Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

trotvivel

Mina ögon tårades här. När melodin gick igång; innan han ens börjat sjunga.

Jag har inte gått på knä en enda meter i Göteborg, jag har mest flanerat och ätit sushi, men väl så många år i Sundsvall.

Sedan tårades ögonen igen till ”Du kan gå din egen väg”.

Processed with VSCOcam with m3 preset
En sång på mina läppar. 

En k-k-klassiker. 

Och igen till ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”.

Då var vi fem låtar in i konserten.

Processed with VSCOcam with f2 preset
En fem-plus-spelning if I’ve ever seen one.

Jag är väldigt tacksam över att ha varit där. Håkan Hellström från Västra Frölunda inför ett fullsatt Ullevi; ojvoj, det är väl den marginellt större motsvarigheten till att Erik Löfgren från Sidsjön fått skriva ett GIF-kåseri på mittuppslaget i Sundsvalls Tidning?

Spelningen tappade viss fart efter två tredjedelar, det ska sägas. Jag blev vid ett tillfälle exalterad när Kapten Röd släpades upp på scenen; det behövdes ny energi. Veronica Maggio klev ut och rev av en avgrundsdjup tolkning av ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”. Pånyttvattnade ögongipor.

När Freddie Wadling leende mullrar fram att ”det här är min kompis Håkan”? Nytt tårflöde.

Men jag gillade slutet av konserten allra bäst. Tilde fick ett migränanfall och vi var tvungna att gå iväg.

Hon satte sig på en lastpall och grät och drack vatten och jag satt lutad över henne med vad som skulle bli en mascarabelupen ny skjorta och Håkan Hellström sjöng ”det är så jag säger det, du är det finaste jag vet”.

Det är så han ska konsumeras, Håkan Hellström.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag hatade filmen. ”Nu kan du få mig så lätt” handlar inte om att stå på varsin sida om en fontän och se varandras silhuetter kyssas; det handlar om att sleva i sig ett trött skrovmål och med vitlökssåsmelerad näbb skicka patetiska lurminer över de lysrörsupplysta borden.

I fredags sprang jag och Tilde från Lillebygrillen mot bussen i regnet med en papptallrik strips och en burk vitlökssås. Genom att springa kutryggigt och skyla stripstallriken med överkroppen försökte jag rädda anrättningen.

Jag spillde förstås ner min nyköpta jacka i vitlökssås. En stor fläck mitt på magen: som om jag blivit stucken med en skräpmatsdolk.

Och jag är ganska säker på att Håkan Hellström skrivit en sång om just det.

Vi lämnade Ullevi till tonerna av extranumren. När jag fick ett par snabbverkande värktabletter av en polis ljöd tonerna av ”Känn ingen sorg i mig Göteborg”.

Jag fick ingen konfetti innanför skjortan, jag satt i en taxi när ”Du är snart där”-outrot rullade; men jag fick mig den bästa konsertupplevelsen jag någonsin haft.

Processed with VSCOcam with g3 preset
Det här var, innan igår, en min jag inte visste att jag hade i arsenalen: det är mitt sol-och-rosé-och-snart-Hellström-på-Ullevi-leende.

Processed with VSCOcam with m3 preset
Tack, Göteborg. Tack, Håkan Hellström.

(Ja, jag sticker alltid ut näbben ur tågrutor. Ja, även om ingen står där utanför med en kamera. Nej, det hade ingenting att göra med att Blå Tåget hade en Instagram-tävling där man kunde vinna ett presentkort.)

Kuken

Idag var det svensk nationaldag.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag såg en amerikansk tv-serie.

Processed with VSCOcam with t1 preset
Jag åt persisk lunch.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Den här bilden, där jag tittar ner som för att skyla mitt anlete, valde Tilde att lägga upp på Instagram.

Processed with VSCOcam with m3 preset
Den här bilden, där jag ser ut att just ha knyckt ett halvt kilo äpplen och hamstrat några deciliter tuggad äppelmos i kindpartiet, lades aldrig upp.

Jag såg inte en enda göteborgare veva med en enda flagga. Det spöregnade och mycket var stängt. Knappt en kotte på gatorna. Det var väl fint.

Vi avslutar med dagens givna soundtrack:

Treat. Yo. Self.

Idag hade jag bestämt mig för att köpa mig lite nya kläder.

Jag har en outtalad, men ändå strikt hållen, policy att försöka handla mina kläder till tonerna av en kraftig realisationsprocent. Jag skulle uppskatta att min garderob är inhandlad till ett snittpris som landar kring trettiofem procent av det ursprungliga utropspriset.

