Mamma, du vet det gör mig detsamma, om hela världen är för stor för mig

Med gårdagens flerfrontsbedrövelser i färskt minne vaknade jag på måndagsmorgonen upp till att en VVS-reparatör plingade på dörren. Jag klädde på mig, öppnade, hälsade – och åtta, nio minuter senare hade jag satt en kråka på hans papper och därmed betalat 1 500 kronor.

200 kronor för en ny spolarm – 1300 kronor för några minuter av hans tid.

Jag hade kunnat få en personligt skräddarsydd niominutersshow av Joe Labero – ett slags gyckel-lapdance* – för de polletterna.

*= Påminn mig om att patentsöka detta begrepp.

Och på onsdag ska jag, efter två jobbnätter, åka upp till Sundsvall för att lyssna på hur det går för alla andra praktikanter och, inte minst!, hur många och långa sommarvikariat mina klasskamrater har lagt rabarber på.

Jag behöver avreagera mig och alldeles strax ska jag gå ner till det lokala gymmet (tyvärr inte Kallhälls Atletklubb, utan Friskis & Svettis Kallhäll-filial) för att svettas ur all olycka – men här kommer bloggavreaktionen i bildform; som en påminnelse om att allt inte är onödiga VVS-kostnader, praktikseminarium och ond bråd fotbollsdöd:

Processed with VSCOcam with f1 preset

tildeeeeblomm tavla erikkkkk

Processed with VSCOcam with g3 preset
Processed with VSCOcam with f2 preset
erikkeps Processed with VSCOcam with f1 preset
Bortom all extern bedrövelse är allting mycket fint.

30 mars 2014

En fyrbarnspappa på väg till den allsvenska premiären misshandlades till döds inför den allsvenska fotbollspremiären i Helsingborg.

Vad har de gjort? Idioterna? De tre procenten?

Vad har vi gjort? Vad hade vi kunnat göra annorlunda? Vad kan, nej, måste vi göra annorlunda, tillsammans?

Så många frågor. Jag har inte sett ett, 1!!!, enda konkret svar jag tror på.

Jag älskar fotboll, jag älskar läktarkulturen i Allsvenskan när den är som bäst – men ingenting är värt att en människa ser en klubbfärgad halsduk runt halsen känner ett sammanhang, en vi-mot-världen-på-liv-och-död-gemenskap, som ett godkännande att misshandla en annan människa, i en annan halsduk, till döds.

Jag vet inte: jag blev bara väldigt ledsen i dag. Nedstämd. Hopplös.

Och, ja, just det: nynazister välkomnas i de svenska skolorna för att debattera för utrotningen av vissa etniciteter, detta tydligen enligt Skolverkets stadgar.

I morgon är det måndag. Ny vecka, ny påbörjad resa mot ett bättre samhälle?

Ja?

Ja???

Flumskolan gav mig VG i Bildkunskap

Ikväll var jag på 30-årskalas hos Kristoffer Bergström.

Någon nöp mig just på en timme, nattbussen är fylld till bredden på kreatur (en vardaglig nattbussåkare och tillika vän av ordning kan tycka att om nattbussen inte passar under vardagen så torde man inte kunna dansa in och under stoj och glam belägra ett helgsäte) och jag har varit på n’absinten.

Den utspädda. Jättelite. Men ändå.

Det bjöds på absint därför att det skulle målas. Det skulle målas självporträtt av den poserande jubilaren. En sådan storslagen 30-års-hybris som man inte kan annat än älska.

Så här ser Kristoffer Bergström ut i blyerts:

image

Det är ganska exakt och, förstås, väldigt skickligt.

Så här ser Kristoffer Bergström ut i den… penselförsedda absintdimman?

image

Jag har ingenting att skylla på. Jag var rekorderligt nykter och kan inte ens åberopa ironi.

God natt.

Lagens långa shorts

image

Dagens ordningsmakt: de hade alltså en shortsbärare i marsnatten inom armslängds räckhåll, men lät honom undslippa statens mentala sanatorium.

Välkomna ska ni vara till något som åtminstone inte är Viggo Cavlings podcast om tekniska landvinningar på knagglig gymnasie-, ja, möjligtvis till och med högstadieengelska.

