Punkt efter plus

Inomhusfotboll med Sportjournalistklubben: ++++.

Kyckling röd curry: ++++.

The Grand Budapest Hotel: ++++.

Stryktips: +.

Middag och NHL-vevning med min vän Sinan: ++++ (han anklagade mig – falskligen!, skulle det visa sig – för att inte i tillräcklig utsträckning likea hans Instagram-bilder, något som förstås drar ner betyget. Där rådde nämligen – som det ska råda mellan mycket goda vänner – en väldigt diger like-ratio per bild. Dessutom kan jag inte skjuta med den förbannade stickmodulen. Och teriyaki-laxen var bara någorlunda krämig).

Mycket mer hinns inte med.

En fyraplushelg, helt klart.

Jag skulle vilja skriva mer under mina lediga dagar, det känner jag: något eget, något roligt – men jag hatar (hatar!!!) mig själv för att jag känner så. Det måste finnas annat här i livet, också. Någonting annat jag kan göra. Något.

I morgon är jag åter på femdagarsskiftet. Och, vad värre är, den andra april ska jag – hux flux, mitt i allt – slungas tillbaka till Sundsvall för att lyssna på hur det går för alla klasskamrater på deras respektive praktikplatser.

Stallbacksmetoden

Att Sverige har stora problem med depressioner och självmord är vida känt.

Och jag tror att det går att göra mycket mer i behandlingsväg; de verkar inte ens ha provat de allra mest uppenbara metoderna.

Sluta genast upp med att ge folk bensodiazepiner till höger och vänster, skicka istället folk på kurering – som TV4-reporter på stallbacken.

Processed with VSCOcam with m3 preset
Finns det några gladare, mer hurtfriska och genuint lyckligare personer än TV4:s travreportrar på stallbacken?

Ställ Jocke Berg på stallbacken med en TV4-muff och han skulle direkt gladlynt gasta om att Jaguar Broline sett pigg ut i värmningen och stoja och stimma glatt med Jeppe Börjesson hemma i studion.

Frukostbild

Jag är av princip emot frukostbilder i bloggar, speciellt på portaler som säger sig representera folket.

Att kasta en handpressad apelsinjuice och äggröra i plytet på en folkhjälte som just slevat i sig en syltlös havreblandning är ingenting annat än elakt: så gör bara onda filmskurkar och vissa anställda på Försäkringskassan.

Men i dag unnade jag så till den milda grad att situationen närmast kräver en bild. Jag unnade mig en Hälsans Förskola-frukost:

image

För er som inte förstår referensen, för som bryr er mer om en Magnus Pehrssons-analys av Manchester Uniteds anfallsspel inför match än en dialys av Sveriges på entreprenad utlagda ändtarm, så rekommenderar jag gårdagens Uppdrag Granskning.

Signaturen Sol och Vår

Svenska Fotbollsförbundet har hittat en ny ägare till Friends Arena.

Den här mannen:

sol-och-vår
Arnaud Lagardère är en solbränd 53-årig man, en playboy!*, gift med en 23-årig fotomodell som håller på att kalasa bort hela sin fars imperium med idel dubiösa affärer. Och inte undra på: titta på  hans oerhörda sol-och-vårar-yttre.

Han skulle med ett par snabba fraser och några kontinentala fingerdrag genom den luftiga hårmanen på nolltid kunna sälja en Chrystler till Gustav Fridolin.

*= Ett kentaurkreatur med människokropp och solbrun playboynäbb? Jag kan inte den exakta definitionen.

Jag skulle inte låna så mycket som en plastmugg socker till Arnaud Lagardère – än mindre en nationalarena.

Det skulle inte förvåna mig om Friends Arena en morgon, när vaktmästaren kommer till jobbet, bara är borta. Försvunnen!

Och så sitter Karl-Erik Nilsson, SvFF:s ordförande, där i Malous morgonsoffa och förstår ingenting.

Utkast

Hej. Välkomna.

Eftersom det är sista nattbussresan på ett tag så har jag lyxat till det genom att förbereda en skärmdump.

Här kommer den:

Skärmavbild 2014-03-19 kl. 00.19.53
Så. Då var vi igång.

Var aldrig en tönt. Något att ta med sig. Och glöm inte: näring är också nyttig mat. Näring är inte bara komik och gyckel.

Det ringer en man, samma man, till sportredaktionen efter midnatt. I stort sett varje natt. Jag har själv inte fått äran att besvara samtalet, men jag hör med all önskvärd tydlighet att han gastar om olika resultat eller odds.

Igår natt gastade han om ”HUR DET GÅTT FÖR SHEFFIELD U” (med svenskt U, förstås). De hade bara fått oavgjort, han hade spelat på seger.

