Throwback Thursday:

JAMTFAL_JORN_jpg
Den gamle norske landslagsmålvakten Jörn Jamtfall, då 36, var uppskriven som andramålvakt i GIF Sundsvall, hösten 2002.

Detta trots att Jamtfall egentligen hade slutat som aktiv och istället blivit målvaktstränare i Rosenborg.

Och jag ska villigt erkänna att mitt 12-åriga jag inte alls har något minne av Jörn, utan blev helt tagen på sängen i dag när jag läste en elva år gammal Stefan Thylin-krönika – ni vet, som man gör om dagarna – där den gamle stormålvakten rabblades upp bland importerna.

Jag skäms lite för att ett sådant klassnamn gått mig förbi under alla dessa år.

Det om det.

Kanske inför vi en veckovis tillbakablick här på torsdagarna.

Keeping fit

Ni minns sommaren 2011: när Owen Hargreaves lade upp videor på sin egenträning – för att bevisa för fotbollsvärlden att han lagt sin svåra skadeperiod bakom sig och att han var redo för en ny storklubb, efter att kontraktet med Manchester United löpt ut?


Bra.

Det var kort, koncist – och bevisade för alla tvivlare att det där så trasselförföljda knäet gick att springa på. Och det gav honom till slut ett kontrakt med Manchester City.

Och det här inspirerade förstås andra. Andra fotbollsspelare som på något sätt kört fast i karriären såg Hargreaves exempelvideo och tog efter.

Som Brima Koroma, sierra leoniern som gjort 21 allsvenska matcher för Kalmar FF och 14 för Enköping.

Sommaren 2005 gjorde han exempelvis 2–0-målet för Kalmar FF borta mot GIF Sundsvall – efter att ha sprintat ifrån gänglige Linus Johansson och rullat bollen förbi Fredrik Sundfors.

 

Brima har efter sina allsvenska glansdagar haft den karriärsutveckling som det anstår en habil, ex-allsvensk afrikan av snabb och offensiv natur:

Han har spelat Division I-fotboll för Valsta Syrianska, varit utlandsproffs på Färöarna och senast står han bokförd för spel i cypriotiska Anagennisi Dherynia.

Men kontraktet med den cypriotiska klubben gick ut under 2012 och vad är då den stagnerade 28-åringens naturliga nästa-steg för att ta sig vidare på den luddiga karriärstegen?

Jo, givetvis väljer man att, likt Owen Hargreaves, visa upp sig och sin fortsatt vitala och elitfotbollskompatibla fysik Youtube-ledes; man visar upp för fotbollsvärldens agent- och sportchefstyper att man finns tillgänglig, att man kan ringas in till ett sydeuropeiskt provspel i morgon dag.

Jag ger er, ”Brima Koroma Keeping Fit” från förra hösten:


För er som inte har sex minuter att viga åt att videoledes följa Brima Koromas träning så kommer här en kortversion i screenshot-format:

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.22.51
Vi hoppar, utan introduktion, direkt in i handlingarna när Birima öppnar med tjugo sekunders bänkpressande.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.23.14
Brima går sedan ner för att flytta kameran och bjuder oss samtidigt på starka scener av konkreta svettningar.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.23.50
Vi flyttar oss till träningscykeln. På den cykeln cyklar Brima i en minut.

Kameran flyttas sedan igen. Vidare mot löpbandet. Där står Brima först handfallen på ett band som vägrar starta.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.24.46
Han har glömt att stoppa i kontakten.

Väl igång börjar bandet på en väldigt långsam nivå.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.25.17
Brima står och studsar på det gångfartsinställda bandet, tydligt irriterad på den låga farten och att han därigenom inte får visa upp sin explosivitet; lite som matadoren på julafton som inte får visa hur tapper han är med sitt svärd och sin cape.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.25.48
Men till slut får han så upp den där farten som en gång spred skräck bland landets Linus Johansson-mittbackstyper.

”That’s it! One minute! It’s fast!”, tjoar Brima när det gått en minut.

Då är det, lite på samma tema, dags för…

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.27.15
… några ganska intetsägande sekunder på ett väldigt gnekande crosstrainer-verktyg.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.27.57
Men sedan vevas det på bra i roddmaskinen – under goda 20 sekunder .

