En stilla bön om lugn igen / Att kunna ta besvikelsen

Jag var, som ni ser nedan, på Friends Arena ikväll för att bedriva lite objektiv kvalitetsjournalistik:

Vi fick oss några fina, nervdallrande 2–1-minuter, ändå.

Man får ju det med det här Erik Hamrén-landslaget, det står nästan tryckt och utlovat på biljetten: ett 0–0-läge ter sig omöjligt men 0–1 är en påbörjad vändning.

Alltid hoppfull. Alltid hopplös. 

YEEEE-HAAA

I kväll ser jag kvalupplösningen på plats på Friends Arena.

Helt oförhappandes! Från ingenstans!

wildcard
Jag har använt mitt företagskort för att finansiera tågresan ner (även det ett Wild Card-move av guds nåde); så jag lär ju återkomma med någon texttyp.

Kanske med en recension av den så surdegsuppburna ”arenakorven”.

Helgen V 46

Jag åkte inte upp till Umeå och såg Vit Päls i fredags.

Men jag hade en rock-n-roll-anledning så god som någon till att missa konserten. Jag hade nämligen lovat min mor och far att ”vakta katten”.

Jag och Tilde fick i och med kattvaktandet tillgång till bil och så fort vi får det så ska det dras iväg till den ena butiken efter den andra. Min nya personal shopper pekar ut vägen till de exklusiva trendbutikerna…

IMG_20131116_131224
… och det är bara för mig och mitt begränsade penningläder att försöka hänga på och passa in.

Därefter flanerade vi ett par klädbutiker. Jag beärades en plats i Tildes sociala medieflöde…

tildeVolt
… iförd en smäcker, grön, NY!, parkasjacka som inte alls är min och aldrig kommer att bli det. Det är alltså så man slår upp sig i det Instagrammässiga likes-smöret, gott folk, genom att låtsas vara tillsammans med människor med många olika jackor.

Och trots att det visade sig vara fyrtioprocentig rea och full kalabalik på BikBok så var Tilde klar strax före klockan tre, då hon frågade ifall vi ”inte skulle åka hem nu?” så att jag ”kunde hinna lämna in och följa Stryktipset”.

En League One-omgång, när Brentford möter Crewe.

Det är kärlek, gott folk.

Till sist blev det också närmast klart att vi gjort klart med två av de tre viktigaste sakerna för att möjliggöra en Stockholmsflytt till våren: boende och bohag.

(Listan i sin helhet: 1. Diskmaskin, 2. Boende, 3. Bohag.)

I veckan får vi, genom rundvandring, dessutom svar på den för levnadsstandarden så viktiga frågan kring ifall det finns diskmaskin i den tilltänkta lägenheten. Tänk vilken tid en diskmaskin skulle kunna öppna upp för bloggande i vardagen; säkert en fyra-fem timmar per dag.

Pirkt.se AB:s aktie har inte stått inför ett sådant vägskäl sedan en flamländsk gycklarmagnat ville köpa upp portalen för en tyllpåse silversmide och annat lösöre som faller inom ramarna för gycklarvaluta.

Och till sist, på tal om gycklare:

I lördags såg vi ”The Imaginarium of Doctor Parnassus”, Heath Ledgers sista film (den där så småningom Jude Law, Johnny Depp och Colin Farrell hoppade in och hjälpte till): där fanns en ung tjej som inget hellre ville än att rymma från sitt kringresande gycklarkollektiv.

lilycole
Men hon kan inte – ty någon har applicerat en gycklarfotboja kring hennes vrist: en boja med bjällror som skramlar gycklande och som i alla situationer förkunnar hennes gyckeldom.

Vi borde förstås applicera dessa geniala gyckelbojor kring fotlederna på alla samhällets Tobbe Trollkarl- och Carl-Einar Häckner-figurer.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 46:

innelistan

1. Umeå (NY)

Jag skulle vilja upp till Umeå för att hälsa på min gode vän Rikard Svensson; ingenjörsstudenten som på sidan om driver den anspråkslösa agentfilialen Innocent Sven People Trading AB.

Jag vill åka upp för att diskutera hur det går med det utlovade Sandnes Ulf-provspelet (november lackar mot sitt slut!), men framför allt för att umgås med en av mina absolut närmsta och bästa vänner.

Och det är då i sammanhanget väldigt passande att han bor i Umeå.

För han gillar bra musik. Och jag gillar bra musik.

alkberg

Och Umeå – det är en stad som bistår med bra, spännande musik.

Mellan dagens dato och julafton kommer följande artister till Umeå:

Vit Päls!!!

