Mama, Haven’t You Heard? We’ve Sold Out All Over The World

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag nyttjade min Premier League-fria lördagseftermiddag åt att solidariskt visa min näbb i Kärrtorp. Ni vet; där nazister gick till attack mot barnfamiljer och pensionärer i vintras, där 16-17 000 svarade med en antirasistisk demonstration som rörde alla utom Britta Svensson.

Idag anordnades gratisevenemanget ”Festival för 17” och jag passade på att under sensommarens kanske sista solstrålar slå mig ner i gräset i kortbyxor och t-shirt.

Till slut, vid halv nio-nio, var det slutligen dags för Teddybears och, ja, jag ska ärligt säga att jag inte hade några förväntningar alls – Teddybears har för mig blivit sånt som Gatufesten bokade och Gatufesten har för mig blivit sånt som jag bojkottade – men ojvoj;

Processed with VSCOcam with f2 preset
Det var allt annat än långa langosköer, detta. De har fler hits än jag velat minnas, Teddybears (Erik, haven’t you heard; they’ve sold out all over the world?), och när de släpade upp Ebbot på scenen under ”Punkrocker” och fyrade av tjoget raketer under avslutningen – ja, då var det uppe på ++++. Detta på en liten scen under en gratisfestival framför barnfamiljer.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Ni ser, där: bara någon halvmeter framför mig? Vem vevar med en GoPro-kamera? Om man inte a) är under vatten eller b) en hockeydomare som fått en fäst på hjälmloben?

Förstörde ju en ++++-bild.

(Jag måste vänja mig av med plussen. Nya mätverktyg måste uppfinnas.)

Sa jag att jag hade shorts på mig? Sa jag att Teddybears inte var klara förrän halv tio? Kan ni addera ett och ett och räkna ut att jag antagligen har blåskatarr hela vägen upp i struphuvudet?

På tunnelbanan och pendeln hem hade jag inte batteri nog till att lyssna på musik, så jag var tvungen att lyssna på vad som sades, eller, alkoholhaltigt utandades kring mig: en individ talade passionerat om saltets fördel över örtsaltet vid ett bak av lussebullar, en annan till synes ledsagarlös person gastade om att man borde börja fira jul varje vecka framöver, ”som en förfest för julen!”, och jag såg säkert tio människor under kvällen som gick runt med Vibe-kepsar.

Och jag som trodde att Kenneth Zohore kändes som den just nu hetaste IFK Göteborgs-anfallaren.

FRANKCOSTANZA

Nu ska jag gå och möta Tilde på hennes väg hem. Det har mycket att göra med att jag vill träffa henne så fort som möjligt, men också lite att göra med nåt patriarkalt samhälle som vi lever i. Och det vore ju kanske fint om vi tog steg för att få jobba bort det, det tror jag att många är överens om, men det går ju inte (det inser jag också!!!) ifall det tillgängliga feministiska partiet (som ifall de kommer in i riksdagen lär få över femtio procent av alla röster och hamna i egen majoritet och styra allt, allt, allt!!!) inte har krona-för-krona-täckning för alla sina ambitioner.

End On A High Note

Jag sitter nu och småpysslar med något som jag hoppas ska dels äta upp hela min arbetsföra höst – men också bli pappkronan på detta bloggverk (ett signum för ett bloggverk är att det måste finnas ett visst mått av verkssänka).

Om det blir lika bra som jag hoppas måste jag kanske för alltid försvinna.

GeorgeEndOnHighNote

End on a high note. 

Kanske gäller det även den här bloggen.

Ett riktigt bra inlägg; ett sånt som jag kan vara nöjd över en timme senare och inte ens vilja gå in och peta i.

Fram tills dess får ni gärna ha överseende med detta trevande, detta sökande: små FPL-uppdateringar (man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att börja spekulera i varför det lagts in ett landslagsuppehåll precis när mitt FPL-lag fått luft under vingarna), små livstecken och kanske en och annan GIF– och gif-uppdatering.

(Hade jag varit marknadsstrateg för GIF Sundsvall så hade jag alla gånger lanserat programpunkten gif Sundsvall vid det här laget: med rörliga, trevliga – bloggvänliga!!! – gifs från laget och klubben. Nu nyper väl snart Gefle IF idén.)

Jag inväntar just nu en tvättmaskin och Nyhetsmorgon har precis övergått i att Jesper Hussfelt, omhuldad sportjournalist, gastar ”Gladiatorerna är inget jippo!!!” med sin mest amerikaniserade radioröst – ivrigt påhejad av salig Niklas Wikegård. Och Ulf Rådbjer går på linjen, förstås.