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.28.24
Efter fyra och en halv minut är det dags för vätskepaus.

Och därpå blir Brima tydligt oroad över att inte ha slagit på kameran (månne har han glömt just detta vid ett tidigare tillfälle, alldeles nyss; något som skulle kunna förklara den initiala svettningen) och blickar oroligt i ett par sekunder:

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.28.46
Men jodå, den är på. Nu kör vi.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.29.10
Det blir några ryckiga tryck så att det smäller i fundamentet.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 13.29.46
Sedan avslutar han med den internationellt erkända magmuskelövningen där man rullar på ett hjul.

Sedan är det klart.

Och Brima Koroma är, så vitt jag kan googla mig till, fortfarande klubblös. Videon hade, när jag hittade den, bara visats blygsamma 81 gånger.

Men vi måste älska interaktiviteten hos dagens utlasade fotbollsproffs.

All interaktivitet är bra interaktivitet.

Fotnot: Jag snubblade in på denna Youtube-video när jag googlade kring en annan allsvensk bloggspaning på ett helt annat tema. Förhoppningsvis mer om det senare.

Chocken: Kevin Walker kan bli hologram

kevin

På fredag kommer Idol att visa ett förinspelat framträdande av Kevin Walker. 

Allt för att stjärnan ska kunna vara kvar i tävlingen – och samtidigt kunna spela i säsongsavslutningen mot Landskrona på lördag. 

Men vid ett eventuellt kvalspel för GIF Sundsvall kan en annan lösning bli aktuell. 

– Vi tittar på att låta GIF Sundsvall spela med ett hologram på innermittfältet, säger Nicke Kagge-Dahlgren, pressansvarig på TV4. 

 

Många trodde att Kevin Walker skulle vara tvungen att välja mellan Idol eller Superettan till helgen. Men i och med att TV4 tagit det historiska beslutet att sända ett förinspelat framträdande av Walker på fredagskvällen så tillåts mittfältsstjärnan att fortsätta med sitt dubbelspel.

Och eftersom Superettan avslutas i och med helgens omgång, där Walkers GIF Sundsvall möter Landskrona, så trodde många att problemen skulle vara lösta för gott och att Kevin Walker därefter skulle kunna fokusera fullt ut på sitt Idol-deltagande.

Men mycket talar för att GIF Sundsvall kommer att sluta på kvalplats – och då hamnar ytterligare en Idol-helg i kläm.

– Det stämmer. Ett eventuellt kvalspel till Allsvenskan ligger på en onsdag och en söndag (6 och 10 november, reds anm.) och då blir det förstås svårt att klämma in repetitioner och uppträdanden där emellan, säger Nicke Kagge-Dahlgren.

Vad har ni för planer inför en sådan situation? 

– Vi jobbar väldigt tight med TV4 Sport och deras grafiker har börjat titta på att eventuellt kunna ordna så att GIF Sundsvall kan ställa upp med ett Kevin Walker-hologram på innermittfältet. Jag tror att det skulle kunna se väldigt naturtroget ut.

Vem skulle styra över ett sådant hologram? 

– Det blir då en förinspelning där Kevin får springa runt på planen i nittio minuter iförd en modern dräkt med censorer som känner av hans rörelser. Kevin har ju spelat många matcher genom åren och vet hur det brukar se ut, speciellt på innermittfältet. Det är inga nyheter. Det är lite sparkar här, lite jogging runt mittplan, ett par maxlöpningar, några hopp och kanske en och annan glidtackling på måfå.

Och det ska passa in i en eventuell kvalmatch? 

– På ett ungefär. Det gäller för Kevin att hålla sig lugn på förinspelningen, att inte bli för ivrig och lockas med i någon böljande hawaiifotboll. Mycket i dagens fotboll handlar om att stå rätt, speciellt som innermittfältare, och där gör ju ett hologram ett minst lika bra jobb som en reell spelare. Det brukar också kunna bli extra statiskt i ett nervigt kvalspel.

Men han kommer ju förstås inte att kunna påverka spelet? 

– Nej, men i dagens moderna fotboll så är bollberöringarna så korta – ofta inte längre än en sekund – och en spelare har inte bollen vid fötterna mer än en minut i snitt under nittio minuters fotboll, så det blir ingen större skillnad. Och Adam Chennoufi som lär spela bredvid honom på mittfältet gillar att ha mycket boll. Det blir inga större problem.