Håkan Hellström!!!

Mattias Alkberg!!!

Könsförrädare!!!

Okej – nu har jag förbrukat alla utropstecken, men det här är verkligen artister jag som får mig att entusiastiskt bryta mot alla skiljeteckenslagar. I en mer sansad, men fortfarande entusiastisk!, ton kan vi fortsätta rabbla upp Vånna Inget, Hästpojken, Markus Krunegård, Invasionen, Kajsa Grytt och Azure Blue.

Bara på den här dryga månaden som återstår till jul, alltså.

Och jag vet: jag har säkert missat någon eller något.

Sundsvall? Under samma tidsperiod?

Looptroop Rockers och Anne-Lie Rydé.

Jag sitter kanske inte i position att klaga: när Emil Jensen väl kom och när jag väl ville gå – ja, då glömde jag bort datumet och satt hemma.

Och det här är inte så mycket en sågning av Sundsvall som en hyllning till Umeå.

Jag hade hemskt gärna sett Vit Päls i Umeå i kväll.

Men nästa helg kommer Alkberg, Invasionen, Krunegård och Kajsa Grytt samma kväll.

Och missar jag det så dyker Könsförrädare upp helgen efter det.

Västerbottningarna vältrar sig över ett musikaliskt live-smörgåsbord och jag avundas dem verkligen det.

2. Ludwig Arnlund (NY)

Bildjournalisterna hade utställning av sina ”Norrlandsprojekt” på Kulturmagasinet i torsdags.

Och jag blev allra mest imponerad av Ludwig Arnlunds (vid ett tillfälle pirkt.se:s GIF-fotograf) multimediaprojekt om ett par från Umeå som flyttat ut till ett hus i den totala obygden.

ludwigarnlund
Foto: ludwigarnlund.blogspot.se

Man har ju hört historier om hur engelska landslagsstjärnors släktingar klampat in hos spelbolag och bett om att få ”spela på att sin unga son kommer att göra landskamper för engelska a-landslaget”. Det var väl en Wayne Rooney-släkting som gjorde sig en gedigen polletthög på att tidigt (när Wayne var tre äpplen hög) slå vad om att han skulle spela VM för England?

Nåväl: om man skulle kunna sticka in näbben hos ett ATG-ombud och få några hundra gånger pengarna på att unge Ludwig Arnlund någon gång i framtiden vinner ”Årets bild”-tävlingen; ja, då tror jag att jag hade placerat en väl avvägd pollett.

3. Daniel Andersson (ÅT)

danneandersson
Han gjorde ändå 11 mål i ett lag som åkte ur, Daniel ”Knosen” Andersson.

Det är faktiskt riktigt imponerande siffror – inte minst för en basketspelare.

För Daniel ”Knosen” Andersson är nämligen numera en människa som går igång mer på ett nattligt möte mellan Utah Jazz och Denver Nuggets än ett Premier League-toppmöte. Han har investerat i ett ”League Pass” (som ger full tillgång till samtliga NBA-matcher) för tusentals kronor.

Och den långe, knosige centertanken har till och med uttryck intresse för att skola om sig till powerforward under korgarna i Jämtland Baskets farmarlag.

Men nog borde han, med sina 11 Division I-mål i bagaget, kunna skapa sig en fortsatt fotbollsframtid först – måhända i Superettan?, eller i alla fall på Division I-nivå.

Dessutom agerade ”Knosen” lyckoamulett i lördags, då han bjöds in till Premier League-fotboll och Stryktips-följning. Jag gjorde ett litet 72-kronors system åt oss båda varpå Danne kom, såg – och när krutröken lagt sig satt vi med 11 rätt och var båda ekonomiskt oberoende i fyra-fem minuter.

Skärmavbild 2013-11-15 kl. 17.21.21
Jag hann unna mig en pytteliten hummer på en lokal hemmafest, sedan var det tillbaka till verkligheten igen.

4. Fredrik Virtanen (NY)

fredrik_virtanen
Jag tycker att han, på ett enkelt sätt för oss enkla människor, sätter fingret på samtidspulsen som ingen annan just nu.

(Genom sina återkommande ledare och krönikor. Inte genom ”TV-domarna”.)

5. Pirkt.se (ÅT)

Mitt i all bedrövelse så noterade portalen ett besöksrekord* dagen efter den sista kvalmatchen mot Halmstad.

*= Från dess att statistik finns tillgänglig, vilket förvisso bara är ett par veckor sedan.

På tal om statistik; vad sägs om den här genusmedvetenheten för en fotbolls- och trasselblogg?

