7-8 minuter

Processed with VSCOcam with g3 preset
När man berättar om alla ändlösa nattbussturer med ett WordPressverktyg som enda sällskap så måste man också vara tydlig med ett det brunmelerade myntet har en framsida. Via en tio minuter lång promenad kan jag – på lediga dagar, som nu när jag går på fredag-tisdagsvila – doppa mina sargade tassar i ett vattenbryn.

Vattnet ni ser på bilderna är, om mitt bristfälliga lokalsinne inte sviker mig igen, mynningen av insjön Marmen.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Kallhäll är ett väldigt sympatiskt område, ett område av folket; förutom nere i hamnen där Kallhälls Båtklubb ligger med ett par konkret osympatiska skepp.

Processed with VSCOcam with m3 preset
”Vid båtklubbsfabrikens stängsel,

La du din hand på min axel,

Och sa att Kallhäll var sympatiskt,

Men jag kunde inte, hålla med om det.

Vid ett taggtrådsstängsel, stod vi,

Du bad mig ta solsken lätt som en vind,

Men jag var för rödflammig för det.

Solkräm rann ner för min flint.”

Nog nu.

Sargade tassar, ja. Igår, under min stillsamma promenad ner mot klipphällen så började det ömma väldigt i min vänstra tå. Ni vet; den giktbelupna historia som hindrade mig från att göra en ++-säsong i Division I 2011. Det formligen brann i den av gikt söndertrasade leden, jag haltade till vid vanlig gång. Okej om det skett efter en rejäl portvinssup – men klockan var ju elva på morgonen, jag hade ju inte tagit den än.

Väldigt ofta kan jag sakna fotbollsspelandet något oerhört. Gårdagens giktpåminnelse var inte en av dessa gånger.

Däremot kom jag, något oklädsamt, att tänka på vad som kunnat hända om jag inte gått upp i den där nickduellen mot Sirius Ante Björkebaum (vad skulle jag upp där och göra? det var ju inte som om jag skulle kunna vinna den) på Gammliavallen den där junieftermiddagen; om jag inte landat på tån, om inte någonting gått sönder, om inte den västerbottniske naprapaten/schamanen/kvacksalvarlärlingen bestämt fått för sig att det bästa sättet att behandla en smärtande tåled var att ”DRA I TÅN JÄTTEHÅRT I ALLA RIKTNINGAR, RUNT-RUNT-RUNT, TILLS ALLT GÅR HELT SÖNDER OCH SEN KANSKE DU KAN SPEEEELA!!!”.

Han greppade om tån som vore det en mortel och sedan började han omgående att dra den runt-runt-runt, med en hårdhet och bestämdhet som om han varit tvungen att mortla ett parti grus.

Nåväl: om inte alla dessa olyckliga omständigheter skett så undrar jag – som sagt: oklädsamt! – ifall jag inte vid det här laget skulle kunna blicka tillbaka på en karriär som innehöll, säg, sju-åtta Superettanminuter.

(Folk nämner aldrig fördelarna med att driva en portal som inte tillskansat sig en enda ny läsare på tre år: man kan fritt hänvisa till att ”ni vet” kring invecklade giktutsvävningar, utan att utveckla.)

Det om det. Det var gikten som talade.

Någon annan gång ska jag skriva om att sakna fotbollen, lagtillhörigheten, att alltid vara uppbokad; men idag, denna lediga lördagsförmiddag, tänkte jag – återigen oklädsamt – belysa hur mitt nattliga arbetande, mitt nattbussfarande och mina oöppneliga mullvadsögon i gryningen har fått mig att närmast väggords-Carpe-Diem-människo-uppskatta en vanlig middag.

Processed with VSCOcam with f2 presetNu åt vi förvisso saffranspasta med räkor och drack rosé, det var inte den vanliga ugnsgratinerade kasslerlådan, men som jag uppskattar att bara ha en kväll att tillbringa på annat än silly season-rykten.

Då jag på sistone haft dygnsrytmen hos en apatisk sädgås, samtidigt som Tilde krängt skjortor dagtid, så har jag nätt och jämt hunnit se henne under det senaste femdagarsskiftet; annat än genom knappt öppna, kisande mullvadsögon i den arla morgontimman.

Jag vet inte vart detta är på väg; jag ville bara kungöra att jag saknat henne och att jag saknat kvällar, saknat morgnar med henne.