Det kan inte bli aktuellt att istället flytta Idol-deltävlingen?

– Nej. Det är folks fredagsmys vi pratar om.

Och inte heller att sända ett förinspelat Idol-framträdande igen? 

– Det skulle sprida ett löjets skimmer över hela tävlingen. Vi har vridit och vänt på det och tittat på alla olika scenarion och kom fram till att det här är den bästa lösningen för alla parter.

Utveckla. 

– Som det ser ut nu så blir det Halmstad i ett eventuellt kval och vi vet sedan ifjol att där har GIF Sundsvall antagligen inte mycket att hämta. Jag minns att ifjol ställde ju Giffarna upp med Fredrik Holster på topp i ena kvalmatchen… då kan man väl gott ställa upp med ett hologram på innermittfältet i år.

Till sist: vad önskar du dig mest av allt just nu? 

– Att GIF Sundsvall går upp i Allsvenskan direkt, nu på lördag. Det vore det bästa för alla parter.

Lämnar som maräng

I går avslutade vi Division I-säsongen.

På Vesthagens lövbeklädda ryamatta. Mot ett Vasalund i vita Selånger-tröjor.

Inget av lagen hade någonting att spela för – men en domare hade, uppenbarligen!, väldigt mycket att vara domare för. 

Det har varit mycket bisarra takter från rättskiparna i år, åt alla håll och kanter (jag har själv undkommit flera givna varningar och åtminstone en frilägesutvisning), och nästan varje vecka har man tänkt att ”ja, men nu har vi åtminstone haft den sämsta domaren i serien”.

Och nästan vecka för vecka så har de, med ett konkreta undantag, lyckats överträffa varandra.

Och nu i söndags, förstås: crescendo.

Ojvoj. Det mest positiva med att säsongen nu är över är att det dröjer fem-sex månader innan man måste interagera med en fotbollsdomare på den här nivån igen.

Jag kan utan problem ta att man gör fel – jag tar uppskattningsvis hundra felbeslut per match – men jag har så oerhört svårt för årets ”vi diskuterar inte situationer på plan”-policy.

Så. Oerhört. Svårt.

 

Matchen? Vi fick, för en gångs skull, äga boll och rulla runt. Det var trevligt.

Vasalund kontrade in 1–0, Daniel ”Knosen” Andersson knosade till sig ett rött kort (via övergreppen ”ifrågasättande av horribelt, oförståeligt domslut” och ”frispark”) och även om Dennis Sjölén strax därpå knoppade in 1–1 på en finfin Per Nyman-inläggsfrispark så orkade vi inte riktigt hålla emot med en man mindre.

Jag skulle inte spela en minut – min högerfot är närmast invalid och jag var uppe och skrev hockey och åt kokkorv i Örnsköldsvik i lördagskväll – men spelade nittio.

Och direkt in i den andra halvleken halkade (?) jag och slungade min tunga kropp i backen med nackpartiet först. Jag ville byta men fick inte.

”Testa i alla fall”, sa man från bänken och så spelade jag resten av matchen med den hållning det anstår Quasimodos olycksaligt bemedlade bror som inte bara drabbats av en krum puckelryggshållning – utan även ett trassligt hårfäste.

I dag, en dag där jag nätt och jämnt kunnat vrida på näbben, kollade jag upp skadan med en sjukgymnast och tydligen hade ”disk i ryggen” hade ”kommit i kläm”.

Jag hade ju faktiskt nästan velat att någon kota i nacken varit bruten.

För det hade ju, när jag nu inte fick göra mål och leverera tidningscitat via min egen app, varit en ST-rubrik till eftermäle att lämna efter sig; ”spelade en halvlek – med bruten nacke”.

Inte minst för en mittback som under säsongen titulerats ”Marängen”.

Nåväl. Det om söndagen.

Kanske kommer det något övergripande om säsongen.

Det våras för Sportbladet

I fredags fick jag ett förpillat härligt samtal.

Vid åttarycket på morgonen, när jag vandrade ner mot stan med en klasskamrat, så kom jag att tänka på att ”just det, kvällstidningarna brukar ju ringa tidigt på fredagsmorgonen om man fått praktikplats”.