Skärmavbild 2013-11-08 kl. 15.43.17

Portalen har också långt gångna planer på att i dagarna skicka ut en säsongssammanfattning om GIF – med betyg och framtidsutsikter för varje spelare.

(Och Fantasy Premier League-redaktionen jobbar på att få ut nyheter om ligan: speciellt nu när jag ligger och lurar i toppvassen.)

kassler

1. Erik Häggström (ÅT)

erikhäggström
Jag var med på en klassfest i lördags.

Jag har väldigt sällan varit det tidigare.

Men jag hann knappt genomföra min påkostade snacksbluff (jag ringde till värdinnan för knytkalaset och slog fast att ”jag är snackskillen, ingen annan får ta med sig snacks!” varpå jag dök upp med enkom morötter, rädisor och gurkor – och gräddfil som ”man kanske skulle kunna ha lite salladskrydda i?”: allt till tonerna av minimal respons) innan någon frågade mig följande:

”Du vet väl vad Häggström har sagt?”

Nej. Det visste jag inte.

”Att det var bra att vara i din grupp på tv-uppgiften”, fortsatte klasskamraten.

Ah. Jasså det: ja, jag tyckte också att det var härligt att vara med Häggström, hann jag tänka. Vi hade det bra ihop.

”… för man kunde ställa vitbalansen (som man vanligtvis ställer genom att zooma in på ett vitt A4-ark) på din skalp.”

Jag har alltså figurerat på dessa klassfester – i form av ett elakartat pigmentskämt som viskats varvet runt genom klasskamratsnäbbar och som nu slutligen nådde mina stackars örlobar.

2. Jonatan Johansson (NY)

Man kan tycka att hans aktualitet för Superettanklubben Sirius eller hans fina säsong i rödblått borde rendera i en plats på innelistan.

Men så satt jag och okynnesgooglade lite och – helt plötsligt! – hittade, nej, drabbades jag av den här bilden:

Skärmavbild 2013-11-14 kl. 21.59.15
I Skellefteåtidningen Megafonens några år gamla nätedition, under rubriken ”Vem är snyggast i solglasögon?”, så visar målvakten ohämmat upp sin bara överkropp – medelst grav framskjutning av bröstpartiet.

Det här var antagligen långt innan tränare och lagkamrater började pika Jontes förkärlek till att stoppa näbben i diverse glassbyttor.

Även GIF-aktuelle anfallaren Leo Englund finns – tyvärr? – porträtterad på portalen, där valda delar av Skellefteå FF:s samlade magmuskulatur vikts ut:

Skärmavbild 2013-11-14 kl. 21.58.24

3. Alexander Steen (NY)

alexsteen
Är det någonting som verkligen rubbar, ja, kullkastar min världsbild så är det Alexander Steens framfart.

”Alexander Steen utökar sin ledning i NHL:s poängliga”, säger de var och varannan morgonsportsändning när jag (närmast bokstavligen) sätter kaffet i vrångnäbben.

Det är, typ, som att höra att ”Marcus Rosenberg gjorde tre mål borta mot Chelsea och utökade sin skytteligaledning i Premier League”.

4. Cristiano Ronaldo (NY)

douche
Att vår kommande sommar ligger och vilar i den här ärkedouchens händer, ben och gélmelerade huvud.

Lars Lagerbäck kunde få Adam Johansson att plocka bort honom 2009 – jag kan inte se Erik Hamrén desarmera honom om han så fick låna Hans Blix och hans armada.

5. Gladiatorerna (NY)

gladiatorerna
Har det någonsin samlats så här mycket trassel och anabola substanser i en samling pixlar? Nu är detta spektakel alltså tillbaka i både tv-rutan och, om man lagt rabarber på biljetter!, Nordichallen.

Throwback Thursday:

felix magro
Jag vet inte varför – kommer aldrig kunna förklara det – men Feliciano Magro (Landskrona BoIS, Djurgården, Djurgården igen, IFK Norrköping) kommer för mig alltid vara sinnebilden för att om man trycker in sin fot i den fotbollsallsvenska dörrspringan så kommer den alltid att glänta.

Jag vet inte. Det bara är så.

Det om det.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 45:

pirkt.se ursäktar förseningen:

GIF kvalade mot Halmstad. 

Jag mådde, följaktligen, dåligt. 

Men förra veckans lista ska ut – om så bara för att berätta om Selånger FK:s lagfest. 

