West Coast — Coconut Records

20140806-003845-2325821.jpg

Åh, känslan av pendeltågsätespläd mot ländrygg.

Det finns ingen som den, efter ett par veckor av ersättningsbussar till det Spånga där bussar och tåg ständigt träter och vägrar att tidsmässigt samspela.

Jag var på damlandslagets presskonferens vid tvårycket idag – det skulle jag vilja skriva om, gårdagskvällen i Tele2-katakomberna efter Djurgården–Helsingborg skulle jag vilja skriva om; det är förstås det jag borde skriva om; den faktorn som gör att mitt liv med jämna mellanrum kan kravla sig upp över ++-kanten ur intressesynpunkt – och då kände jag att jag också kunde smita en timme tidigare, redan vid halv-ett-rycket. Pendeltågstimman.

Jag ska ju nämligen upp i ottan imorgon. Vid åtta går tåget till Göteborg. Till Way out West, till The National, till klubbkvällar med Alkberg och Hurula och andra med Cleo och… nej, vänta nu!!!, hon hade ju synts i extremvänsterkretsar! Sånt kan man ju inte lyssna till.

Nåja. Wille Crafoord kanske jammar någonstans också.

Det ska hur som helst bli närmast obeskrivligt fint att komma iväg i fem dagar.

20140806-011608-4568398.jpg

”I wanna hurry home to you,
put on a slow, dumb show for you,
and crack you up”

Falskt alarm

Jag noterade, när jag skrev GIF-matchen åt Sportbladet (på-plats-närvaron saknades för att kunna göra vädervinkeln ”Solen sken när GIF vann”, men jag gick på den väderlösa motsvarigheten som genererade en Facebook-delning), att Kevin Walker under lördagskvällen stått på Gröna Lunds scen under ”Sommarkrysset”.

Jag var förstås tvungen att kasta ett snabbt getöga* på spektaklet.

*= Jag gillar generellt inte att fastna i språkliga stereotyper – men just kring snabba ögonkast så har geten fortfarande närmast uttrycksmonopol. Det måste vi ändra på. Hönsöga? De har ett sprättigt och lynnigt tittmönster, hönorna. Där har vi något.

Skärmavbild 2014-08-05 kl. 11.13.36
Och, ja, det var väl var det var. Klassisk ++-The Real Thing som jag antar ni känner från Birsta City vid det här laget. Jag hade kunnat stänga ner efter halvminuten – om det inte varit för att en basist formligen fladdrat förbi – bara en kontur, med obestämbart ansikte! – i bild i låtens inledning.

Basisten stod för sig själv, längst fram på scenen och återkom sedan inte i bild på flera minuter. Och där satt jag som på nålar under detta ++-Sommarkrysset-uppträdande.

Skärmavbild 2014-08-05 kl. 11.13.14
Jag tyckte att det här var kusligt likt den öppet musikintresserade och gitarrspelande mittbacken Stefan Ålander.

Det var det inte, kunde jag konstatera efter nära på en hel låt när basisten återkom i bild, och det var väl för väl.

Att låta, inte bara lagkaptenen, utan även en matchotränad Stefan Ålander värma upp som basist på Gröna Lund kvällen innan match hade varit att stretcha gränserna väl myceket – även för mitt nyliberala GIF-lynne.

Vi får oss en höst

Det stod och vägde idag, detta fotbollsår.

Visst: jag gladdes lite, sken upp i ett sekundlångt smil, när jag såg att Selånger slagit järnhandelsbygget Ånge IF (jag är generellt för vidöppna gränser i samhället – men jag vill ändå begränsa inflödet av pollettsugna Bundesliga-proffs i Division II Norrland) — men mitt fotbollsrelaterade välmående hänger egentligen enbart på GIF Sundsvalls sköra resultatsradstråd.

Och efter 2–7 på två matcher efter sommaruppehållet har även den allra tröttaste lokaltidningsjournalisten ropat ”höst!”. Med all rätt; senast mot J-Södra ville jag nästan gå in och nördigt Kalle Karlsson-rita kring det obefintliga kollektiva försvarsspelet.

Och inför ödesmötet – jo, vid poängtapp hade jag varit redo att släcka ner allt allsvenskt hopp – mot Gais, detta relativt namnkunniga blysänke; nu förstärkt med PO Ljungs hjärnbalk, så var jag förstås väldigt orolig.

Helt i onödan, skulle det visa sig.

När det går tungt kan man studera varför, grotta ner sig i vad som inte fungerat; analysera ner på molekylnivå varför inte Robban Lundström täcker ytan mellan sig och sin mittback – eller så kan man, tydligen, ”försöka gå igenom hur vi känner oss när vi spelar bra”, som Kevin Walker sa till mig.

Och dit hittade man tillbaka – med råge! – från minut ett. På rätt kant (den offensivt starkare ytterbacken ska förstås få spela på favoritsidan) kunde Robert Lundström omgående servera Johan Eklunds panna och den hittills så till synes självförtroendetömde Adam Chennoufi kunde plötsligt Marocko-finta (åh, som jag hatar denna ständiga Robert Perlskogifieringen av min person) fram 2–0-mål från egen planhalva.

