Buzzcut Season

gällnö
Kollektivtrafikshjulen satte oss i rullning kring sexrycket på onsdagsmorgonen och så fort Tilde vände ryggen till efter lunch så låg jag där på bäddsoffan likt ett dävet sälakid.

erikgällnöpotät
Om Colgate gjorde reklam för nya tuggpotatisar för folk med så pass skeva tänder att de ogärna visar dem vid smil; ja, då skulle den kunna se ut så här.

tildegällnö
erikgällnö
Första gången jag var här schasades vi av bryggkanten som vore vi herrelösa byrackor. Nu vältrade vi oss i filtar och medhavda kaffekoppar. Jag vet inte varför mitt skärgårdsförtroende är så pass stärkt – men igårkväll hängde jag en tjocktröja över mina axlar och knöt en i ärmarna frampå bröstet, som en osympatisk seglare.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag var tvungen att kompensera denna moderata fadäs genom att låta Ebba Grön – förvisso tolkad av andra, i lugnare tappning; skärgårdifierad Ebba Grön – skräna ur den medhavda högtalaren vid middagen.

erikgällnöutsikt
Notera den grå tröjan, ihopskrynklad till höger: alldeles nyss hade den vilat på mina axlar, med hjälp av den skärgårdsknop som medföljer instruktionsmanualen till en rosa-blå Henri Lloyd-tröja.

Processed with VSCOcam with t1 preset
I remember when your head caught flame
It kissed your scalp and caressed your brain
Well you laughed, baby it’s okay
It’s buzz cut season anyway

(Nej. Det är det aldrig.

Men jag sprang just till handelsboden, sprang hem med en kasse full i ägg och mjöl och när jag skulle leverera pannkakssmeten-waiting-to-happen till Tilde så var hon i full färd med att beställa två Way Out West-biljetter till priset av en. Å, som jag älskar henne och hennes fyndnäsa.

Allt är, just nu, alltså just nu!!!; i denna minut!!!, mycket fint.)

Låt oss fly, Låt oss segla bort

20140730-092601-33961786.jpg

Låt oss fly
Clownerna har gått till jobben nu
Solen har gått upp
Jag har inte glömt hur man flyger
Mina kinder kanske var rödare

20140730-092602-33962148.jpg

Jag jobbade i måndags också (såg Hammarby spela 1–1 mot Superettans jumbo inför 19 102 åskådare, såg Aziz Corr Nyang tunnla sig tillbaka in i svensk fotboll och Nanne Bergstrand koka mot ”dumma jävla frågor på presskonferensen).

Nu ingenting annat än flyr jag, ut till en liten skärgårdsstuga.

Jag ska sola, läsa böcker, lyssna på Po Tidholms sommarprat, bada, sova och allra mest rå om, rå om!!!, Tilde.

På vägen ut stannar båten bland annat vid Nacka Yacht Club. Det är inte nattbussen, detta.

Businessmen drink my blood, Like the kids in art school said they would

Den lågintensiva uppdateringen beror inte på den tryckande baltvärmen – Pirkt.se står över meteorologin – eller ens på det faktum att jag genomfört ett nattskift.

Nej, redaktionen går och suger – suger, som ett girigt borgarkid på privatiserad vårtgård – på ett erbjudande kring portalens framtid:

20140728-015227-6747451.jpg

Visst skulle det vara fint att få surfa in på sin sons .com-portal, mamma?

En gång i tiden hade jag någonting att erbjuda. En gång i tiden hade jag svansföring nog att försöka peka på vad som var rätt eller fel, oftast fel; nästan alltid fel?, med GIF Sundsvall. Det kunde locka tiotal och åter tiotal läsare som ville komplettera sin Rolle Engström-världsbild. När jag ser tillbaka på mina pennmässiga utsvävningar om något decennium så kommer dessa vara de Gyllne Åren.

Jag har tappat det. Jag gör folk – i tiotal!!! – besvikna nu när jag måste konstatera att jag sitter på en nattbuss och inte alls känner för att bjuda på någon närmare obduktion av J-Södra-debaklet.

Jag vill lyssna på ”The Surburbs” i sin helhet och komma hem till Tilde.