Håll till godo. 

innelistan

1. Sportbladet (NY)

IMG_20131108_154744
Jag fick hem ett signerat anställningsavtal i retur i veckan – så nu är det väl till och med klart på papper: jag kommer att spendera min vår på Sportbladet.

Och jag är väldigt glad över det.

Efter en minst sagt luddig och tveksamt uppstyrd tv-kurs så ska vi journaliststudenter nu sätta oss ner och göra en ”grävuppgift” där vi ska luska reda på lokala oegentligheter med våra nysnutna skandalnäsor. Denna grävuppgift har gjorts av journalistklasser i Sundsvall i, vadå?, tio år?, och antalet potentiellt nyskapande gräv måste vid det här laget vara försvinnande få.

Man lär väl sitta där och granska taxikvitton till slut. Kanske kolla upp ifall inte Ingrid Möllers superhjältenamn ”Politiska Vilden” inte är trademark-skyddat av serietidningsförlaget Egmont?

Jag sprudlar hur som helst inte av entusiasm inför den akademiska senhösten och vintern.

Praktikplatsen i februari är verkligen det enda ljuset i den akademiska tunneln. Hade jag fått en ”dålig” praktikplats – typ familjeredaktör på Katrinehamns-Posten – så hade jag nog hoppat av linjen. Styrt om. Gjort något annat.

Det är praktiken man vill åt, så var det när jag började 2009 – så var det när jag hoppade på igen i våras.

Med en tå inne på Sportbladets redaktion så är nog den här journalistiska banan värd en fortsatt satsning.

Man kommer inte att bli någon profil över en natt – att ”gilla att skriva och tycka om fotboll” kan vara den sämsta nisch man kan ha för att nästla sig in – men om man jobbar hårt och visar framfötterna så kanske…

Skärmavbild 2013-11-08 kl. 10.27.53
… man kan få jobba sig ifrån ”– så gick det sedan”-journalistiken och få göra riktig sportjournalistik på Sveriges i särklass bästa sporttidning.

2. Selånger FK (ÅT)

Vi hade en säsongsavslutande lagfest förra lördagen.

Den började med att jag bröt min sju månader långa bojkott av O’Learys (de vägrade sända ljud från en hockeymatch i mars!) och belönades med en smäckrare pulled pork-burgare (+++++!!!). När resten av laget gick vidare till ett centralt beläget spa (Belle Visage har glömt att skicka de månadsvisa annonspolletterna till pirkt.se) så satt jag kvar och såg GIF:s bra, mer än bra!, insats borta mot Landskrona; laget som en gång kallades Skånes uruguayaner.

Jag hann efter matchen bara med en kort mellanlandning på relaxavdelningen innan vi förflyttade oss till klubbens lokaler i Bergsåker.

Vän av ordning kan i det här skedet förstås påpeka att det blivit billigare för mig att, istället för att äta dyra burgare och dricka ännu dyrare öl på O’Learys, bara ta med mig en matlåda spaghetti till relaxavdelningen; men jag hann aldrig kolla hur deras spaghetti-policy såg ut.

spaghetti

Väl i Bergsåker blev det bland annat prisutdelning, skickligt iscensatt av spelarrådet.

Alla truppens spelare fick sig en utmärkelse – och blev dessutom liknad vid en spelare på internationell toppnivå.

Och nog fanns det några riktigt starka liknelser:

torres
”Årets GIF-supporter” Oliver Widahl (killen gjorde, typ, 17 mål på 4 U21-matcher för GIF) och en ung Fernando Torres.

wedde
Kristian Wedmark – vars pris föga överraskande sponsrades av ”Mingla.nu” – och Xabi Alonso.

(Kanske att man kan invända på att ”Wedde” är ännu lite starkare i det längre passningsspelet än sin rödskäggige Real Madrid-like.)

hummlarn hummlarn1
Och inte minst – Christoffer Nerkman och Mats Hummels!

I sammanhanget måste vi faktiskt notera att Mats Hummels har potential för att gå långt i tyska Idol:

hummlarnwalker

Och jo, även jag skulle förstås liknas vid någon; men åter igen fick vi se ett tragiskt exempel på där de rakade skallarna schabloniseras och klumpas samman.

Jag liknades nämligen vid…

pepparn
… Pepe! Och visst – vi har två saker gemensamt: vi är båda mittbackar och vi har, oftast!, våra skallar rakade.

Men Pepé är samtidigt snabb!, galen!, säsongen 2011/2012 drog han på sig 16 varningar och 2 röda – jag bara 4 gula!

Och framför allt – Pepe gör ett aktivt, frivilligt val att raka sin skalle.

Han gör det – trots att han egentligen besitter en gedigen, fyllig kalufs.

