Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll

20140617-155657-57417964.jpg

Detta är Kallhäll i luddig grymning vid 03:30. Vid sjurycket var jag sedan uppe och tog mig bussledes till Jakobsbergs Folktandvård, satte mig tillrätta i tandläkarstolen, konstaterade att det läskembargo jag haft hängande över mig sedan ett lynnigt nyårslöfte 2012 givit resultat, skrapade lite järnmalm från underkäken, lämnade efter tio effektiva minuter och åkte tillbaka och sov.

Till klockan två på eftermiddagen.

(Vad gör tandläkarna när de inte har sin mottagningstid? Eftersom de bara tar emot patienter mellan 07 och 09 så lämnar det en del timmar till andra aktiviteter; är det då de sitter och funderar på vilka tandkrämsmärken de ska sponsra med sin rekommendation?)

(Varför är det alltid bara 8 av 10 tandläkare som rekommenderar alla marknadens tandkrämer? Vilka är dessa två anarkister i tandkrämsjuryn som år efter år vägrar tumma på sin integritet? Det borde ju vara fritt fram för Aquafresh och Sensodyne att själva välja frågans kriterium för att nå upp till en tio-av-tio-rekommendation; typ omformulera frågan till ”är det att rekommendera att använda Aquafresh istället för att dagligen gnugga tänder och tandkött med en handfull matjord innehållande små flisor av gnejs?”)

Och nu sitter jag, efter att detta utkast* legat och pyrt sedan i eftermiddags, på nattbussen hem efter att ha på nytt lajvgynnat mig igenom tre VM-matcher.

*= Tänk om någon myndighet fått nys om Pirkt.se:s bloggutkastsförråd; det hade utmynnat i filmiska scener där armébeväpnade styrkor slagit in dörren samtidigt som jag låst in mig på toaletten och förgäves försökt spola ner min Macbook.

En kollega visade mig ikväll en bakdörr som ledde till en undangömd kaffebryggare; en dubbelpipig historia utan manual som tyvärr visade sig fullständigt otämjbar. Men vi tog oss steg för steg närmre ett drickbart kaffe och lagom till midnattsmötet Ryssland–Sydkorea kunde jag sätta i mig en lika habil som behövlig ++-kopp.

Imorgon gör jag mitt sista pass för skiftet; sedan väntar midsommarfirande i en stuga i Jämtland. Sällskapet jag åker med hänvisar bara till att de ska åka till ”Norrland” och det kan väl få passera; men jag försöker få folk att precisera sig då jag på sistone har märkt av vissa direkt norrofobiska strömningar inom denna snart midsommarfirande grupp. Under en frågesport där ”knytpunkten mellan Norge, Finland och Sverige längst upp i landet” eftersöktes så svarade en i herrskapet ”Åre”.

Typiskt svealänningar.

Det kommer bara leda till något ont

Jag har just liverapporterat tre raka VM-matcher.

Jag har inte ett endaste tecken kvar; allt har gått åt till produktionen av 270 matchminuten av språkligt lättsmält kornmjölsgröt.

Och VM-schemat pressar dessutom mitt nattbusschema framåt: 01:49-bussen mot Livgardet måste nu bytas mot 02:19-bussen mot Råby.

Och Giffarna förlorade och jag kunde inte se så mycket som en ruta.

Och imorgon har jag tandläkartid. Underkäke ska rispas upp i jakt på den största svenska exportvaran sedan malmet: den Erik Löfgrenska tandstenen.

Detta vid den facila morgonstunden 08:10.

Oh, mon dieu, what is going on: allt skiter sig för Erik Löfgren.

20140617-031800-11880304.jpg

Så här ser Kallhälls renoveringsobjekt till station ut från nattbussens enda upptagna säte, på en av chauffören lynnigt inrättad femminuterspaus vid 03:20-rycket.

Quit these pretentious things and just punch the clock

arcade
Jag missade den holländska överkörningen av spanjorerna – men fick istället ta del av Arcade Fires överkörning av samlad svensk hipsterelit på Gröna Lund.

Det började lite småtrassligt och trevande, men eskalerade till slut – efter ett mikrofon– och ljudstrul som mer än något bevisade bandets live-storhet – i ett slutligt konfetticrescendo.

