Vår idé om lyx var nästan rituell

Processed with VSCOcam with f1 preset
I ”Emil i Lönneberga IV: Livegynnaren” spelar Emil Football Manager i snickerboa innan han åker till Stockholm för att försöka ”jobba inom media”. Mössan har han väl egentligen växt ifrån – men använder den nu främst för att skyla sitt trassliga hårfäste.

Processed with VSCOcam with f2 preset erikemilkeps2

Vi hade oss en väldigt fin måndag, jag och Tilde. På kvällskvisten unnade vi oss dessutom att sticka in näbben på ett bättre hak.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Ojvoj: plockmat på lokal – på en måndag! Här tapas fotfästet.

Fotnot: Alla bilder – med tillhörande platta vitsar – är skamlöst kopierade från mitt Instagram-konto.

Gesslifierat

I dessa sista aprildagar släpps mycket bra svensk musik.

Sådana mängder att folk kanske blir så pass positivt inställda till svensk musik generellt att man låter vad som helst passera.

2008 släppte Markus Krunegård ”Markusevangeliet”: en av svensk musiks fem?, tio? starkaste debutskivor genom tiderna. Den är fortfarande fantastisk: kommer alltid att vara fantastisk. Mammor som röker under fläktar. Störda vänner i batik. Kalla nätter där tjejer ligger med andra töntar.

Året därpå slängde han i någon form av hybris iväg dubbla (!) skivor – och vi såg en klar försämring: och inte minst en väldig ovilja att sålla och välja bort.

Mänsklig värme hade ett par spår – men var överlag ytterligare ett steg bakåt.

Och nu, gott folk, har han under våren släppt detta:

Jag ser du stör dig hårt på mig
Vad fan, solglasögon inomhus på sig?
Jag ser du stör dig hårt på mig
Vad fan tror han att han är; en cowboy eller?

Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga hej och allt är bra
Fast det inte är nåt bra

Jag ser du stör dig hårt på mig
Vet du vad, jag stör mig lika hårt på dig
Ring inte mig, så ringer inte jag dig
Om vi ses på stan kan vi säga hej

Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga hej

Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö
Bara låt det dö
Bara låt det dö

Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga hej och allt är bra
Fast det inte är nåt bra

Jag är svag för smicker och du smickrade mig hårt
Även fast jag visste att det var helt åt helvete
Fick du bälta och binda mig
Alla vakna nätter, alla okända brev
Att jag skrev brev, skrev brev, skrev brev
Det här är det jag skrev:

Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va
Om vi ses på stan kan vi säga hej, hej, hej, nej
Det är bra, jag klarar mig
Men jo, jag tänker på dig med, men nej nej nej

Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga hej

Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga det här är inge’ bra
Fast det känns så bra
Det här är inge’ bra
Fast det känns så bra

Hade Per Gessle släppt den här låten hade han dragits i långbänk av en samlad svensk credmaffia: man hade sågat honom jäms med knölarna för hans lyriska platthet.

”Verkligen, Per Gessle: satt du dig ner och skrev ett brev med den texten?”

Och så en ”hej, hej, hej, nej, nej, nej”-refräng på det.

Nej, gott folk: det här är inte bra. Låt er inte luras av det förgångna. Och nu har han till råga på allt släppt låten ”Let’s go nu är jag din yo”. 

Och så ett öppet meddelande till svensk musikindustri: Jag såg nyss en hästjazzande sjömansgynnare sitta i TV4:s Nyhetsmorgon och lansera sin debutskiva (den ständigt aktuella berättelsen om hur det är att vara en sjöman) – detta i en samtid där ingen vill ge ut Peggy Lejonhjärtas skiva, som enligt uppgift ligger färdig för publicering.

Peggy Lejonhjärta!


PEGGY LEJONHJÄRTA!!!

En hästjazzande medelålders sjöman får debutera med sina gamla alster om att vara en sjöman 2014: Peggy Lejonhjärta får inte följa upp sin lysande debut från 2004.

Det är som om Mikael Sandklef skulle stå före Alexander Kacaniklic i landslagskön till en vänsterytterplats.

Avtäckningen inställd

Ni vet hur vissa medium med självaktning erbjuder fotografering av folks auror?