Den där direkta, konkreta ångesten slog mig förstås med ens.

Jag tittade på mobilen, såg att ljudet var avstängt, slog därför på ljudet – och två minuter senare så ringde telefonen.

Och det var Aftonbladets rekryteringsansvarige som ringde.

Ojvoj: jag blev så överväldigad att all, precis all!, min tankekraft gick åt till att försöka att inte låta så överväldigat glad och häpen – så till den milda grad att jag inte alls tog in instruktionerna om det returmejl jag skulle skicka.

Men det löste sig. Jag ska göra min praktik på Sportbladet i vår.

Ojvoj.

Och jag vet vad ni tänker.

”Huuuur är det möjligt?”

”Huuuur lyckades han lura på Sveriges förnämsta sportredaktion en så uppenbar olycka?”

Genom att spela på sina få sympatiska karaktärsdrag.

Skärmavbild 2013-10-26 kl. 15.56.54
Direkt i ingressen! Innan de slitna klyschorna tog vid.

Det gick förstås inte heller att utelämna det faktumet i faktarutan:

Skärmavbild 2013-10-26 kl. 16.01.55

Visst: jag är kanske inte helt ärlig i upplägget här. Egentligen hade informationen om skalpvegetationen långt mycket viktigare – och borde därför hamna högre upp – än världsliga saker som ålder och hemvist; saker som inte säger någonting om ens människas väsen.

Nåväl. Summa summarum:

Jag kommer att spendera min vårsäsong på Sportbladet. Det ska bli väldigt roligt, hade jag tänkt att se till.

(Om nu inte Sandnes Ulf* ringer och bjuder in till ett vintrigt provspel?)

*= Reservationen gäller enkom Sandnes Ulf.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 43:

innelistan

1. Zlatan Ibrahimovic (NY)

zlatan
Playoff-lottningen i måndags påverkade mig på två sätt. Dels förstås den monumentala besvikelsen när Alex Frei lyckades fösa den skållheta, FIFA-riggade Sverige-bollen över i mittenskålen (jag kände igen Freis lyftmetodik från mina barndoms dagar när mor, medelst för tunn grytlapp, skulle föra en ugnsäker form med kasslerlåda till bords).

Men dels också fascination – över Zlatan Ibrahimovic respons på lottningen.

Inte så mycket svaret (”Portugal är favoriter, men det blir två fantastiska matcher”) som eftertexterna till svaret:

”, säger Zlatan Ibrahimovic till sin app.”

Jag har nu ett nytt mål med fotbollskarriären. Det gamla – om att en dag kulen novembermorgon få provspela med Sandnes Ulf – får skjutas åt sidan: mitt nya mål är att en vacker dag få kommunicera med media, i rollen som fotbollsspelare – via min egen app.

Jag vet inte om pirkt.se har webbteknikerna som klarar det, men det vore väldigt fint ifall man kunde slänga ihop en enklare app tills på söndag.

För jag kan, nu när vi redan är degraderade, inte tänka mig något bättre slut på säsongen än att vinna mot Vasalund, knoppa dit ett par mål framåt, vara klart bäst på plan – och sedan rusa ner i katakomberna direkt efter slutsignalen.

Och därefter göra sig totalt oanträffbar.

Sätta sig i ett skyddsrum, stänga av mobilen och sedan, när ST:s utsände på kvällskvisten tappat allt hopp om att få en kommentar från matchhjälten – skicka ut en liten, liten obetydlig skåpmatskommentar i Erik Löfgren-appen.

Och dagen därpå kan morfar, farmor och farfar, mor och far, med stolta, tårdrypta ögon läsa i tidningen vad alla drömmer om att en dag få läsa om sin släkting i tidningen:

”Det gick bra idag”, säger Erik Löfgren via sin egen app.

(Sedan gjorde Zlatan också fyra mål i samma Champions League-plats, men det är en världslig sak i sammanhanget)

 

2. Backa Elias Bondpä (NY)

backaelias
Jag och min radarpartner Erik Häggström funderade mycket kring SVT-journalisten Backa Elias Bondpäs fenomen till namn under vår vistelse i Stockholm.