Roger Franzén sa till TV12 att man under veckan pratat mycket om hur man ”inte ville ha rädda spelare där ute på planen” – och det budskapet verkar ha gått in. För nära på första gången den här säsongen formligen lyste det om Adam Chennoufi, som vore han tillbaka i en futsalhall i Ålidhem.

Pa Dibba och Robert Lundström i all ära – jag undrar om inte den mentale tränaren Stig ”Positiva Kicken” Wiklund gärna vill tillskriva sig assistpoäng på de första snabba målen.

Något gjorde man väldigt rätt under veckan, det står helt klart.

Jag har sett både Halmstads och Örebros och till och med Brommapojkarnas matcher i helgen och uteslöt efter det – då med 4–1-debaclet mot J-Södra på näthinnan – att Giffarna skulle ha någonting att sätta emot i ett eventuellt novembermörkt kvalspel mot allsvenskt motstånd.

Det står jag väl kvar vid, trots gårdagens propagandaartade uppvisning. Det är ett mellanår detta – egentligen ett år för att sanera ekonomi, paniksälja villor och överleva – som så oerhört passande sammanfaller med ett ordentligt mellanår för hela Superettan.

Och med 4–0-råg i ryggen och bara två poäng upp till ett Ljungskile – som enligt alla fotbollstruppmässiga naturlagar inte borde ha tre månader kvar i sig – och ett Hammarby – som svajar så mycket i prestationerna att Nanne Bergstrand i tid och otid velat äta upp Robert Tennisberg på presskonferenserna – så har jag plötsligt åter drabbats av det farligaste man kan drabbas av inför ett par kommande höstmånader; jag har drabbats av hopp*.

*= Känslomässig svulst som tids nog äter upp en inifrån, inte sällan i kombination med andra följdsjukdomar (se: ”Mikael Boman-tå”).

10504807_10152414562099947_6016642097941814977_o
Foto: Anders Thorsell.

”Vi kavlade upp ärmarna”, sa Kevin Walker till mig (i citat som var menade för Sportbladet och som jag egentligen inte har befogenhet att använda på en portal som en gång benämnde hans Sälen-turné med Sean Banan i nidande ordalag). ”Vi ser ut som ett lag som ska kämpa om en plats i Allsvenskan igen.”

Tacka för det. Det blir nog en höst av det här också till slut. En sådan ska vi ju ha.

Jag måste också få peka lite på valda delar av Gais problematik. Jag ska inte bli för långrandig – men tänkte ändå att det fanns tid för en kort analys genom förhandsgranskarens ritverktyg.

Skärmavbild 2014-08-03 kl. 19.51.56

Som namnkonnässör måste jag dock, mitt i denna GIF-eufori, besviket få lyfta faktumet att Franzén och Cedergren valde att plocka in Leo Englund när matchen väl var avgjord – istället för att presentera +++++-namnet Granit Buzuku för svensk elitfotboll.

Fotnot: Den förre GIF-talangen Kion King, med meriter från pojklandslag och namnvärldslag, spelar numera i Division III Södra Norrland där han gjort 7 mål för Strands IF under våren. Måtte GIF ha kvar någon form av delägarskap.

Uppskjutet

Här satt jag och filade på en längre GIF-text, tumledes på nattbussen, när en medelålders mexikan lutar sig över ett och ett halvt sätpar för att berömma mina brandgula strumpor.

”Very nice, this combination”, sade mexikanen och pekade på min fotanrättning.

Då är man ju tvungen att avbryta. Då är man ju tvungen att i en halvtimme diskutera luftkonditionerare från Bauhaus, arbetsmarknad, fotbolls–VM, den svenska tystnaden och, förstås, ”ifall det inte blir väldigt varmt och svettigt i en liten lägenhet när jag har sex med min flickvän?” – så till den milda grad att mexikanen missar sin hållplats och istället hoppar av vid mig, ger mig en kram och försvinner i natten.

Imorgon blir det GIF-text.

En dag ska vi dö men alla andra ska vi leva

Kliv med fördel inte upp innan klockan sex i det arla morgonrycket ifall du ska jobba till 01:30 samma kväll.

Ersätt heller inte sista pendeltåget med ersättningsbussar.

Kombinera under inga omständigheter dessa komponenter.

Mina ömma föräldrar är på besök i Stockholm över helgen – de ska förlusta sig i diverse kulturella yttringar i dagarna tre* – och jag kan på bara en snabbare lunch i förbifarten (jag formligen sprang mot ersättningsbussen mot jobbet med resterna av en räkbelupen baguette i hela mungipeområdet) konstatera att jag saknat dem väldigt på sistone.

Men det får man väl inte säga som 24-åring i det här jävla landet.

*= Jag känner mig tvungen att förklara att det handlar om Stockholm Music and Arts. Ej annan, flamländsk spontanförlustelse**.

**= Få vet att jag kom till jorden genom en skenjungfrufödsel där jag helt sonika, en vanlig tisdagskväll, kravlade mig ur en ugnsgratinerad kassler och förlöstes i ananasspad i en ugnssäker form.