Jag vet inte, jag: om nu inte det finns något gycklets och bluffmakandets NASA som lyckats konstruera en dylik aura-kamera så antar jag att det går lika bra med en fotoautomat.

En där man sitter mot en kritvit bakgrund under starkt lampsken och får en blixt i plytet – och allt det man inte ser i vanligt dagsljus uppenbarar sig. Jag gjorde detta häromdagen när jag skulle sjösätta min Division V-karriär genom att ordna mig en spelarlegitimation – och studerar man min skalp noggrant så avslöjas att jag går runt med en…

image
… ytterst omedveten Christian Ziege-2002-aura.

Fotoautomaten och den egna analysen slår mediumgynnarnas: jag lovar att ingen Terry Evans–typ kunnat diagnostisera mig med en Christian Ziege-2002-aura.

Apropå Terry Evans: jag räknar med att Erik Hamrén stod i färd med att inför en ditkallad presskår avtäcka ett skynke över Aftonbladets Söndags andlige skribent och utropa honom till ”Shining Players Manager” – just innan Offsides Anders Bengtsson skrev sitt anti-gyckel-epos. Sedan blåstes väl allt av.

shining
Shiningens ansikte.

Guldvaskare hittade guldgömma – bytte karriär

guldvaskare2
Efter över trettio år som guldvaskare i bäckarna utanför Boliden i Västerbotten så hittade Klas Karat, 62, äntligen en liten bäck full i guldkorn. 

Då reste han sig, lämnade bäcken och bytte jobb – till mejeribranschen. 

– Arla ringde och erbjöd mig ett jobb som laktosvaskare och det är ju där pengarna finns i dag. Ingen guldström i världen kan mäta sig med laktosen, säger han. 

 

Klas Karat har suttit på olika stenar i det västerbottniska bäcksystemet sedan 1982, men han hade aldrig någonsin upptäckt en så pass strid ström av guldkorn som i förra veckan.

Men just när han skulle till att börja vaska så ringde telefonen. Det var mejeriföretaget Arla som ringde – och erbjöd den erfarne guldvaskaren en heltidstjänst som laktosvaskare.

– Så jag bara reste mig och gick, förklarar Karl Karat.

Du lämnade guldströmmen? 

– Ja. Vad ska jag med den till? I stunden då jag sätter pennan till kontraktet med Arla så blir jag ekonomiskt oberoende. Så är det ju. Kontraktet med en större laktosvaskarmogul är det alla guldvaskare drömmer om nu för tiden.

Man bryr sig inte om guldet längre?

– Det finns inga pengar i guld, om du jämför med i laktoset. Det är i vaskandet av laktoset som pengarna finns nu för tiden.

I dag kan en liter laktosfri mjölk kosta mer än dubbelt så mycket som en liter vanlig mjölk i matvarubutiken. En laktosfri yoghurt kan vara uppemot tre gånger dyrare än sin laktosstinna variant.

Och de laktosfria produkterna blir – av någon anledning – bara populärare och populärare.

Något som innebär att själva vaskandet av laktoset är en mycket lönsam procedur för såväl mejeriföretagen som dess högavlönade laktosvaskare.

– Det handlar om bisarra löner. Man vaskar på ackord och varje litet laktoskorn innebär väldiga pengar. Att hitta en liten yoghurtflisa i dagens läge motsvarar väl att hitta en guldklimp stor som en knytnäve, säger Klas Karat.

cheese3
En inblick i Arla-fabriken där vakna, välavlönade hök-ögon spanar efter laktoskorn. 

I Sverige finns redan nu tio laktosmiljardärer, sju vaskare och tre mellanchefer. Men Arlas laktosansvarige på det tysk-nederländska kontoret, Melk Mejery, tycker inte att företagets anställda på den laktosfria sidan är överbetalda.

– Vi betalar bara marknadsmässiga laktoslöner. Den laktosfria branschen expanderar väldigt och lönerna med den: men värvar vi en skicklig, profilerad laktosvaskare så räknar vi att tjäna in mycket av pengarna vi lägger ut på dels skickligt vaskade mejeriprodukter – men också på att sälja laktosfri merch kring stjärnvaskarna, säger Mejery.

Hur mycket kan den laktosfria mejeribranschen växa? 

– Jag ser inget stopp. I flamländerna har vi redan lyckats lansera laktosfritt vatten med goda resultat. Det nästa givna steget är en satsning på helt laktosfri luft.

