Pirkt.se drar tillbaka plusinlåsning

Skärmavbild 2014-10-11 kl. 22.01.47
Den här sidan mötte förvånade Pirkt.se-besökarna i veckoslutet.


Den kritikermaskrosade portalen Pirkt.se kasserar sin nya plusinlåsning – efter bara tre dagar. 

Trots att det innanför den av One.com luddigt utformade betalväggen dignade av dokument och ”Så gick det sen”–artiklar om baltiska GIF-spelare var intresset för att betala för innehållet svalt. 

– Till och med min vanligtvis ömma moder kokade över tilltaget, säger publishern Erik Löfgren. 

Ledningen för den flamländska mediekoncern som äger bland annat Pirkt.se – men även bland annat den välsorterade garn– och pärlbutiken Trassel.se – var i veckan i New York för slutförhandlingar med den amerikanska domänjätten One.com.

Publishern Erik Löfgren var med på resan, men fick inte vara med på förhandlingarna där de garvade flamländska förhandlarna satt ner med företrädare för amerikanerna.

– De säger liksom till mig att ”gå och ta kort vid Seinfeld-skylten du”, och så medan man står där och poserar så säljer de ens skötebarn och livsprojekt, säger Löfgren buttert om affären som gjordes upp bakom hans rygg.

Efter rappa förhandlingar hade den flamländska mediekoncernen bytt bort Pirkt.se mot rättigheterna till domännamnet www.chokodutch.nl; ett led i koncernens uttalade förflyttning av fokus från ideellt trassel till vinstmaximerade konfektyrhjul.

– Det är förstås trist, men det är ju åt det hållet hela mediebranschen går. Alla jagar efter den snurrande konfektyren, säger Erik Löfgren.

Applicerade pluslåsning

Och de nya ägarna på One.com applicerade omgående, utan portalredaktionens vetskap, en omfattande pluslåsning runt hela hemsidan. Lås, bom och kyskhetsbälte; plusinlåsningen var närmast omöjlig att komma runt och faktum är att väldigt få – siffrorna är ännu inte statistiskt säkerställda, men de första rapporterna som Resumé gått ut med talar om ”noll personer” – ringde det 0939-nummer som skulle ha kunnat öppnat sidan efter att man lyckats förklara sitt ärende hos ett tarotkortsföretags växelreceptionist.

– Jag fick ett par arga sms direkt. ”Ska man helt plötsligt betala för det här?” och ”kommer ni  åtminstone anlita vitt skilda skribenter nu?” och så vidare.

Ett par, säger du. Ett från din mor? 

– Jag kommenterar förstås inte specifika sms; men det är inte omöjligt.

Ett från ditt far? 

– Något sådant, ja.

De ilskna reaktionerna i plural, närmare bestämt tvåtal, satte en väldig press på portalledningen som till slut fick de amerikanska vinstjägarna att släppa på låsningen.

– Vi hoppas att det någon gång i framtiden kommer att gå att ta betalt för innehållet på sidan. Givetvis. Men titta exempelvis på en sajt som ST.nu: de har resurser att skicka ut en Roland Engström för att webbteve-flippa burgare ute vid en stekhäll på Alnö. Med dylikt mervärde går det förstås att sätta kyskhetsbälte över hela hemsidan och ändå förvänta sig att folk betalar.

När är det rimligt att tro att Pirkt.se kommer att kunna nå överskottsmålen? 

– 2020. Kanske. Vi får se. Men vi kan lova att alla eventuella satsningar inte kommer att finansieras krona för krona.

Resumé skriver också om att det finns planer hos de amerikanska ägarna på en Buzzfeed-inspirerad och mer lättsmält Plajkat.se – Pirkt-lajkat – som ett sätt att försöka finansiera den tyngre, viktigare journalistiken. 

– Det stämmer inte. Det finns absolut ingen sådan journalistik att finansiera på den här hemsidan.

IMG_1770.JPG

Nu kan man nästan åka hem.

(Nej, jag har det för bra. Och jag har ännu inte hittat de ”dressade långkalsonger” jag letar efter; de jag såg en cool svart man – som utstrålade ledighet snarare än arbetslöshet! – bära i tunnelbanan.)

Den modiga lilla grisen

Processed with VSCOcam with f2 preset
”Airplane food? What’s the deal with air plane food?”

