Inte trott oss om allt

IMG_1562.PNG

Dum fråga. Höjt skatten, förbjudit vinster i välfärden och flyttat upp GIF Sundsvall i Allsvenskan.

Äntligen Champions League ikväll och äntligen svenska klubblagsframgångar. I hockey. Ludogorets mot HV71, Färjestad hemma mot svårspelade Ruzomberok och LHC som nöp en heroisk bortapoäng mot FC Thun.

Jag skrev om varenda sargstuds tillsammans med en liverapporterande kollega som stundtals var fullkomligt okontaktbar i denna nya Champions League-bubbla att knappt ett Al McInnis-slagskott trängt igenom.

Ni ser. Jag kan ju.

Jag hade en matlåda med mig idag, jag har i stort sett alltid det; stora delar av min vakna tid innan jobbet går åt till att förbereda så att jag inte behöver kasta mina pengar ner i Vapianos gräddstuvade sjö*. Men idag var min matlåda så pass makabert tilltagen att jag var tvungen att mjuggäta upp hälften av lådans innehåll i microrummet, för att sedan föra den kvarvarande och mer socialt accepterade lådan upp till redaktionen.

Nu också ett sexpack nuggets på nattbussätet.

Det som en gång var en robust, rejäl mittbackskropp håller så sakteliga på att förtvina; men jag gör, som ni hör, så gott jag kan.

*= Men visst är det festligt hur man på Vapiano får sin egna kock som lagar maten på en spisehäll – alldeles framför en! Och så kan man säga saker som ”lite mer salt, tack” eller ”nej, tack, ingen chili” – och så får man mer salt i gräddstuvningen och så får man inte någon chili!!!

Jag vill rekommendera ett par saker.

Den här texten – lovligt saxad ur BJ Novaks novellsamling – tycker jag är den bästa jag läst i år.

Den här låten om nej-sägande var – alldeles oavsett om man vet vad ordet ”trängselskatt” betyder – väldigt fyndig.

Och till sist: det tog mig 24 år att inse att Mattias Alkberg BD-albumet ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” nog är det absolut bästa som någonsin har släppts på svenska.

Det här är min näst sista nattbussresa hem från Sportbladet. Den näst sista av – hm, femton gånger fem… – omkring sjuttiofem stycken och jag lyckas förstås, för kanske tredje gången totalt, få chauffören som inte bara ska stanna på Jakobsbergs station – trots att ingen ska av! – utan också saktfärdigt kliva ut och suga i sig en cigarett till mig och min busskamrats (singular) stora förtret.

Vad hade Peter Kadhammar sagt om det beteendet, på väg ut till orten med sin målande penna?

Annorlunda?

Äh, Kadhammar hade förvisso aldrig tagit nattbussen.

591 Represent

IMG_1556.JPG

Bara tre nätter kvar nu, min vän.

Jag vet inte riktigt vad kommer att göra i vår – men det vet inte GIF Sundsvall heller, efter att ha diskvalificerat sig för svenska cupen via 1–4 mot Dalkurd.

Och vi brukar ju kunna dela på all eventuell ångest.

WOW-portion 2

Nedan följer en högst subjektiv lista med de bästa konsertupplevelserna under Way Out West 2014.

Håll till godo eller scrolla helt sonika förbi.

 

Topp 6 Way Out West-spelningar:

 

1. Mattias Alkberg

Processed with VSCOcam with m3 presetJag har redan sett honom en massa gånger.

Han hade minst publik av alla akter jag såg.

Det spelades i princip bara låtar från den nya, till stora delar osläppta Södra Sverige-skivan. Jag kände knappt igen en textrad.

Ändå var det bäst. Mäktigast. Coolast. Galnast.

Han bjuder på korta, intensiva punkstötar, Alkberg. Fyrtio sekunder, vissa. En och en halv minut, andra. De geniala textraderna – ”Går i motvind oavbrutet, ständigt knäckt men inte bruten, Mycket jobb för liten inkomst, men på fredag blir det tacos” – är omöjliga att sjunga med i, men injiceras direkt in i venerna.

Till slut släpper han ut ”Nöff Nöff” ur stian – som en skenande grisekno genom publikhavet – och allt spårar ur.