PPPP
Bäst: Jag älskar ”Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)” och hade jag fått chansen hade jag alltid lämnat alla rum till tonerna av den. Arcade Fire klev också av till just den – innan man klev upp och bjöd på Abba-cover, ”Normal Person”, konfettimelerade ”Here comes the night time” och allsångsmäktiga ”Wake Up”.

Ojvoj; hela avslutningen var som att bli penetrerad i örloben av en sockervaddsstav.

Sämst: Jag missade det här målet i realtid:

Ikväll har jag tänkt ta tag i mitt VM-kikande på allvar.

Quit these pretentious things and just punch the clock.

Jag ska ju agera lajvgynnare – en tjänst som varit samhällsbärande sedan de gamla grekernas dagar – under VM-slutspelet; sitta och textledes rapportera om samtliga VM-matcher som faller under min skiftgång.

Jag ser faktiskt mycket fram emot det – och jag hoppas att åtminstone några av er väljer att hålla mig i den virtuella handen i VM-soffan. Det rubriksätts märkligt nog inte som ”ALLMÄNT LAJVGYNN” utan det brukar gömmas undan under ”Just nu:”–rubriker om aktuella VM-matcher.

På måndag kliver jag på, fram tills dess finner ni den eminente Per Bohman bakom samma spakar.

Först ska jag hinna gå på Kentfest.

(I detta tillrättalagt likesjagande tidevarv väljer jag att inte nämna att jag i detta nu, iförd fleecetröja, sitter och dricker varmt vatten med ingefära och honung och kallsvettas i en nättare feberdimma.)

Blixtgynn

Brasilien–Kroatien 3–1

fredbrasil

Matchens…

… individuella prestation:

Hulk fick Tilde att först ropa till – för att sedan ställa sig hukad framför teven av intresse. Det är det inte alla fotbollsspelare som lyckas med.

Nu berodde det enkom på anfallarens bakdel, men likafullt.

… analys:

”Är det bortdömt?”

Chris Härenstam, som av statliga medel flugits tusen mil för att bringa hem på-plats-känsla från Brasilien, omkring tio sekunder efter att Neymars långskott letat sig in i nät.

Men nej: målburen var ej ur sitt läge. Målet godkänt.

… expert:

Erik Hamrén lyckades med konststycket att inte välta ut en enda godisskål med sitt yviga, shiningstinna kroppsspråk.

Sade också något insiktsfullt om att ”det är viktigt med rutiner – om de inte är dåliga”.

… gynnare:

Domaren Yuichi Nishimura. Ett gammalt talessätt inom fotbollen lyder att ”om det inte är straff på Myggvallen i Essvik, en gråkall tisdagskväll under fjortonde omgången av Division IV Medelpad, så är det inte straff i en VM-premiär”.

Men japanen föll för trycket på ett sätt som fick de sociala medierna att spekulera i att Landskrona BoIS haft ett syltfinger med i burken.

En annan regel att hålla koll på är att det är i innebandy som det är strängeligen förbjudet att hoppa och nicka; inte när Ivica Olic kommer flygande i ett fotbolls-VM.

… kroatiske innermittfältare:

rakitic
Ivan Rakitic. Den här flygigheten ska en kroatisk mittfältsstrategs hår ha. Det torde stå i det kroatiska landslagets stadgar. Mittfältarna borde klippas efter en av förbundet godkänd mall, så att vi slipper se en av världens smäckraste passningsfötter under Gareth Keenansk näbb.

garethkeenan

… VM-studio:

Jag orkade verkligen, efter att ha sett uppsnacket, inte med en timme SVT efter avslutad match. Jag stängde ner.

Behållningen var Henrik ”Brandao” Jönssons badtofflor.

Closure

Visst: vi fick uppleva en historisk fempluskonsert. Ett crescendo på en av Sveriges mäktigaste artistkarriärer.

Men de två biljetterna till Håkan Hellström på Ullevi är något av en skenmanöver.

Den egentliga huvudanledningen till att jag lurade Tilde till Göteborg var förstås för att jag skulle få återvända och bearbeta.

”closure”, som det så fint heter på engelska.

