Det kanske kommer en förändring men det tar den tid det tar

Vi fick en lugn avslutning på säsongen 2006, när Mika Sankala klev in och stagade upp det skepp som under David Wilsons ledning nästan höll på att Division I-kantra.

Det är sju år sedan.

Sju svåra år sedan.

forza

Någonting dog i mig 2007, jag menar detta på fullaste allvar: en hösteftermiddag framför teven i Martinssons föräldrars paradvåning. En människa är inte emotionellt kapabel att ställa om från det avgrundsdjup som PEO glidtacklade oss ner i till det… fullständigt ogreppbara som Ålander alldeles för enkelt och ledigt nickade oss upp i.

Jag blev glad, jag blev lycklig; men inte tillräckligt. Det gick inte att frambringa. Jag som känslomänniska var inte kapabel att känna mycket, det kände jag, och jag tror att jag gick lite sönder inombords av den insikten.

Jag är ganska säker på det.

2008? Låt mig berätta om 2008.

gif2008

(Jag är tvungen att Wikipedia ordningsföljden, men minnerna från matcherna är för evigt inpräntade)

Jag har byggt mycket av min mittbacksgärning på att försöka undvika att bli ”Mange Powell-avslöjad”; att inte bli ifrånsprungen – åtminstone inte med flera meter – av en bollförande anfallare.
På att aldrig bli så pass ifrånsprungen som Magnus Powell blev av knosen och arbetshästen Fredde Jensen, i regnet och rusket på Vångavallen, hösten –08. Jag minns att tv-kamerorna visade en bild framifrån där man såg Manges ansiktsuttryck, ett par meter bakom den framrusande Fredde; ansiktsuttrycket hos en man som vet att han aldrig kommer att komma ikapp, hos en man som blottat sina svagheter, hos en man som vet om att han lär narrgöras i Fotbollskväll.

Jag tyckte synd om honom. Det var väl inte Manges fel, egentligen!, att han blivit så väldigt långsam på ålderns mittbacksomskolade höst. Inte Manges fel att Fredde Jensen föddes till jorden för att springa – närmast böka – i fåror på åkrar i det allsvenska bottenskiktet.

Denna rädsla för att bli Magnus Powellad har gjort mig till en mittbackstyp som ganska sällan avslöjar sin relativa saktfärdighet – en inte så dålig mittback.

Men just den här rädslan har, tror jag, också gjort mig till en inte så bra mittback. Jag vågar inte till fullo gå in i situationer där utgången kan bli att jag lämnas som en blottlagd Magnus Powell.

Den har – denna inpräntade bild av Magnus Powells förvridna anlete – verkligen satt sina spår i mig.

Mot Norrköping hemma vann GIF (!) efter ett sent 2–1-mål av Robert Mambo Mumba – men innan dess hade jag hunnit låta mina grova kängor gå rakt igenom en plaststol. Detta i samband med att Tobias Eriksson lagt upp bollen på straffpunkten (i den 82:a matchminuten, säger en googling) och jag mumlat besvärjelsen ”inte toffla-inte toffla-inte toffla-inttoff-intoffl-int” – varpå Tobias Eriksson hade tofflat bollen utanför.

Jag skulle bara sparka i luften, men träffade längst ut på ryggen på den tomma plaststolen framför mig. En ganska grov skärva flög rakt upp i luften och singlade sedan långsamt – långsammare än något annat någonsin singlat – ner några bänkrader nedanför.

När matchen var slut, och GIF vunnit – ändå, så kom en gammal farbror fram och stannade framför mig, tittade mig i ögonen och väste, med avsmak i blick, fram ett rakt ”fy!”. 

Jag har sällan känt mig så liten.

Och så Gefle hemma, då. Matchen där Hannes bänkades från start och kom in i paus vid 0–2-underläge och smällde dit en frispark på kraft från, säg, 55 meter – och höjde sin knutna näve mot Patronerna på ett sätt som vid en omröstning där och då – i det ögonblicket – hade kunnat göra honom till kommunalråd för hela regionen.

Den matchen var det.

Men för mig kommer det alltid vara Kristian Eks match. Den där första från start, hans enda i Allsvenskan. Den där han skötte sig alldeles prickfritt i exakt hela matchen, bortsett från en femsekunderssekvens i den sjuttiotredje matchminuten där Amadou Jawo tunnlade honom längs vänsterkanten och spelade in till Bapupa som satte 3–2.