Och veckan igenom har vi, medelst egensnickrad generator, gjort om reella namn enligt Backa Elias Bondpä-formulan.

”Stureplan har en sådan stämpel på sig. De borde försöka nylansera sig för männen av folket. De borde döpa området till Backa Sture Pä”, sa jag.

”Mats Nyström har kört fast i sin karriär. Han borde döpa om sig till Backa Mats Nypä”, sa Backa Erik Häggpä utanför SVT-sporten.

Och jag funderar på att ta det steget längre och kanske utveckla en app:

”Backa Pä-ify Yourself”. Nog för att det inte är så svårt att applicera formeln på sitt eget eller ens väns namn – det klarar man måhända utan app – men jag tänker att det allmänna intresset är större än så.

Jag räknar med att folk vill anordna ”Backa -pä”-temafester där stora bjudningsgrupper kan förses med app-framtagna namnskyltar.

Det här kan bli stort.

 

3. Roy Andersson (NY)

roy
Först såg jag honom svänga in på en indisk restaurang i Stockholmskvällen.

(Jag har inte haft ett bättre foto-med-en-kändis-tillfälle sedan jag stötte på Joe Labero i en galleria i Thailand härom året, men båda såg så… upptagna ut*)

*= Med vitt skilda saker, förstås: gycklande respektive genialitetet.

Sedan fick jag, via Rickard Westman (som jag också träffade på i Stockholm! Å, så liten pirkt.se-världen är, ändå), veta att Roy arbetar på en ny film som ska vevas ut under 2014.

”En fågel satt på en gren och funderade på tillvaron”, ska den heta och eftersom jag håller hans senaste ”Du Levande” som en av mina absoluta favoritfilmer så är förväntningarna – redan nu! – uppskruvade till max.

 

4. Samuel Mensah (NY)

sammensah
Visst; Djurgårdens utlasade Petter Gustafsson vore en habil försvarsförstärkning.

Men när Östersunds FK:s ghananske ytterback Samuel Mensah sitter på ett utgående kontrakt och öppnar för en flytt – ja, då hoppas jag att Urban Hagblom är där med sina allra klåfingrigaste nävar och strösslar med de sista Norrporten-slantarna.

Jag har sett ett antal ÖFK-matcher i år och Samuel Mensah har den där kontinentala fysiken som kan ta honom väldigt långt.

Som ytterback, eller i ÖFK:s luddiga extramittbacksroll (varifrån han akrobatiskt kastade sig in i alla möjliga och omöjliga situationer i bortamatchen mot GAIS i våras); han känns, likt Petter Gustafsson, väldigt allround.

Bara så mycket, mycket sexigare.

 

5. Torgny Lindgren (ÅT)

torgny
”Du är nog den ende Division I-spelaren som läser ‘Torgny om Lindgren’ i alla fall”, sa min lagkamrat Daniel ”Knosen” Andersson under förra helgens bortaresa, när han för en stund släppt blicken från busstevens långfilm ”Snitch” med Dwayne ”The Rock” Johnsson i huvudrollen.

Och det kanske jag är. Det kanske är därför vi åker ut.

En lagkapten i ett Division I-lag ska väl ta med ”Parlamentet, säsong ett och två, så att man får flabba lite” och lite ”tung Hong-Kong-action” som sina två filmer till en öde ö; allt för att kunna slänga sig huvudstupa i en gröt av hästsparkande fötter för att nicka undan ett inspel när helgen kommer.

Men jag tycker, på riktigt, att jag får ut mer av att läsa Torgny Lindgrens memoarer än Zlatans (som jag ännu inte läst annat än utdrag ur). Torgny Lindgrens funderingar i intervjuboken får mig i större utsträckning att vilja bli en klokare människa än vad Zlatan-boken får mig att vilja bli en bättre fotbollsspelare.

Läs alla Torgny Lindgrens böcker. Gör det nu.

 

kassler

1. Melissa Horn (NY)

melissa
Det finns nog ingenting i musik-Sverige som gör mig så arg som att Melissa Horn ofta klumpas samman med, säg, en Annika Norlin.

Folk, alltså vanligtvis kunnigt recensentfolk, buntar ihop Säkert!:s ”ljudet av sms som inte kommer”-texter med Melissa Horns ”jag går i vinterskor på hösten”-trams.

