Oi, Oi, Oi

IMG_1579-0.JPG

Som jag saknat att ha denna Gruesome Twosome in effect.

Jag har pratat med både min vän Sven – ”kalla mig Rille” – och min vän Sinan vid säkert ett antal hundra tillfällen genom åren:

Det är väl sällan det betyder någonting. Det är väl generellt sällan det betyder någonting, det vi gör här i livet.

Det var väldigt lite folk på Trädgården. Jag sitter på sista pendeln hem.

Men ikväll, förlåt!!!, betydde.

Du står i frontlinjen igen
Allt, allt, allt kommer till den
Som vågar vara rädd
Vågar du vara rädd?

IFF-IFF

Ljudet jag, mol allena på mitt sofflock i onsdagskvällen, släppte ifrån mig när Magnus Erikssons vänstervolley seglade in i nät har jag aldrig tidigare hört mig själv frambringa.

Kom det även för 14 år sedan, då San Siro-Sven nöp Recobas straff? Är det mitt svenskt-lag-till-CL-ljud, som jag förlagt i över ett decennium?

Kanske.

Vi får vara glada att MFF fick avsluta på hemmaplan; tänk om Emil Forsberg med sitt påpassliga slutminutsmål fällt avgörandet och Emil – Lex Sven Andersson – fått ett ”Red Bull Arena-Foppa”-smeknamn på halsen.

Istället tar vi med oss Markus Rosenbergs ingenting annat än sinnesrubbade dumhetskyla – enligt sannolikhetsläran måste det ju vara ett ohyggligt felbeslut – i avgörandet.

Miffo–Mackan?

Selångers VM-spelare: ”Otroligt stort”

hakim

Ifjol tränade vi tillsammans i Selångers a-lag, men jag märkte inte att det var något särskilt med honom.

Jag märkte inte att han var en framtida VM-spelare.

– Det har varit en jävla upplevelse, säger Selånger IF:s Hakim Rouass efter VM-äventyret i Brasilien.

 

”Det okända landslaget” är det svenska fotbollslandslaget för spelare med inlärningssvårigheter.

Och det finns förstås skillnader mellan det landslaget, där Torbjörn Östergrens är förbundskapten, och Erik Hamréns.

Zlatan Ibrahimovic är lagkapten för det ena, finansierande ambassadör för det andra.

Hamrén satsar på ett nytt, luddigt 4–3–2–1, Östergrens förespråkar ett beprövat 4–4–2.

Och i det ena landslaget är det en jättegrej att en före detta GIF-spelare är uttagen, i det andra är en anfallare från Selånger given på topp.

– Det var på en skolturnering som landslaget upptäckte mig. Sedan fick jag komma på läger, och sen… sen har det rullat på, säger Hakim Rouass.

Även den 23-årige mittfältaren Andreas Nilsson, till vardags i min moderklubb Medskogsbrons BK, fick byta bottenstrid i Divsion IV Medelpad mot VM-spel utanför Sao Paulo.

 

Och ja, just det: bara det ena landslaget fick åka till VM i Brasilien i sommar.

När jag når Hakim Rouass har han just landat efter flera veckor utanför Sao Paulo där svenska landslagsspelare med inlärningssvårigheter fått mäta krafterna med internationellt motstånd.

– Det har varit bra, måste jag säga. Det har varit en jävla upplevelse, säger 21-åringen.

Att Zlatan Ibrahimovic gått in och sponsrat laget med de 350 000 kronor som saknades för att VM-drömmen skulle bli verklighet kan inte ha undgått någon, allra minst lagets medelpadske anfallare.

– Det Zlatan har gjort är så oerhört stort. Det han gjorde… jag är så tacksam. Det är ingen som tvingat honom, han gjorde det helt själv.

 

Jag var lagkapten i Selånger i division ett under fjolåret och Hakim Rouass var uppe och tränade med oss en hel del under hösten. Jag minns att han var lång, teknisk, seriös och väldigt trevlig – men trodde väl, i ärlighetens namn, inte att han skulle vara ett namn för en VM-trupp redan till Brasilien 2014.

Hakim kvalificerar sig, förklarar han, för ”Det okända landslaget” genom att han hade vissa problem i skolan, på grund av sina koncentrationssvårigheter.

– Det här är ju grabbar med inlärningssvårigheter. Jag tycker det här är viktigt: jag stör mig på att vissa skriver ”lindrig utvecklingsstörning”. Det handlar om inlärningssvårigheter.