Kristian Ek var 19 år gammal då, Joakim Nilsson är 19 år gammal nu.

Ek hade inte fått hoppa in i matchen innan, när mittbacksolyckan var framme borta mot Djurgården, för att Sören ”inte ville slänga in honom i en så stor match”. 

Han slängdes istället in och gjort sina första minuter i ångestderbyt mot Gefle IF.

Jocke Nilsson fick chansen att debutera efter paus mot Hammarby senast, inför 14 000 åskådare.

Det är väl skillnaden.

Men jag mår fortfarande dåligt i dag, när det kan vara dags igen.

Vid 0–5 hemma mot Göteborg så fäste min far sin GIF-halsduk vid bilens dragkrok och släpade den i gruset iväg från parkeringen.

Jag har aldrig någonsin sett honom – eller ens någon annan? – visa sin besvikelse så konkret någon annanstans.

Jag kommer aldrig heller att glömma hur Johan Patriksson – 2007 års stekhete skyttekung i Superettan – lyckades missa öppet mål vid 1–1 hemma mot Norrköping.

Hur han inte ens fick iväg ett avslut utan stående högst två meter från mållinjen, framför målet, lyckades fläka bollen i en sådan sned vinkel att det blev till en passning snett framåt till Robert Mambo Mumba – som stod offside och blev avvinkad.

Det är en av de fotbollssituationer som jag förstått allra minst av. Någonsin.

Klonk-Basse och jag bara stod där och gapade. Oförmögna att ens skrika.

Jag tror inte att jag, än i dag!, har förstått hur det egentligen var möjligt.

Örebro vann sedan matchen, i den näst sista omgången, med 1–2 och Giffarna var helt plötsligt tvungna att vinna borta mot Malmö FF för att nå den kvalplats som Ljungskile* lagt rabarber på.

*= Tänker ni också på långkastaren Marcus Senften varje gång ni hör ordet ”heffaklump”? Inte? Ni har haft en för bra uppväxt.

senften

2009? Åter ångest – en höst i total plåt och slutligt missad kvalplats. Jag minns hur Åtvidabergs Pontus Karlsson kontrade hem tre poäng från IP i en sexpoängsmatch med ett par omgångar kvar: hur enkelt de gjorde det, och hur liten jag kände mig å naiva GIF-vägar.

2010? ”Kval mot Gefle IF” är en kommande Stephen King-tegelsten.

2011? Jag sprang fram och tillbaka mellan skärmarna på en sportbar i Umeå för att se ifall Ängelholm skulle göra det där enda målet – i säsongens sista skälvande hawaii-minuter – som skulle knycka vår direktplats. Istället petade Sebastian Bojassén dit ett i andra kassen och det tog mig dagar efter slutsignalerna ljudit för att förstå att GIF åter var allsvenskt.

2012? Kval mot Halmstads BK. Oscar Berglund boxar Rickard Magyar i höften, jag sparkar in i en dörr i en studentkorridor i Umeå. Jag höjer blicken mot skyn och ber, på riktigt!, till eventuella makter att ”om ni någonsin ska ge mig något så ge mig det här” när Simon Helg gjorde 1–0 och påbörjade en omöjlig upphämtning i returmötet.

2013? 

Jag mådde lite dåligt – mentalt illamående? – på förmiddagen och när alla andra i föreläsningssalen gick ut och tog rast så satt jag kvar och kände ett väldigt sug att lyssna på en bestämd Kent-låt.

Jag hade inte ens hörlurar med mig, men jag lyssnade ändå. Det suget. Jag hade fått den på hjärnan, så här inför Falkenberg hemma.

”Det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar”, sjunger Jocke Berg.

Kanske är GIF Sundsvall om några år?, decennium?, halvsekel? etablerade på den övre halvan i Allsvenskan. På den där nivån där man kan avnjuta trygga, till synes ångestfria höstavslutningar.

Mika Sankala är borta. Sören Åkeby är borta. Joel Cedergren har hunnit bli tränare. Sverrir och Ari är utbytta mot Jon Gúdni och Rúnar Mar. Joakim Nilsson är den nye Kristian Ek.