Jag lärde mig ikväll att denna podcast existerar i mediebruset, vilket automatiskt tillskänker lite verkshöjd till alla oss andra som figurerar på Internet, nästan oavsett gyckelgebit.

Efter fem dagar av nattligt slit och släp, nattbussresor och ett högst alldagligt journalistiskt skiftsverke så ska jag nu äntligen få kliva på lite ledighet.
Vad gjorde jag ens?
Jag såg ett allsvenskt genrep, pratade med Pelle Olsson!, liverapporterade lite fotboll (tack, kära läsare, för ett ”bra Kristoffer” i kommentarsfältet), jag var på innebandy och jag… gjorde nog inte så mycket mer, nej.

Jag drar lite i en egen tråd som jag skulle vilja slå upp till ett nystan, vad det lider.
Men min nyhetssnok är sedan länge täppt; vad jag kallar nyheter och allmänintresse kallar gemene man vanligtvis för ”någonting som kan gömmas undan i dunkla hörn som pirkt.se”.

Jag måste unna mig en nattamacka vid hemkomst, det känner jag redan nu.
Varför är nattamackan så överlägsen alla andra dygnets mackor?

Topp tre:
1) Nattamackan. Överlägsen allt annat. I P-O Enquists memoarer ”Ett annat liv” skriver han om att han klev upp mitt i natten för ”att uppleva de där krispiga, spröda mackorna av isande klarhet i mörkret”.
(Nej, okej: men han hade kunnat)

2) Frukostmackan. Ett smör- och ostbelupet knäckebröd till en rivigare kopp.

3) Badhusmackan. Det är någonting i kloret.

Jag har skrivit ett bloggutkast, ibland (väldigt sällan) får jag en idé som jag inte har kraft att verkställa, där jag listar mina två matfemmor.
Jag tror att knäcket är given i första backpar: trygg, robust och går alltid till jobbet.
Mer om det senare.
(Kanske.)

Jag har också en namnelva att färdigställa. Nu låter det som att det bara är den sista slutpoleringen som ska dit, glasyren!, men det jag har åstadkommit är att samla de allsvenska lagens bästa namn i en massiv bruttotrupp; jag har ännu inte hunnit snegla åt Superettan.
Att förvänta sig leverans lagom till Allsvenskan är orimligt; kanske Superettans start är skälig att sikta på.
Det är för mycket extravagans och håll-i-gång kring den allsvenska premiären, för stort pådrag och intresse. Namnelvan är en elva av folket – som dessutom helst ska passera helt under den mediala radarn och bara läsas av de närmast sörjande.

Kanske får jag några kvällar av isande klarhet (igen med denna referens!!!) och krispiga nattamackor i mitt föräldrahem nästa vecka, när jag återvänder till Sundsvall för att berätta för mina klasskamrater om mina journalistiska stordåd och alla de sommarjobbserbjudanden som formligen kastats över mig under våren.
(OBS: nej.)

Kanske kan jag skriva då; och därmed skänka mening till dessa till synes meningsbefriade dagar av ändlösa seminarium där Erik Häggström ska förklara för klassen huruvida VK-sportens krönikör Gunnar Johnsson dricker sitt kaffe med en liten gräddslatt eller ej.

Nu: helg.

Sista tåget har gått

Jag brukar tycka att jag förstår låttexter. Men jag lyssnade säkert på Robert Hurulas ”22” tjugo-trettio gånger innan jag förstod vad han sjunger om här:

”Sista tåget har gått för såna som dig och mig, för länge sen”

Han sjunger ju om mig och om tant med pantburkarna. Om oss på nattbuss 591 mot Livgardet.

Först, detta:

Hur mycket betalar spelföretagen för att kända profiler ska göra sig själva till löja för deras räkning? Vi har sett Pontus Kåmark rida på en korv för att sedan äta upp både sig själv och korven (ett ställningstagande som fått världens stora filosofer och samlade hjärntrust att ifrågasätta vad som ”egentligen är en korv?”) – och nu står Ola Andersson, Viasat-profil och IK Sirius-sportchef!, och vinkar gladlynt i diverse banners runtom på nätet.

Är det miljardbelopp vi talar om?

(Jag hade en Instagram-video på detta fenomen förberett, men WordPress är inte publiceringsdon nog för att få upp den.)