Har det genom åren hämmat dig på fotbollsplanen?

– Nej, nej. Ingenting på fotbollsplanen.

Den assisterande förbundskaptenen Stefan ”Lillen” Jonsson utvecklar:

– Alla måste ha en diagnos på sina inlärningssvårigheter innan 18 års ålder. Och när man kommer till oss i landslaget får man genomgå tester med psykologer. De testerna skickas sedan till England för genomgång. Det tar omkring sex månader för att få licens och bli spelklar.

okända
Delar av "Det okända landslaget" tillsammans med Erik Hamréns kändare dito.

Sverige lottades i en tuff grupp med Frankrike, Saudiarabien och Sydafrika – där de två sistnämnda till slut skulle visa sig göra upp i VM-final.

De tre gruppspelsmatcherna slutade med tre raka förluster; 1–4 mot Frankrike följdes upp med hela 1–10 och 0–9 mot Sydafrika respektive Saudiarabien.

–Vi har stått upp och gjort allt vi kunnat. Vi fick ju tuffast möjliga lottning, men vi gjorde det ändå bra, säger Hakim och utvecklar:

– Sydafrika var ruggigt vassa. Vi pratade om det där på hotellet efteråt och tränarna tyckte nog att det var bra division tre-klass. Samma sak med Saudiarabien.

 

I placeringsmatchen som följde, matchen om sjundeplatsen mot Tyskland, lossnade det äntligen.

Matchen stod och vägde i den första halvleken när en gänglig anfallare slet sig loss i djupled, lade beslag på en slarvig hemåtpassning och gjorde som han gjort hela våren i Division V Medelpad; mål.

En rapp tåpaj i bortre gaveln sedan hann en överlycklig Hakim Rouass slå sig själv för bröstet, peka mot skyn och forma ett hjärta med händerna.

Varför? Han hade ju gjort 1–0 för Sverige mot Tyskland.

– Det betydde nog ingenting särskilt. Jag var bara så glad över att göra mål. Det var otroligt stort.

 

Det påpassliga målet, som banade väg för en svensk 2–0-seger i placeringsmatchen, var Hakims andra i turneringen; han satte också tröstbaljan mot Sydafrika och stod därmed för hälften av den svenska målproduktionen i turneringen. Den offensive mittfältskreatören Ümit Yarar, till vardags vänsterback i Kista Galaxy, satte de två andra.

Men den delade segern i det svenska landslagets interna VM-skytteliga till trots; 21-åringen verkar redan ha tankarna på andra mål.

Under våren och försommaren med Selångers andralag sköt han nämligen upp sig i en annan skytteligatopp.

– Jag låg delad tvåa i skytteligan i femman, men nu ligger jag lite pyrt till när jag missat ett par matcher…

Men att ett VM-slutspel kan man väl ha lite överseende med?

– Ja, jo, och det är ju egentligen inte i femman jag vill spela. Jag siktar ju på a-laget, säger Hakim som hittills fått göra ett inhopp i division två.

Även i Norrlandstvåan så kan jag tänka mig att det inte är alla lag som får tillbaka en VM-målskytt inför höstavgörandet?

– Haha, nej, men jag har mycket kvar att lära. Det är ett jävla stort steg att gå från division fem till division två, säger VM-anfallaren.

En dag så blir det idag

Festligt jubileum, 2–0-ledning, serieledning och närmast vilopuls. 

Så kan man ju inte följa en GIF-match. 

 

Jag kan förstås inte längre skriva att ”jag var orolig” inför en match.

Jag gör det alltid.

Det är en GIF-match; det ligger förstås i sakens natur att vara orolig. Det hör till. Det finns Premier League-fotboll att äta popcorn till ett knapptryck bort.

Jag föddes in i oroligheten.

Men jag såg Ängelholm kriga ner Hammarby på sin domedagsstudsande gräsmatta i förra omgången, och för första gången sedan dalaupproret kom GIF Sundsvall till start utan skyttekungen Johan Eklund som lika gänglig som given uppspelspunkt längst fram.

Då blir man, för att travestera Svennen, orolig.

Då blir man jävligt orolig. 

 

Men Firma Franzén/Cedergren prioriterade norrländsk teknik före fysik intill Pa Dibba och efter knappa halvtimmen hade Adam Chenouffis rappa fötter påpassligt petat in 2–0 efter ett mönsteranfall.

