Att rubriksätta en division ett-upplösning

Ni som följde Selånger FK:s framfart [källa?] i Division I Norra under fjolåret minns kanske när gänglige Daniel Andersson tilldelades epitetet ”anfallsknose” av lokaltidningen Södermanlands Nyheter efter en bortamatch mot Nyköping. Minns man inte så går det att återuppleva (nej; det är ett för starkt ord i sammanhanget) här.

I år har min koll på division ett-fotbollen varit ytterst sporadisk. Jag vet att en annan knose, Umeås Danny Persson, ska lägga sina målfarliga skor på hyllan efter säsongen. Detta antagligen för att i framtiden slippa skuldbelägga sig själv när han suger i sig ytterligare en coffee slush på Supporterprylar.se-kontoret, samtidigt som han försöker hitta en säljig pitch till en ”Chelsea Anka (Mjukis)” för 299 kronor. Jag vet också att samme knose under säsongen hann passera ingen annan än Andreas ”Herminator” Hermansson i Umeå FC:s genom-tiderna-skytteliga samt att någon sol-och-vårare (kanske Youtube-gycklaren Touzani?) i ett derby mot Skellefteå klädde ut sig i en rödlätt Danny Persson-mask för att sedan gå ut och göra så här:

 

Nåväl. Nu på söndag ska serien avgöras. Danny Persson tar i sin sista match emot Nyköping, men om det nu inte skulle skrivas historia uppe på Gammliavallen (matchen må vara ceremoniell men ljummen: båda lagen ligger tryggt och tråkigt till i mitten) så tycker jag att Nyköpings BIS-bevakande Södermanlands Nyheter – som ifjol myntade smeknamnet Daniel ”Knosen” Andersson – kan vända blickarna mot Luleå. Där ska Özcan Melkemichels AFC United försökra nypa Superettan-platsen via en seger över norrbottningarna.

Men. I IFK Luleå återfinns – just det! – ingen annan än anfallsknosen Daniel Andersson. Skulle den gänglige jämten lyckas snubbla dit ett, säg, 1–1-mål i nittiotredje så vill jag se den här rubriken, division ett-fotbollens starkaste rubrik i mannaminne!!!, i topp på SN.se under söndagskvällen:

Skärmavbild 2014-10-31 kl. 17.07.25

U-S-A! U-S-A!

hulk usa

Jag har inte skrivit så mycket om min New York-vistelse. Jag har tänkt att jag – i stället för ett förlegat vykort – ska sammanställa ett bildspel av resan till mina närmaste.

(Och jag lever fortfarande i villfarelsen att om jag lägger ut motsvarande bildspel på den här portalen så når det bortom det täckningsområdet)

Men jag vill bara berätta om kaffesituationen i Amerika. Jag ville prova olika kaffehak i New York och stannade därför en kväll till på Dunkin’ Donuts (där Joe Di Maggio, enligt Kramer, en gång suttit och doppat en munk) för att ta med mig en kopp i farten.

”I’ll have a regular coffee”, sa jag på prickfri skolengelska och fick mig en mugg för tio-tolv kronor. En het mugg som jag var tvungen att låta svalna i fem-tio minuter medan vi vandrade därifrån.

Till sist tog jag en sipp – och det var något av det sötaste jag smakat, alla kategorier. Den var nog försedd med sötma motsvarande goda tjugotalet sockerbitar; dessutom var kaffet rejält mjölkbaserat. Lite som det ”te” jag drack under min uppväxt; ett te så mjölk– och honungsmelerat att det närmast var trögflytande.

Detta är amerikanens ”regular”. Det har varit mycket The Office-relaterat nu – men jag kom osökt att tänka på den här scenen:


Åh, som jag omfamnade mitt paket Zoegas Skånerost vid hemkomst.

Barnfilmsrecension

tildemarkbio
Jag var på bio i söndags. Jag vill påstå att det säger någonting om utvecklingen av min person att jag nu gladeligen går och ser en barnfilm tillsammans med en tioåring* istället för att se Manchester United–Chelsea.

*= Den löfgrenska familjen gjorde tidigt klart att man under inga omständigheter ville figurera med namn eller bild på pirkt.blogg.se (som senare gick upp i konglomeratet Pirkt.se). Det har jag alltid haft förståelse för: exponeringen som en bildpublicering på denna portal genererar är att likställa med att skicka iväg ett stycke flaskpost innehållande ett skolfoto nerför Ljungan. Den janssonska familjesidan har däremot (ännu) inte tagit avstånd från allt deltagande på portalen, vilket möjliggör en publicering av det gulliga tioårsnyllet ovan.

lassemaja
Vi såg filmen ”LasseMajas Detektivbyrå” och jag är i sanning ingen barnfilmsrecensent, men jag måste få påtala en allvarlig brist när det kommer till filmens verklighetsförankring; en brist som gör att de kinapuffsstimmiga barnen lämnar biosalongen med skeva förväntningar på sin samtid.

Nej, jag syftar inte på faktumet att två mellanstadieelever leder polisutredningarna i en liten svensk ort. Det har jag inga större problem med – allt yrkesförberedande som håller barnen borta från flumskolan är förstås av godo. Inte heller irriterar jag mig nämnvärt på att den välrenommerade auktionsprofilen (som verkar vara närmast Ernst Kirchsteiger-uppburen) har gjort sig en karriär på att höftveva om att den eller den tingesten ”säkert är värd flera miljoner”. 