Jag ringde säkert omkring femtio gånger till olika AIK-spelare ikväll – sex gånger var till de åtta-nio största profilerna? – utan att få ett enda svar. Skickade sms, lämnade meddelanden, bad på barskrapade knän om ett citat kring de få vilodagarna inför Astana borta; ingenting.

Gränsen mellan att vara motarbetad av det allsvenska etablissemanget och att helt sonika vara en undermålig reporter är inte så hårfin som jag skulle vilja göra gällande.

När någon säger att ”det är inte min grej” eller ”det är inte det jag är bra på” så är de ofta bra på någonting annat.

Man kanske skulle hitta sig en sån.

I garnet

Processed with VSCOcam with f2 preset
Stor milstolpe i sol-och-vårar-karriären härom dagen, när jag i egenskap av sambo fick intyga för polisens passutgivare att Tilde Jansson var en människa.

(”Hon är luugn”, sa jag. ”Ursäkta?”, frågade passdamen. ”Hon är luuuuuugn, sa jag!”. Sedan fick vi vårt pass.)

Hon har nästlat in sig i mitt garn nu. Först den flamländska bodelningen – där jag nöp henne på hela hennes uppsättning av durkslag – och nu detta god man-överläge.

Det är jag som ligger bakom

Jag lyssnade på författaren Kjell Westös sommarprat härom veckan och han sa någonting om att han levde efter devisen ”där det inte finns andra män kan jag inte bli nedslagen”.

Det är en mycket klok devis att leva efter. Jag är 187 centimeter lång, väger in på dryga 80 fortfarande skapligt väldisponerade kilon – men jag uppskattar ju inte den somriga utvecklingen mot att nattbusskurerna nu är fulla av vardagsnattsbröliga män.

Inte alls.

 

Skärmavbild 2014-07-24 kl. 23.05.04
Vad ni ser är listan över Sportbladets mest klickade artiklar. De som tycker journalistikens utveckling mot mer lättja och klickbarhet är negativ skulle nog kunna se själva listan som roten till allt ont. Men idag toppade en artikel om amning . Ganska länge. Före nyheter om att två män ska banka skiten ur varandra!

Jag skrev en artikel om att Therese Alshammar berättat för magasinet Amningsnytt om sin amning och sitt fortsatta elitsatsande. Och… kan det vara Sportbladet-historia, denna amningstopp?

I så fall går jag till historien för två saker: för den amningsartikeln och för att ha varit den förste som i etablerade medier vågat jämföra Lionel Messis frisparksfot med Tommy Bergersens.

Det är inte det sämsta.

(Igår pratade jag också med den förre Umeå FC-yttern Johan Larsson om att rädda liv. Jag vet inte om det var sport, men jag tar alla chanser jag får att ringa min gamla lagkamrat och fortsatta vän.)

 

Jag skrev samma natt om planstormare som började slåss med spelare i det israeliska laget Maccabi Haifa. Planstormarna hade en palestinsk flagga med sig och… ja, trots att jag inte försökte dra för stora växlar på det – inte förminska något, inte förstora något; framför allt inte förlarviga något – utan försökte hålla mig till att sakligt berätta vad som hänt på planen så sattes förstås min mejlkorg i brand.

Givetvis var det – vad annars? – svenska män som var rosenrasande.

Jag svarar sakligt på närmast samtliga påhopp på min person och penna, men det där planlösa slentrianhatet mot… ja, vad är det ens emot; allt som inte anses etniskt svenskt, antar jag?

Martin, Jan, Jens som spänner biceps framför gymspegeln på sin Google-profilbild och alla de andra är väl där och mejlar varje gång någonting liknande dyker upp; varje gång det är oroligheter där de trätande parterna inte kastar sillbitar och färskpotatisar på varandra.

 

Jag lyssnar på Mattias Alkberg på nattbussen. Hela vägen hem igår, hela vägen hem inatt.

Visst har du också svårt att andas?
Och visst är du lika rädd som jag?
Det är så jobbigt bland dom andra,
Jag vill va själv med dig ett litet tag.

 

Synnerligen styrsellöst nattbussinlägg, detta.