Vi fick oss ett litet vackrare samhälle idag, också. Det är något överraskande Moderaterna som, genom MUF:s ordförande, vågar stå för de vackra ideal som så få vågar backa upp i dessa svåra debattider: Skärmavbild 2014-03-27 kl. 00.30.04

Det är en oroväckande trend i Europa att matfascister (med retorik som talar om att ”innan vi kan ta emot mer mat måste vi äta upp den vi redan har” och hemska slagord som ”Håll tallriken ren!”) tar plats i de europeiska parlamentskatakomberna.

Det är fint att Sverige vågar sticka ut hakan och stå upp för maten.

Men allt är inte positivt, stoj och stim. Idag var vi också tvungna att begrava något som funnits med i det germanska språksläktet i urminnestider: värdet i begreppet ”genombrott”.

Skärmavbild 2014-03-26 kl. 20.21.21

Vila i frid under Johan Bertilssons svettiga benskydd i ett dunkelt omklädningsrum på den polska landsbygden, du genombrott.

Jag vill se ett agentkonto på Twitter som berättar om yrkeslivets nersidor: uppdateringar som att ”nu lufsar John Pelu av planen efter en reservmatch för Strindheim. Artonde raka mållösa matchen för John som inte får träna med a-laget och gäckas av en begynnande hälsporre”, eller ”Äter kasslergryta hemma hos Simon Skrabb. Igår satt han på bänken i U21-serien och väntar fortfarande på att få plats i Åtvids allsvenska matchtrupp. ‘Snart orkar jag inte mer’, säger han och en tår faller ner på en gräddbelupen kasslerskiva. Ingen sign-on har han fått heller.”

Det kontot hade jag följt. En icke-självförhärligande agent En agent av folket.

(Inget ont om John Pelu eller Simon Skrabb; det är bara namn som tassade på hjärnbalken för stunden.)

Jag var på innebandy ikväll, AIK mot Storvreta, SM-semi.

Matchanalys? Det går snabbt i innebandy. Ibland går det lite långsammare, men oftast går det snabbt.

Två meningar: där har ni en ingress som fungerar till alla innebandymatcher som någonsin spelats.

Det var tätt och tufft på planen – och stundtals riktigt fult. Som när Joakim Olsson till synes oprovocerat satte en fullt medveten armbåge mitt i plytet på en AIK-back. Det hade alla gånger renderat i ett rött kort på fotbollsplanen; men här resulterade det i – två minuters utvisning.

Samma straff som, rätta mig om jag har fel, kan utdömas om en spelare hoppar (lyfter med båda fötterna från golvet i en hopprörelse) eller nickar (medvetet sätter näbben till bollen). Jag kommer nog aldrig att till fullo förstå en sport vars regelverk likställer näbbarmbåge med ”hopp”.

Är hoppnick 2+2? Kan nickrörelsen vara ofrivillig? Så många frågor, så lite… genuint intresse.

Jag har skrivit om att Granlo BK tog 180 kronor för en grundseriematch på Sporthallens träbänk (som under varje ”numrerade sittplatser” borde vara försedd med en fasttejpad remiss till närmaste drop-in-naprapatklinik), det visade sig ikväll att AIK tog 120 – för SM-semifinal och riktiga plaststolar.

Tänk om, Granlo.

Vissa innebandyspelare väljer frivilligt, av egen fri vilja, att dra upp sina strumpor i knähöjd, trots att de inte har några benskydd att ta hänsyn till. Jag har mer förståelse för ett par snabba innebandyglasögon än okynnesuppdragna strumpor.

Till sist så måste vi prata om innebandyns verkligt stora problem. Fotbollen hade 51-procentsfrågan, hockeyn har sina halvtomma hallar – och innebandyn har sina straffar. Man kan inte, kan inte!!!, följa en innebandystraff – ens i det mest kritiska, avgörande läge – utan att spricka upp i ett stort leende. Det är närmast psykologiskt omöjligt att ta en långsamt smygande, tassande!!!, som tomtenisse på loft!!!, vuxen man försöka överlista en annan vuxen man som sitter på knä och viftar irrationellt med nävarna.

En psykisk tvekamp med två imagemässiga förlorare.

Det drar, som inget annat, ett löjets skimmer över sporten. Inte ens Mika Kohonen, legendaren!, lyckades se annat än fånig ut – trots att han satte båda sina småtassande framsmygningar kliniskt till slut.

