Infrastrukturell gräddfil

Fast i vägarbetestrassel vid tvårycket en tisdagsnatt.

Jag räknar med att ett par infrastrukturministrars huvud rullar i detta nu; när det blir pinsamt klart att man inte kan säkerställa nattbussens gräddfil genom Stockholmsmörkret.

Nattbussen måste obehindrat få skära som en smörkniv genom det ljumma Lätta-paket som är Stockholms tisdagsnattsliv. Det är av yppersta vikt för ett fungerande klassamhälle.

Tisdagsnätter, förresten: vad visste jag om trassel när jag ondgjorde mig över en simpel tisdagsafton framför Hjärnkontoret; när jag till sist – mättad av ett saltare köttknyte, inte sällan ackompanjerat av exotiska fruktsmaker – fick vika in klövarna strax efter att Mats Nyström kungjort speedwayresultaten i kvällens Sportnytt?

Ikväll var det åter igen jag som bistod massorna med speedwayresultaten: det har blivit min tisdagslott. Sedan satte jag mig på nattbussen.

Jag skrev om Piotr Protasiewicz, en 39-årig polack som kört för Indianerna i femton år. Det gladde mig att trotjänaren Piotr fick kliva fram och avgöra en match i detta myller av legoknektar som verkar frekventera speedwayen. Jag har länge trott att en handbollsövergång är den allra osexigaste formen av sportnyhet – men i den kalkylen har jag glömt speedwayen. Ingenting betyder så lite som att någon är ”tillbaka på sin gamla hemmaoval”. Det är de alltid.

Kliver man av vid ”Bankhuset” har man ingenting på nattbussen att göra.

Jag hade raggmunkar med mig i matlådan idag. Jag vet inte om det är det man-av-folkliga i rätten: men även två-plus-munkar är en fem-plus-låda.

De kastades ihop i all hast innan jobbet. Jag skulle vilja titulera mig De Snabba Matlådornas Tommy Myllimäki, om den enda preferensen kring matlådan var just tid och kylskåpseffektivitet. Inte sällan äter jag matlådor så okonventionellt unika att de inte ens finns listade på WWF:s lista över utrotningshotade rätter.

Jag tänkte skriva IIHF – vilket är det internationella hockeyförbundet – innan jag googlade ”panda foundation”. Det är inte så mycket en arbetsskada som en kroniskt intellektuell defekt.

Yngling med studentmössa och kostym är lugn och sansad och trött, men han skrämmer mig. Snart kommer de i skränande horder. Vi har en tuff försommar framför oss, nattbussresenärer.

Det här var inte tanken, att falla tillbaka i nattbussbloggande. Men som välrenommerad bloggare kan man inte leva på bilder på vackra flickvänner allena. Som människa däremot: att Tilde ligger hemma och väntar på mig är det ensamma faktum jag överlever nattbussresorna på.

Jag ville bara basunera ut det.

Igen.

Hade hon inte gjort det hade jag legat sömnlös, vridit mig och undrat ifall jag stavat Piotr Protasievicz namn rätt på alla ställen i texten. Klassisk gammal speedwayinsomnia.

”Skördevägen”. Nu börjar det likna något.

Stanna speltåget jag vill hoppa av

Jag läser att förre GIF-mittfältaren Tobias Eriksson berättat om sitt spelmissbruk för Barometern. 

Och jag känner att jag måste skriva lite om det här.

Det här med spel. Det här med sport. Det här med sportjournalistik.

Och hur allt tyvärr – ty-jävla-värr – är sammankopplat.

Jag gjorde en säsong i GIF Sundsvalls a-lag.

Där fanns en spelare som helt uppenbart hade problem med sitt spelande.

Inte uppenbart så här i efterhand, nu när jag blickar tillbaka, fyra år senare och klokare, nej: det var mycket uppenbart där och då.