Så mycket har ändrats på sju svåra år – men i kväll sitter vi där igen, på höstkanten, under en hinna av ångest så tunn och bräcklig att den kan spräckas av en påpasslig Victor Sköld-tå.

”Allting har förändrats,

men jag känner likadant.”

Släng hit presentkorten

_MG_9590
Den här bilden tog jag och jag kallar den ”Min flickvän” och jag är väldigt nöjd med den/hen/allt.

_MG_9599 _MG_9667_MG_9630
_MG_9579
_MG_9663
När jag hittar en förlupen badboll i ett dike så är jag inte mindre av en prisvinnande krigsfotograf än att jag sparkar badbollen till en av Sidsjöns allra höstmelerade bryggor – allt för att rigga en ”Åh, så talande med den punkterade badbollen bland de gula löven! Han kan verkligen fånga verklighetens bittra ögonblickskontraster!”-reaktion hos en lättlurad pöbel.

Sanna mina ord: denna bild kommer att ge mig ett 200-kronors presentkort när Sundsvalls Tidning håller sin årliga höstfototävling.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 40:

innelistan

1. Sushi House (NY)

sushi
Jag tror aldrig att jag – på något ställe, någonstans – fått ett så pass hjärtligt bemötande som på Sushi House på torget.

Sist jag stack in näbben så såg mannen i kassan på mig med blicken hos en hund som just återsett sin matte efter något decennium – ögonen, ja, hela näbben lyste upp: det var som om han viftade med svansen med ögonvitorna.

Och jag älskar det. Förstås. Var i dagens karga marknadsklimat kan en ung man av skallig natur mötas av ett dylikt bemötande?

Dessutom brukar jag ofta beställa för avhämtning och jag vet inte om de anpassar matmängden efter hur stor och födokrävande personen i andra änden av luren låter – men min skrovligt mörka Skrot-Nisse-stämma lyckas alltid få mycket fler bitar än jag beställt.

Det blev inte ens något gnäll när jag trots detta – trots denna hjärtskärande fina särbehandling – ändå stod och viftade med en rabattkupong (ni vet, från ett av de ”Restaurangchansen”-häften man ska sälja åt sin Division I-klubb) och skamlöst ville ha två bitar till priset av en.

2. Haim (NY)

haim

”Har du hört The Wire?” är det nya ”Har du sett The Wire?”.

Jag har äntligen, efter en sommar av total avskärmning, börjat lyssna på ny musik – och jag har hittat en hel del starka utmanare till årsslutets 2013-lista.

Och så har jag – sist av alla? – hört på Haim.

Haim!

HAIM!!!

Och ”The Wire” då, framför allt.

3. Måndagsjazzen (NY)

Skärmavbild 2013-10-04 kl. 21.37.40
Jag ska erkänna att jag inte läste tidningen i tisdags, men de rapporter jag nåtts av – från länets samlade skara jazzentusiaster – berättar om att gästartisten Eddie Gomez belönades med en fyra i betyg i Dagbladet.

En ganska habil måndag, alltså.

Jag har också läst recensionen på nätet – där texten går att läsa i sin helhet, men utan betygen! – och jag tolkar det  också som en habil betygsfyra.

Måndagsjazzen har öppnat sedvanligt starkt – men med utrymme för förbättring.

4. Allagie Sosseh (NY)

alagiesosseh
Foto: ST.nu

Den 27-årige anfallaren, som började säsongen i skandalomsusade AFC United, fick inte spela ”proffsfotboll” på grund av FIFA:s trelagsregel – så han passade på att åka till metropolen Ånge för att bo på Mittlandia, kassera ut en (vad jag hört) mer än lovligt skälig polletthög till septemberlön och för att skjuta upp Ånge ur trean.

Ånge är en Division II-plats rikare, Alagie Sosseh är… rikare – och det ska bli intressant att se vad Ånge kan locka till sig för spelare till nästa Division II-säsong med sina till synes obegränsade källa av danska kronor.

5. Mattias Alkberg (4)

Han kommer fortfarande till Pipeline den andra november – ett datum som verkar ha närmat sig med en vecka jämfört med hur det såg ut förra fredagen – och Mattias Alkberg har dessutom producerat Könsförrädares första skiva.

Och jag vet inte hur stor roll en producent har – men alla inblandade måste ha skött sitt väldigt bra.