”That’s like using a wheelchair for the fun of it!”, som George Costanza skulle ha dundrat.

Bättre alternativ?

shelvey
Jonjo Shelvey, den unge mittfältaren som lider av en åkomma som gör att inget hår växer på hans huvud.

Eller…

jamescollins
James Collins, gammal trägen mittbacksrese stöpt i gammalt brittiskt snitt som länge klamrade sig fast vid sitt tunna, flygiga hår innan han till slut rakade av det.

Nåväl.

Det var en trevlig avslutning, där inte minst Anders Högman och Mikael Andersson avtackades – och hyllades! – för sina stora insatser genom åren.

Och det var, sett över tio-elva månader, en trevlig säsong med ett förpillat trevligt lag.

3. Arcade Fire (NY)

arcade fire

Jag har lyssnat på nya skivan ”Reflektor” fyra, kanske fem gånger – utan att golvas helt.

Visst, det är helt uppenbart en bra skiva, måhända något svårare än den förra, med några riktigt starka låtar – men föregångaren ”The Surburbs”  är en av mina favoritskivor alla kategorier och jag är lite besviken, än så länge.

Än. Så. Länge.

För jag tror ju att den här skivan till slut kommer att växa och sluka mig hel; jag är helt övertygad om det. Och det måste vara fint att sitta i den positionen, som musiker. Att folk arbetar länge och aktivt för att älska det.

Och Arcade Fire har förtjänat den positionen.

(Och skivan kommer att sluka mig till slut, det är jag helt säker på.)

4. Libanesiska baguetterian (NY)

Trots att min lunchbudget är stramare än Gefle IF:s allsvenska övergångsbudget så har jag unnat mig två libanesiska luncher – bara den senaste månaden.

Och ojvoj: det kommer att bli flera.

Jag har bott i den här staden i över tjugo år – men aldrig haft något riktigt lunchhak. Nu har jag bara hundra meter från bostaden till att bli nedstigen i det libanesiska köket och det tänkte jag nyttja till fullo.

Den libanesiska prismodellen verkar inte ha berörts av det svenska lunchockrandet: en falafelrulle går lös på facila 35 kronor.

5. Emil Jensen (ÅT)

Det var länge sedan jag kände mig så… korkad, som när jag slog upp Sundsvalls Tidning och såg en recension…

IMG_20131108_122624
… av Emil Jensens spelning på teatern: den konsert som jag sett fram emot och sagt att jag ska gå på i månaders tid.

Den sjunde november bara kom och den sjunde november bara gick.

Så. Jävla. Slarvigt.

Om Sundsvalls stad bjuder oss frusna novembersjälar på en artist som vill någonting – vars nya skiva heter ”Det Nya Landet” – så ska man gå.

Och fyra plus är alltid fyra plus.

kassler

1. Stefan Löfven (NY)

Just när man som aldrig någonsin förr vill ha ett alternativ, en motpol!, till rådande trassel: då kliver den gode Stefan ut och vill sammankopplas med…

ARBETSLINJEN
… de här nyllena!

Vad händer härnäst? Kommer Jonatan och Skorpan i den nya Bröderna Lejonhjärta–filmen (2014) öppna upp för ett blocköverskridande samarbete med Tengil?

Jag förstår inte: allt man vill ha är någonting annat – och i precis det skedet så kliver det enda alternativet till rådande trassel ut och sammankopplar sig med väl valda delar (som hade han plockat russin ur en mögelmelerad kaka) av precis det trassel man vill göra sig av med.

2. Att vara (NY)

Björn Kjellman ska alltså ”klä ut sig” till, exempelvis, Malena Ernman.

Han ska sedan ”läsa på lite” på ”lappar” så att han ”kan vara Malena Ernman”.

Så att Malena Ernman sedan kan ”intervjua sig själv”.

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 11.17.44

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 11.20.07

Skärmavbild 2013-11-13 kl. 11.21.18

Nej, TV3.

Bara nej.

3. NaturaMed Pharma AB (NY)

Det här damp ner i brevlådan i veckan:

IMG_20131108_090804
En gåva!

Äntligen börjar detta bloggande – denna nya, storsatsande portal! – ge lite avkastning, tänkte jag. Visst kan jag skriva om er, NaturaMed Pharma: jag har skrivit om än luddigare typer tidigare – utan gåvoutbyte.

Och så visar det sig vara…

IMG_20131108_090920
… ett simpelt blufferbjudande – titta på den lilla, lilla stjärnan intill nollan! – om att köpa ”rosenrot” (någon gammal trött barkbit, antagligen) där jag vid snabb beställning även kan lägga rabarber på en (applicera citationstecken) ”diamantpenna”.