Nasseskin Reinfeldt, Beatrice Patrask
Skottpengar på er sänkta skatt

Hahaha, så jävla ful
Moderat = Skadedjur
Hahaha, så jävla ful
Moderat = Skadedjur

Det är kanske den mest infantila och textmässigt enkla låt han någonsin skrivit? Och kanske – i dessa Gunnar Axén-teve-utkastande granskningsnämndstider – den allra viktigaste.

Att Hurula, som ska spela efter honom, sedan formligen flyger ut på scenen och river av ”Staten och Kapitalet” samtidigt som halva publiken passar på att springa upp och stage-divea ner säger väl sig självt.

Jag gillar Mattias Alkberg allra mest i en lugnare tappning, när hans texter får komma fram – jag håller ”Matti Apornas Son” som en av tidernas allra bästa svenska låtar – och jag kommer säkert inte ens sitta hemma och lyssna på punksläppet Södra Sverige särskilt mycket när den väl kommer ut*. Men jag kommer alltid att minnas den här konserten. Och jag kommer alltid – i den mån det är fysiskt möjligt – att fortsätta ta mig till spelningar där en fryntlig norrländsk man i svart t-shirt med självklarhet hatar Folkpartiet.

Är det någonting jag någonsin hoppas bottna i så är det det norrländskt röda.

*= Jag kommer dock köpa såväl lp-skivan som tygpåsen. Ett omslag som förställer Sverige där Stockholm är format som ett stort slukhål ner i avgrunden? Ja, tack.

 

2. Silvana Imam

silvanaimamspelning
Visst: The National var bra. Det var onekligen väldigt fint att få stå och hålla om Tilde till ”Slow Show”.

Men vad betyder Matt Berningers texter för mig, 2014? Egentligen?

”I need my girl”, sjunger han. Visst, Matt: jag har Tilde. Behöver henne. Vackert så.

Men fan: hela Sverige behöver Silvana Imam.

Hon är nog coolast i det här landet just nu. Kliver ut på scenen med den fullkomliga självklarhet som skulle få en sexuellt uppvaknad mikrofon att gå ner på henne.

Även om blixten skulle slå ner och släcka ner såväl scen som ljudanläggning så skulle Silvana Imam – på enkom pondus och utstrålning – kunna bjuda på en femplusspelning: det är känslan.

Det är en känsla man inte har på särskilt många spelningar.

Processed with VSCOcam with t1 preset
Hon var sedan lika mäktig till en croissant och -kaffe, morgonen därpå.

Det är det inte heller alla som är.

 

3. Annika Norlin

Foto 2014-08-09 21 14 31
Jag blev starstruck en enda gång under min tid i Umeå. När jag – sittandes på bussen på väg mot… träning?, ja, något annat kan det inte ha varit, något annat hände sällan – fick en flyktig skymt av Annika Norlin genom ett caféfönster.

Detta sagt om en tid då jag i tid och otid fick min lunchpasta uppslevad av Steve Galloway.

Det säger en del.*

Det är ingen slump att hon har låttexterna på storbildsskärmen bakom sig; både Hello Saferide och Säkert! är sina texter. Och hon är bäst i Sverige på att skriva dem.

*= Det ska dock sägas att jag under hela min tid i Västerbotten aldrig fick syn på Staffan Ling, av flera av varandra oberoende Umeåbor utsedd till ”Umeås Kjell Lönnå-figur”.

 

4. Linda Pira – Ladies First

Jag missade dem på Dramaten. Det var slutsålt och jag jobbade.

Simon Bank, som jobbat sig till en marginellt friare roll på redaktionen, gick och utdelade saliga +++++ vid hemkomst.

Simon Bank har ganska ofta rätt.

 

5. Mø

mö
Karen Marie Ørsted kom ut i ett par boxningsshorts och delade – förlåt – ut smocka efter smocka efter smocka.

Förlåt.

Verkligen.

Men ojvoj: vilket energiknippe.

 

6. Hurula

Samma spelning som i Stockholm i våras – men utan alla, för att låna ett Per Bohman-uttryck, ”Debaser-sköna” människor som då på sin höjd stod och nickade taktfast.

I Göteborg hoppar man och skriker.

Hade inte Alkberg sugit musten ur en alldeles innan hade Hurula nog letat sig in på topp-tre.