Luft? 

– Ja, folk går hela tiden omkring och mjölkrapar ute i vår offentliga, gemensamma luft. Våra mätningar visar att man kan få i sig flera mikrogram laktos i månaden – bara via luften. Vi jobbar på att till hösten 2014 ha lanserat en andningsapparat med garanterat laktosfri luft: en syretub på ryggen och en enklare näs– och munslang för ett stadigt, laktosfritt syreintag.

Det låter dyrt. 

– Det blir dyrt.

Konkret uppmaning till bojkott

Jag tycker att alla ska läsa det här:

http://www.genusfotografen.se/?p=5348

Sedan tycker jag att alla med självaktning ska bojkotta American Apparel. Men det borde väl knappt behöva skrivas.

Man ska väl, efter att ha läst detta, inte ögonblickligen skämmas över att ha fötts med en centralt belägen lem: man ska se till att försöka göra sitt.

Dela länken. Berätta. Bojkotta det genomsexistiska företaget. Jobba för att Genusfotografen inte ska behöva vara en av de viktigare bloggrösterna i Sverige.

Själv ska jag försöka hitta min egen bloggröst efter att ha skrikit mig genom att försöka sprida namnelvan till massorna. Nu väntar nya elva rötmånader innan det är dags igen: häng med!

Svensk Elitfotbolls Namnelva: 2014

Förord: Detta är att konsumeras som vore det luft.

Det har varit en lång och krävande selektionsprocess i år.

Svensk fotboll har, våren 2014, kvalitetsnamn nog för att fylla även en reservtrupp som skulle kunna hävda sig i europeiska Intertotocups-sammanhang.

Nog nu: här är den, svensk elitfotbolls bästa namn samlade i en trupp.

 

Målvakt:

ottomartler

Otto Martler, Falkenberg.

Jag har ju sett honom flera gånger, jag vet ju det, men varje gång jag hör hans namn så tror jag att han på något sätt är en bluff, Otto Martler – ett på grund av rättighetstrassel uppdiktat låtsasnamn för en tysk stormålvakt. Ni vet: så som Oliver Kahn alltid hette Jens Mustermann på Championship Manager.

Har Svenska Fotbollsförbundet löst rättigheterna till Falkenbergs burväktare? Detta är frågan som fortsätter gäcka mig.

Och visst: Martler har redan tappa in ett par onödiga bollar bakom sig, men om jag varit Henrik Larsson hade jag varit betydligt mer orolig över att han en morgon bara inte skulle dyka upp till träningen – och vara spårlöst borta. Den sortens sol-och-vårar-opålitlighet varnar namnet (icke-namnet?) Otto Martler om.

Jag skulle inte bli förvånad om ett gäng Falkenbergledare sitter i Malous morgonsoffa framåt sommarkanten och gråter ut över att helt sonika lämnats utan förstamålvakt mitt under säsongen, efter en skickligt kalibrerad flerårskupp av Svenska Fotbollsförbundet, speltillverkaren Konami, tyska fotbollslandslaget och, säg, Innocent Okeke.

Men då ringer man väl bara in Jens Mustermann.

 

Försvar:

Skärmavbild 2014-04-20 kl. 21.15.46

Asgeir Börkur Asgeirsson, GAIS.

Det är som vi har konstaterat tidigare år: det är numera mycket svårt att slå sig in i en namnelva som islänning.

Det gick inte bara inflation i den isländska valutan efter börskraschen – jag är ganska säker på att även de isländska fotbollsnamnen drogs med i fallet: värdet på en Sverrir eller en Veigar Páll föll som en blydank på den internationella namnscenen.

Men det finns förstås fortfarande vissa namn som alldeles oavsett inflationssiffror inte går att ignorera, och Asgeir Börkur Asgeirsson är ett av dessa.

Asgeir, eller Börkur, eller ”Burken” som han kallas, har inte bara ett av få isländska namn som fortfarande kan penetrera igenom den allra värsta namncynismen: hela Asgeir Börkur Asgeirssons uppenbarelse är som hämtad ur en riktigt elak schablon över den vilde, ociviliserade islänningen som jagar isbjörn med spätt och tvättar sig tre gånger om året i en gejser.