Fick också – just kring denna portals styrsellöshet och allmänt dubiösa kvalitet – lite konstruktiv kritik i kommentatorsflödet när jag live-rapporterade Elfsborgs Europa League-kval:

Skärmavbild 2014-07-24 kl. 21.05.35

Noll (0)

Det känns på förhand som en ganska viktig dag imorgon.

Men oavsett hur det går så är jag ganska lugn inför framtiden.

Hade jag varit en människa som gett upp vid motgångar så hade jag inte suttit här idag och kunnat stoltsera med noll spelade Superettan-minuter.

Om löpning

Jag var ute och sprang härom dagen.

En gång i tiden gillade jag att löpa. Jag var en tvärhand hög, hade inte börjat växa, inte börjat få muskler, min späda barnakropp hade inte ens lärt sig vad en ”känning i baksida lår” var (flera år senare lärde jag mig att det var det som Hasse Bergh ådrog sig i tid och otid; i vuxen ålder har jag funderat ifall det sammanföll med större travhelger).

Jag gillade att löpa. Jag gillade också bandet Five.

five
Jag var, kan vi konstatera, ung och dum.

Sedan växte jag. Blev lång, gänglig; på tok för gänglig på tok för snabbt – min ryggrad slingrade sig mot skyn, skevt och okontrollerat som viltvuxen humle. Jag blev inte bara klädsamt sävlig, jag fick förstås också fysiska komplikationer: en gång fick min far åka till en träning för att där trä ett nyköpt knäskydd – ett sådant som åldringar använder vid racketvevningar – över mitt ena ben.

kneecap
Då var jag var fjorton. Min far hade, i mina pompösa tonårsögon där jag ännu inte (till skillnad från nu [[källa?]]) gjort mig någon annan persona än den snurrfintande innermittfältaren från Medskogsbron, lika gärna kunnat applicerat en Tena Lady-pläd innanför kalsonglinningen.

Jag tror att knätrasslet berodde på att min ena höft satt någon halvmeter högre upp än den andra. Jag krummade mig fram på innermittfältet – som en gänglig vätte, alternativt en kringsmygande porrtidning-i-skogsbrynet-kompatibel byfåne – i GIF Sundsvalls P89:s b-lag; ett av hela distriktets då allra sämsta kollektiv.

Sedan dess, någon gång, har jag inte tyckt om att springa.

Inte alls.

Men härom dagen gav jag mig alltså frivilligt i kast med denna snöbollsrörelse, detta fenomen som verkar sluka alla i dess väg; som får vanligtvis sansade individer att drapera sig i spandex och sticka tassarna i ett par vantar.

Och – förlåt om jag trampar några på de ömma, vantbeklädda tårna – men jag förstår fortfarande inte.

Inte alls.

Det skall sägas att min kropp fortsatt sargad och synnerligen ickekompatibel för långa och inte sällan asfaltsbeklädda löpsträckor. Av otympligheten i mitt steg att döma måste det för en utomstående ha sett ut som att en tunn, späd ”The Rock” (Fast & The Furious-skådisen; en man som tydligen finns i min referensram: antagligen under ”Män som ser ut som ett illa karvat granitblock” eller ”Granitblock”) gett sig ut för att ta karriärens första löppass.

therock2
Ni vet, han. Fast & The Furious-snubben, vars nävar antagligen hållit i fler steroidampuller än Oscar-statyetter.

Fast, ja, jag hade något nördigare kläder:

therock1
Där. Där någonstans. Där var vi.

Och ”The Rock” skulle också fått ont i ryggen. Man får ju det.

Efter ett tag var jag tvungen att lägga mig ner bakom ett buskage, alldeles utanför en tomt, veckla ihop mig själv till ett litet knyte och därefter sträcka ut ryggraden genom att ryggliggandes låta fötterna gå över huvudet; som om jag tagit efter någon Mia Törnblomsk bok om Kamasutra-självhjälp.

Man måste också ha ett tydligt mål när man springer. Det är det viktigaste. Nej: jag menar inte ”ett varv runt sjön”, inte ”ett varv i elljusspåret”: det räcker inte. Det är inte nog tydligt.

Ska man ha någon substans i det vanligen lyfta argumentet att ”löpning är den naturligaste träningen” och att ”människan har löpt i flera tusen år” så måste man, typ, få syn på en kronhjort längs E18 för att sedan jaga efter den.

Den nivån av mål.

