De Dubbelpipiga Såssnipornas Stad

20140531-225407-82447610.jpg
Detta är Örebro Slott i all sin skymningsprakt. Många vet att det är beläget fint intill vattnet i Örebros centrum, men vad få känner till är att det byggdes så sent som 2001 till ära av Mikael Danielssons 1000:e inåtskruvade högerhörna på Eyravallen.

Jag var i Örebro igår kväll. Skrev ÖSK–DIF. Och jag har kommit inte kommit hem än.

Ja, jo: rent fysiskt har jag ju befunnit mig i Stockholm sedan i lördags morse – men jag klev på jobb igen direkt när Örebro-Stockholm-tåget lade till vid centralen, och rent psykiskt har jag svävat mig kvar i ett närkiskt töcken hela helgen.

Det var årets andra besök i Örebro, ni kanske minns hur SJ lämnade mig skrikande och fäktande därhän senast, och jag vill nu kosta på mig en kort recension av staden:

Örebro är en stad där man kan plocka på sig tre små rätter med dubbelpipig såssnipa till tonerna av 55 kronor. Örebro är därmed per definition en fin stad.

20140531-225407-82447993.jpg
Efter att ha slafsat i mig detta medhavda skrov eskalerade ätandet.

Örebro SK och Djurgårdens IF bjöd på en av den allsvenska säsongens hittills blekaste och händelsefattiga halvlekar – då plockade ÖSK:s pressfolk fram rigorösa räkmackor till pausfikat.

Som för att kompensera, får vi anta.

Det var sådana mängder av kräldjur mellan de svårhanterliga bröden att jag satt med en ”Jerkstore”–comeback i bakhuvudet, beredd på eventuella ”the ocean called”-vitsar.

georgeglass
Så såg jag ut. Fast med glassen utbytt mot räkor och majonäs. Och med tre små med tillhörande dubbelsåssnipa innanför västen.

Och när jag efter sju olika spelarintervjuer – jag trevade lite efter vinkeln eftersom alla vägrade prata väder och jag därför inte hade täckning för en ”Skymning över Behrn Arena när DIF vann”-vinkel – letade mig ut ur katakomberna så… ja, då såg jag ett Max torna upp sig i ena änden av arenan.

Sagt och gjort: jag klev in och beställde mig en ”lyxshake”; en grädd- och fettupplevelse som kloggat igen artärerna på den allra mest kärnfriska orienterare på nolltid.

Jag ådrog mig närmast andnöd på vägen hem till min lilla skrivarkabyss i hotellobbyn; hela jag var stakad till bredden av frityrolja, majonäs och gräddstuvning.

Måtte jag aldrig komma ut på vägarna med någon sorts regelbundenhet.

Jag vill inte ådra mig den sportjournalistiska rondör som verkar så lätt att lägga sig till med.

kristoffer-bergström
En gång.

Jaha: jag trodde ni frågade hur många gånger jag blev misstagen för Kristoffer Bergström i Behrn Arenas katakomber?

En gång.

Minns ni att dåvarande pirkt.blogg.se förra våren anlitade en filmrecensent? Anton Svensson levererade ett par gånger kärnfulla filmrecensioner med tillhörande betyg på en egen sida i den icke-existerande pappersupplagan:

antonssida
Jag träffade Anton, som nu är bosatt i Örebro, under min fredagsvisit. Vi åkte dessutom samma tåg hem på lördagsmorgonen.

Han studerar nu till filmkännare.

Det känns så bra att det var vår portal som upptäckte honom och gav honom chansen.

Rolles nya kläder

Ni känner mig som en Mittmediamotståndare sedan gammalt: det enda jag egentligen åstadkommit i min journalistiska karriär är att jag gjort mig omöjlig i Mittmediala kretsar.

Men även jag måste då och då krypa till korset, och när jag fick höra att Roland Engström, ST:s sportkrönikör, bytt bana och blivit webb-tv-programledare för ett matprogram; ja, då formligen kastade jag mig förstås över det tio minuter långa premiäravsnittet.

Det rekommenderas till samtliga. Jag vill K-märka lokaltidningarnas låga webb-tv-ribba. Låt den aldrig höjas.

Och den här veckan visade det sig överraskande att serien inte ännu är nedlagd utan att det utkommit ett nytt avsnitt: denna gång med Anna Frisk.

rolleanna
Jo: precis den Anna Frisk, hon som med ett leende över näbben körde Gatufesten i botten, intervjuas av Rolle Engström – i ett tio minuter långt reklamklipp för hennes nya restaurang på Alnö:


Ingen annan lokaltidning av motsvarande dignitet kan ägna sig åt så pass hejdlös redaktionell gratisreklam som Sundsvalls Tidning. Så fort någon ägnar så mycket som en tanke på att öppna något nytt så är man där med fotograf och journalist för att proklamera öppningsdatum och läge och kanske bjudas på en bättre silltallrik.