Hade Sveriges riksdag haft ett islänningofobiskt parti i riksdagen så hade deras valfilmer bestått av att gamla pursvenska tanter jagats genom mörka gränder av Asgeir Börkur Asgeirsson.

Att han är sångare i isländska heavy metal-bandet Mercy Buckets behöver inte skrivas, det säger sig självt.

 

lukasgrill

Lukas Grill, Mjällby AIF.

Halmstads samarbete med Real Madrid härom året slutade i att ett gäng fina reservlagsfötter med kuslig effektivitet dansade ner hallänningarna i Superettan. Så man borde förstås vara skeptisk när Mjällby verkar satsa alla sina minkfarmarpolletter på någon form av utbyte med Bayern München – men jag kan förstås inte låta bli att bli exalterad när man lyckats nypa Lukas Grill.

Även om ”Grillen” skulle visa sig sitta på ett par Mertesacker-fötter i kombination med ett Jan Tauer-lynne och genom denna långsamma dumhet knappt sätta en fot rätt i Allsvenskan så vill jag hävda att man stått för en bra värvning.

Det är nämligen inte enkelt att gå igång på Mjällby AIF – men våren med Lukas Grill har fått mig i stånd att sadla om till minkfarmare på Listerlandet.

 

olofmård

Olof Mård, Gefle.

En mård är en mård är en mård. Det är sedan gammalt. Roger Sandberg må inte inse hans storhet och placera den väldige norrlänningen på bänken – men här är Olof Mård fortsatt cementerad som kugge i startelvan.

 

Mittfält:

kirill-laptev

Kirill Laptev, Jönköping Södra.

Det var länge sedan vi hade ett riktigt starkt ryskt namn i svensk elitfotboll. Vad har vi haft på den här sidan Peter Gitselov?

Jag är mycket förtjust i förnamnet Kirill, ända sedan Timrå IK värvade den menlöse teknikern Kirill Starkov till fjärdekedjan har jag närt en förkärlek till namnet. Och när också Modo plockade in en Kirill (Kabanov) i vintras så var det väl bara en tidsfråga innan vi skulle få oss en även inom svensk elitfotboll – och visst hittade Jönköping Södra sig en Laptev i Olimp Fryazino (som vi får anta är ett fotbollslag och inte ett kyl- och frysskåpsföretag).

Låt oss hoppas att Kirill Laptev är just en relativt menlös tekniker som tillåts husera på J-Södras gråmelerade vänsterflank: en sådan som Viktor Rönneklev kan gasta besviket åt efter att ha kommit på överlapp men inte fått passningen i tid på grund av ett gäng verkningslösa överstegsfinter från Kirill Laptevs sida.

 

arber zeneli

Arber Zeneli, Elfsborg.

Jag tror – utan att ha sett en enda rörlig bildruta på Arber Zeneli – redan mycket på de röster som liknar honom vid en ung Zinedine Zidane. Bara namnet pekar nämligen mot att hans mor blev havande av en gudasänd sulfint och att Arber Zeneli är sänd till jorden för att göra sydeuropeisk proffskarriär som offensiv mittfältsspindel.

Låt oss gemensamt fläta samman våra nävar och bedja att Arber Zeneli mittfältsdirigerar sig till någonting större och vackrare än Sandnes Ulf. Den tidiga Zidane-liknelsen är ett av de tyngre oken att bära för en ung mittfältstalang, fråga bara Anel Raskaj, men Arber Zeneli har alla de namnmässiga förutsättningar för att lyckas.

 

kingoseigyan

King Osei Gyan, Halmstads BK.

Att han ens behövde provspela, King Osei Gyan.

”Vi har scoutat honom väldigt noggrannt”, sa Halmstads tränare Jens Gustafsson när värvningen till slut roddes i land. Någonting om att ”vi har försäkrat oss att det är rätt spelartyp och människa” och bla, bla, bla.

Ja, Jens, detta stod väl klart i det ögonblick du fick höra hans namn? Detta var förstås precis vad den gråmelerade pölsamassan till Halmstads-kollektiv behövde.

Förra året lade Åtvidaberg beslag på Alain Junior Ollé Ollé i en dylik värvning; vad som närmast kan liknas vid en marknadsföringskupp av annars så medialt kalla lag. Man vet ju att dessa förvärv kommer att bli omskrivna – enkom på grund av namnen. Är det de allsvenska klubbarnas svar på de stora internationella jättarnas Asien-turnéer: att satsa på namn som ger given medial exponering – inte minst i namnelvor?