Idag undrade han hur oddsen såg ut mellan ”BÅRNMUTH OCH REDDING”.

De svarar alltid tålmodigt och trevligt, trots att det är mycket annat att göra för en webbredaktör.

Men Bournemouth mötte inte Reading. Absolut inte ikväll, och inte nu på lördag: Bournemouth möter Barnsley (spontant spikkryss), Reading möter Birmingham.

Men han fortsätter gasta om oddsen i matchen mellan Bournemouth och Reading. Vägrar inse att matchen inte har eller kommer att spelas inom den närmsta framtiden.

Sportbladetredaktion: en röst i natten för gamla ensamma speltorskar, utan kötid. Direkt in till en välkomnande mansröst som man kan gasta ”BÅRNMUTH!!!” till.

Till slut måste det läggas på, man kommer inte längre. Det spelas inte någon match (tänk att ha drömt om en match mellan Bournemouth och Reading: det gör bara en riktigt trasad själ), men det går inte att övertyga honom om det.

Det är fint ändå, att han har någon att ringa till, även om det är en stressad webbredaktör.

Det är inte så självklart. Jag har väl, om jag tänker efter, bara ett fåtal som jag okonstlat kan ringa upp.

Imorgon ska jag ringa min morfar. Inte för att det var särskilt länge sedan, men man vill med marginal hålla honom på rätt sida ”hur gick det för Sheffield U?”-strecket.

Victor Noring är klar för Herenveen. Martin Klette, hans agent, skickade ut ett pressmeddelande, tydligen.

Högtidligt. Klette glömde dock säkert att påpeka att Victor Noring – den tidigare supertalangen som tog över förstaspaden i Allsvenskan som 18-åring – ”trots att han bara är 23 år gammal redan hunnit med en imponerande mängd luddighet i sin karriär.”

Ska vi gissa på ett knappt halvår i Holland? Sedan känns det som att han är redo för trassel med löneutbetalningar i Turkiet- eller Grekland.

21-åriga supertalangen Jesé slet sitt korsband i tu mot Schalke. En liten tryckare i ryggslutet, och så tjoff: det eventuella VM-slutspelet i Brasilien byttes i all hast mot en väldigt icke-eventuell, tydlig rehabträning med gummiband och motionscykel.

Att det inte görs bättre korsband 2014. Vi kan klyva atomer – men inte få korsband att hålla för en liten ryggpuff.

Jag kan tycka att bara Roy Keane-mot-Alf-Inge Haaland-sparkar borde kunna sätta ett korsband ur spel i vår tideålder.

Det är väl privatiseringens fel. Och det ständiga journalförandet. Dagens läkare har ingen tid över till att forska i korsbandsförstärkningar.

På andra håll går dock utvecklingen väldigt framåt.

Skärmavbild 2014-03-15 kl. 23.31.11
I en besviken utandning, tillsammans nu: ”Samtiden.”

(Tänk att slå sig ner med en sådan i passagerarsätet av en taxi; en helt ny nivå bland ”jag vill inte prata med dig taxichaffis”-markörer.)

Jag läser P-O Enquists ”Livläkarens besök” på väg in till jobbet. Den ligger därför på skrivbordet. Detta förvånar väldigt.

”Jag känner inte en enda människa som läser böcker”, sa en redigerare efter att ha tittat närmre på boken.

”Nu överdriver du”, sa jag. ”Det är klart du känner folk som läser.”

Nej, det gjorde hen inte.

En annan reporter förklarade att hen inte gillade att läsa böcker, hade bara läst två i hela livet.

Att det skulle bli ens grej, ändå, att man ”ibland läser en bok”. Det trodde jag inte.

När jag ändå nämnde den: ”Livläkarens besök” håller på att segla upp som den bästa roman jag läst.

Får man säga så i det här landet, eller måste man snabbt harklande tillägga att ”ja, om man inte räknar Millenium-trilogin, förstås”?

n’Per-Olof står på sin litterära topp här, även om jag är kluven till det ständigt återkommande greppet med trippla, trippla!!!, utropstecknen.

Det skakar väldigt, väldigt!!!, på bussen.

Något ska man väl ha emot sig. Det här är ju nämligen min fredagseftermiddag, min helg som står för dörren, och allt känns mycket bra.

Jag är nu ledig fram till söndag. Jag ska försöka skriva lite. Köpa mig ett gymkort. Spela en fotbollsmatch. Nästla mig in i Sportjournalistklubbens inomhusfotboll om fredagarna. Och, framför allt, umgås med – rå om!!! – hon jag lämnar åt somna-själv-femdagarsskift i moloken singular, hon jag lealöst faller ihop intill vid trerycket och hon jag nätt och jämnt hinner äta lunch med om arbetsdagarna.