Det är inte konstigt att papperstidningen får extra svårt att dra in annonsörer då: det är ju bara att slå ett samtal till tipstelefonen för att få gratis redaktionell reklam.

Det är tur att man har webb-teven.

Det gyllene snittet

dannea
Vi gjorde en grej till dagens tidning om landslagets snittålder mot Danmark: digra 28,7.

Detta i en landskamp där Erik Hamrén inför TV4:s kameror fick chansen att prova inte bara en ny scarf –utan kanske några nya, spännande landslagsspelare.

Jag sammanställde ett tillägg om snittåldrarna i startelvorna i svenska öppningsmatcher i de olika mästerskapen på 2000-talet.

Behöver jag påtala att det inte användes?

Jag tänker att jag då slänger upp det här istället: eftersom att man ibland behöver sig en påminnelse om att exempelvis Daniel Andersson, pre-sidledsepitetet, startade i EM som 22-åring.

Continue reading

Jag menar den där känslan

Peter Lundgren, SD:s andranamn i EU-valet, blir skickad till Europaparlamentet av det svenska folket.

Peter Lundgren har varit lastbilschaufför i trettio år och man gläds förvisso alltid åt att vanligt folk får chansen att byta spår och inriktning mitt i livet: det finns något fint och hoppfullt i det. Han hoppade på SD-tåget 2009 – ungefär samtidigt som Filipstads starke SD-man Levi Klausen, får vi anta – och är nu redo för EU-parlamentet efter två veckors ”EU-kurs” som partiet anordnat.

Lite trist kan jag dock tycka att det är att Peter suttit i sin lastbil och tänkt att ”jag är ju smygrasist: det är inte något som borde begränsas bara till den här förarhytten” – och därefter skickas till Bryssel för att inkassera 80 000 kronor i månaden för sin lilla tankemässiga bisyssla.

Jag vet inte, det kanske finns folk som menar att ”har man suttit och varit smygrasistisk i en lastbilshytt i trettio år så förtjänar man en riktigt evig pay day inom politiken”. Något om att ”bara man byter ut muttrandet om invandrare till att prata om ‘hjälp i närområdet’ så är det välförtjänt”.

Jag är bara inte en av dem.

Det är nog illa att Sverige i söndags skickade två Sverigedemokrater  till Bryssel: imorse vaknade vi dessutom till att den sverigedemokratiska ungdomen och återväxten visade sig från sin allra mest obehagliga sida.

Med tanke på att det är Sveriges just nu femte största partis ungdomsförbund som ligger bakom den så är den här videon något av det mest obehagliga jag sett på väldigt länge:


Får man inte kalla kårar av den här videon – det som sägs, upplägget, tonen, allt!!! – så vet jag inte vad man är för en människa.

Sverigedemokraterna fick nästan var tionde människas röst i EU-valet, med ett ungdomsförbund som öppet stoltserar med sitt fascistvurmande.

Det är inget algoritmtrassel som gör att det under ”relaterat”-fliken på Youtube dyker upp ”Hitler Youth Rally Speech”.

Men ett ungdomsförbund är ett ungdomsförbund; tur att själva SD bara är Sverige-vänliga och invandringskriti.. nej, just det: tillåt mig att rekommendera den här gamla Henrik Arnstad-texten.

Vi avslutar med en Kent-text:

Har du den där känslan?

(Vilken menar du?)

Jag menar den där känslan

Av att någonting

Avgörande hände

När jag var ouppmärksam

All of this is tearing us apart, I don’t know where us or this start

Jag blev, som varje anständig människa, nedstämd av den bruna utbredningen i Europa i söndags.

Visst kändes det som att vi vaknade till en mörkare värld på måndagsmorgonen? Själv tog jag ut aggressionerna på gymmet. Jag brukar ofta ha svårt att motivera mig själv till intensitet under gympassen; det brukar vara väl schemalagda och utdragna historier.

Men igår gymmade jag verkligen i ångorna av EU-valsbesvikelsen; sparkade och slog  på boxningssäcken i ren frustration till svetten skvätte ner allt inom en god tvåmetersradie.

De stackars åldringar som frekventerar Friskis & Svettis Kallhällsfilial måste blivit oroliga, tänkt att ”nu är extremhögern på ordentlig frammarsch”.