Det här inte bara dåligt; det är framför allt väldigt tråkigt, Sverige. Det görs så mycket bra ny, spännande, rolig!, musik i Sverige.

Ni borde inte ödsla er tid på att lyssna på Melissa Horn.

 

2. Stiftelsen (ÅT)

Stiftelsen har släppt en ny singel som heter ”Utanför din dörr”.

Jag ska erkänna att jag inte bemödat mig att lyssna på låten.

Men efter att ha hört låten ”Måste Hela Jävla Natten Gå (Innan Jag Får Doppa Veken I Din Eld)” så antar jag att denna nya singel behandlar problematiken som uppstår när en dam lämnar en hemmafest väldigt tidigt och man, arton-nitton starköl in, beslutar att åka efter henne hem i sin neonförsedda Volvo för att sedan stå och banka på hennes ytterdörr och skrika (just det!) ”måste hela jävla natten gå innan jag får doppa veken i din eld?!” till ungmön som ligger inne med låst sovdörr och skakar av rädsla.

Jag har som sagt inte lyssnat på låten. Men jag får väl helt sonika anta det.

Och snart kommer ett helt album.

 

3. Erik Häggström (NY)

erikhäggström
Visst: vi hade väldigt trevligt i Stockholm.

Men.

MEN!

Erik Häggström är, märkte jag, en människa som kan säga ”hur kan du döma ut en podcast efter bara några minuter?”, en människa som säger ”du måste ju ge det några avsnitt”. 

Erik Häggström lyssnar på allt. Han slukar nästan alla podcasts, han lyssnar på alla som vill sitta och svamla i en webb-tv-studio. Inte en kotte kan tycka någonting om någonting digitalt som inte intresserar Erik Häggström. Marja, 52, berättar om sin ledvärk framför inspelningsverktyg – PANG!: Erik Häggström tar del av det.

Erik Häggström är, om jag får formulerar mig så, en del av ett samhälleligt problem – något jag försökte förklara för honom gång på gång under vår Stockholmsvistelse.

Det är inte enkom vår moderna teknologi som öppnar upp för att det nu finns fler podcasts (inte sällan med suffixet ”-surr”) än människor i det här landet. Nej: någonting har hänt med människors inre föreställning om vad som kan tänkas vara intressant för andra att ta del av.

Hade vi haft de teknologiska förutsättningar som vi har i dag för fyrtio år sedan så hade dagens snitt-podcast-vevare – de ordinära gynnare som nu på veckobasis sitter och ”pratar planlöst i fyrtio minuter” för att man anser sig ”vara sköna” – uppdaterat sin podcast en till två gånger per år: och då korta tvåminutersprogram om att man fått barn eller brutit benet.

Men så länge det finns människor som slukar det, som Erik Häggström, så kommer denna devalvering av termen ”allmänintresse” att fortsätta.

Jag?

När jag hörde om Erik Häggströms frisläppta lyssna-till-allt-och-alla-alltid-policy så står jag bokförd för att ha sagt följande:

”Så här kan det inte hålla på. Det här måste jag gå hem och skriva om och informera världen.”

Jag är en del i alla världens problem alltid.

 

4. Armand Krajnc (NY)

Skärmavbild 2013-10-25 kl. 14.38.34

Han förlorade sin sista match i karriären mot tysken Sven Ottke.

Och det är väl förståeligt att man vill ha revansch då. Det finns, som ni hör, svagare människor än tjurnacken Sven Ottke (SVEN! OTTKE!) i boxningsvärlden.

Men. Armand Krajnc mötte Sven Ottke år 2004.

2004! Nicky Butt var med i Englands EM-trupp! Anders Andersson och Magnus Kihlstedt i den svenska! Junilistan var Sveriges tredje största parti! Och Armand Krajnc var 31 år gammal!

Nu är Armand… 40! Fyrtio år gammal och siktar på comeback. I en boxningsring.

Jag såg Otto Wallins möta den gravt överviktige esten Valerij Semiskur härom månaden och fick en inblick i hur trasslig sporten boxning kan vara. Det var inte lika mycket en match som en orättvis misshandel där en topptränad ung stridshingst (!) bankade sönder en stackars medelålders lastbilschaufför.