Att då ge sig ut i försommaren – i jakt på sommarkläder! – är ju som om salig Per Moberg skulle vada ut i den höga decembersnön för att med blodvite i näbb jaga älg.

Men ni som kan er Parks & Recreation vet att man ibland bara måste ta en heldag för att…

treatyourself1
Treat yourself. 

Det var exakt vad jag gjorde.

Och när vi nu var i Göteborg, och inte i Stockholm, så passade vi på att gå i unika västkustsbutiker; en som hette ”Veckodag” på engelska.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Dubbla kassar? Hmmm… i det här ekonomiska klimatet? En jacka… trots att jag har knappa dussintalet hemma?

treatyourself4
Kejdå.

sushi
Sushi till lunch – på en torsdag?!

treatyourself2

Processed with VSCOcam with f2 preset
Kaffe på lokal?!

Processed with VSCOcam with t1 preset
En sån där härlig presskanna mörkrost?!

treatyourself3

Göteborg är vacker, men svår.

Google Maps fungerar inte; den far med konstant osanning. Det är ett faktum som har väldigt lite att göra med att jag alltid lämnade över kartan och bara nyttjade mina fotbollslungor under grundskolans orienteringspass.

Det är tur att det finns vänligt sinnade stadsbor att tillgå.

Knappt någon jobbar i Göteborg, alla är lediga och flanerar gatorna fram – men alla dricker samtidigt rosé på uteserveringarna. Är det den rödgröna bidragslinjen som blomstrar?

Och smeknamnet ”Lilla London” måste bottna i att man även i Göteborg måste kolla oroligt åt vardera håll ett halvdussin gånger innan man passerar gatan. Här i rädsla för att hamna under en spårvagn.

Att Göteborg inte lyckas komma närmre Stockholm i befolkningsantal måste bero på att det årligen ryker ett par tiotusen invånare till smet på stadens spårvagnsframrutor.

Vi tänkte leta oss ut på lokal även på kvällskvisten; men vi regnade inne.

Imorgon är det, om vädret tillåter, picknickfestival i Göteborg.

På lördag spelar Håkan Hellström inför 64 998 människor och mig och…

tildegbg
… den här tjejen.

Du är en sång på mina läppar

En klassiker

Och när trummorna rullar igång

Är jag säker

Göteborg

Under tisdagskvällen var jag ut och tog ett par öl på lokal med en kollega som ”ser ut som en mycket sötare Joel Kinnaman”, enligt burdus ung mö som stövlade fram.

Jag fick förvisso också höra att jag ”såg ut som en mindre sympatisk Carsten Jancker” av en tyskättad dam.

carsten
Det är inte heller det sämsta.

På onsdagsmorgonen åkte alltså jag och Tilde till Göteborg.

Redan på perrongen hjälpte jag ett litet kid att lyfta av hans stora väska av tåget. Det kändes naturligt.

I Stockholm hade jag antagligen givit honom en lavett i nackpartiet så fort han börjat gny, sagt åt honom att sålla sig till arbetslinjen.

Processed with VSCOcam with g3 preset
Det är någonting i luften, antar jag, eller i förväntningarna, eller i det göteborgska sorlet – någonting som gjorde att jag sög i mig även ett grådaskigt Göteborg på uppstuds.

Processed with VSCOcam with f2 preset Vi bor hemma hos min nu bortresta syster. Det är en stor del i finansieringen av denna utflykt.

Hon har ingen kaffemaskin. Jag har närt en tedrickare vid min barm.

Allt är inte guld och sympatiska granskogar i Göteborg dock; utanför knuten hittade jag den här Sverige-vänliga etableringen:

Processed with VSCOcam with m3 preset
Rakar de bara ens skalle utan frågor eller kan man också komma in med en skrynklig, urklippt bild på Jimme Åkesson?

På kvällskvisten tog vi oss till Majorna; ett område jag gillat länge, enkom på grund av namnet, utan att ha satt så mycket som en giktbelupen portvinstå där.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Processed with VSCOcam with g3 preset
Detta är den internationellt erkända ”nu har jag väntat på min spanska plockmat i femtio minuter!!!”-minen. Snart skulle sinnesfriden tapas.

(Konstpaus för att Ingvar Oldsberg ska slå i jättelik cymbal)

Det tog nog, på grund av ugnstrassel, dryga timmen innan det tågades in med spanska smäckerheter och det var väl nära att leda till viss gramsenhet i sällskapet; men när notan väl kom så var nog – helt oförhappandes, utan kommentar – nära halva summan bortdragen av göteborsk gästfrihet.

En liten del av Polen

Jag har tänkt skriva det här inlägget en längre tid, men jag har varit tvungen att prioritera alla andra aktuella, kloka och efterfrågade inlägg glömt bort det.