Vuxna idrottsmän ska inte tassa fram på gnisslande sulor, inte i samma sport som där folk sätter armbågar i näbbar.

Jag var uppe vid åtta imorse, det är ett par timmar sedan, men jag är förhållandevis pigg och alert. Däremot sitter tre av varandra oberoende medelålders människor och gamsover (frånkopplat nackparti, näbben hängande rakt ner; sloken som hos en nackad gås) och jag oroas alltid att de ska missa sin hållplats, vakna upp och finna att någon trycker ett maskingevär i barmen på en vid Livgardets frontgarde.

Men så fort de ska kliva av, precis när bussen stannar (trycker de i sömnen?) så flyger de upp och hoppar av.

Är det det som är att vara vuxen? Den korta övergången från fullskalig gamsömn till avstigning?

Kees

kees

Det här är Kees Kostwinder. Det regnade nyss in innanför kragen på mig och en kvinna karamade gråtandes en lyktstolpe, men nu är 591:an mot Livgardet framrullad och det här är Kees Kostwinder och han är målvakt i holländska Go Ahead Kampen.

Han finns!, har alltid funnits!, jag har bara inte letat efter honom.

Namnkombinationer görs inte bättre, inte ens i fiktionen, inte ens i Bengt-Åke Kras-böckerna.

Vänta nu… jag hade ett ämne förberett här, bilder och allt, men vi måste kullkasta det direkt, det märker jag ju.

Jag har aldrig någonsin känt mig rädd på nattbussen, men nu överhörde jag kvinnan, den gravt överförfriskade kvinnan!, som gråtande kramade en lyktstolpe i väntan på bussrn prata om olika möjligheter att lösa sin påtryckande blåssituation, tillsammans med den man som tröstade henne vid lyktstolpen. De sitter två sätpar framför mig och hon säger, ordagrant, tydligt!, med patos!!!, att ”tror du inte att det är skönare för mig att bara sätta mig på ett tomt säte och kissa ner mig???”. Det är en retorisk fråga, märker jag, även om det inte är självklart på förhand (man skulle ju, i teorin, inte vilja kissa på sig en tisdagsnatt).

Sedan blir det tyst. Och hon reser sig, under tystnad, beslutsam tystnad!, och sätter sig på sätet framför mig.

Bara sitter där i några sekunder, under tystnad, innan hon reser sig och återgår till lyktstolpströstaren.

Jag finner mig själv snegla under framförvarande sätpar, som för att se ifall någon synda-inte-flod-men… -bäck!, är på väg åt mitt håll.

Ingenting där. Torrt. Någonstans finns ett nattbussamvete inom oss alla.

Strax därpå stövlar en äldre man i en längre rock förni mitt säte. Han börjar genast att hosta, segt, som vore han en hårfylld huskatt.

Och jag känner en odör som är direkt övermäktig. Inte en por i nässväggen klarar sig; odören äter upp hela näbben.

Alldeles då rumlar, ja, rumlar!!!, på en onsdag!, en yngling in: med keps och ryggsäck. Han är mycket berusad och när han når dragspelsbussens mittparti, som kränger lite, så formligen flyger han näbbstupa in i en ung mö.

Hon är alldeles för vänlig med honom; hon kommer inte att klara sig i detta dårhus till bussbakdel.

Det gör förresten inte jag heller: odören blir min överman, den rumlande mänskliga kaststjärman droppen.

Jag nästan sprang fram genom bussen och nu sitter jag framme vid chauffören. Han spelar kommersiell radio alldeles för högt, men man får välja sina nattbusstrider: han luktar inte blöt gammal schäfer och han har (ännu) inte uttryckt en önskan om att få urinera sig själv varmt dyblöt.

Vart var vi? Go Ahead Kampen.

Skärmavbild 2014-03-25 kl. 23.33.26

 

Eltjo Gnodde! Också! Utöver Kees! Vilken trupp! Tänk att sträcka fram näven och mellan lång- och pekfingret sträcks fram ett visitkort där det står ”Eltjo Gnodde, Go Ahead Kampen”; då skulle man gå med högburet huvud.