Processed with VSCOcam with t1 preset
Jag hade Tilde liggandes i mitt knä, slumrandes som ett efter-mört-lunch-dävet sälkid, under stora delar av resan och en gång försökte även jag få mig en blund. Jag lyckades till slut, sittandes raklång med ena handen tryggt vilandes på det ena handstödet och den andra hängande slappt över Tilde. Men vid uppvaknandet hade den ena, förlupet hängande!!!, näven domnat så till den milda grad att jag inte kunde röra den. Alls. Jag fick bära omkring på den högra underarmen med min friska vänsternäve och jag hann tänka att jag drabbats av någon obotlig höjdåkomma. När min syster åkte jorden runt och bland annat dök i de karibiska avgrundsdjupen brukade min morfar – som lämnade oss i somras, frid över hans minne – prata om sin rädsla för att hon skulle ”få dykarsjukan” och ”bli en byfåne”. Detta hade nämligen hänt en gammal luffarkompis till morfar som lyft för snabbt från botten, i sin plåtdräkt från 40-talet, och jag tänkte för en stund att min ena näve kunnat drabbats av akut byfåneri i efterdyningarna till någon brant höjdstigning av en oansvarig pilot.

Men den tog sig så småningom.

Det var en väldig kö – trekvart? en timme? – fram till de bås där nitiska kustbevakare skulle granska pass, visum och fingeravtryck. Men den utdragna kötiden var i sanning förgylld. Jag tyckte nämligen att jag såg en kändis i kön, någon meter framför mig i replabyrinten: ingen mindre än den gamle mannen, den buttre vallhundsuppfödaren!!!, från ”Babe – den modiga lilla grisen”. Och vet ni: när man är i New York så viftar man inte bort möjligheten att det faktiskt var han. New York är en av få städer i världen där man faktiskt kan få nära den realistiska drömmen om att det var en skådespelare från ”Babe – den modiga lilla grisen” jag just såg.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag stövlade omgående upp till den här förnäma redaktionen, som nästan ligger granne med vårt hotell, och undrade ifall de villa ha 1800 rappa tecken om Syrianska–GIF Sundsvall senare samma kväll.

Det ville de inte.

(Kanske hade det varit mer intressant ifall jag stövlat upp efter matchen och konspiratoriskt gastade om oddsmönster och sena Daniel Sliper-skott som tafflades i eget mål.

Jag mådde oerhört bra när jag klev in i ett wifi-moln och genom den gamla Flashscore-smygen – när man håller händerna med tummarna inåt över skärmen och sakta särar på dem över slutresultatet, en siffra i taget – smög fram 1–2. Men senare på kvällen mådde jag väldigt illa; orolig för svensk fotbolls, ja, all världens fotbolls framtid.)

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag hann vakna, slötitta på amerikanska nyhetsmorgon (Queen Latifa är, som de säger, ”the American Malou”), gå ner och gymma samt äta frukost innan jag tog den här bilden på Tilde i soluppgången.

Jetlag: vilken grej.

Det om det. Frukosten är över och jag kan inte skriva, inte formulera mig, ty min hjärna har övertrasserats av alla intryck.

Kiesisk, Thelinsk

Jag sitter på pendeln hem från Tele2 Arena. Pelle Olsson blev Pelle Olssonad på tre poäng av sina gamla småbrukare och torpare från Mellannorrland.

Det var trevligt. Det är så oerhört trevligt att vara ute på matcher. Det är det jag gillar allra mest med detta gebit. Jag är till och med – trots att jag berövas såväl kommentatorshjälp som repriser – en bättre lajvrapportör när jag får ta min kåpbeklädnad och min påk till arenan. Det är någonting med att vara på plats; man känner på ett helt annat sätt för matchen man fått utlagd på sig.

Jag hoppas innerligt att utvecklingen som råder, att färre och färre mediehus tycker det är värt att skicka folk till arenan (”det blir ju ungefär lika bra framför teven”-tänket), inte eskalerar ytterligare.

Jag är dock orolig för Djurgården som förening. Man serverade den tredje oktober inga kanelbullar i pressrummet – tvärtemot SvFF:s riktlinjer – och nu torde elitlicensen kunna vara i fara.

Emil Bellander, 20, gjorde debut från start på topp i Gefle och jag ville i liverapporten påskina att han var ”Isaac Kiese Thelinsk”, inte bara till det yttre, utan även i sin spelstil och sin något sävliga framtoning. Där har Gefle en Champions League-anfallare i vardande, förutsatt att han får den sortens sinnessjuka och totalt oförutsägbara extremutveckling som faktiskt samtliga spelare som någonsin beskrivits som ”Isaac Kiese Thelinska” har fått (se: Isaac Kiese Thelin).