Han spelade mycket, förlorade för det mesta, summorna var ofta ögonbrynshöjande höga – och man märkte hur han alltid gick upp en oktav när han pratade om spel: engagerat, levande, brinnande och… ja, jo, undermedvetet stressat?

Jag gillade honom. Han var social, rolig och pratade om annat än Call of Duty.

Han pratade om spel. I stort sett alltid.

Och jo: jag oroade mig. Förstod att ekvationen inte alls borde kunna gå ihop: en Superettan-lön med de summorna och den ständiga oturen.

Någon gång frågade jag om det inte blev för mycket, säkerligen med ett halvt leende: man vill ju inte stöta sig. Jag var bara nitton, kanske tjugo; vad visste jag om livet, pengar eller ens att ha en riktig lön att portionera ut på familj, mat och Oddset Powerplay?

Oftast så satt jag bara där och lyssnade och skrattade.

Gratulerade till de enstaka vinsterna. ”Snyggt”, kommenterade jag säkert.

Lyssnade med ett leende till de ”sjuka” förlusthistorierna om ”motrigg”.

”Nästa gång sitter den”, sa jag säkert. ”Nästa gång”.

Jag var nära att förlora en vän till spel.

Till mörka moln av spelskulder som inte jag, eller någon annan, visste hängde över honom.

Det är så ofattbart enkelt att prata om spel, att diskutera spel, att skoja om spel, att skratt åt spel: det har nästan blivit det naturliga samtalsämnet i mötet mellan två sportintresserade människor.

Jag har på de senaste åren hört fler synonymer för spel än för nästan någonting annat.

”Jag oddsade”, ”jag sprack på mitt tipp”, ”jag har lämnat in en tippning”.

Jag har hört verb för att satsa pengar på idrott böjas på så många sätt att Fredrik Lindström bör stå i begrepp att göra tv-program på temat.

Det är en språkutveckling av sällan skådat slag, med all säkerhet på grund av att fler och fler röster dras in i det ständigt pågående spelsamtalet: det som får ekonomiskt oberoende Fredrik Ljungberg att hålla skyltar för Expekt och moraliskt oberoende Pontus Kåmark att rida på varmkorvar åt Betclic.

Står jag och kallpratar med en sportintresserad så känns mina chanser till god konversation större att ta upp utdelningen gårdagens Topptips än att försöka diskutera själva matcherna på kupongen.

Det är så enkelt. Så naturligt.

Men det är så oerhört svårt att berätta om spelets baksidor: om när det gått snett på riktigt, om när skulderna hopas, om när spelet ändå fortsätter, om att fortsätta springa på ett hamsterhjul drivet av illegala bookmakers, kredit och skammen i att berätta.

Min vän var nära att dö för att det han oddsat, hans oddsning eller hans tipp inte satt tillräckligt ofta.

Det är så förbannat skamfilat att avslöjas som speltorsk. Så fint och förståeligt och normalt att spela mycket, så länge du kan betala hyran och döljer skuldberg.

Jag tycker mig närmast skönja en alkoholmässig normbildning kring spelandet: frågan är aldrig varför du spelar – utan ”varför spelar du inte?” med motiveringar som ”du är ju intresserad av fotboll”, ”du kan ju mycket sport” och ”det blir ju mycket mer intressant”.

På skolorna. På jobben. På sportredaktionerna.

Och varför skulle det inte vara normaliserat på sportredaktionerna?

Själva normaliseringen och expansionen av spelandet är ju vad som håller hela sportjournalistiken flytande.

Skulle det i Sverige finnas en marknad för sportjournalistik om det inte vore för Unibet, Nordicbet och de andra jättarna?

Inte i den form vi känner den idag.

Spelbolagens blaffiga reklamer – i papperstidningar, magasin och inte minst på nätet – är det som håller den svenska sportjournalistiken i rullning.

Den gör journalistiska satsningar möjliga, den sponsrar inlägg där den basunerar ut storvinster på redaktionellt material – och det är väldigt lönsamt för alla.