Människan har aldrig gått ut och okynneslöpt. Aldrig.

Tror ni att grottmänniskorna för tusentals år sedan plötsligt – efter en habil korv-i-ugn-middag, en tisdagskväll där Martin Timell just ska ge sig på ännu en veranda – fann sin partner i vardagsrummets dörröppning, iklädd spandexbyxor och ivrigt studsande på ett par flinka vadmuskler, hojtandes om att ”jag tänkte ta mig en liten kvällstur”?

Och att de vid det obligatoriska ifrågasättandet får det glada svaret/tillropet att ”jag fick feeling!!!”, varpå partnern stoppade i sina hörlurar och formligen studsade iväg till tonerna av en inläst Läckberg-deckare?

Vet ni vad som hände om man ”fick feeling” och ”tog en kvällstur” för ett par tusen år sedan? Man svaldes hel av en mammut.

”Dog han när han skulle försöka fälla en kronhjort till stammen?”, skulle man fråga kring lägerelden.

”Nej, han ville bara lyssna på Läckbergs senaste och vara ensam med sina tankar: helt planlöst och okynnigt”, skulle man svara, ”trots att han visste att det var mammutsäsong. Som ett offerlamm i spandex.” 

 

Jag skulle vilja spela tennis mot någon. Alternativt squash. Svar till ”Sol och Vår”.

 

5–2-metoden tror jag dock på. Det vill jag ha sagt. Det är ju bevisat att redan i de första jägar- och samlarsamhällena hade människorna vissa dagar, typ två av sju!, inte mer mat än någon jordgubbssmoothie, lite baconquinoa och någon halvtallrik bönsallad med örtkeso.

Nånstans ska man va

20140721-172720-62840760.jpg
Nånstans ska man va, som Thåström slog fast på Sönder Boulevard, och det här lilla sjöbrynet – bara några tio promenadminuter bort – hoppas jag kan bli nånstans där jag kan vara ofta i sommar.

I min farmor och farfars stuga var det tjugofyra grader när jag idkade badpremiär härom veckan; här var det termometerlöst men mina känsliga tassar – en gång kända för att kunna träffa en fotbollsplanhalva från femton-tjugo meter – noterade genast att det var betydligt varmare än i det medelpadska kallhålet.

20140721-172720-62840061.jpg
26-27 grader? Nånstans ska man bada.

20140721-172720-62840407.jpg
Min medhavde vän ”Sigge”, vars namn jag fingerat på grund av de känsliga uppgifterna som följer, berättade i vattenbrynet en fantastisk liten uppväxthistoria; en som kanske får dig som kanske fördomsfullt tänker att ”en uppväxt i södra Norrland väl omöjligt kan ha varit tuff” att tänka om.

När ”Sigge”, återigen: fingerat, var omkring tio år gammal så försvann hans katt. Till slut kom hans ömme fader in på ”Sigges” rum för att berätta som det var. Katten var funnen. Avliden. Nu skulle den sköre tioåringen få sitt, ja, kanske sitt första stora sorgebesked levererat till sig.

Fadern tog ton och berättade att ”katten hade blivit överkörd av en bil…”, och det är förstås sorgligt nog redan där, kanske föll ”Sigge” redan här i gråt, medan fadern fortsatte: ”… och det är också så att några andra djur redan hade varit där och ätit på honom när han hittades.”

Det där tillägget, det där fullkomligt onödiga – men hårda, härdande!!! – tillägget, kan vara något av det allra kargaste som yppats i Västernorrland.

Nånstans ska man bli gnagen på vid en vägkant.

Finn Fem Fel

De flesta publikationer med självaktning erbjuder någon form av knåp till de långa helgsfrukostarna. Så även Pirkt.se.

Vi ska anordna ett parti ”Finn fem fel” med utgångspunkt i Helsingborgs Dagblads rubriksättning och bildval.

Skärmavbild 2014-07-19 kl. 12.43.07

Facit nedan:

Skärmavbild 2014-07-19 kl. 12.43.07
Den vane soduku-lösaren noterar förstås även att det må pågå visst sidogyckel i bildens högerkant, men tidningens ansvarige utgivare vågar inte utesluta att det bara handlar om en förlupen, kontextlös tomtemor.