Jag hade vilopuls och Tilde hade förberett hemmagjorda tapasrätter till pausvilan. Inte ens norrländskt sympatiska tapasrätter – typ små blodkorvar och kargt paltbröd; nej, där satt jag och formligen förlustade mig i allsvenskt doftande grillpaprikor och kontinentalt osande bläckfiskringar.

Kan ni ens klandra mig?

Hemvändande Polen-proffs chippade till språngnickande PEC Zwolle-meriterade kollegor; det var stoj och gamman, jubileumsfirande och serieledning.

 

När de grillade paprikaångorna lagt sig och det var dags för andra halvlek på svårspelade Ängelholms IP – där det som främst skiljt lagen åt varit en pigg, djupledslöpande islännings initiativ – så var plötsligt Pa Dibba borta.

Där satt man, litandes till en informationsknaper webbsändning, och undrade ifall tränarduon lyckats ådra sig svårartad arrogans på blott femton minuters serieledning.

Det hade man inte: Dibbas baksida hade brustit – och GIF-stabiliteten med den.

 

Plötsligt räckte det med en nyckfull färdballad för att helt friställa Moestaphas tunnare men likvärdigt rappe lillebror, det kastades in en ytterligare mittback (som det görs) och sedan satt man där.

Som man sitter där.

Jag hade en dataskärm på sofflocket, lite till höger om teveskärmen, och när Kevin Walker satte 1–0-straffen i det vänstra krysset så plingade datorns öppna livescore-sida dit GIF-målet redan innan han påbörjat ansatsen.

Det enkla hade varit att under matchens slutskede rest sig upp och stängt ner sidan, kanske hela datorn, för att undvika negativa : poängtapp ska tas emot

Jag valde istället att tillbringa matchens sista tio minuter med en hand för min högra ansiktshalva, blockandes den utbasunerande dataskärmen, som ett hemgjort halvstängt huvudlag.

 

Det dansades på mållinjer ett antal gånger, det skreks, det svors och pulsar rusade. Inte ens med hjälp av en utvisning, ett halvdussin frilägen och ett Leo Englund-öppna mål kunde man få finna frid.

Men det höll.

Det är det det ska göra när man går in i höstar: det ska hålla.

GIF Sundsvall är ett lag, en förening, en supporterskara som vant sig vid att tappa 3–0-ledningar på hemmaplan i sommarvärme; sköra 2–1-ledningar på bortaplan i höstvindar tappar vi i frukostfilen.

Men inte ikväll.

Man kan ifrågasätta hur man misslyckas med att stänga matchen, hur man sträcker ut näven för att bjuda upp Ängelholm till en hjärtskärande mållinjevals; men jag somnar som serieledare i Superettan, med den enda tanken:

Inte ikväll. 

Danny Persson: ”Rent och härligt tålamod”

Grattis…

Danny Persson, Umeå FC och Supporterprylar.se.

danny
I och med sina två mål i Norrlandsderbyt mot Skellefteå passerade Umeå FC:s Danny Persson legendaren Andreas ”Herminator” Hermansson i historieböckerna. 

30-åringen är nu klubbens näst bäste målskytt genom tiderna, men jublar högst åt ett annat jubileum: 

– Jag har, efter fyra år på hyllan, till slut lyckats sälja Drakmössan – dessutom till fullpris, säger prylnasaren lyckligt. 

 

Danny Persson gick i helgen upp på totalt 70 mål i UFC-dressen och passerade därmed den forne allsvenske skyttekungen Andreas Hermanssons notering på 68 baljor.

Men när jubilaren på eget bevåg kontaktade Pirkt.se-redaktionen var det ett helt annat jubileum han ville belysa – i egenskap av nasare av supporterprylar.

– Jag har ju efter fyra år på hyllan till slut lyckats sälja ”Drakmössan”– dessutom för fullpris! INGA KAMPANJER, ERBJUDANDEN ELLER ANDRA FULA SÄLJKNEP! Bara rent och härligt tålamod!, gastar Persson ur kontext.

Umeå FC:s anfallare har i många år drivit sajten Supporterprylar.se (som undertecknad belyst bland annat här) där han länge gäckats av ett naivt inköp av en ”drakmössa” vid uppstarten.

Mössan har legat på hyllan i åratal och av eniga branschkännare setts som osäljbar till fullpris – men nu har 30-åringen, som under året i Superettan ordnade en klickbar länk till prylsajt i sin spelarpresentation, äntligen lyckats.

Utan titel

Visste ni att det var dryga 30 000 på en match Superettan igår? Ja, jo, jag vet att det har stått i alla tidningar i över en vecka – men visste ni att det också blev så?