För Könsförrädare är bra (det hör ni väl bara på namnet, hoppas jag?). Något av det bästa jag hört på sistone.

kassler1. Sundsvall (ÅT)

sundsvall

Många tror att flyglarmet är det som främst varnar invånarna om deras stad är i omedelbar fara.

Det stämmer inte.

Den allra farligaste varningssignalen som kan ljuda över ett torg är en ensam, vilsen och rädd stämma som skriker ”DONKEN HAR SLAGIT IGEEEN!”.

Vilka ska någonsin kunna öppna en butik i centrala Sundsvall om inte ens McDonalds – som måste vara ett av världens allra starkaste och minst konjunkturskänsliga varumärken (”alla måste alltid ha sina två cheese och en vatten”) – kan överleva med en enda franchise i centrum?

Och Stadshuset ”hoppas” ha klart med en ny ägare – och därigenom någon sorts verksamhet, antar jag – ”innan nyår”.

(Och i onsdags spelade Dennis Lyxzéns Invasionen på Scharinska i Umeå.

På. En. Onsdag. I en norrländsk stad, ganska lik den här.

Här händer ingenting. Förutom måndagens jazz, förstås.)

2. Pirkt.se (ÅT)

Åter försenade listor – och det har varit en hemskt inaktiv, stillastående vecka för hela portalen.

I dag skrev jag tenta – direkt efter att ha lett min sedvanliga svensklektion på gymnasiet.

Och det har varit mycket nu, på sistone.

Jag när ju så smått drömmar om den här portalens världsherravälde och dess kullkastande av allt mänskligt medieanvändande – men det går inte att verkställa under rådande former.

Jag hoppas att jag under nästkommande veckor, när jag läser en tv-kurs (som jag, ett av nordens först diagnostiserade podcastansikten, valt istället för en tidningskurs!), ska ha tid att skrida till verket kring ett par av de ambitiösa bloggutkast jag har sparade.

3. Kungahuset (NY)

delta grönt
Foto: Dagbladet, Eva-Lena Olsson.

Det måste sluta bli nyheter så fort någon med så mycket som en blåskiftande sårskorpa kommer på besök till en mindre ort.

I går skrevs det om att Carl Philip var på plats för att, typ, ”smaka på grödor” och ”titta på grödor”.

Jag citerar från Dagbladet-artikeln:

”Som utbildad lantmästare granskade han intresserat allt från morrötter till nystyckad ryggbiff innan de var dags för avsmakning av diverse delikatesser – samt granskottsdryck.” 

Av alla hundratals sketcher som lär ha gjorts kring Carl-Philips ringa intellekt så är väl den här scenen en av de starkaste och mest avsnoppande:  hur prinsen först måste benämnas som någon form av kunnig lantmästare – för att intresserat (!) granska (!) ett knippe lokalodlade morötter.

Som salig Tjuren Ferdinand.

4. GIF Sundsvall (1)

Jag skrev att jag var nöjd med sommarförvärven i mitten av augusti – det var innan jag visste att Pontus Engblom var halvskadad (det har han ju antagligen varit hela tiden; det har synts väldigt tydligt på hans icke-spelstil i höst) och att Rúnar Már inte var någon defensiv mittfältare (trots att han lanserades som en Arí-ersättare). Innan jag visste att Rúnar Már inte var någonting – annat än en luddig truppspelare som är ”ganska bra en-mot-en” (fast uppenbarligen inte lika bra som Robbin Sellin eller någon annan).

På måndag kommer Falkarna och det ska bli väldigt roligt att se 19-årige stortalangen Joakim Nilsson få den chans som mittback som 20-årige icke-talangen Erik Löfgren satt i ett år och väntade på.

I övrigt vet jag inte om det kommer bli så roligt.

Jag är hemskt orolig.

5. Tobias Hysén (NY)

hysen
I augusti placerade jag ett litet spel på att Tobias Hysén skulle hålla undan och vinna den allsvenska skytteligan.

Bet365 hade helt missat att Häckens Mostapha El Kabir blivit långtidsskadad och att han skulle missa stora delar av den resterande säsongen – och spelbolaget hade då satt likvärdiga odds på de två tolvmålsskyttarna Hysén och El Kabir.

Jag slängde förstås iväg en polletthög som jag tänkte skulle multipliceras med 2,70 – och sedan dess har det, förstås, gått totalt troll i målsskyttet för landslagsstjärnan.