Nej, det jag irriterar jag mig på Babben Larssons rollfigur: den ettrige lokaltidningsjournalisten från Vallebybladet.

Hon som alltid är på plats – direkt!!! – för några ströcitat i blocket. Blocket!!! Inte ens ett Cover-it-live-feed i mobilen. 

Det är 2014. Hallå!: Vallebys lokalredaktion skulle vara nedlagd eller – i bästa fall – vara uppslukad av regionens stora mediehus. Någon bemanningsanställd yngling skulle ringa in eventuella citat från närliggande Kristinelund. Babben borde vara glad ifall hon fått ett litet avgångsvederlag.

Nu kommer de här små levnadsglada knoddarna i biosalongen hoppa på en journalistikutbildning efter gymnasiet med naiva förhoppningar om att få mjuggtassa omkring ute på det journalistiska fältet.

Fäkta bort löpsedlarna

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag uppskattar att närmast samtliga av denna portals läsare – förutom min mor och min far och eventuellt min gamla huskatt – var på plats på Studenternas bortasektion igår.

Vi var goda 450 stycken, enligt Urban Hagblom som till och med tvingats ta med sig den walkie-talkie han vanligtvis bara nyttjar på hemmamatcherna.

Ljudnivån var inte massiv; det var ingen mobb av knallskottskastande ultras på plats. Det var barnfamiljer, pensionärer, unga tjejer och luttrade farbröder: en supporterfalang som släckte bengalerna utanför arenan och gjorde sitt bästa för att hjälpa till när unge klackledaren Pontus Bäckström gastade stämbanden ur led. När Robert Lundström (bäste GIF-spelare) täckte ut ännu ett inspel över sidlinjen vrålade min vän Martinsson – med ett par Smultronfestis innanför västen – från högst upp på läktaren till sin gamle lagkamrat:

”Jag älskar dig, Robban! Har du två biljetter till nästa hemmamatch?”

Det var så familjärt och fint. Och så, plötsligt: den vilda, hoppande, kramande glädjen som bara en Johan Eklund-toffel i bortre kan frambringa.

Jag sprang lite emellan pressläktaren – jag jobbar på något!!! Hav tålamod!!! – och klacken, och efter matchen stack jag in näbben i ett omklädningsrum som närmast vibrerade av säsongens starkaste ”det ska va’ gött å leva”-allsång.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Titta. Inte ett höstspöke så långt ögat kan nå.

Därmed skulle jag inte säga att det är nära nu. Aldrig yppa att man har en fot här eller där.

Jag stod i klacken när avancemanget skulle säkras hemma mot Degerfors 2007, när Andreas Drugge sänkte seriens överlägset bästa hemmalag – man hade ju knappt släppt ett baklängesmål!!! – med en snöplig 1–0-strut från ingenstans. Hur man sedan var tvungen att ta Starke Arvid-hissen ner i underjorden innan den mirakulöst och oförklarligt vände upp i allsvenskan.

Och om ni skulle höra någon Sundsvalls Tidnings-medarbetare så mycket som yppa ordsföljden ”man kanske skulle trycka upp några löpsedl…” så vill jag att ni skyndar dit och fäktar:

MichaelScottJAGÄRINTEHÄR

Lexikon

Tvåfrontsångest [två:från:tsạ̊ŋ:est]

  • Exempel: När en ung man när en oerhörd ångest inför en närmast avgörande fotbollsmatch, samtidigt som han går runt och har en väldig ångest över en text han ska skicka in – om just den fotbollsrelaterade ångesten.

Kallhällsmorgon

IMG_1986.JPG
Morgonljus på Kallhällsvägg för oss som på lördagskvällen nöjde oss med ett samkväm bestående av melonmelerad Ramlösa och en krånglande Playstation-konsol.

Tilde däremot, ömklig efter en rusdryckesstinn maskerad (med en Trisha-i-Orange-is-The-New-Black-tribaltatuering på halsen), ligger och förväntar sig uppvaktning och utfodring vid sängkanten, som vore det hennes födelsedag.

Jag skakar på huvudet och säger som jag alltid har sagt:

MichaelScottGIF

Utkast till en revy

1 februari–20 oktober: Erik Löfgren tilldelas en iPhone 5s som jobbtelefon. Erik Löfgren är under hela perioden jättenöjd med telefonen, märker inte en enda gång av en enda defekt och tänker att ”jag kan aldrig någonsin behöva en bättre mobil än så här”. När han sedan blir av med sin jobbtelefon beställer han omgående en ny – exakt likadan! – för eget bruk.

24 oktober: Erik Löfgren får sin nya mobil – en egen iPhone 5s – levererad till sig av Telia.

26 oktober: Erik Löfgrens nya mobiltelefon slutar, helt plötsligt, utan någon som helst förvarning eller anledning!!!, att fungera.

 

(Det här är bara ett första utkast, men jag tycker ändå att pjäsen – på bara några korta sekvenser i förbifarten – lyckas vara väldigt talande, närmast målande, om ett levnadsöde.)