Jag har sällan blivit mer besviken i min bloggkarriär.

4.  Falkenbergs FF (NY)

Succécoachen Hasse Eklund lämnar för Kalmar FF, skyttekungen Victor Sköld drar till Åtvid – och jättetalangen Niclas Eliasson värvas av AIK.

Kvar står Falkenbergs FF med en nyallsvensk trupp som i dagsläget ser ut – så här:

Skärmavbild 2013-11-08 kl. 15.11.12
Varför ska det här gänget – med en fallfärdig arena, en Otto Martler, ett par Wede-bröder och anfallsduon Rodan–Zampan! – upp och vända i Allsvenskan på GIF Sundsvalls bekostnad?

Det är så hemskt tråkigt.

5. Kevin Walker (NY)

kevin

Två dagar efter årets näst viktigaste match och två dagar innan årets viktigaste match åkte Kevin Walker – med ett knä som ”låste sig” strax innan hemmamatchen – tur och retur till Stockholm för att sjunga (och vagga lite i sidan: det måste jag ge honom) på en scen.

Inför miljoner tv-tittare och en fullsatt studio: en nervositetens och adrenalinets stormatch.

Och direkt efter debaklet på Örjans Vall så flygs han till Stockholm för att vara dragplåster på Fotbollsgalan.

Dragplåster, ja. En spelare med GIF-anknytning var nominerad till pris: Pelle Nilsson som Sveriges allra bästa back – men det var Kevin Walker som Anna Brolin lockade med i sin presentation av galan.

Och sedan stod han där, tillsammans med några andra fredagsmysgynnare, och applicerade en slaktmask över någon gammal klassiker.

Kvällen efter kvalförlusten mot Halmstad; säsongens och en av hela livets tyngsta fotbollsförluster.

Det blev ett jippo av hela vårt GIF-lidande.

Mitt tonåriga, Winnerbäcklyssnande jag hade velat att jag gjort det här:

tilde jansson!!!

När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort

Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig
för dig
för dig

Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig
med dig
med dig

Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig
med dig
med dig

Du och jag förtjänade Allsvenskan

Förbanna inte Stefan Ålanders oförklarliga passivitet. 

Förbanna inte heller den obefintliga matchcoachningen, Jonas Erikssons tidräkning eller Mikael Bomans Division IV-aura. 

Förbanna ditt förbannade jävla GIF-liv. 

Och att du aldrig lär dig. 

Så satt man där igen.

Martinssons källare, en gammal antenn som fick bilden att trassla varje gång Basse sträckte sig efter chipsskålen – och nittio minuters effektiv ångest på agendan.

Halmstads BK. Örjans Vall. TV4 Sport.

Precis som ifjol.

Skärmavbild 2013-11-10 kl. 23.59.23
Det finns ingen glädje i den här inför-match-blicken. Du och jag ser inte kvalmatcher i november för att det är trevligt.

Vi ser dem – trots att det är hälsovådligt och livstidsförkortande; en ren brottsprovokation för hjärt- och kärltrassel.

För att vi fötts till att leva det här förbannade GIF-livet.

Där de högre makterna ger en ett litet inledande Pa Dibba-finger – för att sedan, genom sändebuden Stojan Lukic och Mikael Boman, ta hela handen, kroppen, själen.

Och det hjälper inte hur mycket du hoppar, skriker, vrålar, sparkar eller smädar hemma i soffan: Daniel Sliper kommer inte in på planen, och bollen går inte in i målet.

Jag gick verkligen i kras ifjol; när en hel säsong kastades bort då Richard Magyars höftparti satte igång ett 12 minuter långt 3–0-sammanbrott.

Och jag blev ändå, känns det som, än mer tom i år när Jonas Eriksson (som visslade på en trallvänlig Gessle-slinga matchen igenom) satte pipan till näbben för sista gången.

Det blev helt tyst i lägenheten. Teven stängdes av. Ingen sa någonting.

Vi bara satt där. Vi bara satt där och visste att det blir Värnamo, Husqvarna och Jönköping Södra nästa år.

Och visst: GIF Sundsvall var helt uppenbart inte redo för Allsvenskan. Lag som inte har något annat val än att spela Nicklas Maripuus icke kvalkompatibla innebandylynne på det centrala mittfältet i ett kval är inte redo för Allsvenskan.