Processed with VSCOcam with m3 preset
Efter åtta år var jag nämligen tillbaka på Heden, där GIF Sundsvalls P16-lag stormade mot evig Gothia Cup-ära under sommaren –06.

Jag fick hoppa in i förlängningen av åttondelsfinalen mot brasilianska Pequeninos do Jockey – klubben som fostrat såväl Kaká, Ze Roberto och Julio Baptista och som hade en kort, rapp, knubbig Ronaldo-typ på topp som bara måste nått cypriotiska andraligan vid det här laget. Jag fick hoppa in enkom för att lägga en straff.

Över. Ganska högt över.

Jag minns att den brasilianske målvakten sprang fram några meter och gastade något på portugisiska och gestikulerade mot sina målvaktshandskar. Något om att, fritt tolkat, jag fokuserat för mycket på hans handskar; att han lyckats med sitt Jerzy Dudekande på mållinjen.

Jag ville säga till honom att ”du: jag har nog med mina egna hjärnspöken sedan gammalt”, att ”jag var spyfärdigt nervös redan långt innan jag ens stegade fram”.

Men vi vann ändå: de smäckra brassefötterna lade två i kryssribban.

I kvartsfinalen mot ett mycket sämre peruanskt gäng, som bara genom en feldömd straff lyckades kämpa sig till ett straffavgörande mot Norrlands pojkfotbollsstolthet, var det dags igen: den här gången spelade jag – på grund av skade- och avstängningstrassel – hela matchen och hade, på grund av en galopperande psykisk åkomma vi börjar se vidderna av först i vuxen ålder, inga problem med att på nytt stega fram.

Jag vet inte vad som flög i mig mot brassarna – en illa tillbakatryckt, men ur varje por utsipprande extremnervositet, antar jag – men jag övergav mitt beprövade vänsterhörn för ett lynnigt, förhastat nättaksförsök.

Mot peruanerna var jag lugnare. Jag visste att jag skulle återgå till ursprunsplanen; i den nedre gavel dit så många bollar säkert placerats mot bakstolpen i såväl Lilla VM-turneringar som lokala seriesammandrag genom alla år.

Min syster har flera gånger, skrattande, beskrivit den som ”den lösaste straff som någonsin slagits”. Att den peruanske lille spjuvern mellan stolparna i sakta gemak kunnat vandra dit och stillsamt plockat upp bollen.

Det gjorde han inte, av ren hövlighet?, men han slängde sig ner mot ena stolpen och tippade den taffligt studsande bollen utanför.

Processed with VSCOcam with m3 preset
Där, nere i det vänstra hörnet, var han med sina peruanska små klåfingrar. Straffen påminde lite om den som Tobias Eriksson tofflade utanför mot IFK Norrköping, senhösten –08; straffen som gjorde att jag – oavsiktligt! – lät min tunga vinterkänga gå genom framförvarande plastsäte så att en rejäl skärva singlade ner några bänkrader nedanför. En aktion som fick en gammal, några sätpar bort, att komma fram till mig efter slutsignalen och väsa ett spottbelupet men välförtjänt ”FY!” i mitt anlete.

Jag hade missat en enda straff innan Gothia Cup –06, ett ögonblick av lättja mot en lönnfet burväktare i en avslagen tillställning i Forssa-cupen; nu missade jag två på en eftermiddag.

Vi var förvisso fler som missade, peruanerna gick vidare för att möta ett än sämre brittiskt lag i semin för att sedan förlora på straffar mot IFK Göteborg i finalen.

Hade vi bara straffsparkat oss förbi de spelmässigt underlägsna peruanerna så hade vi haft en ypperlig chans att ta hem hela turneringen och tillskansat oss evig Gothia Cup-ära. Vägen låg verkligen vidöppen bakom de spjuveraktiga sydamerikanska nävarna.

Jag tror det har satt sina spår i mig. Till exempel är inga av mina närmaste vänner sydamerikanska spjuvrar.

Ett halvår efter straffmissen, när det sållats till Tipselit-satsningar; när russinen plockats ur det som kunde varit en Gothia Cup-vinnande kaka, hade jag skrivit på för Division IV-klubben Sidsjö/Böle.