Ah, där kallade Niklas Wikegård den manlige komikern Mårten Andersson för ”en skön snubbe”; mitt huvud ekar av rundgång.

GeorgeDullest

Om jag suttit hela tvättiden och morgonen och sparat ner Seinfeld-gifs? Vad är det för en fråga?

Nej: jag har faktiskt också läst två ypperliga reportage om samma ämne, samma person: DN:s Niklas Orrenius om Showan och Sportbladets Erik Nivas om Showan.

Vi Måste Prata Om Gudrun

Jag har, i egenskap av samhällsmedborgare, sett flera av partiledarutfrågningarna, ett antal av partiledardebatterna och, ja, om sanningen ska fram så såg jag Emil Forsbergs landslagsdebut på en liten dataskärm intill den stora – där en ”jag vet inte”-pressad Annie Lööf satt och skrek i tystnad:

annielöf
Jag har sett den svenska politikens toppskikt till leda i veckor nu, kväll efter kväll på bästa sändningstid.

Kanske att Jonas Sjöstedt varit där och snuddat någon gång, kanske också Gustav Fridolin, men nej: det har banne mig inte känts. Alls. Någonstans. Mitt hjärta går inte i kras över att någon anklagas för bristande regeringsduglighet; inget fram-och-tillbaka-skränande om att ”du räknar fel!”, ”nej du!!!”, ”nej du!!!” – kring siffror ingen levande människa eller SVT-moderator kan ha i huvudet – når hjärnans känslocentra.

I dagens Studio P1-debatt mellan de två statsministerkandidaterna skrockade Reinfeldt något i stil med att ”ja, men sist jag kollade så hade du bara trettio procent av rösterna” varpå Löfven svarade ”ja, men hur många haru rå? va? hur många haru???”.

Som vore det två lågstadiegrabbar som jämförde antalet slammers i sina Pogsrör.

I förmiddags satte jag mig i gräset på universitetet – efter att ha beslutsamt stegat förbi såväl folkpartistiskt som moderat gratiskaffe – för att för första gången lyssna på en politiker som förhoppningsvis skulle bjuda på något annat.

gudrun
Foto: Diana Savina

Det var något annat.

Det var en och en halv timme retorisk perfektion. Det var ideologi, visioner och framtidstro, bara det!!!, men inte framfört på något flummigt, svävande sätt; nej, jag antog – inför mitt första ”Home Party” – att det skulle bli visioner och målbilder, en jag trodde nog inte att det skulle bäddas in så otroligt skickligt i konkret fakta och ren oemotsäglig kunskap.

Gudrun Schyman serverar på sina nittio fritt flytande minuter inte sina åsikter om varför hon tycker att Feministiskt Initiativ behövs i riksdagen.

Det är inte ”jag tycker” hit och ”vi tycker” dit.

Nej, Gudrun Schyman serverar fakta: Feministiskt Initiativ behövs i riksdagen. Punkt. Utropstecken!

Hon talar förvisso till de redan frälsta på universitetsgräset; men hennes retorik är inte uppbyggd efter det.

Jag förstår inte ens hur en total meningsmotståndare skulle kunna invända kring hennes nittio minuter av logiskt förklarande och belysande av fakta, statistik och icke bortförklarliga strukturer. Bara en människa som fokuserar riktigt, riktigt hårt – typ spänner hela anletet i en ansträngd grimas – på att inte tänka, alternativt en man som önskar det sämsta för sin dotter och sin mor, borde kunna förmå sig att inte hålla med.

Det är inte toplesspooler på badhusen hon pratar om. Inte påtvingade hen-epitet på föräldrars barn.

Gudrun Schyman pratar om att Sverige, 2014, fortfarande inte är ett jämställt land. Det är inte hennes åsikt, inte det heller: det är en faktisk kunskap.

Riksdagen antog för åtta år sedan fyra jämställdhetspolitiska mål: av dessa är förstås inget ens i närheten av uppfyllt. Där händer ingenting, och där kommer förstås inte hända mycket mer med Stefan Löfven bakom spakarna.

”Och så får jag vara med i Public Service under frågeställningen ‘har jämställdheten gått för långt?'”.

Ja, ni.

Den är retoriskt skicklig, hennes avslutning, men också sann: den om att våra barnbarn förhoppningsvis att se tillbaka på oss som dårar, vi som i vårt patriarkala system delade upp makten, pengarna och tryggheten så fullkomligt ojämställt mellan de två lika stora hälfterna av mänskligheten.

Beroende. På. Kön.

Kära meddårar: jag vill min eventuellt framtida dotter ska få växa upp i ett samhälle som redan hunnit ta steg, som hunnit ta steg på grund av att F! och en 66-årig Gudrun Schyman – hennes hoppingjutande retorik, hennes visioner och intellekt – röstats in i det floskelfyllda miljardpajkastande som är svensk riksdag av 2014.

Jag avslutar med texten till Hello Saferides ”I Was Jesus”, för att jag kan:

It was the second day of spring

and sunbeams made love to the windows

in all the houses

And I was Jesus

and I decided to come down to earth

in the shape of a woman this time

And I was Jesus

and I went into the sea

and I took two fishes

and I turned them to millions

And I took five loaves of bread

and fed a country with them

and I said: ”Do you believe me now?”

”Sorry”, they said,

”We focused on your wet white cloth as you bent over to pick up the fishes”

And I was bitter for a while but then I decided to go at it again

And I was Ghandi

and I came back to earth

in the shape of a woman this time

And the river Ganges

It cleared my vision and I

Well I guess I was a woman again

And I started my quiet, friendly revolution

and they said: ”Oh, a quiet, friendly woman, super rare”

And I tried to convince them: ”It’s not a personality, it’s a choice and a belief

and would you give me credit for it and please follow me?”

And they said: ”Speak louder, we can’t hear you when we’re screaming

You look nice now that you don’t eat”

And I was Martin Luther King 

and I came back to earth

in the shape of a woman this time

and I was both black and a woman

I had two fights to fight so I was burned out

And well, that was it

And I was Jesus

and I went up to heaven Easter Sunday and said: 

I’m never going back to earth again

But Mother said: ”Oh Jesus,

Up ‘til now, you’ve been paying for Adam’s sins

Soon is when the fun begins”

Then, She gave me a date for when this would occur

Får jag köpa en bok till, som vi gör i Stockholms norrort

Jag bad om någonting att läsa tidigare, och som ett, ja, brev på posten:

Processed with VSCOcam with f2 preset

Jag satt just inne på Drella.com för att beställa just Annika Norlins bok och en Södra Sverige-t-shirt (föreställande en Sverige-karta där Stockholm är ett stort slukhål som jag kan gå runt och bära som inflyttad norrlänning och problematiksdelägare i – just det – Stockholm) när jag fick ett mejl om att Bokus redan skickat boken. Min mor hade redan beställt den. Åt mig. Utan så mycket som en luddig namnsdagsanledning.

Jag bor inte bara i Stockholm, när jag ringde hem till Sundsvall idag ville jag nästan ursäkta mig: jag är väldigt priviligierad också.

This One Goes Out To All Lettiska Köpmän

Det här är faktiskt siffror man inte skojar bort, i dessa fritidsstinna tider när man som portalägare går och funderar på ifall man inte behöver ha någon veckovis återkommande hållpunkt:

Skärmavbild 2014-09-04 kl. 14.17.43
Omröstningen genomfördes i januari, strax innan det omöjliggörande skiftarbetet tog vid, och det tjugofyraprocentiga svinnet av lettiska köpmän lär ju bestå, likaså den knappa tiondel som inte vill utsättas för annat fredagsstimuli än att Gunde Svan gastar i örat på gammal Farmen-deltagare under Boda Borg-lek.

Men jag vill tvinga mig själv att göra någonting med den här portalen; skriva någonting, inte vettigt, nej!!!, men längre.

I’ve Got Boxes Full of Pepe

Min must är utsugen.

Och det var inte Popagandas lördag som sög den ur mig.

Nej, Popagandas lördag var det bästa av två världar; anti-nazist-demonstration (så märkligt ord att behöva skriva; som vore jag en lokaltidningsjournalist i Fylke som måste skriva om anti-Sauron-demonstrationer, något lyckligt år långt efter att båten seglat iväg in i solnedgången med – SPOILER!!! – Gandalf och Sam och Frodo) följt av en +++++-Hurula som frågade ifall det ”varit några snutar på demonstrationen” för att sedan riva av Dom Kan Inte Höra Musiken. 

Och det var väl något av det mest givna han kunnat ta sig till, men också det bästa.

Om sanningen ska fram så var jag tvungen, tvungen???, att lämna demonstrationen innan nazisterna ens börjat tåga (när vi var på plats stod de fortfarande vid centralen och väntade, kanske tog någon snabb kebabrulle) – för jag ville verkligen inte missa Vit Päls sista spelning någonsin.

antirasismmm
Men vi hann dit, visa våra solidariska näbbar, skrika ”inga nazister på våra gator” ett par gånger – och samtidigt med någorlunda gott samvete injicera ”Livet är underbart” i de popkulturella venerna.

Kompromissen får mig att tänka lite på den här tweeten:

Skärmavbild 2014-09-03 kl. 17.13.02
Vad säger vänstergudarna? 

Jag kan ändå inte busvissla, tänker jag, och min röst är för mullrande dov för att effektivt kunna orkestrera ett burop; det blir mer av ett avgrundssorl av domedagsmagnituder.

Det behöver vi inte ha liggande över scenerna när orcherna marscherar med sina fanor.

Popaganda? Jo, jag är av den fasta övertygelsen att festivalbesök som initieras via ett dylikt födelsedagskort…

Processed with VSCOcam with f2 preset

… inte kan bli annat än väldigt bra.

erikansikte
Det där är inte bara ett belåtet, solnedgångsstimmigt anlete; det är också ett huvud, ser jag nu, så stort att det kunnat innefatta tre genomsnittliga näbbar.

oliviapopaganda
Vissa, exempelvis Olivia på bilden, kunde vältra sig i dryck. Andra lyckades – i ett pubertalnaivt infall att försöka gömma dryckespåsen medan vi sprang in på en spelning – förlägga all vår dryck i nävarna på någon kringvandrande törstläpp som måste klättrat över stock, sten och rostig spik på den brädgård på vilken jag gjorde påsen osynlig med hjälp av en ordentlig bråteshög.

Den gick säkert till någon bättre behövande. Hurula var +++++ ändå.
Nej, Popaganda sög inte musten ur mig.

Måndagens arbete, däremot. Deadline Day, högtidsdagen som firar att den bortom kontroll skenanade fotbollskapitalismen blivit ett år äldre: den sänkte mig.

Jag stämplade in i Schibstedskrapan och slog upp portarna till en lajvchatt vid kvart i nio på morgonen – och höll den sedan i rullning över midnatt.

Det är, utan tvekan, det jobbigaste jag gjort i det gebit som jag med skoskaft och vaselin vill bända in under det allt bredare journalistikparaplyet.

Under den femton timmar långa arbetsdagen skulle jag säga att det i snitt kom in tre frågor i – just det – sekunden.

Jag har lajvrapporterat Champions League-finaler, svenska landskamper, Stockholmsderbyn: ingenting har varit uppe i en femtedel när det gäller tryck kring kommentarer.

Men det är som det gamla talessättet säger oss:

”Att tiga är silver, att fråga ifall Marco Reus kommer till Liverpool för trehundrafyrtiofjärde gången är guld.” 

Jag smattrade konstant dagen igenom, skrev väl i snitt två inlägg i minuten – men besvarade kanske en… promille av frågorna? Ens det?

Ingenting har någonsin urlakat mig på ord som den sittningen. Sista timmarna, den trettonde, den fjortonde, den femtonde, var jag tvungen att stretcha fingrarna efter varje svar och så fort jag stegade bort från datorn ett slag vattnades det i ögongiporna: hade jag varit tretton år gammal hade jag fått höra att mina ögon ”var fyrkantiga” redan innan lunch.

Jag skrev ett inlägg om det efter VM-lajvandet, att ”the läsarkommentarer never stops”, men det var ingenting mot det här.

Det finns en än bättre referens för att efterlikna sillyseason-lajvandet. Byt ut namnet ”Pepe Silvia” mot Erik Niva (alla frågade var han var, hela tiden, genom hela live-tv-kvällen; han är journalistikens Marco Reus) och du har i stort sett exakt samma situation:


Och apropå Molgan-figuren som dyker upp: när jag med andan i halsen tog min tillflykt hemöver vid halv-ett-rycket så var jag helt övertygad om att jag såg Alan Pardew kliva på Bålsta-pendeln lite längre bort.

Jag kunde inte närma mig en dataskärm på två hela dagar. Först nu tar jag mina första stapplande steg i en tangentbordsvals igen, men det här går ju inte, det märker ni ju. Jag har slut på ord.

Jag måste läsa någonting. Vad som helst av någon som kan sammanställa meningar längre än ”Nej, jag tror inte Marco Reus går till Liverpool”, för att på nytt lära mig.

Men jag måste också skrida till verket med ett – håll i er nu – projekt.

Bara älgjakten har hittills stoppat mig.