En femetta utan kontinentalt sus

(Jag påbörjade ett utkast, fullföljde inte på grund av att det inte nådde upp till ++, gladdes åt att Othman El Kabir sänkte Hammarby – och skrev klart merparten av inlägget på nattbussen hem från jobbet. Håll till godo.)

Jag tog mig en snabb kik på gästernas offensiva lagdelar och blev förstås genast orolig.

Mellan GIF Sundsvall och de tre poängen upp till delad serieledning stod Josef Elvby, Denis Velic, Marcus Bergholtz och Freddy Söderberg – samma kvartett som förra cupvintern med all oönskvärd tydlighet visade på klasskillnaden mellan ett nyuppflyttat, självförtroendestinnt Öster och ett sankskjutet, kvalkollapsande GIF Sundsvall.

Joel Cedergrens och Roger Franzéns lag rullades ut efter välkomponerade noter, Öster tog enkelt hem en kontrollerad 2–0-seger och jag minns att det nytillträdda tränarparet efter matchen tyckt att GIF ”varit det bättre laget” och jag minns att jag blev väldigt orolig över de bådas fotbollsanalytiska kompetens.

Jag skrev om den matchen här – under parollen ”Marginalåskådare göra sig icke besvär” (och med tanke på att det bara var 2640 personer på IP:s läktare igår så verkar budskapet ha sjunkit in) – och minnet av den matchen gäckade mig in i denna. Också minnet av att GIF även i årets säsongsupptakt varit relativt utspelade av Öster på Myresjöhus Arena gäckade förstås; matchen där bara ett par snabba omställningar bröt igenom hemmatrycket och satte (efter en knapp, straffräddning-i-slut-sekunderna-bärgad 1–0-seger mot J-Södra och en håglös förlust borta mot Gais) vind i den seglen på den dittills planlöst flytande GIF-skutan.

 

Men tider förändras. Oscar Berglund, som volleybollstippade bollar över eget huvud i GIF-dressen förra vårvintern, har hunnit bli petad i Giffarna, flytta på grund av överkvalifikation för bänken – och hunnit sätta sig på Östers bänk istället.

GIF Sundsvall har seglat iväg till att bli seriens bästa hemmalag, Öster har imponerat på en punkt och en punkt allena: att man haft tålamod nog att inte kicka Robert Björknesjö.

Det tog bara några minuter innan en högerbackssjälvklar Robert Lundström läckert tunnlade sig förbi Patrik Bojent i den sortens tidiga uppluckringsaktion som är behövligt signalerande till resterande laget: den sortens självklara våghalsighet som likt ett flyglarm basunerar ut ett ”vi är bättre än dem”-budskap över plan och läktare.

Bjuds man dessutom frikostligt upp till en 2–0-ledning av Mario Vasilj så är det inget snack.

Eller, ja, det blev lite snack: Stefan Ålander gastade och gestikulerade märkligt nog åt lagkamrater efter 2–1-målet, trots att det enda som hänt var att han förlorat sin en-mot-en-duell mot starke Alhaji Gero.

En allsvensk sommardag 2003 sa min gympalärare att han ”skulle äta upp hela gräsmattan” om inte en viss Österback blev utbytt i paus.

Kaspars Gorkss klev mycket riktigt heller aldrig ut på banan efter pausdrickat då (efter att ha blivit fyrtiofemminutersförnedrad av Hasse Bergh) – och kanske borde både Patrik Bojent och Mario Vasilj fått precis samma bryska behandling elva år senare; istället tilläts duon ge bort även 3–1, 4–1, gamet, setet och matchen direkt i andra.

Det tackar vi för.

Vi fick oss några minuter av propaganda, en 19-årig GIF-debutant och märkligt nog ytterligare en chans för store, tunge Leo Englund att bevisa inte bara att han håller Superettanklass – utan att han också är 1,78 lång och väger 73 kilo.

Det blir, hm, svårt.

Om nu Leo Englund ska spela någonstans – det är ännu oklart – så bör han förstås testas i Johan Eklund-rollen. Skytteligaledaren kan bli både skadad och avstängd – och då vet jag inte alls hur det här GIF-laget ska formeras. Därför hade det, till viss del (ett par procent), varit intressant att se Englund och Dibba tillsammans; ifall det är en nödverklighet som någonsin kan besannas.