Jag ger namnet King Osei Gyan en säsong i svensk fotboll innan han – alldeles oavsett hur han presterat på Halmstads innermittfält – är förlorad för den pengastinna arabvärlden.

 

igorsantoskoppe

Igor Santos Koppe, Syrianska.

Det är så sällan man får låta sig väl smaka av ett brasilianskt namn med en ”det bästa av två världar”-faktor.

Bara det ryss-brasilianska (!) Igor Santos hade borgat för en plats i truppen – men här har dessutom slängts in ett fritt svävande Koppe vars härkomst är fullständigt obestämbar: en plötslig Nils Poppe-injektion som svagt minner om alternativmedicinens koppning.

Jag förstår ingenting. Och jag kan omöjligt placera Igor Santos Koppe på en offensiv-defensiv mittfältsgraf vilket innebär att han bara måste få sig en fri, flytande roll med, håll i er nu, ”tillstånd att söka sig” varthelst han vill på planen. 

 

Skärmavbild 2014-04-20 kl. 21.05.28

Simon Skrabb, Åtvidaberg. 

Man måste älska ett rappt namn där för- och efternamnet nästan går in i varandra: ett Max Mölder, ett Fredrik Fendrich eller ett Mattias Mete.

Nu har svensk fotboll välsignats med även ett Simon Skrabb, då den unge finländaren tagit färjan över och bosatt sig i Östergötland.

Det viktiga är på intet sätt balansen när man tar ut en namnelva – men det bör sägas att med ett så pass luddigt mittfält i övrigt (ryssbrassar! flärdfullt menlösa ryssar! tunna snurrfintare!) så känns det bra att ha ett pålitligt kort längsmed ena flanken: ett namn som spelar enkelt och aldrig gör bort sig i något sammanhang.

Ett yttermittfältsnamn att luta sig mot när det blåser. 

 

Anfall:

dinko

Dinko Felic, Syrianska FC.

Jag trodde att han skulle få lämna degraderade Syrianska – men jag visste att han alldeles oavsett inte skulle behöva lämna den här startelvan.

Den 198 centimeter långe norsken (!) är ohotad som flaggstång i svensk fotboll: så till den milda grad att jag fortfarande tycker, som jag skrev ifjol, att ”dinko” borde vara ett nyord för just flaggstång, alternativt för ”hög utkikspunkt”.

Och på ett sätt var det nog bra att Dinko blev kvar i Syrianska – som har så pass många korta spelartyper och som därmed tillåter lagets dinko (jag lanserar nyordet redan nu!) att sticka ut ytterligare med sin gänglighet. Dessutom är det oroligt i Syrianska, mycket oroligt får man väl säga då laget lyckats förverka två (!) huvudtränare på försäsongen.

Och i dessa tider av total oordning så förtjänar man åtminstone svensk elitfotbolls allra tryggaste uppspelspunkt: man förtjänar som Syrianskaspelare att känna att man kan blunda och bara vispa i väg en färdballad på vinst och förlust och helt sonika lita på att den landar på en blek skalp i fjärran.

bobo

Bobo Sollander, Östersunds FK.

Det är svårt detta: dels är dinko-rollen (nyordsetableringen fortsätter!) fylld och dels är detta också något av en jävsituation då jag för första gången i namnelvans historia för in en gammal lagkamrat i truppen.

Men vem kan klandra mig? Kan en människa döpt till Bobo, stöpt i en Dolph Lundgrenskt grovhuggen form, bli mycket annat än en kultfigur som murbräcka (det är knappt ens en metafor; hans funktion är närmast enkom murbräckans) i en jämtländsk fotbollsklubb?

Det borde vid det här laget ha givits ut dassböcker på jamtska med Chuck Norris-vitsar om Bobos hårdhet. Och i somras följde han den logiska Bobo Sollander-tidslinjen då han återvände till klubben i Superettan efter att under ett halvår inte alls tränat fotboll utan endast, just det!, triathlon.

Har vi någonsin – någonsin??? – haft en tydligare, mer konkret murbräcka i svensk fotboll? Jag tror inte det.