Men det är deras flintrasism som gör sig påmind. Den måste de jobba med.

tildelandet1
Sedan flydde jag civilisationen. Mot skärgården.

Jag lärde mig under måndagsmorgonen att som journalist, bosatt i Stockholms innerstad, så bör man skärskåda statistiken från ens valdistrikt och därefter kokettera med att ”men min gata röstade i alla fall inte så rasistiskt; här röstade vi Fi och MP” på Twitter.

landet

landet2
Och här ute, i en röd stuga på Gällnö, röstar nog inte många SD.

Det faktumet verkar, enligt många i medieeliten, vara något att upplyftas av. Att jag hejar åtminstone bara på grannar som röstar för miljön och feminismen; jag slipper stöta på dumma SD-röstare.

Det gör mig väldigt orolig, om inte den samlade medieintellektian inser att det kanske är ett väldigt problem att så oerhört många procent av de som ska spegla samhället springer mellan sitt Fi-hem, hämtar en latte på sitt ekologiska MP-café och springer upp på sin röda redaktion; allt inom en SD- och trasselfri ankdamm.

Jag tror att Johan Hilton uttryckte det bäst:

Skärmavbild 2014-05-27 kl. 17.27.45 Skärmavbild 2014-05-27 kl. 17.27.29
Amen.

Alla måste dra sitt strå till stacken. Mig inkluderad.

Av en händelse – jag tror att jag letade bilden med Alkberg – hamnade jag i dagarna på min gamla blogg: UFC-bloggen om min vardag som fotbollsspelare i Umeå FC.

Och jag kom att tänka på, när jag skummade igenom delar av den blomstrande kommentarsfloran där, att många av kommentarerna som fälls här minner om en sverigedemokratisk retorik; att man ”ryser när de hör genusvetenskapsutbildning”, att man blir ”uppmanad att stödja American Apparel” när jag länkar till Genusfotografens texter om deras utnyttjande av barn.

De retar upp sig ibland; men så kommer väl tillräckligt mycket opolitiskt nonsens så att de kan fortsätta uppdatera den här portalen.

Jag vill inte skrämma bort någon, men jag vill oftare påminna gemene läsare var den här portalen står; vara en ständig vagel i det sexistiska och rasistiska, förlåt, ”Sverige-vänliga” ögat.

Var och en måste göra sitt. Till livs uppdaterar jag Silly Season-bloggar. Det är inte nog.

Förlåt på förhand.

Och var så goda.

jaglandet
Tips: utöver sparka-och-slå-på-boxningssäck-sättet så fungerar också sov-i-14-timmar-på-landställe-metoden för att ge ny kraft åt en nedstämd kropp.

Lova å skjut mig om jag nånsin blir som dom

Processed with VSCOcam with f2 preset
Nu är ju EU-valet inte först och främst en skönhetstävling, jag vet ju det, men det tål att påtalas att Källtorpsskolan i Kallhäll har hela EU-valets vackraste valförrättare.

Jag är ledig fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag nu; och vi har bara avverkat två av dessa än.

Leve skiftarbetet.

I fredags satt jag på en balkong ovanför Kärrtorps centrum, åt en bättre pad thai och höll koll på eventuella extremistströmmar nere på torget.

Sedan begav vi oss mot Östermalmstorg på löningsfredagen.

20140525-102715-37635792.jpg
Till höger på trappan ser vi min vän Sinan. Bara några dagar tidigare hade han ett samlat ekonomiskt kapital bestående av en vinstbelupen Triss-lott (60 kronor) och ett par ICA-checkar (samlat värde av 50 kronor). Men i fredags kunde han unna sig en bättre burköl i sommarkvällsvärmen – framför näbben på Finansinspektionen.

Det vänder snabbt här i livet, mina vänner.

(Jag gick för första gången förbi Sturecompagniet. Där satt Alex Schulman och kalasade. Tjugo meter senare kom Anders Timell gående. Jag har letat efter ett sätt att nyttja Hurulas textrad ”lova å skjut mig om, jag nånsin blir som dom” på ett vettigt sätt. Jag har ju redan flyttat till Stockholm, som de allra flesta, jag försöker slå mig in i mediebruset, som ännu fler, men: lova att skjuta mig om jag någonsin med glädje slår mig ner på Sturecompagniet.)

Vi skulle in på Brunnsgatan 4, Allan Edwalls lilla teater, för att se Könsförrädare spela på ett Fi-event.