Tidningarna får pengar, spelbolagen nya kassakor som struntar i matchen för att räkna hörnor i första halvlek – och kan expandera. Snart kan de antagligen erbjuda odds på division fem också: och antalet läggmatcher i de svenska gärdsgårdsserierna kan fortsätta att skena.

Det är ett ekorrhjul av trassel som förstås är omöjligt att hoppa av för alla parter.

Man kan inte klandra någon.

Men man måste – oavsett om man gillar att skicka iväg ett Stryktips på lördagen eller inte – oroa sig över den utvecklingen.

Han som uppenbarligen hade problem med spelandet i GIF-truppen har lämnat.

Jag hoppas verkligen att det går bra för honom.

Tobias Eriksson hade hand om GIF-truppens gemensamma travsystem under sina år i klubben. När jag hörde det så förbannade jag att jag inte plockats upp i a-truppen tidigare: så att jag kunde varit med och lagt någon hundring i veckan.

Det lät som ett ”skönt” upplägg.

Det var ett ”skönt” upplägg.

Tills nu: när Tobias Eriksson berättat om sitt mångåriga spelmissbruk.

Jag brukar ofta liverapportera matcher.

Det väller in kommentarer.

Så många handlar om spel: folk som hoppas att det laget vinner för då vinner de ”18 lax”, folk som vill att man ska tippa åt dem.

Jag släpper som regel aldrig igenom dem: försöker att dra mitt lilla strå till stacken

Att titta på fotboll eller hockey är så tätt sammankopplat med att följa ett eller flera spel om sina pengar för många. Jag försöker att inte ytterligare förstärka den kopplingen i de få plattformar jag har.

Men o: jag hycklar. Hur många gånger har jag inte förbannat ett vackert fotbollsmål vid femrycket en lördagseftermiddag för att jag chansspikat Cardiff på mitt reducerade 24-kronorssystem? Hur många kvällar på sportredaktionen har inte gått mycket snabbare när man har ett litet Topptips att hålla i handen genom kvällen?

Allt är inte de oreglerade utländska storbolagens fel: absolut inte. Det som görs av den statliga apparaten är ingenting annat än pinsamt.

Året 2012 använde Folhälsoinstitutet 20,5 miljoner kronor för att ”behandla, forska och informera om spel” – det motsvarade 0,4 procent av Svenska Spels överskott samma år, enligt Svenska Dagbladet.

Förvisso har mycket hänt sedan 2012, det måste sägas: Svenska Spel bjuder idag på högre odds på alla sina matcher samtidigt som man flerdubblat omsättningen på Stryktipset.

Och Jack Vegas-automaterna i städernas alla sjaskiga krogar de står fortfarande där och formligen tuggar i sig folks pengar, hundralapp för hundralapp.

Jag har aldrig förstått tjusningen med dessa maskiner som äter upp dina pengar mot att du har chansen att få hoppa omkring med en groda. Min vän, som är av exakt samma skrot och korn som jag, gjorde det.

Han höll på fullaste allvar på att dö.

Stanna tåget, jag vill hoppa av. Men jag vet inte hur man gör det, jag vet inte hur du gör det, hur sportvärlden, hur sportjournalistiken gör det.

Jag vet inte ens längre vart den här texten är på väg. Visste nog inte heller från början.

Har du någon aning?

Spela live nu.

Jane Rune Goodall Holta

Jag skrev speedway i tisdags.

Hela den andra speedwayomgången föll på min lott hemma vid skrivbordet och jag såg på riktigt fram emot att se mitt livs första speedwaymatch i sin helhet på teven: Västervik mot Piraterna.

Jag var uppspelt, på ett annat sätt än när inför en slentrianmässig allsvensk fotbollsdrabbning: jag skulle ju nu få bredda min sportpersona.

Men då ställdes den in helt plötsligt in. Ett ”bottenlöst dike i bortre sväng” stoppade matchen.