Ojvoj, det ska bli fint. Ibland tycker jag att P-O:s trippla utropstecken verkligen tillför något, som när något tilläggs som är av yppersta vikt, någonting som formligen bubblar, mullrar!!!,  upp från avsändaren, som om människans fundament fått ord och kunde framföra dessa.

Som när jag pratar om att Tilde Jansson, hon!!!, den tjejen!!!!, är min, min!!!, och bara min!!!; då passar det.

Nu har tant med pantburkarna klivit av, jag är sist på nattbussen (ingen till Livgardet!!! Tänk om Ryssen kommer!!!): det var väl ett värdigt avslut på ett femdagarsskift.

Stockholm: Att kliva över lik för två cheese

Det var stort polispådrag utanför McDonalds på Vasagatan.

Någon låg ner i dunklet, vårdpersonal runtomkring. Misshandel? Mord? Mord???

Har jag klivit över lik för att förse mig med två cheese?

Kanske. Det hela var mycket obehagligt.

Polisen gick omkring inne på McDonalds och frågade ifall någon ”hade sett något”. Ingen hade sett något. De höll kvar den ende som tog beställningar ett bra tag. Jag, som hade en nattbuss att passa, men som också var hungrig, blev nästan gramsen på det utdragna förundersökningsarbetet. Förövarna ska åka dit, men cheesen ska också åka ner.

Samtiden.

Jag är Big Macen du äter, sjunger Jocke Berg i en låt som växer och växer.

Jag hann till nattbussen. Intill mig sitter ett grabbgäng som varit på rockkonsert. Jag vet det för att de gastat oavbrutet i tiotalet minuter. Jag är lite avundssjuk; dessa människor känner inte varandra sedan gammalt, de har uppenbart träffats ikväll. Det är något med entusiasmen. Hur allt sägs till varandra för första gången, hur de lyser upp när de håller med. De håller alltid med.

”Man kan alltid falla tillbaka på rocken”, säger den ene.

Killen med Tullamore Dew-kepsen nickar. Jag vet inte hur man ser ut i Dalarna; men han ser ut att komma från Dalarna. Han har en moraeusk rundhet i hela sin person.

Miles Davies? Kan det vara Miles Davies som vevat i Stockholm med omnejd? Finns det någon som heter Miles Davies? Som stavas Miles Davies? Har Miles Davies sedan länge lämnat oss? Blev han också bara 27?

Jag kan aldrig falla tillbaka på rocken.

(Uppdatering: Det var inte Miles Davis (!). Han är begraven sedan gammalt.)

Nej, det blir för mycket detta. De håller verkligen med varandra om allt. Allt! Nyss var Miles, han de såg konsert med, den eventuellt döde?, det allra bästa. Sedan Slash. Sedan Coldplay. Coldplay!

Rocken skaver inte längre, det är alldeles uppenbart. Rocken är för ryggdunkare. Rocken är Coldplay.

Vad är Robert Hurula? Han är Masshysteris gamla sångare, han är norrbottning, han är det sedan gamla svarta. Som jag längtar till hans skiva. Hans texter får mig att må dåligt på det bästa av sätt.

”Här döljer alla sina tårar och gråter

inombords just som jag och du”

”Kanske kunnat blivit nån, precis som vem som helst,

sista tåget har gått för såna som dig och mig, för länge sen”

Lorde är född 1996.

Imorgon gör jag mitt sista pass för det här skiftet. Näst sista nattbussresan på ett tag. Den går långsammare än på länge. Nu kliver ena rockgrabben, Tullamore Dew-kepsen, av. Tog de varandras nummer? Eller ses man helt sonika bara längst fram nästa gång Miles är i stan?

Man kan alltid falla tillbaka på rocken. Det är sedan gammalt.

Nu klev de andra av. Och där är tant med pantburkarna.

Det går sin gilla gång, detta.

På onsdag, på min första lediga dag, vill jag sätta mig på lokal med en kannhalva kaffe och skriva på något. Den svenska fotbollssäsongen kryper på – och årets namntrupp tar inte ut sig själv. Pirkt.se:s trumfkort – som i alla andra portalers kortlekar motsvarar instruktionskortet man kastar bort innan partiet – ska spelas ut även denna vår.

Hur starkt har Tom Siwe, som efter fjolårets läktarplats uttryckte en önskan om att slå sig in i startelvan i år, gått på försäsongen – namnmässigt? Nyper Andrés Thorleifsson en startplats? Vad kan Simon Skrabb uträtta i allsvensk miljö?

Så många frågor som jag vill besvara.

Nu vill jag dock bara sova.