Vår bästa forward jobbade i baren på Daltons och rökte innan match. Folk satt storögt imponerande när jag, 16 år gammal, beställde läsk istället för öl ute på lokal. Jag hade femtio meter från pojkrummet till den gropiga a-lagsplanen och jag minns det som en av mina roligare säsonger i karriären.

I min första seniormatch, mot min moderklubb Medskogsbrons BK på Wiiforsvallen i det som senare skulle visa sig vara en tidig seriefinal, nickade jag in matchavgörande 1–0 på en hörna i slutminuterna.

Kanske var det till det bättre, att jag inte kunde luta mig tillbaka och suga på en Gothia Cup-guldmedalj när det gick emot; ja, betänk att en bättre straff kanske lett till fortsatta individuella succéer i såväl semifinal som final och det i sin tur kanske lett till att jag lyfts upp i Tipselit-samfundet; kanske till och med glidit genom gymnasietiden i de heliga mjukisbyxor som bara tillföll de intagna på det rikstäckande fotbollsgymnasiumet. Tvingats spela juniorfotboll i junioråldern.

Nej, att återse den straffpunkten på Hedens konstgräs gav mig nog själslig resonans efter åtta år av tvivel orsakade av peruanska fingrar.

Kanske vågar jag till och med slå en straff i match igen. Efter en uppväxt som obeveklig straffpunktsmördare har jag nämligen inte slagit en straff på åtta år; till och med avsagt mig ansvaret väl på planen när jag sett den peruanska spjuvervålnaden torna upp sig framför ögonen.

Det om det.

Allsvenska rasbiologiinstitutet

20140610-020522-7522067.jpg
Det är Nike, Wayne Rooneys egna skosponsor, ett företag som vi får anta vill honom väl!, som gjort denna till sprickningsgraden mätta karikatyr av honom inför VM-turneringen.

Kan vi dra ens oss till minnes ett dylikt svek från någon som utgett sig för att vara en allierad? Jo: det skulle väl vara när Umeå FC:s Svenska Fans-skribent kärnfullt recenserade mina svagheter i fyra ord:

”Ganska begränsad som fotbollsspelare.”

Han ser ut som en skådegris, Rooney. En skådegris med pånyttfött hårfäste, förvisso, men likafullt en skådegris.

Jag har inte sett en sådan kroppslig utstrålning av mättnad hos en fotbollsspelare sedan Trelleborgs försvarare Dennis Melander med imponerande anletskontroll ”lajvade kettlebell” på ett porträttfoto i mitten av 00-talet.

denkadance
Han har alltid fascinerat mig, Dennis Melander. Det är sällan som utseendet spelar en ett sådant spratt på fotbollsplanen. Han har ett så satt ansikte – med ett klotformat käkparti – att han känns direkt vigd åt att vara en tung, bastant men mycket långsam och orörlig mittback.

Men så var han en rapp, alert och pigg ytterback.

Rent förbluffande för mig och mina kollegor på det av SvFF sanktionerade Allsvenska Rasbiologiinstitutet.

Jag förbluffade också, minns jag. När jag, våren 2010, stack in näbben i GIF Sundsvalls omklädningsrum blev jag frågad av strutväktare Tommy Naurin om hur mycket jag vägde.

”Sjuttionio. Kanske åttio”, svarade jag hövligt men osäkert.

”Jaha. Du har en så kraftfull spelstil att man tror att du väger mer. Du känns tung att flytta på”, sade Tommy (något parafraserat så här fyra år senare).

Jag minns att jag tolkade det som att jag hade orörligheten och sävligheten hos en riktigt stor, tung 88-kiloskoloss (det hade jag) – i en späd, nätt liten kropp.

Det trassligaste av två mittbacksvärldar.

En John Guidetti hade tolkat det som att ”jag är kraftfull som en björn, men samtidigt lätt och smidig”, tagit på sig sitt bästa Adrian Hammond-linne och tagit en Instagram-selfie med sin leende ”bror Tommy Naurin”.

Men då blev heller aldrig John Guidetti lajvgynnare på Sportbladet.

Någon dag vill jag sammanställa ett bloggprojekt där man listar de spelare vars utseende och spelstil korrelerar allra sämst.

Apropå bloggprojekt: så här ska ett inför-VM-inlägg se ut.