Den orutinerade tränarduon – som lät Adam Chennoufi hänga mot repen i 77 minuter, som gav Daniel Sliper en kvart (!) och som bytte ut den offensive ytterbacken och behöll tre mittbackar vid underläge – är inte redo.

Laget förtjänade, när allt kommer kring, inte Allsvenskan. Halmstad var tyngre och stabilare – ett tecken på stabilitet är att inte släppa in mål på inlägg från halvplan – än GIF över två matcher.

Klubben, som sålde sin bästa spelare och ersatte honom med ett helt oprövat icke-alternativ som gjort en total halvtimme under hösten, förtjänade inte Allsvenskan.

Staden, som uppbringade dryga 3000 människor till den första kvalmatchen, förtjänade inte Allsvenskan.

Men jag var redo. Jag förtjänade det. Och så många med mig.

Jag förtjänar att läsa GIF-rykten i kvällstidningarnas ”Läget i ditt lag”-artiklarna. Jag förtjänar att se min far släpa GIF-halsduken i smutsen medelst dragkrok efter en storförlust hemma mot Malmö nästa år. Jag förtjänar att se Jakob Orlov peta mit liv i sank med sin långa tå. Jag förtjänar att kvala nedåt nästa höst.

Jag förtjänar inte att se habila 1–0-vinster från Finnvedsvallen på någon hackig stream: jag vill leva mitt jävla GIF-skitliv där bedrövelserna, olyckan och ångesten är som allra starkast – där jag får gå sönder mentalt i 30 omgångar.

Jag är född till att leva (och dö lite – sakta men säkert, matchminut för matchminut) för det här laget – då tycker jag att jag borde få göra det fullt ut.

Nej. Jag måste försöka sova. Igen. Jag gick och lade mig men klev upp igen för att nattveva iväg det här.

Det är en dag imorgon också.

Vad säger ni? Samma tid, samma plats, nästa år?

Antagligen. Förhoppningsvis.

Tills dess: Ha det bra. 

Ha det så bra man kan ha det i Superettan.

Är det jobbigt att tiden går och man blir äldre, eller är det kul att vara med?

winnerbäck
Jag har aldrig någonsin känt så mycket under en konsert.

Jag grät lite.

Lars Winnerbäck gjorde en treplusspelning.

Jag blev medbjuden till EON Arena av min mor och far.

Och jag var länge tveksam till att följa med, för jag gillar verkligen inte ”Hosianna” och jag har faktiskt inte lyssnat på Winnerbäck, knappt alls, på flera år. Jag har helt tappat honom, av någon anledning.

Och så inledde han spelningen – halv åtta, i en halvtom, kall ishall – med den nya skivans allra sämsta låt; inledningsspåret som berättar om hur nära han har till Oslo och hur han aldrig åker till havet.

Den följs upp med ”låten som Thåström är med på” (vars enda ljuspunkt är att man får höra Thåströms röst) – utan Thåström, förstås.

Jag började oroa mig för att han skulle spela den nya skivan, rakt av bara, i all sin tråkighet.

Och så släcktes det ner, en stilla kristallkrona började svänga långsamt fram och tillbaka över den svartvita skärmen.

”Jaha, vad nu?”, suckade jag inombords. ”Fler trötta avståndsberäkningar till norska städer?”

Men en minut senare stod jag och grät. På fullaste allvar.

För Lars Winnerbäck spelade ”Mareld”. Från 2004, året då jag fyllde 14 år.

Och det kändes verkligen som om hela min ungdom, alla mina tonår, passerade revy.

Jag hade verkligen inte någon musiksmak innan mor eller far började spela ”Söndermarken” i vardagsrummets CD-spelare, i samma veva som Johan Martinsson (min fina vän, med sitt olagliga DC++-konto) började skicka valda fragment av andra Winnerbäckskivor till mig datorledes.

Sökvägen till ny musik var då inte Spotify utan ”C:/Mina Dokument/Mina Mottagna Filer”, där jag sondmatades med musik som började betyda någonting för mig.

Jag mindes hur jag brukade logga in och ut på MSN med en Winnerbäck-textrad som namn, för att medelst lönlösa spam-pop-up-metodik försöka få tjejen jag var kär i att skriva till mig. Jag mindes hur jag och Martinsson var ”dom som kan skratta om allt med varann, vi är dom som kan gråta när ingen ser på” med varandra på våra Lunarstorm-krypin.

Jag mindes helt plötsligt allt.

Alla ensamma kvällar vid datorn – vid de hoppfullt öppnade MSN-fönstren som aldrig blinkade till – som Lars Winnerbäcks musik hjälpte mig igenom.