Hur jag snubblade in på det här? Jag ville kontrollera ifall det spanska ligalaget Elches Richmond Boakye och ÖFK:s Thomas Boakye är släkt. Jag klickade mig fram till Richmonds agent och döm av min förvåning när jag ser att samma gynnare också representerar Lionel Messi – och Haris Radetinac, den habile allsvenske ytterspringaren.

Det kanske borde ha blivit en grej: ”Agenturens stall: Messi – och Radetinac”. Du skulle väl behövt en diagnos på halvannat alfabet för att som fotbollsintresserad inte klicka.

Jag kan ha blivit någon på redaktionen ikväll, i vissa kretsar. Det spelas en hel del om kvällarna, framför allt bland redigerarna. De verkar alltid ha ett Powerplay eller Topptips levande – och jag har suttit lite avundsjuk. Det är ju skoj att ha något att följa.

Men jag spelar inte längre, knappt alls; bara det veckovisa Stryktipset – det snålt reducerade för 24 (ibland 16!!!) kronor. Jag spelade mycket när jag var yngre, 17, 18, upp till 19, då ganska seriöst, med noggrant uppbyggd polletthög och procentuellt schematiskt spel.

Men jag slutade tycka att det var roligt.

Men ikväll, med Manchester-derby och allt, så pyntade jag över en hundring, lämnade in ett 72-kronors Topptips och, ja, jag pratade om Elche tidigare; jag följde den sena matchen med ett getögs av en anledning:

Skärmavbild 2014-03-26 kl. 01.22.32

Jag satt med vad man brukar kalla trumf på Topptipsnäven.

Så nu är jag kanske ”topptipsmannen” bland valda delar av redaktionen. Jag hade gärna utmärkt mig på andra fronter än turfronten innan; det känns inte representabelt för min vanligtvis så olycksaliga persona.

Eller: olycksaliga och olycksaliga.

Min nattbussrutt får mig att möta samma individer varje kväll; tant med pantburkarna, de stackars romerna som sitter intill rulltrappan, nu ikväll odörmannen och kvinnan för vem självurinering var ett givet val i tidagsnatten.

Jag? Mitt största problem för tillfället är ifall jag ska få sommarvikariera på landets bästa sportredaktion, när jag skriver att jag är fattig är jag på sin höjd marginellt minde vardagsbemedlad  (tro aldrig på mina utläggningar om fattigdom, tro på tiggarna på gatans), jag måste sluta med det där.

Jag tror Stockholm är bra för mig, för alla?, på det sättet: som en ögonöppnare för verkligt genuint trassel. Nyss släpades en ung, i stort sett medvetslös!, man av bussen av sin kompis som höll honom i ett polisartat grepp bakifrån och baxade ut honom som vore han ett otympligt vitrinskåp.

Gubben med odören sitter kvar där bak, ihopkrupen, hårbollshostande, kanske är ett säte nu urinmelerat där bak.

Och jag vann på Topptipset.

Zlatan och jag, vi är från samma stad (som flera hundratusen andra)

Tony Flygare har ett namn i svensk toppklass. Men jag har svårt, nej!, jag rättar mig själv: det går inte att gå igång på hans bok om att ”en gång i tiden var jag en bättre junior än Zlatan Ibrahimovic”.

Att det ens är en bok.

Det borde vara fysiskt omöjligt för hela befolkningen att gå igång; det fanns väl ett helt juniorlandslag som var bättre än Zlatan Ibrahimovic i 16-, 17- och 18-årsåldern.

40, kanske 50 böcker att skriva! Eller, om vi räknar nyktert: noll. Där finns noll böcker att skriva.

Jag läste en artikel om boken, där Tony Flygare fick plocka ut Zlatan-och-jag-russinen ur hans bokkontraktskaka.

Ett av kanske… fyra guldkorn han lyfte fram var när han och Zlatan (inte på tu man hand, utan i ett lagsammanhang) var i Barcelona och ”åkte förbi en gränd där det stod lättklädda transvestiter”.

Åkte förbi! I bil! Det är hemskt sorgligt att en över trettioårig man får skriva en bok där en av stöttepelarna i storyn är denna flyktiga åsyn för dussinet år sedan.

Det fanns förvisso starkare minnen att lyfta fram i artikeln, det ska sägas: som när han och Zlatan en gång körde bil tillsammans – ”i hundrafyrtio”!!!

Det glömmer man inte i första taget.

Kan det vara ett av de grundare bokmanus som givits klartecken sedan Andreas Carlsson, tandblekningsguru, skyfflade iväg sin senaste roman?

Prioritet Finans klev idag in i Djurgården, som ny storsponsor. Till och med Pirkt.se är kapitalstarkt nog för att vifta bort dylika polletter.

Detta slogs förstås upp stort – samtidigt som pressmeddelandet som damp ner i sportmejlen strax innan, det om att ryttarlandslaget förnyat samarbetet med Leksands Knäckebröd, passerade helt obemärkt förbi; trots att det uppenbart är det optimala sponsoravtalet.

Pirkt.se skulle tapetseras i knäckebrödsreklam om vi så bara fick ett årligt brungräddat paket i gengäld. Mitt liv har, sedan jag flyttade hemifrån, indirekt sponsrat av Leksands brungräddade division; utan de cirkulära paketen skulle jag näppeligen stå upprätt idag, då skulle svälten – som alltid tassat utanför grytporten – ha slagit in dörren för länge sedan.

Det var förresten länge sedan jag genomled en månad i så pass blytung ekonomisk plåtkeps som denna. En praktiklön är inte mycket att riskkapitaliserna i – men en halv praktiklön (eftersom jag som praktikant jobbade gratis i februaris två första veckor) är direkt knaper.

Men nu är den fullskaliga marslönen sedan någon timme på kontot – och jag hade velat fira det faktumet som salig Söråkersbo. Jag har nämligen goda källor på att dessa brukar åka i flera billaster in mot Sundsvall och Max Hamburgerrestaurang, natten mot löning, för att där vänta in tolvslaget varpå de skålar (skålar!!!, är det sagt) med varandra i ostdipp för att fira in de nyanlända polletterna.

Men jag hann inte rycka till mig någon proviant alls på 591:an mot Livgardet.

Detta eviga nattbussvevande kommer att ge mig svårartad sms-tumme; jag känner det redan nu hur det smyger sig på. Eller är det n’gikten som gör sig påmind?

Eric Larssin spelade på topp i genrepet och Pa Dibba rankad av Unibet som andrahandsfavorit till att vinna Supetettans skytteliga.

Jag har, om jag uttrycker mig milt, ännu inte fått någon riktig rätsida på årets GIF Sundsvall. Men att det känns svalt, så svalt!, det står fast sedan gammalt.

Sirius rankades, efter cupsuccén, som fyra (!) av spelbolagen. Det är höga tankar om en nykomling från norrettan, alldeles oavsett hur lätt laget dansade sig igenom fjolåret.

Nu unnar sig busschauffören en bolm vid Jakobsbergs station. ”Alla vakna?”, frågar han innan han kliver av. Dålig respons; men att 01.49-publiken mot Livgardet är svår är sedan gammalt. Speciellt när det ska unnas icke-schemalagda bolmar.

Min vän Sinan ”utmanade mig” – out of spite – att under fem dagar lägga upp bilder av min vardag. Jag förbannade honom väldigt – men jag inser nu att det är precis vad jag gör här, varje nattbussresa, i textform: helt oombett!, som en speleman som får frågan ”do you take requests? Please stop”, men som borrar ner huvudet och ändå drar igång ännu en ostämd Wonderwall.

Nästa hållplats: Industrihotellet. Så många nattbusshållplatser att gå av på, så lite tid.

Modemåndag

En gång vill jag minnas att den här portalen – för ett enda avsnitt! – introducerade programserien Modemåndag. Jag antar att det innefattade att jag struttade omkring i morgonrock, möjligen att det sammankopplades med den svårartade gikt jag ett tag trodde mig drabbats av.

Och eftersom gikt ofta kan härledas till svårartad alkoholism så såg då den eventuella Modemåndagen då ut så här, i samband med lanserandet av soc-kassen:

sockassen
Det var då, och igår var igår – och jag tyckte att det vara en tillräckligt stark modedag för ett snabbt och tillfälligt återförande av Modemåndagen (främst eftersom det är så svårt att rubriksätta dessa spretiga, o, så spretiga!, inlägg).

Först: mitt kanske starkaste intryck av El Clásicon igår kväll var detta:

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jens Fjellströms minst sagt festliga kostymuppenbarelse med ”spännande” accessoarer, värdig de stora scenernas gycklare: Joe Labero-nivå-gycklarna som lämnat duvorna och hattkaninerna därhän för utsålda uppsättningar i Bangkok.