Jag fick alltså inte chansen att unna mig en, förvisso tv-sänd, speedway-upplevelse. Besvikelsen.

Jag funderar på att trycka upp t-shirts:

Det Bottenlösa Diket Räddade Mig Från Speedwayen.

Men det pågick förstås fler omgångar, även om jag inte kunde följa dem teveledes. Och redan i det första heatet small det tydligen mellan Vargarnas två förare – och Daniel Davidsson bröt benet.

Min kroniskt täppta nyhetsnäsa – som på förhand tänkt rubriksätta omgången med ”Molnigt när Smederna vann” – tänkte då att ”nej, men ett brutet ben har jag hört… ska… kunna vara… något?!”.

Så jag skrev en snabb artikel om det. Ringde runt. Fick citat. ”Ah, dubbla smalben? Ja, jag är ju blott en simpel praktikant, men det låter som… något.” 

Jag har tidigare klagat på att jag inte får några mejl till min jobbinkorg – men den kvällen vällde de in.

Folk mejlgastade – medelst frekventa utropstecken – om att ”ben bryter man väl hela tiden!!!” och frågade istället ”HUR DET GICK FÖR SMEDERNA???”. 

Jag svarade hövligt, uppdaterade och vinklade om texterna till webben på kvällskvisten när matcherna var slut – skrev helt nya till papperstidningen*; men i går onsdag så valde jag aktivt att inte öppna min mejlkorg: jag tänkte att där skulle vara fullt i arga rättelser och idiotförklaringar skrivna i motoroljeångornas affekt.

*= Man använder tummen och ett – månne lätt fuktat – pekfinger för att bläddra mellan olika sidor.

Först idag tog jag mod till mig att kolla mejlen:

Noll nya.

0.

Inte ett klagomål; inte så mycket som ett påpekande.

Min sportpersona har inte känts bredare sedan jag etablerade mig som nischad dressyrreporter på Dagbladet:

hästreporter
Notera gärna den där Jane Goodallska ögonkontakten mellan mig och den väldiga besten; den förtroligheten med ett kreatur bygger man inte upp i över 1800 rappa tecken.

Unika straffbetyg:

cardan

Stanna–upp–straffen:

P
Det spelas en hel del FIFA-matcher på redaktionen och det blir en del virtuella straffavgöranden: och det säkraste sättet att bränna en straff är att stanna upp. Det finns tydligen en anledning till det.

Om jag varit en svensk baskettränare hade jag sagt att ”man tappar momentum” i straffen vid uppstannandet: bortskänker delar av det väldiga övertaget till strutväktaren.

Dunka-upp-i-nättaket-straffen:

PPPPP
Att det inte ingår i läkarundersökningen för offensiva spelare; ”jahapp, knät ser bra ut, du är inte för skev i ryggen, dina tänder lär inte gnaga sönder gomen: nu ska vi bara se om du klarar att skjuta bollen upp i nättaket från straffpunkten”.

Jag har inte sett ”Häng dom högt”, men är det en instruktionsfilm där Clint Eastwood slår straffar i krysset, livligt instruerad av salig Roger Gustafsson med handkamera?

Det borde det vara.

Tassa-ut-ett-par-steg-räddningen:

PPPPP
Är ut-tassandet av målvakter vid straffsparkar fotbollsvärldens svar på att ladda ner upphovsrättsskyddat material från nätet?

Man ska ju inte göra det, det står ju klart och tydligt någonstans: men man får ju.

Det är ju inte så att någon kommer att göra något åt det.

Man behöver inte ens ha klarat högstadiets geometri för att kunna räkna ut att täckningsgraden ökar ju fler steg ut man tassar.

Hade Benfica-spelarna försökt vänta ut Beto ytterligare någon halvsekund så hade han hunnit ut och nypt bollen där den låg på straffpunkten. Detta förmodligen utan åtgärd.