Annars går det att läsa i morgondagens tidningar.

Att Ljungskile, de utskällda bönderna!, tystar samma mängd stockholmare – trots utvisningar, brutna tår och igenmurade ögon – och därigenom bevisar sig i princip oslagbara, som hade Tor-Arne Fredheim ramlat över någon Super Mario-stjärna; det kanske går att finna i någon spalt.

Nåväl.

 

 

Jag är inte mycket för att slänga mig med okynnessymbolik, men ikväll kan jag inte hjälpa det.

Mitt vikariat gick ut idag, något som märktes redan vid ankomsten till bygget. När jag drog mitt passerkort och slog min kod – den extrakod jag tvingas slå för att bevisa att mannen på bilden inte är en Realisten.se-skribent – så började det blinka rött och pipa. ”Obehörig”, gastade skärmen.

Jag provade igen. ”Obehörig”. Igen. ”Obehörig”.

Jag var med all önskvärd tydlighet obehörig, trots goda tio timmar kvar av mitt vikarierande.

Till slut släpptes jag in av förbipasserande, kunde slå mig ner och skriva mina rappa simningstexter, se min fotboll och låta de sista vikarierande sandkornen strila genom timglaset.

Men när klockan passerade midnatt stötte jag åter på patrull; med ens formligen slungades min jobbdator bryskt ut från Schibsted-nätverket. Jag fick lämna min sista text – ett tröttare införknäck till City–Liverpool – mejlledes, via mobilen.

Det är sista-dags-trassel att räkna med och ej att förväxla med symbolik.

Det här, mina vänner, är symbolik:

IMG_1569.JPG

Schibsted-skrapan ska förses med rigorös, flygplatsliknande säkerhet vid ingångarna – och tror ni inte att ovanstående nya säkerhetsslussar kommer att stå klara imorgon; precis då jag gjort mitt på bygget? Som för att med bestämdhet – den bestämdhet bara ett nytt slussystem skänker – manifestera att ”här kommer du inte in längre”.

Efter detta det sista passet följde Per Bohman mig ner mot nattbussen. Jag hade goda tjugo minuter till nästa nattbuss avgång och kände för en snabbare svängom på McDonalds; kände för att nypa någonting litet att hejdlöst unna sig på denna eventuellt sista nattbussfärd.

Precis när vi når fram dansar ett lyckligt par grabbar ut ur restaurangmynningen med fingrarna saligt tallandes ner i en frityrdoftande ta-med-påse. Dörren stängs, medelst handkraft av ett par väktare, efter nattens sista saliga tu. Jag står en meter från glasdörren när den dovt går igen.

Jag tittar bedjande på den unge dörrstängaren. Han har ett mjukt ansikte: runt, bullformat och vänligt.

Hans teckenspråk är kargare.

Han gör – och jag skojar inte – ett snabbt wash-out-tecken.

Jag tror att det betyder ”nej, inga nuggets”.

Eller hybridicing.

 

 

Jag tänkte göra något storslaget av denna den sista nattbussresan, hade tänkt på det en tid; men så kom den bara – och då sitter man helt plötsligt här och tar kort på sig själv i rött trafikljussken, precis som vilken färd som helst.

IMG_1577.JPG

Klockan är halv fyra på morgonen. Imorgon slänger jag mig ut i det blondinbelliskt folkpartistiskt fria.

Jag är min egen lyckas smed. Det är vi alla.

Gör dina egna nuggets.

Wash-out.

Donatas Vencevicius Memorial Trophy – omgång 1:

donne
Då var vi igång.

Förra veckans lansering av Fantasy Premier League-ligan blev en omedelbar succé; hela 34 lag anmälde sig vilket innebär att ligan fick ganska precis lika många deltagare som förra året.

Och det borde betyda att Pirkt.se som portal – trots ett antal blytunga kvartalsrapporter och ständiga intellektuella nedskärningar – inte har gått särskilt mycket bakåt under det år som har gått.

Det har säkert varit en del ruljans på människor, folk har tillkommit, folk har lämnat – tapperhetsmedaljer torde utdelas till de få som år efter år uppdaterar denna sida – och en som genast gjorde avtryck var min kollega Per Bohman.

Skärmavbild 2014-02-28 kl. 13.09.01
Som salig Pontus Kåmark red han formligen in i ligan på en galopperande grillkyckling och ryckte åt sig ligaledningen när krutröken hade lagt sig på lördagskvällen.