Jag ska sluta nu, innan jag råkar skriva det absolut plattaste som någonsin tryckts på en registrerad portal; nämligen att ”skriva silly season-blogg om kvällarna ändrar ens perspektiv”.

Bara lite drygt var fjärde silly season-blogg-läsare är förresten läsare i min smak:

Skärmavbild 2014-07-19 kl. 12.29.55

Det kan gå ändå

När ÖFK:s starke man Daniel Kindberg inför säsongen satsade på att lösa det fotbollsmässiga råämnet Modou Barrow från Varberg var en resurslös Urban Hagblom tvungen att nöja sig med den kringresande enmanna-provspelscirkusen Leo Englund från Skellefteå.

Nu är Barrow, än mer efter kvällens aktioner, aktuell för en 17-miljonersaffär till de brittiska öarna – samtidigt som Leo Englund är aktuell för en tillbakalåning till det västerbottniska fastlandet.

Uppenbarligen är Englund heller inte, som ensam anfallare på bänken, aktuell för ett inhopp vid underläge.

Men vi har ju också Johan Lundgren. Någonstans.

Vi ska trots allt, någonstans, vara glada över att den här GIF-upplagan – med dessa två enda nyförvärv, med en skadad Dennis Olsson, med en pånyttsövd Johan Eklund, med en… taktik?, tror jag – tillåts vara med i en toppstrid i år: att fortsatt har en mycket god chans på Allsvenskan.

Superettan är rekordsvag i år. Det är ett faktum. Lag kan i stort sett involvera sig i toppstrider genom lite Juan Robledo-storlek allena.

När ÖFK väl får till sin rörelse, när man hittar struktur och styrsel i det till synes ostrukturerade och styrsellösa, så är man ett mycket bra Superettan-lag. Då hänger helt sonika GIF Sundsvall av 2014 inte med. Då har Roger Franzén och Joel Cedergren inga som helst svar. Då måste de ”se matchen i efterhand” för att förstå vad som hände.

Men säsongen är lång. Och serien är svag.

Det kan gå ändå.

Rekommendation:

20140717-132724-48444924.jpg

Det var länge sedan jag inspirerades på riktigt av en godare bok. Därav stagnationen av min penna, antar jag.

(Jag tror, tror!!!, att ni märkte, märkte!!!, när jag nyss läst Livläkarens besök.)

Tills min vän Sinan påpassligt uppfattade att jag hos ett par bokhandlare fruktlöst eftersökt BJ Novaks novellsamling och sedan, lagom till min födelsedag, gjorde sig besväret att beställa hem den åt mig.

Jag rekommenderar ”One more thing: Stories and other stories” till samtliga.

Jag älskar, ingenting annat än älskar, författare som kan få mig att skratta genuint. De är så få.

Och efter många av BJ Novaks berättelser sitter man och undrar ”hur kan ingen ha kommit på att skriva om det här tidigare?!”: lite som man kan tänka ”hur kan någon skriva om det här och tro att det är av intresse för någon?” kring denna portals utsvävningar.

Den finns än så länge bara att tillgå på engelska, men ganska snart finns den nog dubbad. Då förstås under titeln ”BJ Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Katten James Rodriguez

20140716-143349-52429001.jpg

Här syns jag med min goda vän Therese katt, som jag och Tilde var och utfodrade i eftermiddags.

Jag lägger upp denna bild inte bara på grund av dess uppenbara gullighet, utan även på grund av att Tilde har börjat propagera, ja, ingenting annat än propagera!, för att utöka vårt samboskap med ett kattkreatur.

Hon har till och med, i ett svagt ögonblick, yppat möjligheten att jag efter eget huvud skulle få döpa katten.

Och det… födde en idé.

20140716-143349-52429335.jpg

Jag skulle döpa denna eventuellt framtida katt till ”James Rodriguez”.

Och när fotbollskunnigt folk då kommer för att hälsa på skulle jag få min chans till att slå dem på sina elitistiskt fotbollsfingrar.

Jag skulle, i Facebook-chattar, sms eller andra textmässiga konversationer, förklara för vederbörande vad katten var döpt till. ”Åh, vad roligt!”, skulle de utbrista och inte ”kunna vänta på att få gosa med honom!”.

Så skulle de komma. Se ”James” tassa omkring i den kanske egentligen för lilla lägenheten. Genast börja locka på den lilla skogskattsbesläktade fluffbollen.