 

 

Bänken:

Sasa Sjanic, Gefle. Han har en härlig skjuts i namnet, Sasa Sjanic. Uttalet skänker gommen en kontinentalt osande smekning vilket är väldigt ovanligt i den annars så namnmässigt karga reservmålvaktsverkligheten i Allsvenskan där gråmelerade namn som Hampus Nilsson och Marcus Sandberg tillåts lägga rabarber på bänkplatserna. Dessutom är Sasa Sjanic klädsamt gänglig och skör.

Bennet Gustafsson, Husqvarna FF. 

Här behövs ingen lång motivering. Ser du inte styrkan i ett Bennet så har du inte här att göra.

Gerlem William de Jesus Almeida, Syrianska.

Förra året nöp Assyriskas Danilo (och hans handfull ytterligare namn) en startplats – men trots att Gerlem William de Jesus Almeida är ännu starkare som brasilianskt stjärnnamn så förpassas han till bänken. Det säger någonting om styrkan i årets elva. Ska Gerlem William de Jesus Almeida spela från start så måste man lämna över allt – allt! – bollinnehavsansvar till honom, som salig Riquelme, och det finns det inte utrymme för i årets trupp: vi har redan hans lagkamrat Igor Santos Koppe som smyger omkring i ett ansvarslöst, fritt vakuum.

Michael Baggner, Ängelholms FF.

I fjol slog Robert Bagger igenom och etablerade sig i Superettan och Ljungskile SK. Men när jag i vår skummade igenom Ljungskiles trupp så var Robert borta – förpassad till Varberg, skulle det visa sig –  men då fanns där en Rikard Bagger, 17, i LSK-truppen istället. Vid närmare googling visade det sig vara Roberts yngre bror.

Hade jag varit rasbiologiskt lagd hade jag dragit öronen åt mig och oroats över att baggarna varit på väg att ta över den annars så människodominerade Allsvenskan – men som kvalitetsnamnskännare sprack jag förstås upp i ett förnöjt leende. Klassefternamn som Bagger ska gå i arv i svensk elitfotboll.

Men när jag sedan ögnade igenom Ängelholms trupp och fann en Michael Baggner (!) så fick jag nästan kalla kårar. Då blev det nästan lite väl mycket av det goda även för min del. Det är en oroväckande utveckling detta: har någon lärt sig metodiken för hur man blir uppmärksammad i namnform (på pirkt.se allena, förvisso) och helt sonika kuppat in fler baggkompatibla namn?

Vi får inte utesluta detta.

Tshutshu Tshaksua Wa, Gefle IF.

Visst: seriesegrande Malmö FF lyckades hålla kvar både Pontus Jansson och Magnus Eriksson från klåfingriga europeiska nävar i vinter. Det är bra för svensk fotboll – men ytterligare ett styrkebesked hamnade lite under radarn. Celtic var nämligen och tallade på Gefle IF:s stortalang Tshutshu Tshaksua Wa, 17, men då reste sig Sveriges fotbollsnamnsentusiaster som en namnelveskribent (det finns bara en namnelveskribent) och röt ifrån.

”Rör inte våra namntalanger!”, gastade svensk fotboll – varpå den skotska jätten kröp tillbaka.

Stefano Vecchia, Brommapojkarna.

Det är så långt mellan gångerna, men när vi väl får fram ett fint italienskt anfallsnamn i svensk fotboll – en budget-Sergio Floccari! – så måste vi åtminstone belöna det med en bänkplats. I alla fall nu: när jag bildgooglat honom och konstaterat att han har ett fullgott hårfäste med kapacitet för långt, böljande måltjuvshår.

Andrés Thorleifsson, Falkenberg.

Den spanska solkusten får så sällan möta den isländskt styva kulingen i ett namn – därför satt jag som på nålar under vintern när Andrés Thorleifsson ryktades till klubb efter klubb i den svenska fotbollseliten. Jag blev också väldigt glad när Henrik Larsson till slut, efter att Andrés genomfört vad som måste brottsrubriceras som en provspelsräd genom Sverige, valde att satsa på honom.

Han lade ner karriären ett tag efter att ha åkt på ett gäng skadetörnar – men är man döpt till Andrés Thorleifsson och besitter någon form av talang (han gjorde ett inhopp för AIK som tonåring) så är man nästan skyldig svensk elitfotboll att försöka återvända till toppen.