Vem han är, Per Bohman? En sympatisk herre som trots att han, vid det enda tillfälle jag vistats på lokal med honom, liknats vid en ”en mycket sötare Joel Kinnaman”, definierat sitt utseende som ”en blandning mellan Tottenham-backen Younes Kaboul och SVT-journalisten David Bexelius.

Det finns knappt några bilder på honom – han håller en oerhört låg socialmedial profil – så jag fick helt sonika arbeta fram en fantombild:

Skärmavbild 2014-08-18 kl. 23.46.55
Det är, känner jag, den starkaste fantombild denna redaktion släppt ifrån sig sedan vi – med hjälp av en källa inne i chokladhjulskartellen – lyckades kartlägga Choko-Dutch, sommaren 2010:

choko
Nåväl. Även män som galopperar in på grillade kycklingar stöter till sist på patrull – och Bohman hade lagt alla sina ägg i en helt Chelsea-fri korg.

Det fick han sota för då den utflyttade fotbollsspelarmaffian från Matfors – vi pratar för lite om den – seglade förbi under måndagskvällen i takt med att Diego Costa och Fabregas dansade in i Premier League med sina pigga La Liga-fötter.

Även jag hade en väldig tro på att just Costa, Fabregas och inte minst Alexis Sanchez skulle Mesut Özil-hjula sig in i ligan. Det räckte bara till en tolfteplats efter en kostsam Gylfi Sigurdsson-bänkning. Hade inte min respekt för Louis van Gaal varit så uppenbart överdriven hade jag med den isländske poängspelarens 13 pinnar klättrat upp på en pallplats.

Nu placerar jag mig till och med bakom min störste FPL-nemesis Sebastian ”Klonk-Basse” Höglund, som jag förra året fullkomligt körde över i 38 omgångar.

I brist på tid – jag jobbar onsdag-söndag den här veckan – skickade jag honom ett mejl med bifogad intervjumall. Håll till godo.

Förra året slutade i en fullkomlig överkörning av ditt fuskbygge Dutch Fair Play (redan namnet är ju en direkt motsättning) – hur har du tänkt för att försöka hänga med åtminstone hjälpligt i år? 

– Förra året vägrade jag byta in Luis Suarez. Efter hans 4 mål mot Norwich valde jag att inte logga in under det sista halvåret. I år siktar jag på att fullfölja hela säsongen.

Hur ser dina kopplingar till den gamle chokladhjulsmagnaten Choko-Dutch ut idag? Har du fortfarande en trainee-plats i hans bolag? Vilket inflytande har han på laget? 

– ”Choko” är fortfarande min mentor och vi söker tillsammans ständigt efter nya knep att knäcka FPL-koden.

Vem är din nyckelspelare och varför valde du inte någon bättre?

– Rooney är min nyckelspelare så länge van Persie är skadad, sedan får vi se. Jag söker efter  fler holländare till laget.

Vilket lag hejar du på och jobbar du aktivt på att bli en bättre människa? 

– Manchester United. Nu mer än någonsin när den haklöse holländaren har tagit över. Och nej: jag jobbar ständigt på att utveckla mitt holländska arv.

Det går inte att undvika att påtala könsmaktsordningen i din trupp där 100% av dina handplockade spelare är män. Vad säger du om det? 

– (Tystnad).

Elaka tungor har menat att ditt ”wild card” – där man får byta samtliga spelare – lär spelas ut innan den tredje omgången är spelad. Vad säger du om det?

 

– Min plan är att ta ledningen över Erik Löfgren och sedan kopiera hans lag så han inte kan plocka fler poäng än mig. Så ja: ett wildcard kan komma att spelas ut tidigt. Han skulle ändå aldrig märka något.

 

Mitt byte inför den andra omgången?

Aiden McGeady
Det tog emot att behöva skeppa min fine joker Jack Rodwell redan omgång två; men en rapp, målfarlig ytterforward som går från start i starka Everton – och rankas som mittfältare?

Ojvoj: jag kommer skratta hela vägen till FPL-poängbanken.

Ortsmentaliteten

Äntligen händer det saker ute i ”förorten”. Starkt att någon, som DN rapporterar, vågar lämna city för att göra något riktigt fint för de stackars segregerade människorna i orten:

Processed with VSCOcam with b5 preset
Jag tänkte, när jag såg rubriken, att den gode Jonas tagit över Saloon Crazy Eagle utanför Kallhäll.