen in i spelarbussen. Hur han hann ut, som vore han en skållad nittiokilosiller, på Jonas Lindbergs straffspark kommer jag nog aldrig att kunna greppa.

Det kunde ha blivit vinst – Eklunds ribbnick och back-bröst-på-mållinjen-prickskytte, Rajalaksos fläkning mot öppen strut – och det kunde i sanning ha blivit förlust; men känslan var att det var två nöjda lag som lommade av gräset.

Man ska vara nöjd när man återvänder från urskogen med en poäng. Tor-Arnes grabbar hade inte förlorat på arton matcher.

Och det var på något sätt talande att mannen som vansinneslöpte i kortbyxor över hela planen vid den sinnesrubbade vändningen 2007 stod och flinade i TV morgonen efter matchen.

Foto 2014-09-26 10 09 35

Det var en fin bortaresa, en fin bortapoäng.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag har legat dubbelvikt över ett och annat tågbord i morgondiset.

Och i måndags kväll var jag på Norrporten Arena för att se GIF Sundsvall stå för säsongens allra sämsta hemmainsats där man faktiskt – med en lite hårdare Mattias Mete-panna – kunnat tappa 2–0 till 2–2 hemma mot jumbon.

Processed with VSCOcam with g3 preset
Det blev plus tre poäng i tabellen, men efteråt handlade det mesta förstås om att det kan bli minus sex. Kevin Walker var mer än lovligt gramsen på Ängelholms eventuella ihopklappning i TV4-intervjun och jag inser nu, med dessa två enda på-plats-bilder, att den exklusivitet Pirkt.se bjuder på bara innefattar gamla tv-bilder som redan förbrukats, utan ljud och ur betydligt sämre vinklar.

Men det är alltid något.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Visst kände jag saker i beckmörkret över Starke Arvid och visst kände jag något under slutminutsdarret mot Huskvarna. Men det var ingenting mot för vad jag kände när jag kom hem till den här tjejen efter en knapp vecka på GIF-vift.