Ett klassiskt bästa-av-två-världar-namn – som en paella som fått puttra över en gejser – ska inte behöva harva i gärdsgårdsserier: Andrés Thorleifsson är åter i eliten för att stanna.

Äggrörefolkhemmet

image

image

Detta är på solgassande morgnar den synnerligen okarga skiftarbetarfrukostverkligheten. Förlåt: men någonting ska man ha för att man rumlar av nattbussen vid trerycket nattetid. Jag tror att vi har ett av Kallhälls allra äggröretäta hushåll, jag och Tilde. Det är alltid siffror att luta sig mot när det blåser.

Efter klipphällsfrukosten i solgasset tänkte jag äta havregrynsgröt till lunch för att inte sväva iväg.

Släpp spelarna fria: det är försommar!

Härom kvällen satt jag i den sena påsksolen, klockan var nog framåt åttasnåret och temperaturen var nog goda 13-14 grader: hela dagen hade jag ägnat åt solgass. Mitt bröst var av solen rödmelerat och den riktiga försommarvärmen var äntligen kommen.

Då, i denna vackra solnedgångsstund, så nås jag av följande besked:

”Johan Ryno lämnar Tre Kronor.”

Det är det mest malplacerade besked jag fått på väldigt länge. Varför är detta en nyhet? Vad gjorde han med dem? Nu? Varför har han inte fått åka hem tidigare? Varför skulle han tvingas dit i förstaläget?

Vi kan inte få klara besked om de hundra miljarder skattepolletter som Maud Olofsson spekulerat bort; men vi nås – i försommarvärmen! – av direktrapporter från förbundets sommarhockeyskola.

Se genast till att entlediga alla dessa stackars satar, inte bara Johan Ryno. Släpp hockeyspelarna fria: det är försommar.

Märgsuget och klart

Men lille gosse, ska du behöva slita och arbeta på självaste annandagspåsken också?

Jo, förstår bloggläsarna: en väl utbetald OB-ersättning ger en inre tillfredställelse, och är den grund varpå hushållsekonomin vilar.

Men jag hann faktiskt dessutom suga märgen ur denna förpillat fina påskedag:

image

 

Jag är också ett knapptryck ifrån att skicka årets upplaga av namnelvan ut i de olästa delarna av etern: ett av Pirkt.se:s viktigaste publicistiska beslut under året. Tidpunkten måste vara den rätta för detta agendasättande alster.

Idag skulle den väl begravas i ägghalvor och picknicks och solgass?

Imorgon? Kanske imorgon.

Gycklarrebus

I veckan fick jag det inget annat än ärofyllda uppdraget att genomföra Aftonbladets Vi Fem-enkät som ska pryda huvudtidningens baksida, intill en krönika – kanske denna: där Ronnie Sandahl (!) berättar att han döpt sin son till Harry Kane?

Jag tror att just denna Vi Fem-enkät var den där jag nattetid tvangs ringa och väcka Peter Siepen i dennes skönhetssömn. Men är det någon i det vi känner som Kändissverige som man ska ringa och väcka för ett starkt citat om ormskinnsboots – ja, då är det helt klart Peter Siepen. Jag tror att han förstod.

Nåväl. Jag gick som sig bör ned till centralstationen med en fotograf.

Efter att ha ställt frågan till en äldre man och antecknat färdigt så ser jag att en golvnasare från E.ON. tittar på mig. Rakt på mig.

Han stirrar från goda femton meters håll och tycks ha gjort det ett bra tag.

Sedan, gott folk, sedan börjar rutinen:

Först applåderar han åt mig. Sedan följer han genast upp detta med en tumme upp-gest. För att fullfölja rutinen med en klämkäck pekning på mig.

Jag rynkar ihop näbben till russinform och vänder mig om i tron om att det står någon precis bakom mig som han kommunicerar med på denna svårtydda gyckelska.

Men icke.

Så igen: rutinen börjar om. Blicken på mig, applåden, tummen upp, den klämkäcka peken.

Jag måste, flera dagars funderande senare, fortfarande söka hjälp med att tyda denna gycklarrebus. Vi tar den därför igen.

Först:

applause

Sedan direkt: 

emmatumme

Och så avslutningsvis:

gycklarpek
Hjälp mig nu. Låt mig sova om nätterna.