20140525-102716-37636124.jpg
Det gjorde vi också. Matti Alkberg, Kajsa Grytt och Magnus Ekelund strök omkring i den lilla lokalen. Jag försökte släppa Kajsa Grytt framför mig i toalettkön – hon verkade behöva det – men minns detta, gott folk: det är punkigt att hålla sig.

Könsförrädares hårdhet gjorde sig väl inte ypperligt i den lilla teaterlokalen; men det var väldigt fint att äntligen få se dem.

Om jag tog mig en selfie med Alkberg och Ekelund? Icke: den bästa är redan tagen.

jagalkberg
Den sortens ömsesidiga entusiasm – som jag, UFC-lagkamrat Johan Larsson och de två uppburna musikerna delar – är sällsynt inför ett foto.

Igår kväll passade jag på att klämma in några övertidstimmar som liverapportör framför Champions League-finalen hemma i tv-soffan.

Nu var det väldigt varmt i rummet; men det är talande för matchbilden att jag i min pekfingersmattrande roll blev svettig.

Efter-liveraporterings-ölen är en av de mer underskattade ölarna. Och slutorden därifrån fungerar även här:

Skärmavbild 2014-05-25 kl. 11.25.14

Senast på söndag

Jag har en släkting som är dödssjuk.

På riktigt dödssjuk. Hen kommer att dö. Det är ett mycket sorgligt faktum. Det har tyngt mig väldigt på sistone.

Idag fick jag höra att hen – som är sängliggande hela dagarna, sover oproportionerligt stora delar av dygnet – rullats iväg i en rullstol till sjukhusets röstlokal för att lägga sitt livs kanske sista röst på Socialdemokraterna i EU-valet.

Jag säger inte att ni ska rösta rött, ni kärnfriska människor som visslande kan traska till röstlokalen; men jag säger att ni ska rösta.

Hur var din dag?

Min och Tildes kommunikation blir lite lidande under skiften. Jag lämnar strax efter klockan två på eftermiddagarna och sedan talas vi inte vid verbalt på ett halvt dygn.

De vanliga ”hur var din dag?”-frågorna vid middagsbordet har förbytts mot långt senare, men inte mindre viktiga dialoger.

Som i afton, då jag 03.04 smyger ner i sängen:
– Hej.
– Hm.
– Älskar dig.
– (i sömnen) Fick du med dig rapsolja?
– ???
– (fortsatt i sömnen) Det är viktigt när man grillar.

Bryt upp, bryt upp!

”Jag såg så mycket fram emot kvällens möte med VM-guldhjälten från 1998.”

Orden är Lilian Thurams och syftar till att han ikväll skulle få åka ut till Botkyrka dit även Sportbladets praktikant Erik Löfgren, kugge i det Medskogsbrons BK som tog hem Lilla VM i Matfors –98, var utsänd.

Men det blev inte så mycket av det där mötet två VM-hjältar emellan. Det sprakade aldrig; gavs aldrig tillfälle.

Lillian var trött, jag var ensam. Min tv-fotograf var tvungen att lämna i förtid och jag lämnades med såväl tv-kamera och mikrofon. Jag som nätt och jämnt kan manövrera en diktafon.

Det blev tillbörligt kaos. Jag återvände i stort sett tomhänt, bortsett från ett par podiumcitat. Lilian hade autografskrivit och Instagramfotograferat sig själv till leda efter föreläsningen och ville inte träffa media som planerat.

Jag är mycket besviken.

Kanske blir det någonting bättre här, om jag någon gång lyckas sammanställa det jag ändå lyckades fånga kameraledes. Kanske lyckas jag styra ett riktigt, ordnat möte med den kloke gamle försvararen och fördomsbekämparen imorgon.

Det är en dag imorgon också.

Om jag någonsin tar mig an podcastgebitet så vill jag göra det på nattbussen. Jag tänkte på det när jag satt bredvid en ung grabb i studentkostym och tillhörande mössa igår; städad, pånyttnykter och till synes något nedstämd. Vad känner han för att i finaste gå-bort-skruden långsamt rulla mot Livgardet i moloken singular?

Nattbussarna börjar fyllas med folk även vardagligen nu i försommaren: jag hade kunnat ägna den knappa småtimmen mot Kallhäll med att flanera omkring med en kvalitativ diktafon i jakt på levnadsöden.

PodcastIntro: Tommy Svensson läser Karin Boye.

”Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen,
som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp!
Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”

Jag skulle ha, säg, 14 lyssnare och för första gången någonsin känna mig riktigt stolt och nöjd.

Vi åkte just förbi ”Industrihotellet”, förresten.

Ett podcastnamn?