Emil Bergström skrev på ett nytt kontrakt innan matchstart. Tre nya, säkerligen lukrativa år för den unge mittbacken och jag kunde som gammal mittbacksrese nicka igenkännande – när han pratade om hur han för ett par år sedan spelade för en sirapslimpa och några tetror av blåmjölken i månaden. Det kände jag igen; det kunde jag relatera till.

Jag gillar väldigt mycket att sätta spelarbetygen när jag är på plats. Många må svepa iväg dessa med en vänsternäve, men icke jag. Jag är så tacksam varje gång jag får chansen att se en matchbild på riktigt. Det är en fröjd att sätta spelarbetyg på plats; jämfört med att framför teven försöka betygsätta fyra ytterbackar (som knappt varit i bild) i, säg, ett 1–1-möte mellan Mjällby och Halmstad. Igår kunde jag unna mig fyra plus på David Fällman.

Nog nu. New York imorgon.

The Wormeaten & Fallen Plum

IMG_1697.JPG

Om två dagar byts denna skyline i Alice Bahs kultur-Sverige ut mot en marginellt mer grandios dito. Jag byter Järfälla mot New York. Det Maskätna Fallplommonet mot Det Stora Äpplet.

Jag ska dit och göra en takedown-piece på Kung Henrik; ett brallryck så bestämt att det gottgör för de senaste årens kringbärande av målvakten i en gyllne bärstol.

Nej. Jag ska semestra i en vecka.

Om ni har några tips – förutom att posera utanför Seinfeld-caféts skylt – så är ni varmt välkomna med dessa.

Våra tekniker jobbar på att vi ska kunna ordna fram ett kommentarsfält på bloggen där man kan kommenter… NÄHÄ? Ett sånt ska redan finnas? Det var mer än jag visste eller märkt av. Nåväl.

TA TILLBAKA DET!

Jag har själv vid flertalet gånger varit där och slentriankritiserat lokalpressen; de minskade resurserna, den bristande bevakningen, de till slut ofta ihopslagna redaktionerna. Jag har själv vid flera tillfällen gått hårt åt Mittmedia-samvevningen.

Ni har säkert också gjort det. Grymtat om att Sundsvalls Tidning ”är som ett dasspapper nu för ti’n”. Muttrat om att toppmötet Ljungskile–Giffarna inte ens fick ett helt uppslag. Förfasats över att Rolle inte längre får skriva krönikor utan tvingas flippa burgare i webbteve.

Men det finns hopp, gott folk. Det finns fortfarande lokaljournalistik som görs noggrant, genuint och, ja, nästan i överkant genomarbetat. Det här är gratistidningen Mitt i Järfällas sida nummer tio, en helsida om en i sanning het ”snackis”: nämligen den pågående svampsäsongen.

Foto 2014-09-23 10 15 07

En genomarbetad helsida av Tony Gyllenram där experten Per Westman tipsar om var man hittar det skogsliga guldet i Järfälla-skogarna i höst. Gott så.

Men i dagens Twitter-samhälle, där gemene tidningsläsare är del av den ”face-down-generation” som Hammarby-tränaren Nanne Bergstrand gärna talar om i svävande ordalag efter poängtapp (men ogärna utvecklar), där folk scrollar tummarna ur led förbi även de mest skriande ”DU KAN ALDRIG GISSA VAD SOM HÄNDE SEN”-rubriker, finns sällan nog med ork till att traggla sig igenom långa texter i en morgontidning.

Därför erbjuder Mitt i Järfälla, som första banbrytande medium, en så kallad dubbelchans i tidningen. Man behöver bara bläddra två uppslag, till sidan 14 i samma tidning, så finner man nämligen det här:

Foto 2014-09-23 10 15 28

Lite tightare förpackad, något kortare text – men exakt samma Tony Gyllenram-nyhet. För läsaren som inte riktigt orkar läsa 2000 tecken utan maximalt 1600 om svampsäsongen.

Och så säger folk att det inte görs något nytänkande inom lokaltidningsjournalistiken; att man bara står och förfaller, att man inte försöker hitta på nya vägar till tidningsläsarna.

ådahl