”Chames!”

Ingen respons.

”CHJCJHAMES!”

”Varför schasar du på den stackars katten?!”, skulle jag utbrista.

”Oj, förlåt”, skulle de ursäkta sig. ”Jag visste inte.”

Ny sats. ”Hamez, ja!, kom då Hamez!”

”Vad i hela helvetet pysslar du med? Jag sa ju vad han hette. Han heter James Rodriguez. Jejms. Som i Bond. Jejms Bond.”

Och så skulle de stå där och skämmas, uttalselitisterna. Förstört stämningen. Skrämt upp katten. Fått dricka en snabbare kopp kaffe, hela tiden ursäkta sig med att ”jag bara antog” och att ”Chris Härenstam sa”, under en annars tryckande tystnad.

20140716-143348-52428582.jpg

Ja, kanske blir det en liten James Rodriguez i höst.

Maxlöp

20140716-003236-1956335.jpg

Lycka är att maxlöpa de trehundra meterna från Schibstedhusets dörrar till perrongen för Bålsta-pendeln och precis sprinta sig igenom igenslående dörrar.

Som nyblivet ansikte utåt för en schablonmässig lärarfryntlighet känns det numera viktigt att påpeka varje maxlöpning.

Just det: så här ser förresten pendlarvardagen ut för stunden. Kallhälls station hade först en provisoriskt uppslagen barack som stationshus; gott så, men nu har man även lagt sig till med ett litet gallerinhängnat elljusspår som leder ett lemmeltåg av stackars pendlare genom Järfällas omnejd.

20140716-003236-1956718.jpg

Ni vet bankköernas små repavgränsade labyrinter? Så. Fast med två meter höga galler och motsvarande en friidrottsoval.

Baltfotbollens Simon Bank

Det var, som ni förstår, en viss skillnad i redaktionsnerv och –puls – från gårdagens galna, ja!, galna!, VM-crescendo till kvällens notisletande.

Måndagen var, målkavalkaden på Nya Parken (Norrköpings egna Park Arena-debacle till namn) till trots, så pass avslagen att spela en pekpinnesvevande biroll. Jag och kollega Andreas Käck skulle dela ut skolbetyg till samtliga 32 VM-länder.

Jag nämner detta eftersom en pigg redigerare vid namn Marcus Hassel i samma veva tog sig friheten att frilägga mitt huvud – ett fritt flygande ägg av trassligaste märke, framvärpt av stillastående båshöns – och applicera detta på en synnerligen fryntlig gammal lärarkropp. Att på sin historiskt första halvkropps-byline-bild lanseras som en ung, men skallig!, man som hunnit lägga på sig den sortens vetelängdsfysik som vanligtvis kräver ett dussin år i kommunala skolfikarum: det är en oerhört lynnig profilering.

Man är som sommarvikarierande reporter maktlös mot alla typer av redigeringsmässiga ärekränkningar, det är mycket tydligt.

Jag har väl ännu inte (hoppas jag, det vore oklädsamt) rekommenderat er att köpa tidningen på grund av mina bidrag; men jag undrar om det inte är värt att lägga en guldpeng eller två på ett rosa blad imorgon. Jag tror att ni – som vid det här laget lärt er att finna glädje i min misär – skulle kunna uppskatta denna ovälkomna fryntlighetsförvanskning av min person.

Att VM är över behöver inte vara slutet; det kan vara en början.

20140715-023715-9435651.jpg

Ikväll var estländska Nömme Kalju åter i seriespelet efter Europa League-succén där man besegrade isländska Fram – och Tarmo Neemelo, den baltiske lånemurbräckan, var åter i spel efter skadebekymmer.

Pirkt.se är inte mycket – men den är, vågar jag lova, den enda portal som har ideella krafter satta på att nattbussledes ögna igenom estländska ligalags Facebook-fotoalbum i jakt på livstecken från gamla Superettan-profiler.

Jag har under några veckors tid – sedan jag googlade på ”Tarmen”, i Baltikum kallad ”Björnen”!, och återfann honom i det kontinentala tröjnumret 99 i ett Europa-kvalande lag – funderat kring ifall detta kan vara ett karriärdrag.