Han har bara lyckats peta dit två bollar på vad som känns som ett kvartssekel – och nu senast var El Kabir tillbaka, efter typ ett halvårs frånvaro.

Det är ett skört försprång för någon som springer och skjuter för min ekonomiska fortlevnad.

Jag hoppas att denna sporrande plats på Kasslerlistan ska få igång målskyttet igen (med min tur behöver han väl göra en åtta-nio baljor till under slutomgångarna) och därigenom inbringa mina surt fördobblade slantar.

Ryssfemma i hjärnan

image

image

På fredag har jag tenta.
Politisk kommunikation.
Och jag är nittioprocentigt säker på att jag redan läst en strökurs vid namn ”Strategisk kommunikation” på en handfull högskolepoäng vid Umeå Universitet.
Det är i princip samma sak, ändå kan jag ingenting.
Jag är ingen Johan Esk, jag är emot allt fusk inom all sport (förutom flytt av seriematcher på grund av Idol-veckofinaler), men hade de sålt ryssfemmor för hjärnan (inget farligt; typ en kanyl man applicerar i tinningen bara) under disk här i biblioteket så hade jag slagit till direkt.
Jag har en närmast fotografisk glömska när det gäller facklitteratur.

Det om min intellektuella obegåvning.

Nu vill jag presentera dagens låt:
Bob Hund – Tinnitus i Hjärtat

Ångestanledningar:

Tre anledningar att ha ångest i höst:

3. USA:s statsapparat stängs ner

usa
Jag har inte bara en väldigt skral skalpvegetation – jag har dessutom utrustats med hela Schengenområdets allra svagaste skäggväxt.

Ändå skulle jag bli orolig om min rakapparat skulle stanna – dö av batteribrist eller något – en enda morgon.

Jag förstår därför inte hur världen inte kan vara mer orolig – typ springa runt planlöst med händerna i luften och skrika-orolig! – när hela USA:s statsapparat helt plötsligt har stannat och stängts ner.

Jag förstår inte riktigt hur man kan montera ner en statsapparat bara sådär – men jag förstår ju att det inte är tacknämligt. Jag kan tänka mig att när det uppstår en stel tystnad i de fina FN-katakomberna så handlar väl världens främsta diplomaters ”bilen går bra?”-fråga om just denna apparat.

”Jaha, statsapparaten går bra?”

Då vill man inte behöva svara att den är nedmonterad.

2. Fukushimas reaktor 4 kan förinta halva jorden

fuku
Igår fick signaturen @Audioshield stort genomslag på Twitter genom att upplysa världen om läget i det havererade kärnkraftverket Fukushima i Japan.

Han skrev om att det ”läker ut 300 ton radioaktivt vatten” i Stilla Havet – varje dag. Han skrev om att situationen var ”bokstavligen explosiv”. Hur explosiv? ”Som 14 000 Hiroshima-bomber.”

Företaget som äger kärnkraftverket, japanska TEPCO, pumpar tydligen in ”100 ton vatten varje dygn” för att kyla ner bränslestavarna – och att man måste göra det här i hundra år (!) framåt.

Men farligast var tydligen reaktor 4, där man var tvungen att flytta på dessa bränslestavar innan en ny jordbävning bröt ut – i världens jordbävningstätaste distrikt.

Jag låter @Audioshield själv förklara:

blä
Man bör förstås i det här läget vara källkritisk och med rätta klia sig i bakhuvudet och tänka något i stil med att ”fjorton tusen Hiroshimas låter ju lite väl asamycket” , kanske till och med följt av en skakning av huvudet.

Men vafan, det länkades ju till av en Aftonbladet-krönikör.

Och även om det bara skulle motsvara 13 500 potentiella Hiroshima-härdsmältor och sextiotalet Chernobyl-olyckor det handlar om så känner jag en viss oro över utvecklingen. Jag har förvisso aldrig i mitt liv försökt dra ut en cigarett ur ett knyckligt cigarettpaket; men det låter svårt att göra det utan kontakt mellan bolmpinnarna.

Och även om det säkert finns japaner som är stadiga på näven så är jag lite orolig.

1. GIF Sundsvall är inblandad i en uppflyttningsstrid

gifnilsson
Kommentarer överflödiga.