Glåmig tonårsnäbb i skenet från dataskärmen.

Kom änglar, kom älvor och ta bort finnen i pannan innan helgen. 

Jag tror att min skivsamling innan Winnerbäcks intåg bestod av en Westlife-skiva, en Five-platta och Linkin Park-albumet ”Meteora”. Hade jag inte fastnat för Winnerbäcks texter, utan fortsatt på det minst sagt luddiga ”five will make you get down now”-spåret, så hade jag nog inte fortsatt vidare till att snabbt suga i mig Håkan Hellström, Kent eller Mattias Alkberg.

Jag hade nog inte varit lika intresserad av texter, av att formulera mig, av att skriva.

Jag stod där ikväll, som 23 år gammal journaliststudent, och insåg att jag inte riktigt vet vem jag hade varit eller vart jag hade varit i dag om jag inte hade funnit Lars Winnerbäcks musik för tio år sedan.

Det slog mig under spelningen – under ”Mareld”, under ”Elden”, under ”För dig”, bland andra – och det var som om en värld jag lämnat bakom mig och stängt dörren till (jag brukar inte vara så sentimental, om det inte kommer till allsvenska legendarer) slogs upp med full kraft.

Och jag grät.

Det var ett av de starkaste konsertögonblick jag upplevt.

Och det skedde under treplusspelning.

Jag tyckte att Winnerbäck tappade lite redan på Daugava, 2007, och gillade heller inte Kent-vägen han vandrade med nästa skiva – och nu under de senaste två åren har jag helt släppt honom, fram till den ”Hosianna”-skiva som jag, efter ett antal genomlyssningar, inte alls kan förstå. Den berör mig inte alls, kommer inte igenom ens det allra yttersta skalet; annat än med någon enskild ”jag var kär i dina krämer och t-shirts”-formulering.

Och jag tyckte också att alla de nya låtarna var svaga även live. De gör mig ingenting, ger mig ingenting, berör mig inte på något sätt.

Kanske är det musikvärlden som har sprungit ifrån Lars (jämför melodiutvecklingen med den något år äldre Håkan Hellström), kanske har hans lyrik tappat stinget – eller så kanske han egentligen sjunger om precis samma saker, på ganska precis samma sätt; men att jag har tappat min mottaglighet för hans musik och för hans texter.

Antagligen. Jag har antagligen redan hört det, antagligen redan blivit hjälpt av det. Jag har gått vidare.

Jag lyssnar just nu väldigt mycket på Vit Päls, väldigt lite på Linkin Park, och jag är tillsammans med en tjej som älskar Kent – men jag har tappat dig helt, Lasse.

Jag är inte samma person som jag var för fem eller tio år sedan – och det ska du ha ett gråtfärdigt tack för, Lars Winnerbäck.

Throwback Thursday:

gudmundur
Man behöver inte minnas islänningen Gudmundur Mete för hans aktioner på den allsvenska fotbollsplanen. Han gjorde blott ett trettiotal seriematcher för Malmö FF i sin ungdoms dagar.

Nej, det var först i IFK Norrköping, när Gudmundur kom i kontakt med…

hamiltonthorp
… den här australiensiska 90-kilos-besten, med det internationella globetrotternamnet Hamilton Thorp, som Gudmundur blev ett namn att akta och åminna i de svenska fotbollshistorieböckerna.

Efter en fredagsträning, sommaren 2003 när Norrköping gått som ett krisdrabbat blysänke i Superettan, satte sig nämlingen dessa två spelare ner i omklädningsrummets soffgrupp för att spela kort.

Det slutade med handgemäng – över ett parti vändåtta!

Vi låter Norrköpings Tidning berätta om händelseförloppet:

Skärmavbild 2013-11-07 kl. 10.38.02
Enligt uppgift ska IFK Norrköping själv ha hört av sig till media om bråket – ”innan spekulationerna blev för många”. Och det kan man inte klandra dem för: att två spelare ryker ihop över ett parti vändåtta är allmänintressant – att två spelare som heter Gudmundur Mete och Hamilton Thorp gör det är fullskaligt sprängstoff med massivt medialt genomslag för klubben.

Det var ett genialt drag att läcka lavettutdelandet till pressen. Än i dag förknippar jag IFK Norrköping väldigt starkt med vändåttaskandalen.

(Och Antti Sumiala, storskytten som på ålderns höst tydligen var huvudägare i finska klubben FC Popa – som Nuri Mustafi representerat! – och som var involverad i singaporianska skumraskaffärer.)

Veckans opinionsfråga är förstås självklar: