Rron-Tegalsdnal

Processed with VSCOcam with f2 preset
Processed with VSCOcam with m3 preset
Processed with VSCOcam with f2 preset Processed with VSCOcam with m3 preset

Hösten är nu officiellt kommen.

Båten är uppdragen och stugorna är utstädade och det känns väldigt fint att jag hann åka ut till min farmor och farfar och hjälpa till med att stå bredvid och ta Instagram-bilder.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag går ju förstås inte och väntar på något arv, men min farfars feltryckta och därför gratisutdelade GIF-keps – där sidotexten ”Norr-landslaget” blivit ”Rron-Tegalsdnal” – är förstås en raritet som skulle kunna trygga min likvida framtid vid en auktion för Pirkt.se-läsarkretsen.

 

Jag hittade ingen svamp på min och min mors lilla tur i skogen (någon hade varit där och länsat varje skogsbryn och inte följt den gamla Catch & Release-hederskodexen), men jag uppskattade verkligen att strosa omkring över stock och sten.

Låt oss aldrig inskränka allemansrätten. Var mans rätt att sätta sig och björna på sin nästas veranda är något av det finaste vi har.

Mr. Baldy

Vi måste alla jobba med det individuellt, varje dag. Kämpa mot fördomarna i små steg efter små steg. Även jag, förstås. Jag är inte fördomsfri: bara igår tyckte jag att jag såg Tomas Ros på universitetsområdet. Det var förstås inte Tomas.

Men för att någonsin komma till rätta med det stora problemet så måste vi lyfta blicken från individnivån och titta på den strukturella flintrasismen.

Härom dagen tänkte jag – som man tänker i detta nådens år 2014 – införskaffa mig några nya emojis för att utveckla min kommunikationsförmåga över Facebookchatten. Emojis är (min läsarkrets är medelålders fotbollsintresserade tvåbarnspappor så jo; en förklaring är på plats) små tecknade bilder av symboler som uttrycker någonting – den gamla :P-gubbens förlängda arm in i 2010-talet.

Ett paket med emojis rekommenderades för mig och det var föga överraskande emoji-paketet ”Mr Baldy” som Facebook lyfte fram (FRA, någon???). Bara det – att det nu verkar finnas någon form av hårregister som inte ens Skåne-polisen utan Facebook utformat – är förstås illa nog. Men det är bara början.

I stort sett samtliga emoji-paket är fyllda till bredden av positiva känslor och bilder. I stort sett samtliga rävar och katter och andra kreatur som beärats med ett eget emoji-paket är lyckliga och har nästan alltid – oavsett om de bakar bullar eller dansar polka – ett leende över näbben.

Mr. Baldy?

Mr. Baldy???

Foto 2014-09-21 13 03 38 (1)
Han är bara ledsen. Hela tiden. Om ett vanligt paket består av sjuttio-åttio procent lyckliga emojis så är ”Mr. Baldy”-paketet till goda åttio procent bestående av arga, frustrerande eller ledsna uttryck. Allt förstås beroende på hans begränsade skalpflora; det är den undermedvetna tolkning som Facebook och samhället vill att vi ska göra.

Dessutom har han slagit sig i slang med ett par oerhört diffusa typer: vi noterar en storgråtande Blue Man Group-medlem och ett frustrerat och renrakat svin.

Skärmavbild 2014-09-24 kl. 11.22.08
Varför kan inte Mr. Baldy hitta vänner av sin egen sort? NEJ!!!, jag menar inte ”andra flintifierade” (skäms för att du ens tänkte tanken) – jag menar andra medmänniskor.

Vi måste prata om det här.

Självkostnadspris

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag satte mig just på ett tåg till Göteborg. Som alla vet hålls Bokmässan i staden i dagarna och jag ska dit och lansera kompendiet ”Pirkt.se – ett år av trassel” som jag låtit gå till tryck (utskrift och ihophäftning på Jakobsbergs bibliotek) och som nu ska säljas till självkostnadspris utanför det officiella mässområdet.

Erodera mera

tildesundsvall
Det är inte varje dag hon är i Sundsvall. Men i helgen fick Norrlands Huvudstad [källa?] återse en av mina absoluta favoritnäbbar (jag gillar också kärrsångarens elegant världsvana kortnäbb). Jag har väl inte sett min farmor så glad sedan stenstan eroderade (vad tror ni om det nya uttrycket, apropå det torftiga klimatet i innerstaden?); hon mötte henne med en blick jag bara kunnat frambringa om jag kommit hem från en bussresa till Landskrona IP med tre inhoppsminuter i Superettan i bagaget.

Ice Bucket Challenge Fail Gif

Processed with VSCOcam with f2 preset
Spelet innan paus värmde så till den milda grad att planskötarna kände att åskådarna i den tiogradiga septemberkvällen behövde kylas av med iskallt vatten som gladeligen portionerades ut medelst olika sprinklers till väl valda läktarsektioner.

Jag – som behövde ta mig runt hela arenan; från pressläktaren till den norra läktarens ljugarbänk där min far, farfar och farbror sitter och muttrar – fick mig nog ett fyrtal isande kålsupar från fyra olika bevattningsenheter.

 

Någon halvtimme senare fick Sebastian Göransson, serverad ett fritt volleyläge från knappa fem meters håll, chansen att hälla en rågad ishink över hemmapubliken. Men mittfältaren lyckades undgå (ja, sådan var prestationen: det låg nästan en styrka i att lyckas misslyckas) att skicka på de 2700 härdade höstnäbbarna i publiken ett 2–2-mål som hade kommit helt logiskt, sett till den andra halvlekens spelmässiga GIF-kollaps.

GIF-spelarna hade från den fyrtiosjätte matchminuten slagit på kallvattenslangen, lassat i isblocken och allt var uppdukat: det var egentligen bara för Sebastian Göransson att exekutera.

gifvärnut

Jag åkte bil hem till Kallhäll efter matchen, med bara en ofta sovande Tilde och en radio som sällskap. Och nu vet jag (kanske) vad jag vill ha ut av min journalistiska gärning. Jag vill vara svensk fotbolls Mats Nileskär. Bara sitta och lägga ut text på text på text – tiotusentals tecken, rakt ut i rymden! – som egentligen, om man hårddrar det, är irrelevanta för alla andra än en själv. Allt utifrån ett helt verklighetsfrånvänt perspektiv som utgår från att man förstår allting om hur det är för aktörerna som verkar på den nivån.

Processed with VSCOcam with t1 preset
Så oerhört grått i Kallhäll idag. Och regnigt. Och blåsigt. Min nya frilansbaserade arbetsform har medfört att jag nu obehindrat rör mig ute i allmänheten i avklippta gummistövlar: ett faktum som slog mig så till den milda grad att jag ansåg det värt att stanna upp i fyra sekunder för att föreviga.

Och så gillar jag förstås att fotografera grånad.

Processed with VSCOcam with x1 preset
Det här är min nya t-shirt. Den porträtterar Stockholm som ett stort slukhål som sväljer allt i dess väg och ska nu bäras på Stockholms gator av en man som inte ens ansåg sig kunna bo kvar ynka tre timmar och trettioåtta snabbtågsminuter därifrån.

Donatas Vencevicius Memorial Trophy – inför omgång 5:

donne

Jag har blivit lurad, som jag tror att Jimmie Åkessons favoritartist Björn Rosenström (OBS!!! Sanning!) sjöng någon gång medan man gnagde Banana Skids i mellanstadiet.

Fantasy Premier League, det officiella Premier League-spelet, sanktionerat av den engelska ligafotbollens hjärtmuskel Barclays, ljög för mig för ett antal veckor sedan.

Genom att göra det saboterade man antagligen hela min FPL-säsong.

Jag ligger på en tolfte plats. Som vore jag, som vore Wolf Cola Salzburg!!!, Åtvidabergs FF.

Allt detta på grund av att FPL, denna trovärdiga inrättningen, denna fotbollsspelens riksbank, för ett antal veckor sedan gick ut och gulmarkerade Diego Costa – som om denne fått en släng av tuberken och inte längre gick att anförtro med ens en mjölktur till handlarn.

Men lagom till helgen strosade den spanskbrasilianske besten, som enligt alla officiella rapporter skulle ligga och förtvina på ett sanatorium, ut på Goodison Park och dunkade inte bara dit två baljor på Everton; han hånade självmålande backar och retade upp fotbollsetablissemang som om han inte haft annat än sprudlande överskottsenergi i kroppen.

diego-costa1
Titta på honom, så han snurrar: som hade han ett stolpiller C-vitamin i alla mynningar.

Alla som läst bara några högskolepoäng FPL-kunskap vet att man inte kan låta en 10.5-miljoner-spelare stå gulmarkerad (åter: gulmarkerad!!!) i elvan inför en helg: det är ingenting annat än tjänstefel.

Sedan kom ett landslagsuppehåll och gick och vissa kanske vill gasta om att jag fått en chans att åter byta in den uppenbart nötfriske Chelsea-besten. Men jag vill att mitt FPL-spelande ska säga någonting om mig som människa – och jag är då ingen kappvändare som sväljer oegentligheter och bara anpassar mig.

Jag är en människa som istället tar in Mario Balotelli, gör honom till kapten, inkasserar fyra poäng, ser Diego Costa göra 34 och sedan blir gramsen och muttrar om konspirationsteorier resten av Premier League-säsongen.

 

Tolfte plats.

Vem är jag?, Carl-Erik Bergman? Som blir skjuten på med skarpplugg av det internationella skidskytteförbundets delegater efter att de medelst falskskyltning lurat ut honom på villovägar i ett skogsparti? Något sådant.

 

Skärmavbild 2014-09-20 kl. 10.47.15
Det är en viktig omgång vi har framför oss. Man behöver vara väldigt naiv och blåögd ifall man inte misstänker sammansvärjat ränkspel i tabelltoppen när Patrik Boman (PB) och Per Bohman (just det: PB) skenat iväg: jag ger det på sin höjd en omgång till innan jag åberopar kartellbildning och ser Illuminati-ögon i varje mönster.

Det är ju kanske ingen slump att om man laddar ner Patrik Bromans spelarporträttbild från Skellefteå FF:s hemsida så ser den ut så här om man låter köra den en vända genom Paintbrush:

Patrik_Broman

 

En viktig omgång, med ett viktigt val.

Svälja sin stolthet och åter applicera Diego Costa längst fram (han kan ju faktiskt vara årets Luis Suarez: spelaren man måste ha i laget) – eller satsa på den Angel Di Maria som dansade in med La Liga-lätta fötter på Old Trafford förra helgen och stod för en strut, ett par assist och ytterligare någon innebandypoäng. Han gick liksom inte in i mötet med QPR och förbättrade Manchester United, han var Manchester United.

Hm. Stor osympatisk best – som dessutom, inte blå–, men gulljugit för mig! – eller liten tanig pojkspoling med 90-talsörhänge som man bara vill smyga upp bakom och ge en bamsekram när han står och är oförhappandes gullig?

angel
Mitt val var till slut enkelt.

Snask

Jag satt ner med Urban Hagblom igår. I dryga timmen satt vi och samtalade på GIF-kansliet och det är klart att det kom fram en del snaskigheter; information av skriande allmänintresse.

Jag tänkte att jag unnar mig att avslöja något av det allra, allra tyngsta.

Chefen för NEF – sammanslutningen Norrlands Elitfotboll – har gift sig.

Patrik Eriksson Ohlsson har gift sig med fotbollsdomaren Helen Caro och heter nu Patrik Caro.

PEO – ett av hela fotbolls-Sveriges mest etablerade initialsmeknamn? – har blivit PC.

Jan

Vem ifrågasätter inte då och då sina livsval? Jag gör det förstås också. Denna vecka inget undantag.

Tidigare i veckan plingade det som brukligt till med en Google Alert-notifikation i min mejlinkorg.

Google Alert är en tjänst där man kan be Google – eller FRA, eller vem det nu är – skicka ut ett mejl till ens inkorg när någonting på händer den vida webben inom det specifika sökkriterium du noggrant satt upp.

Använd på rätt sätt är det ett fantastiskt verktyg för alla som vill hålla koll på sin omvärld, men jag kände mig ändå…

Skärmavbild 2014-09-17 kl. 14.10.25

… tidigare i veckan tveksam till att fortsätta min Jan Johansen–prenumeration. Då var ändå ovanstående nyhet (att Jans hyreshus brann medan Jan var i Mallorca för att fira frun Pia) +++++-Jan, det ska ni ha klart för er.

Jag var där och fingrade på avföljningsknappen, tänkte att ”nej, hit men inte längre når vansinnet”, men så gav jag det – under en stunds nyckfullt ”nästa gång kanske han skjuter en dovhjort från farstun”-tänkande – ytterligare lite tid.

Och se man på:

Skärmavbild 2014-09-17 kl. 16.48.56
Skåda världens kanske just nu mest surrealistiskt existerande tingest. En helkväll med Rickard Herrey, Annelie Rydé och – just det – den Mallorca-hemkomne Jan Johansen; till de facila tonerna av 1300 kronor näbben. För de lyckliga tu kostar en romantisk supé med sockersaltad lax och Annelie Rydé-gastande inte mer än 2600 kronor.

 

Jag åt en lunch med en godare vän vid hemkomsten. Vi var på libanesen vid Storgatan, ett hak jag i min förtroendeingivande position som exil-lunchare nog vill utnämna till Sundsvalls bästa lunchhak, och vi kom att samtala lite om att Stockholm är vad det är (det är det ju) men att det åtminstone alltid händer någonting där. Vill man göra någonting en kväll så finns det… någonting.

Jag frågade när han var ute i Sundsvall senast.

Han tog en slurk av sitt kaffe, gnolade lite, tittade funderande upp i taket – vände och vred på alla eventuellt festliga stenar – innan han svarade.

”På juldagen var jag ju… inte ut.”

Jag vet inte: jag är inte längre alls Sundsvallsbaserad nog för att slå fast detta, men det kändes talande för den kanske inte fullt så grönskande evenemangsfloran i staden.