Straffområdesdomarna:

PP
De har fått utstå en väldig kritik efter Betos tjuvande:

”De har en enda uppgift: att titta på vad som händer mållinjen!!!”, gastade folk till höger och vänster.

Men då glömmer man att målställningen faktiskt aldrig var ur sin position när någon av straffarna gick i mål.

Det höll straffområdesdomarnajärnkoll på och det gjorde de bra.

Förbannelser:

P
Jag har väldigt svårt att gå igång på en bra förbannelse.

Om Aftonbladet Söndags medium Terry Evans skulle skriva matchkrönikor om Europa League så förstår jag att förbannelse-vinkeln känns given.

Annars: nej.

Glädjetårar:

beto
PPPP
Alltid starkt.


Man-som-smyger-upp-bakom-Beto-leende:

PPPPP
Än starkare.

Definitionen av mervärde

2014-05-14 12.02.47
Jag saknar verkligen morgonljuset; det man är tvungen att sova bort under skiften.

Jag ville bara säga det: att jag är mentalt medelålders.

Igår kväll såg jag Granskning när Expressens politiske reporter Niklas Svensson plötsligt dök upp i bild. Han brukar ju kunna göra det.

Skärmavbild 2014-05-14 kl. 22.54.46
Han börjar att ta till orda:

Skärmavbild 2014-05-14 kl. 22.53.07 Skärmavbild 2014-05-14 kl. 22.52.45  Skärmavbild 2014-05-14 kl. 22.51.35Skärmavbild 2014-05-14 kl. 22.52.16
Och så här många bildrutor in i berättelsen är väl samtliga tittare övertygade om att han sitter och pratar om #Niklas40.

(Videoklippet ovan är inte bara skrik och skrän fångat i lågkvalitativ ljud- och bildlösning – det är skrik och skrän med Jan Johansen: vilket jag tror är själva definitionen av mervärde).

(Niklas Svensson pratade dock om Husby)

The Artist

I går var min sista kväll och natt på det femdagarsskift jag känner som fredag–tisdag. Jag tror att det är det tyngsta: att kliva in på jobbet precis när alla andra tar helg – och sedan jobba in på de heliga onsdagssmåtimmarna.

Hur som helst: på måndagskvällens nattbuss märkte jag att mitt Netflix på något märkligt sätt har börjat fungera prickfritt längs de krokiga vägarna förbi Elektronikhöjden, Tånglöt och Slukhål.

En ny nattbussvärld öppnade sig och jag unnade mig omgående den kritikerrosade stumfilmen The Artist.

the_artist

Jag tror att det är ett av mina starkare filmögonblick, faktiskt: när… ehm, någonting finstämt händer i svartvitt på skärmen – samtidigt som en tonårig flicka står och spyr i papperskorgen en meter framför mig.

Finkultur ska alltid – det här är något jag känt starkt för sedan igårkväll – konsumeras i fulmiljö.

Vad folk glömmer med David Accams succé

magnuskällander
Det här är Magnus Källander. Han har hunnit fylla 45 år och puttrar vidare i Division II Norra Götaland, med Stenungsunds IF.

Så. Då var det sagt.

Ikväll var jag på Grimsta, jag är det ibland. Det är inte alla som kan säga det i Sverige idag; vi är nog bara dryga tusentalet som är det med regelbundenhet.

John Guidetti var där, men inte för min tidnings skull.
– Hej John! Erik heter jag…
*John hälsar till synes glatt tillbaka*
– … jobbar på Sportbla…
*John vänder direkt ryggen till*
– Nej.

Men David Accam fick jag språka med, efter att han åter igen avgjort en match på närmast egen hand för Helsingborg. HIF har vunnit tre allsvenska matcher i år – Accams mål har avgjort samtliga.
Och nu är den 23-årige ghananen uttagen till VM-truppen också.

Det är ju roligt. Förstås.