Men nu när Sportnytt visade att VM för inofficiella landslag – eller minoriteter, om man så vill – dragit igång på Jämtkraft Arena så måste jag säga att jag gärna varit där när det samiska landslaget tog emot Abchazien från nordvästra Georgien.

Jag skrev ett dokument om Gibraltar i våras och snubblade då omkring på landslagsfotbollens bakgator.

(Wikipedialedes, från min plats vid skrivbordet.)

Och visst: jag hade gärna varit i Östersund under ”ConIFA” i veckan, där finns nog mängder med starka berättelser att hämta. Men på Sportnytt såg det sportsliga så högkvalitativt ut. Det var en Premier League-spelare med, ett par turkiska ligaproffs och några från Ligue 1.

Det lät nästan som att knappt ens Erik Sandvärn skulle gått in i det samiska mittförsvaret.

Jag hade hellre varit i tyska rebellstaden St Pauli 2006 när ”FIFI Wild Cup” avgjordes.

Bara smaka på det namnet: ”FIFI Wild Cup”. Det är ingenting annat än genialt: det låter som att turneringen avgjorts i mjugg, ute på internationellt vatten.

Lägg därtill att länder som Grönland och Tibet deltog.

tibet
(Tibetanerna åkte hem med 0–12 i baken på två matcher.)

Norra Cypern vann turneringen efter straffseger mot Zanzibar och fick, antar jag, sitta på platsen intill chauffören på vägen hem.

Det om det. Jag kan inte ta mig till Östersund heller: jag har klivit på en sju dagar lång ledighet som jag inte avbryter för någonting.

Mina praktikdagar är över – aldrig mer ska jag nynna på Magnus Ekelund och Jakob Hellmans ”jag är hårt arbete, jag är praktiklönsbetalt” – och på måndag den nionde juni kliver jag på ett sommarvikariat i en roll som lajvgynnare.

Då väntar två dagars arbete, sedan fem nya ledighetsdagar. Totalt är jag, denna måndag inräknad, ledig 12 av de 14 kommande dagarna.

På dessa ska jag hinna med att åka till Göteborg och se Håkan Hellström på Ullevi, se Arcade Fire på Gröna Lund och gå på Kentfest.

Och, framför allt!, passa på att – när jag ändå är i Göteborg – besöka Restaurang Räkan:

Skärmavbild 2014-06-02 kl. 23.09.23
Jag överdriver inte när jag säger att jag sett fram emot att navigera min egen räktrålare i fyra-fem år.

”PAPPAAA!!!”

Min träning består nu närmast uteslutande att gå på gym. Jag är en ung man som länge närt en dröm om att på min gravsten kunna skriva ”Här vilar en man som på en bra dag kunde göra tio snabba chins utan problem. Det var inte ens en stor grej: han bara hoppade upp och gjorde det.”, men det är också den nästan enda konkreta motivationsfaktorn.

Jag saknar att kunna tänka att ”nu gör jag det för att bli spänstigare och därmed nå högre i närkamperna”, ”nu gör jag det för att kunna hålla undan en tyngre anfallare”.

Jag gör fortfarande samma övningar, jag benböjer och marklyfter nog lika mycket som tidigare: men nu gör jag allt ”för att inte bli tjock”, i princip.

Och för att må bra, förstås: det finns en tillfredsställelse i att få svetta sig salt som en halstrad strömming.

Men när jag var ute och sprang ett dussintal gånger upp för en längre trappa och efter sista löpningen lade mig ner på marken med bultande hjärn- och kroppssubstans; då kunde jag inte känna ”det här har jag igen sedan”.

När skulle det vara? Nästa gång jag går i en trappa?

Min träning ser lite ut som den rörliga bildserie (gifs, kallas det) jag sammanställt nedan:

output_b0kZV1
Den är hämtad ur Roy Anderssons ”Du Levande” och jag tycker på riktigt att det är den bästa svenska filmscen jag någonsin sett.

Nu finns den gif-ifierad.

Ah. Ni vill läsa om Giffarna, inte gifs?

Jag satt tyvärr och jobbade under matchen igår och kunde bara följa den med ett halvt öga – men vi kan väl konstatera så mycket att det bara är Dennis Bergkamp och Johan Eklund som unnar sig två touch i det läget som dalmasen sätter 2–0-målet?

Och att Pa Dibba, fri från mittplan, applicerade en närmast Paul Oyugisk lättja när han chippade bollen i nävhöjd på en stående Husqvarna-målvakt.

Och att GIF är tillbaka på allsvenskt köl – efter ett två-matchers-trassel?