Vid Dibba-bortfall borde Simon Helg, Adam Chennoufi och Sebastian Rajalakso (visst var det Akombo Ukeyima-vibbar över hans allra första en-touch-aktion i GIF-dressen?*) stå före Englund i ersättarkön; därför gav gårdagskvällens inhopp mer svar på frågan ”hur kommer Leo Englund se ut nästa gång han byts in i avgjord och avslagen match på hemmaplan?”.

*= Det gick förstås inte samma kontinentala sus på IP som när Akombo Ukeyima, skytteligaledare i afrikanska Champions League!, bjöd på en-touch-skarv-godis vid sina första två bollberöringar. Det sista kontinentala suset har nog susat på IP**.

**= Jag känner att jag i detta nu, lyssnandes på Hurula på nattbussen, vill trycka upp Akombo Ukeyima-tröjor med undertexten ”Sista suset har gått för såna som dig och mig för länge sen”.

Nej, ni. Nu har nattbussen stannat på grund av omfattande asfaltsläggning. Hur är det möjligt att de, när de har en hel ljus dag på sig, måste ägna sig åt detta kollektivtrafikshindrande arbete när folk ska hem från jobben? Ofattbart.

Bara tre nattbussresor kvar efter denna, dock.

Sedan tar vi höst tillsammans.

WoW-portion 1

Jag har så ont om tid, men det är som man brukar säga: besvikna människor som gärna åkt på Way out West men inte kunnat gäckar inte sig själva.

Portalledningen har därför beslutat att i portionera ut upplevelsen i några munfull stora bitar.

IMG_1509.JPG

Det här är Erik Häggström. Han har samiskt påbrå och när han var liten ägde han en liten renjord. Nu äger han en hiphopkeps och en Backa Erik Häggpä-persona med Mittmediaeftertraktad bro-formula.

Och på Way out West skrev han historia som den förste norrbottniske sågverksarbetaren som någonsin givit Joey Bada$$ +++++ för en spelning.

Donatas Vencevicius Memorial Trophy 2014/15

donne
Vänner, kamrater, ärade bloggläsare, meningsmotståndare, bittra fiender och Manchester United-supportrar; det är dags för en ny omgång av den prestigefyllda Donatas Vencevicius Memorial Trophy.

Folk (läs: singular) har legat på för ett namnbyte – andra inflytelserika GIF-balter förtjänade också en trofé uppkallad efter dem, hette det – men ingenting sätter tonen för denna turnering som minnesbilden (nåja: den något efterkonstruerade minnesbilden) av en Donatas som suger i sig ett par filterlösa Prince runt gymnastikhallsknuten, en gråkall februaritisdag samtidigt som Joel Cedergren till tonerna av glada tillrop löper ut det beep-test som Donatas klev av i målvaktstid.

Och: ett fortsättande på förra årets liga gör att ni som var med ifjol – och som redan har gjort ett lag redan i år – automatiskt går in i ligan. Så oerhört smidigt. Ni är dock än så länge bara följande individer:

Wolf Cola Salzburg Erik Löfgren
Ängoms IS Carl Bergseije
Wilsongs boys Anton Adamsson
Olympique de Berghem Rikard Svensson
Oroa FC Pelle Norredahl
Sundsvall Johan Martinsson
Bramble Joel Januzaj
Asparagus FC Kristian Aronsson
Gruesome Twosome Joakim Morén
Rat Racing Anton Svensson
Bromance IF Patrik Broman
Träben BK Linnéa Samuelsson
Naggad Apkärring Daniel Andersson
Tores Bollpojkar Jonatan Brynielsson

Jag hade gärna redogjort för mitt absoluta världslag – åh, fynden! åh, de ständigt levererande löpande-band-målskyttarna! åh, den perfekta blandningen! – men det måste bli en annan gång; jag jobbar i stort sett hela den här veckan. Man får, med ett vikariat som löper ut i augusti, passa på medan man kan.

Men på lördag, när allt smäller igång med United–Swansea vid halv två-rycket; då kommer ni att, förvisso via en diffus Sportbladet-sajt som inte är lika etablerad som denna, kunna se hela den första Premier League-omgången tillsammans med mig.

Där kan vi väl ses och prata om värderingen av Fantasy-spelare, om reducerade om Stryktipssystem, om orimligheten i att som nykomling lägga 100 miljoner kronor på Leonardo Ulloa och om Gavin McCanns fina stöt på bollen.