GIF, GIF, Gifarna

Jag har letat efter ett naturligt sätt att inkorporera gifar – inte en grav felstavning av fotbollslaget vi alla håller så kärt (har ni SETT Pa Dibbas mål mot Blåvitt?!), utan de rörliga, popkulturella bilderna som kan vara så skoj i rätt kontext.

Och i går under partiledardebatten i Agenda – kort resumé: ”Du kan inte räkna!”, ”DU kan inte räkna!”, ”Du saknar miljarder!”, ”DU kan sakna miljarder!” (det fattades bara att de båda halade fram sina gamla gymnasiebetyg i Matematik B) – så slog det mig att jag satt på en lämplig.

Det här är Jimmie Åkesson i varje sminkrum inför tv-sändning, alltid:

frankGIF

När Gustaf Fridolin i går konstaterade att ”ditt parti har en bakgrund av radikal rasism” så skakade Jimme Åkesson på huvudet, som att det var ett helt befängt påstående. Snart är det borttvättat, gott folk. Snart är det glömt och begravet. Snart dansar Jimmie med kossan Doris.

Det är hemskt.

(Igen, till det opolitiska men ack så viktiga: har ni SETT Pa Dibbas mål mot Blåvitt?!?!)

Bakom bandykulisserna

Tidig pendel till jobbet, tidig pendel hem.

Jobbet och jobbet; jag skulle till Friends Arena.

Jag var nära att ge upp igår, när jag nåddes av uppgifter om att Lorde var förr 1996. Lorde!!! 1996!!! Tidens tand lider av grav tandsten. Kanske också karies och plack. Någonting är hur som haver väldigt illa; någon har helt klart misskött tidens tand. Tidens tand borde börja använda produkter som rekommenderas av nio av tio tandläkare*.

*= Vem är denne rebell som vägrar rekommendera någonting? Jag har den största respekt för Den Tionde Tandläkaren. Och hur ser enkäten ut, som skickas ut till tandläkarna. Varje produkt rekommenderas så varmt att jag antar att frågan lyder huruvida ”det är bättre att använda den här produkten dagligen än att morgon och kväll fylla gommen med en större skopa gnejs.

Men man får titta till sig själv och snälltolka det bästa ur situationen: i dag bevakade jag, 23 år gammal, min första SM-final i bandy. Det är också… nej, förlåt, det är inte någonting.

Men jag tog mig åtminstone tid att ta den här bilden, på vägen från bussen till arenan:

image

Det är helt uppenbart en bandyportfölj som fyllts till bredden med dryckjom, i farten!, på väg mot arenan.

Kanske tänkt till en kaffekask, kanske till en ren kask.

Är det årets bandybild 2014? De sju Instagram-likesen skvallrar om det.

Jag live-rapporterade från matchen. Vi hade en ”Helge från Sri Lanka” med oss, inte många andra. Jag fick ett ”bra live-rapportering Kristoffer”-tillrop.

image

Det här skulle kunna vara ett par upp-och-ner-vända Herrey-bröder, men det är tre SAIK-guldhjältar.

Om man någon gång finge bära en guldhjälm. Då skulle folk lyssna på mig.

Processed with VSCOcam with m3 preset

Det blev inte mycket sexigare än så. En nitisk pressansvarig (”eventkonsult”? ”eventmanager?”) höll mig och hela pressuppbådet stången; vägrade låta media och bandystjärnorna sammanblandas på ett naturligt sätt, trots att spelarna frikostigt bjöd in till sina omklädningsrum.

”Nej!”, gastade presstjommen bestämt, fast övertygad om att den gästrikländska journalistkåren gick på badsalt och att de, om de bara fick tillfälle, skulle äta upp Magnus Muhréns mustasch.

Vid ett tillfälle stoppades Gefle Dagblads styrka handgripligen. ”Släpp mig!”, ropade till slut Roland Engströms gamle parhäst Stisse Åberg, fasthållen i kavajslaget.

Klart han vill göra något bra av denna bandyfinal. Vid nästa har han pressläggning vid 17.00.

Det är så det ser ut bakom kulisserna på en bandyfinal.

Min genomtrevlige och hjälpsamme (jag ställde väl varje fråga förutom ”var är bollen?”) kollega Stefan Holm fick förvisso följa med i guldbussen hem till Sandviken ikväll. Det hade faktiskt varit något det. Fått sin öl öppnad av Magnus Muhréns ögongipa.

Något mer? Jo, evenemanget lockade dessutom – förutom SM-finalen i bandy – med en hemlig gästunderhållare i pausen; ”en”, som man uttryckte det, ”av Sveriges största artister”.

Ut skrinnade salig David Lindgren.

davvelindgren

God natt.