Och härom veckan var Lennox Lewis – ja, precis den gamle stöten! – och vevade om att han ville möta någon av världsmästar- och monsterbröderna Klitschko.

Den gode Lennox är 48 år gammal och har – enligt bedömare – ”mage”. Det är aldrig bra att ha mage (och aldrig bra att vara 48 år gammal, tänkte jag skriva); speciellt inte om man ska gå upp och möta Ivan Drago-stöpta fysikmonster.

Fråga Valerij Semiskur.

otto2

Lennox vill dessutom ha en facil 600-miljoner-kronors-slant för besväret.

Det råder en självinsikt i boxningsvärlden som man inte finner någon annanstans i sportbranschen. Det är som om Henke Larsson skulle känna att han skulle kunna bidra i ett play-off-spel mot Portugal och snöra på sig skorn… nej, förlåt, vänta: det skulle väl faktiskt kunna hända.

(Jag ger aldrig, av princip, någon högre odds än 10 gånger pengarna på att Henke startar nästa landskamp. I något skede av livet.)

Men någonting är gravt skevt i boxningsvärlden, har väl alltid varit, antar jag – och Armand, 40, är nu ytterligare ett led i skevheten.

 

5. Tomas Ledin (NY)

tomaslediin
Tomas Ledin har slutligen varvat det svenska refrängspråket.

Han har, tillsammans med Per Gessle, sugit märgen ur de svenska rimlexikonen i jakt på kommersiella framgångar – och nu är den gode Tomas tvungen att lämna det svenska språket i jakt på nästa ölreklamskompatibla hitlåt.

”Engelska? Mäh. För svårt för att gå hem i stugorna”, tänker Tomas.

”Rövarspråk? Njäe, jag vill väl ändå bibehålla sin artistiska värdighet.”

”Men ett trallvänligt rövarspråk som jag kan säga har sitt ursprung i mina luddiga hemtrakter? Det kör vi på!”

Resultatet?

Jag har spolat fram åt er – ni behöver bara lyssna till när Tomas vevar igång sin rövarspråksrefräng:

”HÄMMA HAMMAM ÖNNE BÖNNINGAA!!!”

Det värsta med det här rövarspråksövertrampet är dock inte att Tomas valt att göra det – han lever trots allt i ett skivlandskap där Stiftelsen säljer platina; han har rätt att testa alla vägar – utan att det garanterat kommer att sälja som smör.

Studiebesök: TV4

Vi möttes av ett digert utbud storvilt i TV4-huset.

Bengt Magnusson satt och rosslade över en datorskärm, Jesper Börjesson gled omkring med sitt lätta, flygiga hår i sitt lätta, flygiga lördagsliv – men frågan är om det inte var i receptionen som jag träffade på den profil som var allra härligast att få beskåda.

IMG_20131022_150214
Den kala skalpen till vänster är nämligen Ronny Svenssons: hawaiiskjortornas svenske ambassadör som också, som bisyssla, recenserar film.

Vi tittade även in på Aftonbladet TV (och fick en glimt av profilen Rickard Westman) och på Expressen TV (där jag bara fick syn på den profilerade hockeyesset Henrik Sjöberg).

Det om det.

I dag skickade jag iväg de personliga brev som skrevs under gårdagsnatten och morgonen och som ska ge mig en praktikplats framåt våren.

Vi kopplar tillbaka till opinionsundersökningen som vevades ut härom veckan:

Skärmavbild 2013-10-23 kl. 22.44.34
Och jo, kära läsare och röstare: nog drogs det på den tröstlösa kampen mot tunnhårigheten, precis som önskat. Det var dock självklart tanken redan innan enkätundersökningen gav mig vatten på min kvarn; den tidiga, karaktärsdanande tunnhårigheten är ju nämligen det mest sympatiska personlighetsdraget jag har.

(Det var väl tur att jag slapp bygga mitt brev kring luddiga läsarkommentarer från familjens huskatt)

Kvällstidningarna brukar tydligen hugga direkt, redan på fredagen när breven dimper ner i deras inkorgar, och det finns inte längre någonting för mig att göra.

Det gäller bara att hålla mobiltelefonen vid liv.

