Blixtgynn

Jag bifogar av oklar anledning kvällens blixtgynn, trassligt nedsmattrat på ett antal minuter, i bildform:

Skärmavbild 2014-07-09 kl. 01.24.30

Skärmavbild 2014-07-09 kl. 01.24.44

Att denna ihoprafsade sammanställning tilläts hänga som någon form av pestmelerad råttsvans till Simon Banks mästerliga slutsignalsepos – kanske det bästa som någonsin levererats så tätt inpå en domarvissla? – är förstås olyckligt. Dylika blixtgynn hör hemma på Pirkt.se och Pirkt.se allena.

Jag har slut på tankstreck, jag har slut på utropstecken; detta femdagarsskift har bitit sig in i märgen och tagit ett par rejäla sug.

Och när jag slutligen skulle entledigas bussledes så verkade någon frustrerad brasse ha skenat iväg med 591:an mot Livgardet. En halvtimmes nattbussförsening är ett par dagstimmsr lång; man får konvertera enligt gängse hundårsnorm.

Jag vill, det känner jag, oroa mig mindre för David Luiz fortsatta mentala välbefinnande och mer för människorna i Gaza.

Jag känner så varje dag nu. Igår satt jag på en buss till Kopparvallen med fuktade ögongipor.

Det om det.

Imorgon åker jag åtminstone till Sundsvall. Har jag någonsin uttryckt mig så?

Den Bleke Winston

Processed with VSCOcam with f2 preset
Detta är min 02.19-hemkomst till radhusidyllen. Det är i sanning inte det sämsta.

Och imorse, för första gången sedan… sena april?, fanns det dessutom tid att förlusta sig i solljus. Detta på balkong; en ynnest jag förstås bara har till låns som tillfällig kattvakt.

Men en dag, sanna mina ord, så ska jag sitta på en egenägd – nåja, åtminstone egenhyrd – balkong. Det är ett av mina främsta livsmål.

Väl på balkongen lyckades jag för en gångs skull göra mig rättvisa med en bild.

pixlrjag1
Titta på de där hängande kinderna, den veckmelerade halsen och de påsbelupna ögongiporna: jag formligen strålar av den sortens passivtaggressiva rondör som omger gamla avdankade mittbackar. En blek Winston Bogarde.

Newmanium

Jag brukar kliva upp vid 10-rycket dagar efter nattjobb: brukar kunna kravla mig upp och uträtta någonting, ingenting stort, men någonting!, på dagarna.

Nu under VM, när jag suttit och lajvgynnat kvällarna igenom; inte sällan mellan 17 och 01, så vaknar jag långt senare. Idag efter 12. En dag förra veckan först efter 13. Alltid mörbultad som David Accam efter en gocartkrock.

För att ni ska kunna förstå varför jag numera är så trött så måste jag be er att titta igenom detta halvminutslånga klipp.


Because the läsarkommentarer never stops. 

Jag kan sitta och titta på en fotbollsmatch och samtidigt skriva vad som händer; den sortens fingerfärdighet har en tangentbordsstinn uppväxt givit mig. Det är inga problem.

Men att se en fotbollsmatch, skriva vad som händer – och samtidigt sålla guld–, nåja!!!, sandkornen från vetekliet bland alla de läsarsynpunkter som stötvis formligen väller in i högerspalten; detta är en ohelig allians som framkallar latent åderbrock.

När tre holländare igår snubblade bort ett öppet mål varpå van Persie sköt via costaricanskt ben upp i ribban så kom nog ett tjog virtuella utrop i sekunden.

Och där ska det sållas och silas.

Ingen vill förstås ha en monolog av en ensam, okänd gynnare. Alla ska med, inte bara Kenta Kofots insiktsfullhet.

Vissa blir gramsna när deras sakliga utrop (”NÄRA!!!!!!!!!”) inte kommer mer, andra blir konkret arga; en tredje kategori blir så fullkomligt tokut att de börjar copy-paste-spamma liveflödet med samma inlägg för att fullkomligt kullkasta hela systemet och skapa total flödesanarki.

It. Never. Stops. The more you godkänner, the more it keeps coming in.

Jag fasade inför denna första VM-fria jobbdag på nära en månad; men när den väl kom kändes den som en befrielse. Att bara få sitta och formulera sina meningar på mer än fyra sekunder, att få ringa och intervjua en annan människa, att få skriva om en ingress och tänka i mer än en halvminut på en matchsammanfattning.

Att luta sig tillbaka och uppskatta en misslyckad Patrik Haginge-skarv till inspark.