Inte bara ligan har samma namn i år – även mitt lag går under samma namn. Det är så med fina namn, man ska inte byta för bytandets skull. The Pains Of Being Pure At Heart byter inte namn inför varje spelning.

Wolf Cola Salzburg ligger dessutom rätt i tiden, som en lika svår som hånfull referens till det österrikiska energidryckslaget som ska upp mot Malmö FF i CL-playoffet.

Och det blev ju också en andraplats för mig ifjol, vill jag minnas. Slagen endast av en Joel Januzaj, men det räknar jag knappt då han antagligen fått inside-info av Adnan.

Jag vill dessutom minnas att jag inför säsongen skakade virtuell tass med ett tiotal Selånger-spelare om ett vad på hundra kronor per näbb; ett vad som skulle ha utökat min annars så myntbelupna polletthög med en sällsynt tusenlapp. Men med tanke på att jag lämnade det Division II-sjunkande skeppet som salig Costa Concordia-kapten, illa bortfäktande såväl kvinnor och barn vid nödutgångarna, så lär jag inte räkna med att få så mycket som en sekin överswishat på mitt konto (070 307 00 47  för dessa specifika gåvor eller för all del andra av mer generell godhetsnatur).

Nåväl.

Här är länken med vilken man anmäler sig. Den rena ligakoden, för er som redan skapat lag, är 1057821-453890.

Kom, nu är allt tillrett.

We Struck The Motherload

Det måste se märkligt ut när jag vid 01:13 får för mig att jag ska hinna den tidigare 01:19-nattbussen; slippa vänta på 01:49:an.

Hur jag formligen flyger ner för trapporna, springer genom våningsplanen, sliter upp dörrarna – som vore jag en Avpixlat-skribent som just gjort en stöt och fått med sig Jan Helins hårddisk.

Det är jag ju inte.

IMG_1525.JPG

Jag lovar.

Jag slipar på en Way Out West-lista och ska också basunera ut säsongens omgång av Fantasy Premier League-ligan; men pirkt.se-verksamheten är långsam när den uteslutande är förlagd till sena nattbussnätter.

Idag bestod min lediga dagverksamhet av uppvaknande vid 13.00, språng till Ica för uthämtande av post, nudlar och havregrynsgröt till lunch (OBS: ej skämt eller ens överdrift) och språng till 14:24-tåget.

Franzén och Cedergren hör bön

Hammarbys tränare Nanne Bergstrand gjorde det han kunde vid hopplöst 0–2-underläge inför en buande hemmapublik.

Bytte en gång, bytte två, bytte tre – men man kan inte som motståndartränare få ett femplussigt mittbackspar att helt plötsligt kollapsa.

Det är det man har GIF-tränare till.

 

Jag hoppas att jag aldrig någonsin tvingas att lämna ett så kallat ”snabbtyck” på slutsignal från en GIF-match.

Man måste ju ha tid att vandra omkring lite, sätta sig på soffan och stirra tomt framför sig, fundera på ifall man som 24-årig man får gråta lite på en söndagskväll, gå ut på balkongen för att andas frisk, GIF-fri luft, sätta sig och skenurinera – eftersom det på toaletten är socialt acceptabelt att bara sitta håglöst under tystnad – och, ja, ni vet: man måste kort och gott få tid på sig att dö lite inombords.

Tid för Tilde att sätta sig i ens knä och försöka trösta, säga något om att ”du får börja heja på något annat lag”,  tid att svara att ”det funkar inte så” och att ”ifall det funkat så hade jag bytt för länge sedan”.

 

Jag ville bygga upp den här krönikan kring Pa Dibbas djupledslöpning i matchinledningen – där han fick Daniel Theorin att se ut som att han trampade omkring i en vattenbassäng – och vad den gjorde för matchbilden.

Jag är inte Daniel Theorin (att vi är olika befästes senast härom veckan när jag såg honom i Stockholmsnatten och han hoppade in i en taxi samtidigt som jag lommade vidare mot nattbussen) men jag vet en del om hur det känns att vara en, ehm, begränsat snabb mittback – och att redan i matchinledningen få bevisat att ens kvicke motståndare hittar ytan bakom är… bekymrande.