Ringer det så är det väl trevligt, men ringer det inte så är det väl egentligen inte allvarligare än att man stoppar näbben i en ugnsäker form Kassler Africana och somnar in till smaken av saltat nätfläsk och exotisk ananassaft.

Studiebesök: Sveriges Television

Jag och Erik Häggström, min norrbottniske vapendragare, satt och funderade på hur många ”tunga namn” man skulle kunna få en skymt av inne i det väldiga SVT-huset.

”Fyra”, gissade Häggström. ”Fem”, kontrade jag.

Men när man redan i recepionens café kunde bocka av två tunga namn – Daniel Nannskog och Hans Wiklund (sedvanligt klädd i trikåer, löparshorts och mössa) – så tänkte man att man kunde ha gissat på tok för lågt.

hassewik
Men det blev bara fyra, till slut. Det var väl dock något av ”De Fyra Stora” i SVT-huset, den statliga televisionens storvilt, vi fick vila ögonen på.

  • Daniel Nannskog.
  • Hans Wiklund.
  • Chris Härenstam.
  • Mats Nyström.

 

Innan, under lunchen, diskuterades – åter igen – SVT-reportern Backa Elias Bondpäs namn. Erik Häggström verkar inte riktigt heller kunna släppa hur Micke Grill Pettersson bara slängde ut namnet i förbifarten, under en föreläsning, och sedan bara lät det sväva mellan MIUN-väggarna; som vore det ett namn som vilket annat.

Jag antar att namnet på något sätt är taget och rekommenderade därför Erik Häggström, som också härstammar från vidder där man skulle applicera en gammal släktgård i för-förnamn, att döpa in sin hemvist ”Gärdsåsgården” i sitt blivande journalistnamn.

Gärdsås Erik Häggpä.

Det skulle låta det. Det är inte ett namn som blir utlasat i första taget.

På vägen hem från studiebesöket funderade Häggström vidare på ifall alla SVT-medarbetare kunde hämta ut ett nytt namn – typ i receptionen? – om karriären gått i stå. Om Chris Härenstam skulle få ta över Fotbollskväll, skulle vi då se en Backa Mats Nypä nylanseras för allmänheten?

Kanske.

Detta är frågor som inte studiebesöket besvarade.

Studiebesöket besvarade dock alla de frågor jag hade kring en eventuell praktik på SVT Sport. Jag funderar på att besudla denna redaktion genom att skicka en intresseanmälan med mitt radionylle på.

(Jag fick inte så mycket ut av studiebesöket på… resterande del av SVT-huset. Detta då denna del var förlagd efter lunch då jag var upptagen med att hålla tummar, se lottdragningen och sedan svära, frusta och spotta över att Alex Frei plockade upp den skållheta riggbollen med Sveriges lapp i.)

 

När vi på kvällskvisten flanerade Östermalms gator såg jag en kändis.

Den bästa kändis jag någonsin fått syn på.

Jag såg Roy Andersson.

roy
Hade jag fått producera Stockholms Stads reklam så hade den i stora drag gått ut på att förmedla budskapet att ”du kan från bara ett par meters håll se Roy Andersson vika in på en indisk krog en måndagkväll”. 

 

Och sist, men inte minst!, så hann jag förstås bli…

Skärmavbild 2013-10-21 kl. 23.44.28
… street-style-fotograferad! Av finska Vasabladet!

Många intryck. Så många märkliga intryck. I morgon besöker vi Aftonbladet, Expressen och TV4.

Det var allt för den här gången.

Med vänliga hälsningar,

Backa Erik Löfpä.

Som grädde på karriärmoset

mouradona
Denna belevade man ska, från och med i dag, officiellt tilltalas Sir George Mouradona.

Detta efter sitt 1–1-mål för Örgryte hemma mot Örebro ikväll.

Belevad? Jo, jag tackar jag. Att den gode George inte redan adlats av Svenska Fotbollsförbundet för sin närmast rekordluddiga karriär är märkligt.

För vad sägs om det här CV:t?

En säsong på lån i italienska Brescia! Ett par säsonger i holländska Willem II! Ett kort gästspel i portugisiska Portimunense! En vistelse i iranska Mes Kerman! Syrianska! Och, självklart, det brutna kontraktet med kinesiska Qingdao Jonoon!

Ojvoj.

Och nu GIF-adlad, alltså, som grädde på moset.