Att lansera sig själv som en baltfotbollens Simon Bank; spendera tre månader per år, inte på den franska rivieran, utan i en gråare etta i Kilingi-Nömme där man går ner på, inte cafeterian, utan det lokala ölcaféet där man på knagglig skolestniska språkar med diversearbetarna och med yviga gester försöker göra sig förstådd kring varför Ingemaar Teever aldrig lyckades i Öster. Sälja hem korta notiser till Mittmediakoncernen vid Tarmo-framgångar, applicera baltisk spelbolagsreklam inbäddad i kåserierna på Pirkt.se: precis så att det går att hålla sig finansiellt skvalpande.

Flamländsk bodelning

tildefrukost
Jag vaknade upp som en däven mårdhund imorse, men möttes vid uppvaknandet av denna än mer glädjande än kaloristinna åsyn.

Och tillvaron kan faktiskt, mediokra artiklar och fotbollsintellektuell osämja med Simon Bank till trots, vara oerhört fin.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Om man bara har en dylik att tillgå. Titta; så intet ont anande hon är här, på väg till Sundsvall.

Processed with VSCOcam with b5 preset
Vi åkte ju norrut i onsdags för att rensa ur Tildes, nu till ockerpris sålda, lägenhet i Sallyhill. Sträckan Stockholm–Sundsvall är, som ni vet, omkring 38 mil: men visste ni också att sträckan kan mätas i omkring tjogtalet passagerar-sätes-selfies?

Processed with VSCOcam with f2 preset
Ni vet vad man säger: man kan ta tjejen som läst ett par terminer fotojournalistik från Sundsvall men man kan inte ta Sundsvall från… äh: jo, vi rensade ut allt. Gick jättebra. Inget kvar.

Processed with VSCOcam with f2 presetcharliesword

En intet ont anande Tilde, var det ja: jag har nu, under en långdragen, närmast omärkbar process, lyckats genomföra en mjuggbodelning i flera etapper.

Det är en del i en ny typ av flamländsk sol-och-vårar-konst som går ut på att tunnhåriga män uppvaktar alldeles för vackra möer i åratal innan de en dag bara försvinner med allt husgeråd; och så sitter den molokna kvinnan där och gråter ut i Malous morgonsoffa om hur hon inte längre har några durkslag eller rivjärn.

Vi hann klart redan på torsdagen, vilket gav oss tid att ägna på ren förlustelse under en två-dagars-semester.

Processed with VSCOcam with c1 preset Processed with VSCOcam with f2 preset

Jag har, Tilde räknade, femtiofem myggbett på mina två underben.

11,5

Jag klev upp vid det arla 07-rycket imorse.

Packade en mindre Ford full i pinaler, körde sträckan Sundsvall—Kallhäll i bitter singular, lastade ur bilen, stökade in ett halvt husgeråd i en redan till bredden fylld lägenhet innan jag formligen sprang – med en halväten lunchlåda fladdrandes i näbbmynningen – på pendeln mot arbetet.

Och nu, dryga tolv timmar senare, sitter jag på 591:an mot Råby med en annalkande trötthet jag aldrig förut känt på 591:an mot Råby. Jag sitter här efter en söndag som en extrainkallad övertidsarbetare; som en skrupelfri inskränkare på den personliga fem-dagars-ledigt-sfären.

Jag sitter dessutom här, då och då nyckfullt tillslumrandes på det sätt som fått mer vana nattbussresenärer än mig att vakna upp i ett bussgarage i Livgardet; med ett par ögon som kisar skevt likt en mullvad som varit på jäsebären, och är oense med Simon Bank.

Det är ett relationsråd gammalt som Platon själv: gasta åt din ömma moder, bädda på soffan, släng luren i örat på farmor – men somna aldrig fotbollsmässigt oense med Simon Bank.

Nåväl. Nya tag imorgon. Som tur är har jag bara elva och en halv timme kvar tills jag får revanschera mig.

Mellannorrlands webbstars

I eftermiddag drar GIF Sundsvall igång höstsäsongen med en match mot ”Mellannorrland Allstars” på Ånge IP.

Ånge-tränaren Benny Mattsson ska leda det hopkokade laget tillsammans med Albys store son Lars Lagerbäck. Och det är drag i västra-fotbollen för stunden; det Ånge IF som för bara några år sedan mest sågs som en bortom dryg bortamatch i fyran har utvecklats till Medelpads tydliga andralag med häng på Division 1.

Men i och med fotbollsframgångarna är det lätt att annat hamnar i skymundan.

Det händer faktiskt annat i Ånge, år 2014:

Processed with VSCOcam with b1 preset