Det spelar ingen roll hur pass bra kontrakt Fjellström har med Canal+ (ganska bra, får vi anta då han snart är det enda profilerade namnet kvar på kanalen) – han skulle aldrig få ta så mycket som ett lån till en gillesstuga iförd den där kostymen.

Men oöverträffad under gårdagen var, förstås oavsiktligt, vår allas Mats ”Masse” Nyström. Jag har ännu inte tagit någon byline-bild på Sportbladet (mer om varför senare, kanske), trots påtryckningar, men jag vill tills vidare bara använda den här helkroppsbylinen:

Skärmavbild 2014-03-24 kl. 12.21.57
Snälla Mats, kom till Globen:

bluemanmats

Vända sig i gödslet

Först, ett kungörande: Nattbussen utgår och ersätts av pendeltåg. Vi ber om ursäkt för de olyckliga omständigheterna.

Jag var utsänd till Stockholms anrika Stadion i eftermiddag, där Pelle Olssons Djurgården (för mig är det mer naturligt att tala om ”Pelle Olssons Djurgården” än om ”Henrik Larssons Falkenberg”) var tillbaka för det allsvenska genrepet mot IFK Norrköping.

Det var, om man säger, ingen fest. Djurgården var det bättre laget men på grund av att alla med en halv näsvägg för mål var borta var man väldigt uddlösa. Istället kunde inhoppande Christoffer Telo löpa igenom på en väl avvägd stickare från Andreas Johansson och sätta matchens enda mål för gästerna.

Gott så.

Efter matchen fick jag nöjet att samtala med Pelle Olsson och jag tycker att jag skrev i ingressen att ”Nya Djurgården var tillbaka på gamla Stadion” och jag tycker att jag kan backa upp det: alla lag som fått en tränare som pratar om att ”vi blev för luftiga på våra egna insparkar” är nya lag.

Luftiga!!! På insparkar!!!

Jag tror att jag träffat Pelle Olsson en gång tidigare, när han vallade omkring GIF Sundsvalls juniorspelare som en del i en tränarutbildning i Nordichallen. Gefle-tränare (!) inbjuden till Nordichallen för att leda GIF-juniorer, ojvoj!; som om vi bjudit in… ehm, någon känd dirigent att veva framför Kjell Lönnås gosskör.

Nåväl; jag gillade Pelle mycket. Det kändes som att han såg rakt in i min fotbollssjäl; som att han i mina ögon kunde se exakt vilken trasslig mittbackspositionerna jag varit, som att han kunde skönja alla de uppspel jag slarvat iväg, alla de offsidefällor jag orkestrerat med slående tondövhet.

Men. Stockholm har redan förändrat Pelle, antar jag.

Pelle Olsson sa nämligen ”deflection” om ett skott som styrts på en annan spelare. ”Deflection”, sa han, på internationell manager-engelska!; som vore han salig Andreas Alm.

Vad näst?, tänkte jag och såg framför mig hur Pelle Olsson drog på sig ett par Google Glasses och rullade iväg från intervjun på en segway, med en frappe i näven, för att ”se om det är lång kö till Banksy-eventet”.

I Gefle IF skulle han han ha sagt att ”n’TOG på nån!” eller kanske att ”bollen tuschade”, tuschade!!!, med u-ljud, som min gamla P10-tränare Ulf Andersson uttalade det (ett uttal jag helgar än idag).

Daniel Bernhardsson skulle lägga sig ner och vända sig i gårdens gödselhög om han hörde Pelle uttala ”deflection”.

Annars? Andreas Johansson är något av min allsvenska drömspelare. Gänglig och klok och dessutom: i stort sett alltid ”bra i det tysta”.

Det är det finaste man kan vara inom fotbollen: bra i det tysta. Kanske även i livet: bra i det tysta. Inte som den här bloggen: dålig i det utåtriktade.

Linus Wahlqvist (–96!) och Alexander Fransson (–94!) bildade högerflank för Norrköping. Tiden då en begränsad -90:a kunde slå sig in på bänken i Superettan under någon luddig talangparoll.

Nya tag imorgon. Nu ska jag sova bra i det tysta.