Men vad folk glömmer när man pratar om David Accams sagolika fotbollsresa är att påpeka att den vindsnabbe ghananen var 21 år gammal när han spelade sina första Division 1-matcher för Östersunds FK.
Jag, den råbarkade mittbacksresen med den redan då sinande skalpvegetationen, var bara 19.

Folk glömmer att i sammanhanget nämna att jag, vid blott 20 års ålder, på egen hand självmålsnickade ner Östersunds FK i det avgrundsdjup vi känner som Division II Norrland.

Det hade ju varit roligt om det kom upp, kan jag tycka. Så att det inte faller i glömska, detta mitt livsverk på fotbollsplanen.

Idag spelade också Marko Mihajlovic från start i Hammarby IF på Tele2 Arena. Det om det.

Lajvscenen står öppen

johanhemlin
Linköping HC:s sportchef Johan Hemlin (ovan) lämnar sitt uppdrag, läser jag.

Då återstår bara för den gode Hemlin att luta sig tillbaka i tio år innan han kan göra stora pengar på att åka land och rike runt – som en gyckel-one-trick-pony – och ”lajva GIF-tränaren Roger Franzén 2014”. 
rogerfranzen

Jag skulle betala en slant.

Jag har ingenting, scrolla vidare

Imorse sov jag till klockan 13. Detta efter ett jobbpass, det andra av de fem raka passen.
Det är olikt mig: jag brukar försöka klamra mig upp för den slippriga dagskanten vid tiorycket. Kanske elva. Aldrig ett.

Min kropp håller väl på att kapitulera, antar jag. Vid ettuppvaknande finns heller inte tid för tillagning av både lunch och medhavd middagslåda av folket, därför var jag tvungen att haka på Burger King-tåget.
Det är inte så mycket en metafor som ett faktiskt lemmeltåg från redaktionen.

Det finns fyra skeden i livet då det är riktigt tillfredsställande med ett snabbare skrovmål.
1) Efter fotbollssegern. ”OM jag ska ha extra mozzarella-sticks? Vad är DET ens för en fråga?”-lyckan är inte att underskatta.
2) Vid fylla.
3) Efter eller under en flytt.
Annars är det bara menlös bukfylla.

>20140512-023318.jpg

Min kropp håller helt klart på att kapsejsa. Dess kapten – min hjärna – har redan lämnat in, snabbare än salig Costa Concordia-kapten.

Imorse vaknade jag upp och mindes jag vad jag drömt om: att jag varit på en undersökning av hjärnan där en övertydlig läkare visat min hjärnfrekvens på en skärm. Bara den ena hjärnhalvan fungerade nu, förklarade han, den andra helt upphört med all verksamhet sedan halvannan vecka tillbaka.

Jag vaknade upp och förstod helt logiken i detta: tog det för sanning.
Nu är klockan 02:19 och innerst inne tror (hoppas?) jag tror fortfarande att det har hänt; att det är så, att halva min hjärna bara valt att slockna.

Bara att jag återger drömmar pekar väl också ditåt.

GIF? Ett genidrag, förstås, av firma Cedergren/Franzén att se till att laget inte blev dumdristiga och gick ifrån till 3–0: det misstaget gör man inte om.
Med tryggare 2–1 med sig in i paus blev det aldrig farligt, och man måste imponeras av alla de sätt som det här laget kan göra mål på.
Vilket lag i den här svaga Superettan ska försvara mot 2–0-målets klapp-klapp med tillhörande straffområdsinstormning? Eller hindra Jon Gudni och Johan Eklund att tillsammans vinna nickduellen på en överlång hörnvariant?

Efter den här våren är det något av ett under hur Rúnar Már kunde slängas direkt in i frysfacket ifjol. Men det är väl den isländska startsträckan: landsmannen i GIF-backlinjen behövde ju dryga året på sig att slå ut i full blom*.
*= OBS: Åsyftar ej Sverrir.