Detta har aldrig sagts, lajvgynnarfackförbunden är fortsatt svaga: men det är, om man som jag går in i det med någon Voltairesk inställning om att jag gärna dör i hjärtsvikt för att alla ska få göra sin VM-röst hörd, oerhört stressfullt att sitta och moderera ett VM-lajv.

Hur mår ni själva?

(Detta inlägg skrivs från en uppfälld dator på en relativt tätbefolkad nattbuss. Jag vet inte riktigt hur man definierar ifall man har tappat det, men jag har i sanning tappat det.

Men imorgon ska jag äntligen få se Kopparvallen.

Och än har jag inte klivit in på redaktionen och skjutit ner folk.)

Alla ombord på poddpendeln

Jag har väl alltid bara egentligen varit principfast kring en enda ståndpunkt kring min egen person; att jag är en ryggradslös hycklare.

Hur många gånger har jag inte i nidalag* vevat om, inte podcastformatet i sig; det kan vara lysande, men om hur det omöjligen kan finnas behov av att en helt vanlig snubbe ger sig in i den mediala leken enkom med programpunkten att ”snacka lite skönt i en timme”. 

*= Nidalag: ordalag av nidkaraktär. 

Det finns människor som ska ha en podcast tillsammans, det finns andra människor som bör bli intervjuade i en podcast; jag har bara väldigt tydligt förstått att min habila ++-persona inte faller in under någon av dessa.

Jag har försökt lova mig själv att aldrig någonsin börja tro att det finns ett allmänt intresse i att höra en timmes ”skönt snack” med mig. Att aldrig spela in en podcast.

(När jag skriver på denna portal är det skillnad; det går förvisso inte att tala om ett ”allmänt intresse”, men jag vet, när jag sätter mig för att skriva ett inlägg, att om jag inte ringt min mor på ett par dagar så kommer hon att bli orolig – en oro som lindras av ett blogginlägg.)

Nåväl. I förrgår kom så Oskar Månsson, den Schibsted-uppburne krönikören som slänger formuleringar och tjugolappar kring sig i den mediala etikens gråzon, fram till mig och frågade ifall jag inte ville vara med i hans podcast.

Och här är vi nu. Den finns även att tillgå på iTunes samt appen Podcaster.

”51 procent fotboll”, inte sällan benämnd som ”folkets podd”, brukar Månsson spela in med den karismatiske allsvenske tyckaren Robert Laul. Nu, när ämnet var Superettan, viktades tomrummet efter den Brasilien-flyktade Robert Laul med såväl mig som Kristoffer Bergström.

På mitt utskrivna A4 till körschema stod under ÖFK-punkten ”Erik ger oss hemlig info” samt under GIF-delen ”Erik analyserar laget: blir det uppflyttning?”. 

Jag lyckades med ingetdera av dessa uppsatta mål.

Men jag lyckades nämna Markus Senften och spekulera kring ÖFK-klubbchefen Daniel Kindbergs militära Pensionat Björnen-tydlighet.

Det är, i detta podcastens och vevandets tidevarv, kanske något.

(Om ni nu vill ta er tiden att för alltid förstöra denna portals berättarröst för er själva; sluta inte att lyssna under podcastens första två minuter. Jag, som inte tänker lyssna, anar att min röst låter hemskt nervös under presentationen: som vore jag den minst podcastkompatibla människan på denna planet.

Jag var, inte nervös, men upprymd: att säga de första meningarna var lite som att gå fram och lägga en straffspark i ett avgörande skede. I alla fall med mitt trassliga psyke:

”Nu händer det här, oj, nu springer jag fram mot bollen, ska jag ändra mig?, kan jag backa tillbaka?, åh, kan jag lägga en straff?”

De tankarna rusade omkring i huvudet samtidigt som jag stapplade fram de första meningarna; tänkte inombords att ”kan jag det här? är jag en podcastperson nu? vad säger jag nu? ÄR DETTA INNEHÅLL DET JAG SITTER OCH SÄGER?!”.)

 

Det borde finnas en speciell vagn på pendeltåget – likt långfärdstågens tysta eller djurfria avdelning – för podcastinspelare. Där alla kan sitta och gaffla i mun på varandra, fyra av överdimensionerade skrattsalvor och dunka varandra i ryggen; så att man slipper ta sig ur bubblan och ut i den bistra verkligheten där man mest sitter och oroar sig för vad man kan ha slängt ur sig för oförskämdheter i detta sammanhang som Jan Helin ansvarigt utgivit.