Man kan möta en spelare som CH Jagne, den förre AIK– och GIF-anfallaren som har den sortens extrema hundrameterslöparsnabbhet som verkar så lockande för västmedelpadska järnhandlare och åländska scouter, och veta att ”ligger jag bara med några meters djup i alla lägen så är det lugnt”.

Det kan man tydligen inte med årets Pa Dibba. Det räcker inte, och det bevisade GIF-spetsen direkt. Hammarbys trassligt samspelta mittbackspar, som jag såg svaja betänkligt även mot jumbon Assyriska härom veckan, darrade som en direkt följd av den löpningen – redan från minut fem.

Jag ville bygga en segerkrönika kring Dibbas djupledslöpande intåg i matchen, den som satte griller i det grönvita försvarshuvudet, men nu måste jag istället fokusera på hans uttåg.

 

Den stora skillnaden mellan Hammarby och GIF Sundsvall efter dryga timmen och 2–0-ledning för bortalagen var kvalitetsskillnaden mellan mittbacksparen.

Där Theorin och den nye otymplige Saetra fladdrade, darrade och sjabblade bort både Eklund och Dibba ett par gånger var firma Danielsson–Fjoluson fullkomligt felfria.

Man matades med inlägg, och matade bort lika många. När man föll bakåt i andra blev inläggsmatningarna fler – men inläggsrensningarna följde linjärt.

Visst: kombinera er fram till inspel på inspel, Hammarby. Dit men inte längre.

Nanne Bergstrand spelade ut alla kort han kunde. Att slänga in Marko Mihajlovic som offensiv vänsterback är desperation så pass konkret nedkokat att det skulle kunna fångas in och säljas i sprayflaska. Han slängde in Haddad som centertank, Israelsson som påfyllare i boxen. Och så länge som Fjoluson och Danielsson stod för en +++++-insats som mittbackspar fanns det inte mycket mer att göra som Hammarby-tränare än att spela ut sina kort och be till högre makter och hoppas att de svarar.

I dessa lägen, när man som motståndare till GIF Sundsvall behöver hjälp från högre makter, så gör man ofta misstaget att man blickar upp mot skyn.

När man egentligen ska snegla över mot motståndarbänken.

Pa Dibba ut – Stefan Ålander in. Djupledshot bort – fembackslinje in.

Roger Franzén och Joel Cedergren hör Nanne-bön.

 

En kvart? Tjugo? Fyrtiofem?

Äh, jag sitter här och spekulerar i hur många minuter GIF Sundsvall – av säsongens tusentals träningsminuter – kan ha lagt på att nöta spel med en fembackslinje.

Från en mästerlig duo som rensade undan allt – till en dysfunktionell trio som inte kunde enas om vem som skulle gå upp i duellerna.

2–1-reduceringen berodde inte främst på att Andreas Haddad bidrog med längd – utan på att två tveksamma GIF-mittbackar är kortare än en bestämd.

Att 2–2-straffen kom på en, inte billig!, feldömd!!!, straff var väl tråkigt och fog för att vråla okvädesord in i teven – men det var ändå bara en tidsfråga. De två poängen tappades vid bytet i 67:e minuten.

Kvitteringen skulle ju komma.

Den kommer ju alltid.

Det är bara tre poäng ner till Östersund nu.

Eller, om man vill: ett och ett halvt GIF-byte.

Jobbar med media, ser ut som en smed

 

Nåt fotobås. Jag gör min, till perfektion fyrbildsanpassade, nysningsanimation.

Vi var på plats på Rondo vid halv tolv igår och möttes av en femtio-sextio-meters kö, samtidigt som någon form av funktionär gick igenom kön och gastade om att det var ”en in–en ut” och att ”den enda anledningen till att kön rör sig framåt är att folk lämnar den helt”.

Och där stod jag, som smörhandlare som just tappat sin ekologiska licens, och var hundraprocentigt övertygad om att jag skulle missa både Matti Alkberg och Hurula.

Hade någon bara känt till någon annan klubb där man kommit in, eller bara ha hört om någon bättre grillkiosk, så hade jag lämnat kön.

Nu stod vi kvar, bara stod, planlöst, hopplöst – tills man till slut märkte att ”fan, kön rör sig ju framåt” och till slut att ”de släpper ju in folk! Stötvis! I mängder!”.

Och till slut, inne:

exalteradKramer

Jag får be om att återkomma med recension. Jag har inte hämtat mig än.