 

Direkt efter podcastinspelningen tog vi oss, alla tre podcastinspelare, en längre lunchsittning på lokal. Det åts med pinnar, folk vevade med hela handen och beställde vrålandes in mer pankodränerade små kycklingvingar, det togs in kaffe, det dracks bubbelvatten i flaskor; det var ett evigt skrålande, skrålande och magmunnamässigt förlustande.

2014-07-02 23.06.03
På kvällen var jag sedan på feministiska rapparen Cleos musikvideosläpp på F12 i ett fortsatt skålande och förlustande in på småtimmarna. Jag har förstås reppat fem-rappen sedan jag – när alla andra stod och lyssnade på Five i musikbutikernas väldiga CD-kopplade lurar – hämtade ut Fevens tidigare outgivna b-sidor på kassett, under disk, på Rocks i Birsta. Det var kul att se att så många nu hakat på.

Ojvoj. Dessa nya, dyra podcastvanor: denna nya, rumlande!, podcastlivsstil.

Efterlysning: Jamtsk bläckvevare

Den chilenska anfallaren Mauricio Pinilla, han som prickade ribban i slutet av förlängningen mot Brasilien i VM:s åttondelsfinal, klev efter ribbträffen – som kunnat skicka hans Chile till kvartsfinal – förstås in hos en tatuerare.

Skärmavbild 2014-07-01 kl. 21.16.30
En exakt bild av hur det såg ut när hans skott träffade ribban; antagligen Pinillas enskilt största bedrövelse på fotbollsplanen förevigad i bläck på kroppen.

Jag har aldrig varit någon förespråkare för tatueringar, men jo: nog väcker det här inspiration.

Jag har googlat fingerspetsarna ur led i jakt på hur det såg ut när bollen letade sig över mållinjen, utan lycka. Men kanske kan en bild från när jag sitter med böjt huvud på Jämtkraft Arenas läktare tatueras in på mig av någon jamtsk bläckvevare?

Skärmavbild 2014-07-01 kl. 21.14.47
Vad säger vi? Över bröstet? I pannan?

Jag sålde min själ för tjugo spänn

Ovanstående rubrik är en textrad från Markus Krunegårds debutskiva. Låten ”Åh Uppsala”. Något som påminner mig om att jag ännu inte sågat hans nya album jämte fotknölarna. Nåväl: det finns tid åt det också.

Jag kliver ju nämligen av ett pass ikväll och ut i tre dagars ledighet.

Jag gör det samtidigt som jag lämnar min journalistiska själ bakom mig i Schibsted-huset.

Jag väcktes nämligen ur min VM-dvala av att det här meddelandet nådde mig.

20140701-014351-6231172.jpg

Schibsted-uppburne podcastprofilen Oskar Månsson kungjorde att han utan omsvep tänkt stjäla en av mina förvisso trassligt varumärkesskyddade formuleringar i sin kommande krönika. Han kom också och lämnade beskedet muntligen.

Jag gjorde förstås det lilla motstånd man har att tillgå som utbytbar löpande-band-vikarie; åberopade verkshöjd och patenträtt!, men fick förstås se mig besegrad när Månsson frågade ifall det ”skulle kännas bättre ifall jag fick en tjuga?”, varpå den upplyste allsvensk poddespoten kastade åt mig en ihopknycklad tjugolapp som landade på bordet, alldeles intill min urätna tallrik medhavd kreolsk fläskgryta.

20140701-015046-6646154.jpg

Och ja; det är klart att det kändes bättre med en gräddglass i näbben, inte minst när jag nu kan döpa mina memoarer till ”Jag sålde min själ för en GB Sandwich”.

Jag måste köpa nya skor. Det ser ju ni också. En enda gång har jag mött den prisade kriminaljournalisten Oisin Cantwell på gatan utanför Schibsted-huset – då tittade han ner på mina slitna, oknutna, ja, till och med snörlösa!, skor.

 

Tycker ni att det blivit ovanligt många förlängningar i VM:s åttondelsfinaler hittills? Känns det märkligt att två av tre 22.00-matcher inte kunnat avgöras över ordinarie tid?

Jo, förstår ni: det är nämligen så att minsta förlängningsperiod gör att jag precis missar sista pendeln och att jag därmed får sätta mig på nattbussen.

Därav. Enkom därav.

Ikväll hade jag dessutom ställt ett långkok i ugnen som skulle plockas ut efter pendelhemkomst; det var därför inte tal om annat än förlängning mellan de två jämnstarka stormakterna Algeriet och Tyskland.